Jag hittade, i början av året, den perfekta löparklubben för mig:
Lonesome Runners. En klubb för alla oss som helst springer själva. En klubb som mestadels finns bara på Facebook, men ibland också ordnar mindre evenemang afk. Det är förvisso inget för en sådan superlonesome som mig, men det är gott att det finns ett forum där en kan bli inspirerad, peppad och få lära sig mer om saker som löpteknik, skoval, hur undvika skador, hur bli snabbare, orka mer och längre, kost och så vidare ad infinitum. Ju nördigare ju roligare! Många "Lo's" springer maror och ultror medan andra kämpar med att komma upp i 5 km. En del springer på hisnande snabba tider, andra tar mer tid på sig. En del springer förvisso med andra också - men det får de ju gärna göra, så länge de inte försöker engagera mig.
Bara någon vecka efter att jag blev medlem uppmärksammades den i
Runner's World och antalet medlemmar exploderade. Sedan har den omtalats i tidningen
Spring och i andra media och nu är antalet medlemmar uppe i över 7000. Men såvitt jag vet är jag den enda "Lo'n" här i Byn. Det har jag inget emot.
I somras behövde jag en keps som skydd mot sol och regn. Det fick bli en klubbkeps. Jag har inte haft keps sedan sjunde klass när jag sydde mig en snygg, pösig, sak i röd manchester men löpningen gör konstiga saker med mig. Jag ser absolut inte klok ut i denna huvudbonad (därav att jag vägrar bära detta plagg) men i krig, kärlek och löpning är allt tillåtet och jag har i alla fall använt den några gånger. Ute i skogen, där ingen ser. Och nu är jag även ägare, och bärare, av en klubbtröja. Den såldes som en specialutgåva (rosa) där 50 kronor per tröja går till Cancerfonden. Det tyckte jag var ett bra skäl att köpa mig en. Jag har den enbart till finspring, dvs löpningen före discofredagsgymmandet, och kanske också på resor. Jag vill ju inte göra för mycket reklam för Lonesome Runners här i Byn så en massa folk går med och innan en vet ordet av så ska det grupptränas och tävlas och samkvämas och has. Huvva.
På jobbet idag fick jag en trevlig överraskning. Vi har besök av elever från vår polska utbytesskola och med dem var Halina, som var här för fem år sedan och som jag inte träffat sedan dess. Vi har haft en ytterst sporadisk facebookkontakt, bara, och såvitt jag visste hade hon slutat som lärare och börjat med något helt annat. Och så stod hon plötsligt i mitt arbetsrum! Himla kul. De har ett späckat program och det är väl tveksamt om vi hinner umgås, men jag ska försöka styra så jag kan vara med på fikat på fredag, i alla fall.
Och så här såg mitt badrum ut när jag kom hem från jobbet. Nu händer det grejer!
Klockan är halvnio och huset är fortfarande tyst. Inte ens tomten är vaken. Blå himmel börjar anas mellan flygande moln och idag blir det tid till lite utevistelse, hoppas jag. I onsdags blev det både löpning och lite snyggymmande, tillsammans med Linus, men går var det inte ens att tänka på med all logistik och allt pyssel inför julmiddagen. Det mesta var ju förberett i god tid men timmen innan vi alla satte oss till bords kände till och med jag av något som kanske var lite julstress?
