kvinnan som gick uppför en kulle och nerför ett berg?

Veckan har varit full. Arbete, verkstadsbesök med bilen (och en överraskning i form av att "gubbarna" hade varit iväg och kirrat ombesiktningen), träning och annat. Det känns som att det går i 180 och när fredagen kommer är det väldigt skönt att veta att jag kan koppla av och ner och ur så mycket jag önskar. Oslagbart, för mig, att sticka direkt från jobbet och köra veckans svettvåtaste pass - 90 minuters tokcykling. Sedan är allt ute ur systemet och jag kan komma hem, laga mig något gott att äta om andan faller på (eller poppa popcorn om inte) och bara landa. Ofta ser hemmet ut som ett katastrofområde, men att röja upp hör lördagarna till, hos mig.

Så lördagen blev tvätt och städning och dammsugning och min hittills längsta springrunda (11 km) och pelletspyssel och sedan hamna i sköna fåtöljen och se Romarrikets härskarinnor på Kunskapskanalen och läsa. Just nu läser jag Margareta Strömstedts bok om Astrid Lindgren. Helger då jag är själv ser jag till att inte dra ut på kvällarna alltför mycket utan komma mig i säng så att jag får gott om sömn.

På söndagsmorgnarna får jag sova precis hur länge jag vill. När jag tröttnar på sängvärmen drar jag på mig sockar och morronrock och går ner i köket för att fixa mig kaffe. Jag har hört att det ska vara himla nyttigt med kokosolja i kaffet så i morse provade jag att slänga i ett par teskedar i kaffemuggen och sedan köra lite med mixerstaven så det inte blev oljeringar uppepå. Det funkade väl sådär. Ska testa en annan dag med att också hiva i ett ägg och kanel och kardemumma. Det finns ytterst få saker jag inte är beredd att testa åtminstone en gång.

Kaffet intas framför lite skidsport på teve och med en bok inom räckhåll. Idag överraskade jag mig själv och min mor med ett telefonsamtal. Det kändes bra, på något vis, att prata med henne en stund. Synd bara att hon aldrig missar ett tillfälle att predika...

Det är en märklig januari, det här. Vi skriver den 18:e och det är plusgrader och barmark. Jag har inte skottat snö en enda gång! Jag tar min vanliga söndagsrunda upp runt Krysseboda, men viker sedan av genom skogen mot den gamla soptippen där det nu fyllts på med schaktmassor och en ståtlig skid- och pulkabacke är under konstruktion. Jag gick runt hela och upp på toppen och fick mig en härlig överraskning - däruppifrån är det ju en härlig utsikt över trakterna bortom Byn! Vad härligt det kändes att liksom se... horisonten! ANDAS!

Jag fortsatte bortöver, lite nyfiken på trakten där ett gäng verkliga hjältar och eldsjälar projekterar för ett nytt friluftsområde där det ska bli spring- och skidspår. Underlaget på vägen är skönt och jag planerar, inuti mitt huvud, att införliva sträckan i någon av mina springrundor. Ytterligare en väg viker av, men jag sparar den till nästa promenad och tar en omväg hem.

Promenaden ger mig möjlighet att tänka ostört och fritt på livet mitt, utan de distraktioner som gärna infinner sig inomhus. På hur det är och hur jag vill ha det. På saker jag kan påverka och sådant jag måste förhålla mig till ändå. På möjligheter.

Omeletten och den därpå följande baljan med lapsang souchong värmer både kroppen och själen, just när skymningen faller och jag ser Shetland på SVTPlay. I husen runt om, i mitt kvarter, tänds ljus. De grannar vars hus stått tomma och mörka är upplysta så jag förstår att de nu är hemma från sina världsomsneglingar. Vardagen tar tag i oss alla.

The Drapery Falls - Opeth