Söndagar är sköna promenaddagar. Jag är tveksam om det där gråa ljuset kan ge mig särskilt mycket av D-vitamin, men det kan ju vara värt ett försök, tänker jag. Èn svårflirtad sol glimtar till ibland, bland molnmassorna. Jag drar på mig jeans, ullstrumpor i walkingskorna och en skön fleecetröja under vindjackan. Halsduk, mössa och lovikkavantar. Inga hörlurar men mobilen med som kamera.
I början av promenaden möter jag andra söndagspromenerare. Vi hejar vänligt på varandra, oftast. Rätt klädd blir en promenad en skön grej, även i ostabilt eller bråkigt väder och när jag kan vända hemåt viker jag av åt andra hållet och dubblar den tänkta rundan.
När jag är som längst hemifrån börjar ett lätt regn falla, som i den tilltagande vinden går över i snöglopp på tvären. Bara att dra ner mössan över ögonen och fälla upp luvan på jackan. Den faller ner halvvägs över ansiktet och ger bra skydd mot blåsten och vätan. Ullen håller händer och fötter varma. Ull är underbart! Det är en god stund sedan jag mött några andra och inte ser jag till fler medan jag knatar hemåt, heller.
Jeansen var ett mindre bra val. De är plaskvåta och jeans värmer ju inte ens när de är torra – än mindre när de dryper av smält snö. När jag kommer in i stugvärmen river jag snabbt av dem och får på mig torra, mjuka brallor och ordningen är återställd. Jag tänder ljuslyktorna som nu fått ersätta adventsstjärnor och sjuarmade elljustakar, lagar en stor mugg buljong och kryper upp i fåtöljen med Nebraska på DVD:n. En stillsam film om en gammal far och hans son och en slags roadtrip i rum och tid där de initialt är ute efter pengar men i stället finner... varandra. Tvätt hänger på tork, katter är utfodrade och något kallt och finfördelat smattrar mot vardagsrumsfönstrens utsidor.
Söndagar tycker jag om.
Men nu är det måndag. Ny arbetsvecka. Det gillar jag också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar