snö

Snön fortsätter falla under natten. I smyg bäddar den in mitt kvarter i tyst fetvadd. Ljudlöst lägger den sig att vila på gator, tomter och hustak. I träd och över redan tungt hängande buskar. När jag vaknar strax före sex finns den bara där. Väntande.

Jag väljer att låta den ligga orörd. Tänder ljus, brygger kaffe och njuter min ömsinta, mjuka morgon. Virar in mig i en len filt av fleece, vit som snön därute men så mycket varmare. Njuter ett long distance call och låter dagen vänta ännu lite grann.

kvällens dikt

Kunde man få knulla för en hundring? sa han till mig
vid busshållplatsen klockan 0.42
med de tomma frostiga gatorna omkring oss.
Först skakade jag på huvudet, men så sa jag:
Inte för pengar, men om du dammsuger och diskar.
Då vägrade han i sin tur
och vände sig nedslagen bort för att gå sin väg.

(Ur En sång om kärlek och andra dikter, Eeva Kilpi)

ryck

Det smått improviserade arbetsmötet blir som sådana tenderar att bli; ostrukturerat och tämligen utdraget. Men ändå positivt att fritt spåna och ventilera och därmed också rätt konstruktivt ändå.

Gymbesöket känns lite oöverkomligt, vilket jag redan räknat ut, men det har fallit nästan en decimeter snö under dagen som behövde skottas bort från mina uppfarter. Och när jag kommer hem visar det sig att min trogne pelletsleverantör varit här med en pall, också.

Bara att byta om och göra Jätterycket Allan, alltså. Bära ner pelletsen och stapla i källaren och sedan ta itu med skottandet. Ett 50-minuters träningspass med minst lika bra utväxling som på Actic. Och i morgon är det onsdag!

När jag ändå är i farten passar jag på att köra en maskin tvätt, också. Den ska strax hängas till tork. Ska bara skajpa klart med Jenny först!

(Jag tänker tillbaka på soliga, varma dagar och längtar till våren, solen, värmen. Havet.

T o m Östersjön känns lockande, som här vid Timmernabben...)

ymnigt

Snön faller utanför fönstren nu. Tätt, tätt, tätt. Och en kollega vill att vi kör ett av eftermiddagens möten oavsett att chefen inte kan närvara. Tji gymmet. Hej snöskottning hemma, istället!

Alldeles strax dax för långlektion i REL02. På agendan står religionskritik och en film om skepticism och religiös relativism. Som vanligt är jag Djävulens advokat och ser till att en viss balans mellan positivt och negativt upprätthålls.

kymig

Jag är på jobbet. Efter förra veckans arbetsdemoraliserade små sovmorgnar och tidiga avvikelser har jag nu återgått till att vara bland de allra första på plats. Men jag hade kanske behövt sova en stund till hemma och trilla in lite sent. För jag mår... kymigt. Känner mig lite suddig, liksom.

Kan det vara som en av mina Annor tänker - att jag helt enkelt bara behöver varm chåkla och vispgrädde?

daring

Jag känner mig lite djärv. Byter från Frökenmuggen till en fin som Miriam Axelsson gjort. Den är inte bara fin att se på utan dessutom god att dricka ur. Det är ett nödvändigt kriterie.

Men i övrigt är det min vanliga, varsamma, mjuka morronrutin som gäller. Just nu på morronteve: snack kring dysfunktionellt järnvägssystem med för lite spårkapacitet, eftersatt underhåll och bara ett tåg av fyra är i tid. Det påminner mig om den lilla anekdoten som började cirkulera efter det att en liten tjej slängts av tåget (i Kumla?) efter att inte ha kunnat uppvisa biljett:

En liten flicka slängs av tåget för att hon inte kunnat uppvisa biljett.
Hur gör man då när man har biljett men SJ inte kan uppvisa något tåg?

Träningsväskan står packad i hallen igen. Eftermiddagens inställda konferenser ska ersättas med en stunds konditionsträning. Dock inte 60 minuter utan kanske bara 30. Eller... nå... 45 dårå. Men inte mer. Det är nog max vad jag pallar. Låt mig formulera det så här: det är inga som helst problem att orka cykla längre men... jag sitter försiktigt och med viss värdighet just nu. och då är ändå min tevesoffa väldigt mjuk och rar.

alla hjärtans dag

En enda liten vesen dag? För alla hjärtan? Jo, tjena. As if.

För den som tar St. Valentine's Day på allvar kan det vara den hemskaste dagen på året - om man inte har någon som hjärtar en. Värre än julafton. Kanske till och med värre än midsommarafton.

Varför ska "vi" gå på sådana grejer? Varför ska inte alla dagar vara dagar för alla hjärtan? För mig är de det. Okejs... en del hjärtar jag mer än andra. Min älskling. Mina barn. Hela la famiglia. Särskilt nära vänner. Det är naturligt. Men alla förtjänar ett visst mått av hjärtning. Vareviga dag. Du också.

(Here's a heart for y'all... Keep it.)

kvällens dikt

Försök till räddning genom tankeflykt
och överglidningar från dröm till dröm
blev ofta vår metod.

Med ena benet dränkt i känslosvall
det andra med sitt stöld i känslodöd
vi ofta stod.

Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Jag reste alltet runt men glömde fara -
ty jag satt fånge här i Aniara.

(Ur Aniara, Harry Martinsson)

en inställd spelning är också en spelning

Så säger Uffe. Jag undrar om det gäller arbetsplatsträffar också? För i så fall är det ju konferens i morgon. Ändå. På något vis.

Jag upptäckte det nyss. Nå. jag har inga sysselsättningsproblem. Jag vet vad jag kan göra av den tiden, om man säger så. Och det gör jag. Säger så, alltså.



...'sagt va...

6.0

(Bildbevis 1. Åtta sekunder kvar. Prickarna anger grad av belastning. V v notera lejonkungenhandduken.)

Jag följer min noga uttänkta plan - Projekt: Art In Progress - Magda 6.0 - och idag var det alltså tänkt att jag skulle ta itu med litet träningsstart. Det är sjukt längesedan jag tränade regelbundet men jag ville vänta ut alla nyårslovande optimister innan jag började själv. Det verkar som om 13 februari är ett bra datum att i lugn och ro kliva in på ett gym och därvidlag slippa knô med massor av folk. Förutom jag själv var vi kanske fem-sex stycken inalles, i början. Sedan fyllde det på lite när folk började droppa in från jobbet men det var hela tiden ganska uthärdligt. Bäst är annars att träna på förmiddagarna med panschisarna.

(Bevisbild 2. 60 minuter ska avverkas för att nedvarvningsprogrammet ska starta.)

Jag är mycket nöjd med min insats. Låg mestadels på över 175 watts effekt. Tänkte kört 45 minuter eftersom jag trodde att min kondis inte skulle räcka längre än så och eftersom fiscykling inte är min grej. Men jag är så lättlurad. Efter 45 minuter är det ju bara 15 minuter till 60 och kom igen nurå... Enligt samma princip som gör att jag verkligen kommer iväg till gymmet om jag tar bilen till jobbet.

Nu har jag fyllt på energiförråden med min älsklings underbara pastagratäng och resten av kvällen ska få vara ganska fridfull och mysig. Jag har tänt ljus, satt på teven och om en stund är det dags för ett long distance call.

om herr gluggs vidare öden och äventyr

Annhelen kvistade inom mitt arbetsrum alldeles nyss och gav mig följande seriestripp. Den talar för sig själv.

skorpan... jag ser ljuset!

Nu börjar det på allvar märkas att ljuset är på väg tillbaka. Och därmed... våren! Visserligen är det -12,5 grader ute (och 20 inne...) men... ljuset! Det blir vår även i år!

(Bildbevis. Park Lane, 12 februari 2012, kl 07:09)

gooooood moooorning, världen

(Winter wonderland - eller min bakgård)

Godmorgon där ute i vad som ändå är kvardröjande nattmörker. Måndag igen! Hela veckan ligger framför oss som en blankfrusen sjö. Vad som helst kan hända! Om vi tillåter det, alltså. Och det gör vi väl?

Själv tänkte jag ta bilen till jobbet. Det innebär att jag inte kan köra direkt hem efter arbetsdagens slut, såvida jag inte vill skämmas ögonen ur mig. Alltså måste jag köra någon annanstans. Göra en omväg. Jag tänkte faktiskt köra till gymmet. Väskan står redan packad och färdig vid ytterdörren. Planen är att ta en runda på en träningscykel. Inte lyfta och greja med maskinerna. Bara cykla. Jag har en känsla av att alla nyårslöften nu dött sotdöden och att det finns utrymme nog att andas på. Vi får väl se.

Men än är det mörker, tända ljus, nyheter på teve och en påfyllning av Byns godaste. Om en stund: ett long distance call...

kvällens dikt

"O, dyre vänner, syndens lön är döden,
hans synd var stor och bön är starkt av nöden,
vår arme unge broder Andersson
har blivit världens barn och fallit från."

O, vi arme syndens trälar,
Herre, hjälp våra fattiga själar!

"Han var begåvad rikt med nåd från ovan,
vår unge Barnabas, och hade gåvan
att tolka ordet mer än någon präst
och väckte många själar, kvinnor mest.
Och han var ljuvlig såsom Josef var
och frestades som han hos Potifar,
o, ynglingar, I gån på farlig mark!
Dock trodde vi att Andersson var stark
och kämpade mot djävulen och vann
- men djävulen var starkare än han!"

O, Ichabod, o, Ichabod,
synden rasar i kött och blod!

"Vi gifte honom med en äldre änka,
en stadgad människa, som kunde skänka
den unge mannen skydd mot satans garn
och köttets lockelser bland världens barn.
Hon var en stilla, djupt allvarlig kvinna,
en from och vaksam ljuvlig vaktarinna,
som stod på post i varje ögonblick
och följde Andersson, evart han gick.
Men mänsklig visdom är fåfänglighet,
ty som församlingen väl redan vet,
så rymde broder Andersson i natt
med Fia Bergman till Amerikat!"

O, synd och nöd, o, sorg och kval,
ack, denna jorden är en jämmerdal!

(Gustaf Fröding)

förlorad

Den där USB-stickan jag fick av min far. Den är beroendeframkallande. Vi tittar igenom en del av bilderna, Mats och jag. Det är ingen ordning på bilderna så man får bläddra fram och tillbaka men här och var hittar vi små guldkorn. Gemensamma känningar från förr. Till och med en och annan som Mats stött ihop med på senare år. Roligt!

Men den största överraskningen får jag sedan han åkt hem och jag sjunker ner i soffan en stund igen, efter att ha diskat, och förlorar mig i alla dessa bilder. Alla dessa människor. Platser. En bild på min älskling. Där. Då. En bild på... oss. När jag var så kär i honom och inget vågade säga. När han kände likadant. Och inte heller sa något. När jag ser bilden nu förstår jag varför jag inte kunde säga det till honom. Inte vågade.

Allt gott kommer till den som väntar. Det har jag alltid sagt. Nu vet jag att det är sant.

slocknad stjärna

Whitney Houston är död. Det är sorgligt. Döden har en tendens att vara sorglig. Men frågan är om inte stora delar av hennes liv var betydligt sorgligare. Hon dog igår. Men hennes röst... den dog för länge sedan.

Här hade hon den dock kvar:

wtf?

Min älskling har gett mig en box. Inte en på näsan, alltså, utan en sådan där så att man kan se fler tevekanaler än man någonsin kan önska sig.

Eftersom jag är lite postdepressiv efter hans avfärd sitter jag lite halvförlamad i soffan och zappar omkring. Jag hamnar på kanalen TLC och ser först en liten del av ett program om skönhetstävlingar för barn, med en mamma som är så hysterisk att hon skulle ha en box på näsan. Sedan zappar jag ett varv och när jag kommer tillbaka till TLC är det ett program om en riktigt vidrig liten unge som ska få ett fölsedagskalas för 25000. DOLLAR. Ungen har auditions för vilka som ska få dansa med henne och hennes morsa låter henne göra en hittepåtatuering som täcker halva ryggen. Och sedan får mamman sammanbrott för att pariserhjulet är trasigt och beställer monsterlimousine till ungen. Trehundra gäster. Så sjukt att jag blir... fascinerad. Och pappan - han fick nog en infarkt när han fick se att notan stannade på 32550. DOLLAR, dårå. Mamman borde ju låsas in.

Nu ska jag zappa vidare. Spännande...

den vita tystnaden

När vi vaknade i morse hade snön fallit. Allt var luddigt tyst, inbäddat i det vita fluffset. Och temperaturen hade krupit upp till -1,2 (och inte -12 som jag först tyckte att det stod). Efter en lugn och mysig frukost drog jag på mig kläderna och gick ut för att skotta undan. Mats tog sig an att sopa ren bilarna från snö. Det var nog rätt fiffigt att inte vänta för länge med skotteriet eftersom temperaturen fortsatte att stiga och snön hann bli rätt blöttung när jag gick ut för andra gången för att skotta undan vallen som plogbilen skadeglatt lyckats skyffla upp framför mina infarter. Nu: 2,2 grader. PLUS, alltså. Och solsken. Takdropp och en massa fåglar som sjunger sig hesa av lycka över det återvändande ljuset.

Men min älskling har kört hemåt nu. Huset vilar i vit tystnad och jag har ingen direkt lust med någonting. Jag tror ändå jag ska botanisera lite bland mina garner och se om jag kanske kan komma igång med något stickprojekt. Det får räcka så.

kvällens dikt

Vid dödens fötter
kan vi aldrig ligga
du och jag för vi vet att
han viker undan när han synas
Jag vill inte ta dej härifrån
Jag vill bara ta dej hit
till våran verklighet

(Ur Som en syster, Ulf Lundell)

har du sett en pundare ta sig en macka?

Brödet kändes torrt. Så jag bakade nytt, medan min älskling snitsade ihop en vidunderligt god pastagratäng som vi sedan avnjöt med tända ljus och ett malbec.

Nu är det soffhäng, blues och nära samtal. Snart blir det macka, på nybakt bröd. Ingen lek...

vi går på promenaden

Sju minusgrader. Sol. Promenad. Telefonen lyckas ringa två gånger och det går ju inte att svara med vantarna på. Kallt blev det.

Hemma igen. Ljummen chilikladdkaka med lättvispad grädde och varm vuxen-O'Boy. Smarr!

O-Boy, Triple Sec och en skvätt mörk rom. Om-nom-nom...

en rask räv

- Är det en katt som springer där? säger min älskling där vi sitter vid frukostbordet och dricker Byns godaste och mumsar macka.

Jag kikar ut och ser något rött som knatar på rätt bra längs gatan. Men... den har inte kattsvans? Får på mig glasögonen... det är en liten, vacker räv! Så fin!

Och över min gräsmatta har ett rådjur sprungit i snön. Ganska mycket Landet, ändå.

I övrigt har vi vaknat sakta och fint, diskat och röjt undan spåren av gårdagens festligheter med Annhelen, Jocke och Catharina. Av hänsyn till Rikets säkerthet tror jag att jag sparar bilderna på ett säkert ställe. Men låt mig bara säga att det, förutom Mats goda mat (jag gjorde såsen - under ett visst överinseende) och gott vin, kan hända nästan vad som helst när tequila och polismössor dyker upp.

Ute skiner en obarmhärtig sol från klart blå himmel och mer eller mindre tvingar oss ut på en promenad. En smula matta i steget lär vi vara, men det ska nog gå. Ska bara komma mig ur nattlinnet först, kanske? Det är -7 grader...

kvällens dikt

Utan natten skulle människan
inte samla sig en skatt
och ingenting skulle finnas
för Dagen att förslösa.

(Jalal al-din Rumi, 1207-73)

kvällens dikt

mitt kaffe är kallt
jag borde gå hem
men det är ingen där,
jag låter alltid bli att låsa dörren
när jag går hemifrån

men det hjälper inte

(Ur Här är vi, Bob Hansson)

smisk

Vi spelar Alfapet. Riktig Alfapet.
Jag förlorar (knappt). Men vi har roligt.

hang-up...

Jag kan helt enkelt inte låta bli att kittla er nyfikenhet på Schopenhauer - eller Arthur som jag, lite familjärt, börjat kalla honom - med ännu en liten smakbit ur On Women:

It is only the man whose intellect is clouded by his sexual instinct that coukd give that stunted, narrow-shouldered, broad-hipped, and short-legged race the name of the fair sex; for the entire beauty of sex is based on this instinct. One would be more justified in calling them the unaesthetic sex than the beautiful. Neither for music, nor for poetry, nor for fine art have they any real or true sense and susceptibility, and it is mere mockery on their part, in their desirre to please, if they affect any such thing.

This makes them incapable of taking a purely objective interest in anything...

finbesök

En ung, trevlig man knackade på dörren till mitt arbetsrum och undrade om det var jag som var "Magda a k a The Karma Police"? Yes, Siree... that's me.

Han presenterade sig som Micke från Videobrigade och ville bara säga hej och tacka för mitt engagemang och min support på såväl Facebook som i Karmabloggen, när det gäller Skolsnackprogrammen.

(Och titta! Här är ju Anne-Marie!)

Han var här för ett helt annat uppdrag, för Videobrigades räkning, men visste ju att jag jobbar här.

Fasen så roligt!

hopp-san...

När jag var sisådär sex-sju år hade min far en merca. I de där gamla modellerna bestod fästet för framsätesbilbältena av en bygel som var monterad på kardantunneln. Eftersom detta var på sextitalet då det verkligen inte var många saker som var riktigt livsfarliga så brydde han sig inte så mycket om att bygeln lossnat. Bilbälten var ju ändå inget direkt måste. Där bygeln suttit fäst med någon slags mutter var bara ett litet hål. Om man kikade ner i det kunde man ana att något rörde sig där, när bilen var igång.

Eftersom inget var särskilt farligt behövde ju vi barn aldrig sitta fastspända heller. Min lillebror ville alltid stå med ett ben på vardera sidan om den där kardantunneln och hänga på ryggstöden, medan jag och min då enda lillasyster hellre satt vid varsitt fönster. Men om jag någon gång var ute och åkte med pappa utan syskon satt jag helst i mitten, jag också.

Som den gången när jag var ute och åkte med pappa och någon kompis till honom. De pratade väl och var tråkiga på vuxnas vis och jag sysselsatte mig på egen hand. Jag hade ett hopprep. Det var vitt med ett polkagrisliknande mönster i knallrosa. Ett av plasthandtagen hade gått sönder och trillat av. Det satt jag och lekte med. Knöt knutar och knöt upp. Testade hur många varv jag kunde vira det runt handlederna. Och kom på att det skulle vara intressant att se om det gick att få ner i det där hålet där bältesbygeln suttit fästad. Jag stoppade inte ner änden där handtaget ramlat av. Ånej, det hade varit en alltför enkel match. I stället vek jag hopprepet dubbelt och försökte pilla ner öglan i det där hålet.

Eftersom jag redan på den tiden brukade lyckas med mina föresatser lyckades jag givetvis trycka ner, om än med visst motstånd, hopprepsöglan. Inget hände. Så jag matade i lite till. Och då...

SMACK!

RITSCH!

FLIDDER!

SPUNK!

FLÄRP!

BLAM!

... och så försvann hela hopprepet ner med ett väldigt smattrande och kvar satt jag med röda brännmärken i handflatorna. Pappa vrålade till och tvärnitade så jag snudd på hamnade i instrumentbrädan. Slängde sig ur bilen och undrade vad som hänt. På asfalten bakom bilen låg ett skitigt, svart hopprep... Han är inte dum, min far, så han förstod vad som hänt och jag fick mig en avhyvling av guds nåde. Sedan körde vi vidare, medan pappa skällde och gormade en lång stund. Nästan svärde. Jag fattade ingenting; bilen hade ju inte gått sönder? Och hopprepet var ju ändå trasigt?

(Kardanknut. Och hur får man GIF-animationer att röra sig när man flyttar över dem till Blogger?)

Först långt senare insåg jag att min pappa helt enkelt blivit så fruktansvärt rädd att han blev arg - så där som vi föräldrar kan bli ibland när ungarna gjort något särdeles obetänksamt. Om jag hade haft hopprepet lindat kring en, eller bägge, handlederna medan jag lirkat ner en del av det i det där hålet hade mina händer helt enkelt ryckts av, när det fångats upp av kardanknutens rörelser... Inte särskilt kul, antar jag.

Jag bläddrar vidare bland de hundratals (tusentals?) bilderna min far skickade över på ett USB-minne. De väcker fler minnen, tankar och känslor.

fin fred... jag menar torsdag

Veckorna snurrar på i bra fart nu. Det är redan torsdag vilket betyder veckans sista dag med lektioner. Fredagar är planeringsdagar och jag väljer den här terminen (jag har aldrig tidigare haft en helt lektionsfri arbetsdag) att förlägga den arbetstiden till någon annan stans än skolan. Det tyder, enligt vad jag läst, på ett modernt och flexibelt sätt att se på arbetet.

För våra elever är detta en självklarhet. Varje årskurs har en schemafri dag i veckan då man kan välja att förlägga sina studier till exempel hemma i stället för skolan. Men den här terminen testar jag att göra detsamma. Med tanke på hur litet vårt arbetsrum är och att vi är minst tre som delar det - fyra när Kandidaten är inne och ofta ännu fler eftersom det på något vis blivit en så populär samlingsplats för kollegorna att vi funderat på att börja servera cocktails... - så innebär detta att jag underlättar för både mig själv och kollegorna L och J. Det är svårt att få arbeta i fred när det ibland känns som att man sitter i en gatukorsning.

Eftersom min älskling är här den här veckan är det ju också fint att kunna tillbringa så mycket tid som det bara är möjligt tillsammans med honom, här hemma, även om vi kanske ägnar oss var och en åt vårt. Lite grann, i alla fall. Mestadels ägnar vi oss dock åt att vara med varandra. Prata, lyssna på musik, se på teve, laga mat tillsammans och liknande myspyssysselsättningar. Det är fina grejer det!

Men just nu sover han gott och jag försöker vara så tyst som möjligt så att han kan få sova vidare. Om en stund kanske jag väcker honom med en mugg kaffe och lite gos innan jag går till jobbet. Ute är det -3 grader och det har fallit en liten centimeter snö i natt. Eftersom torsdagarna har blivit mina fredagar såtillvida att det [oftast] är arbetsveckans sista dag i skolan är det lite halvfint idag. Trevlig Torsdag, typ? Svart kjol och topp, mjuk svart kofta, fina norska fölsedagsörhängen och memento morihalsband som Ingalill har gjort. Fint som snus.

kvällens dikt

... Men låt det finnas rymd i er samvaro,
Och låt himlens vindar dansa mellan er.

Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja;
Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era
själars stränder.
Fyll varandras bägare, men drick inte
ur samma bägare.
Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma
stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt
var och en av er få vara ensam.
Liksom strängarna på en luta är ensamma även när
de vibrerar av samma musik.

(Ur Profeten, Khalil Gibran)

schåppe

Jomen Shopenhauer, då... Jag kan inte undanhålla er ett par korta utdrag ur hans essä On Women (vilket den givetvis inte heter i original - som om inte hans åsikter vore nog skrev han ju på tyska, dessutom...).

Here goes:

Women are directly adapted to act as the nurses and educators of our early childhood, for the simple reason that they themselves are childish, foolish and short-sighted - in a word are big children all their lives

/.../

The nobler and more perfect a thing is, the later and slower is it in reaching maturity. Man reaches the maturity of his reasoning and mental faculties scarcely before he is eight-and-twenty; woman when she is eighteen; but hers is reason of very narrow limitations. This is why women remain children all their lives

/.../

Women in their hearts think that men are intended to earn money so that they may spend it, if possible during their husband's lifetime, but at any rate after his death.

Det får räcka för idag. Läs och begrunda. Och skratta er harmynta.

sovmorgon i miniatyr

Igårkväll: bruschetta med mozzarella och ett glas rött. Samtal och närvaro in i natten.

Nu på morgonen: liten, liten sovmorgon och så tända ljus, hett, svart kaffe och gott morgonprat.

Utanför: kyla och mörker.

Innanför: varma själar i samförstånd. Kärlek.

kvällens dikt

ARVET

jag önskar
att allt var annorlunda
jag önskar att min syn på världen
kunde förvandlas till ett
vackert ömtåligt föremål i mina händer
som något gjort av glas tunnare än luft
och när jag ställer det ifrån mej
kastar det ingen skugga
jag önskar att jag kunde glömma
jag önskar att sorg och lidande inte fanns
men sorg är sanning
sorg är ett bevis på att du levt
och funnits här
sorg kan inte köpas eller säljas
sorg kryper inte för någon
livet tiden och ett iskallt samhälle
kan ta ifrån dej allt
råna dej på allt
men ingen kan stjäla dina upplevelser
ingen kan ta dina minnen ifrån dej
ingen kan råna dej på din sorg

(Bruno K Öijer)

ställd på vänt

Min älskling är snart här. I väntan på honom har jag bakat bröd. En deg på vatten, lite olja, jäst, salt, rågmjöl och vetemjöl special - allt i oanade proportioner. Ena brödet knådade jag in grovhackade valnötter i och toppade med lite olivolja och flingsalt. Andra brödet lät jag vara okryddat, men toppade med olivolja, rosmarin och ett flingsalt smaksatt med vitlök och citron. De ser inte så dumma ut och doftar fantastiskt.

När han väl kommer ska vi äta bruschetta med mozzarella, körsbärstomater, svarta oliver, lite soltorkade tomater och färsk basilika. Brödbitarna har jag penslat med olivolja smaksatt med rostad vitlök och sedan rostat i ugnen. Ett appassimento sitter nog fint till det, skulle jag tro.

I övrigt blir det blues och kärlek. Eller om det blir tvärtom. För att vara en tisdag är det här en särdeles trivsam sådan!

ja' ä' int' bitter...

Schopenhauer. Min älskling har nämnt honom och letat efter en text av honom som han vill att jag ska läsa. Antagligen för att han vet att jag skulle skratta mig halvt fördärvad åt karlen.

Otålig som jag är har jag letat upp en text på egen hand. Jag anar, på goda grunder, att det här är texten Mats menar. Och... ja... skratta är nog det enda som funkar, faktiskt. Den bittre karlfan är ju redan död.

Här är den något förkortade versionen och här är vad jag tror är fullängdaren. Hej unt hå.

Slå upp "misogyn" i ett lexikon och du lär se en bild på den här snubben:

ånej

För ett ögonblick kände jag mig icke-kollegial. Fick snudd på dåligt samvete. Vår kanslist U. kom nyss förbi mitt arbetsrum och undrade vem som skulle ta morgonlektionen för kollegan A. som har ett par veckors semester (läs: är tjänstledig utan lön). Var det möjligen jag och hade jag i så fall kanske glömt bort det? Nej. På båda frågorna. Det är Någon Annan och denna person fick alltså ringas in och kom springande i flygande fläng.

Mitt problem var att min allra första impuls var att resa mig och liksom bara gå och köra igång den där lektionen. Men sedan besinnade jag mig. Jag har redan åtagit mig att ta fyra andra lektioner för denna lediga kollega och har ju faktiskt ett eget arbete att hinna med att sköta. Visst ställer vi upp för varandra, och för vår skola, och visst kan vi någon gång göra det utan att det kostar på alltför mycket. Men när det ständigt utnyttjas (och jag tror på intet sätt att min arbetsplats härvidlag skiljer sig det allra minsta från andra skolor) blir det i längden väldigt ansträngande, inte särskilt givande för eleverna och dessutom är det en principsak.

I den lilla utmärkta skriften Lärares arbetstid, som LR delat ut nu i januari, står följande klokskaper att läsa:

"Vikariaten
Ett specialfall av arbetstidsproblem för lärare är de så kallade undervisningsvikariaten. I samma ögonblick som avtalsregleringen av undervisningsvolymen upphörde, uppstod ett av lärarnas allvarligaste arbetsmiljöproblem. Det har kallats "vikariatseländet" och innebär ett systematiskt utnyttjande av lärare som gratisvikarier vid kollegors frånvaro-

Bygger på missförstånd
Detta sätt att missbruka en förändring i avtalets konstruktion bygger på ett fundamentalt missförstånd. Lärare är inte "lediga" under de delar av arbetsdagen då lektioner inte pågår (min kursivering). Att missförståndet alls har kunnat uppstå, kan bero på att lärares alla andra arbetsuppgifter, vid sidan av själva lektionspassen, aldrig har synliggjorts ordentligt vid dimensioneringen av lärares arbetsinnehåll och organiseringen av lärares arbetstid.

/.../ En redan fullt sysselsatt lärare kan dessutom inte tas i anspråk som vikarie för en kollega utan att övertid uppstår."

Enough is enough.

långsamheten

Långsam morgon. Tyst och lite avvaktande. Tisdagar är som de är. Men huset är varmt och kaffet hett. Nyheter på teven och en skön kofta att krypa in i. -9.8 där utanför lockar inte till några promenader, men till jobbet måste jag ju ändå gå. Fast inte nu. Sedan. Om en timme. Till dess ska jag ha fötterna på bordet, dricka Byns godaste och nog blir det ett long distance call också.

Jag pratade med en vän om döden igår. Den är så nära oss. En del av oss rentav söker den. Som en utväg. Jag kan förstå det, rent intellektuellt. Att man inte orkar mer. Att man till och med tänker att omvärlden har det bättre om man inte längre är med. Det kan jag på något sätt begripa. Men jag förstår det inte känslomässigt. Hur man kan vilja avsluta något så kittlande och överraskande som livet. Inte ens om jag försöker fattar jag det.

... och jag pratar med min älskling om just livet. Hur det bjuder oss sådana vändningar och lösningar - om man är uppmärksam och påpasslig - att man blir helt överrumplad. Och glad. Hur allt verkligen kommer till den som väntar. Men också om hur varsam man måste vara med dessa överraskningar. De får inte slarvas bort utan måste tas om hand. Näras. Vårdas. Aldrig ska vi tappa bort varandra mer.

(Finaste Prinsessorna, som nu bor på riktiga landet!)

kvällens dikt

VAR OCH EN AV OSS

jag sökte tröst hos någon
jag visste mycket väl
att det inte finns någon tröst att få
var och en av oss är en ö
och måste kratta sitt eget mörker
ta hand om sin egen hjälplöshet
den stora fyren som lär ha funnits
har plundrats för länge sedan
varje människa bär omkring
på sin egen lilla ljusskärva
vilseleder sej själv och andra
hur långt och länge vi än reser
ser vi knappt handen framför oss
det enda rike som bestått genom årtusenden
är underjordens
och jag är ofta där
jag går längs gator som inte längre finns
sitter på caféer som är rivna och glömda
men det är samme gamle kypare
och jag känner för honom
han spelar sin roll ända till slutet
serverar mej och mina vänner det vin
vi alltid drack
och när vi skålar med varandra
skålar vi med dimma
för var och en av oss vet
att den andre inte finns
bara på den avlånga oljemålningen
som hänger längs väggen bakom oss
och föreställer en samling gestalter som
gripit tag om sina hjärtan
och försiktigt lagt dom ifrån sej i gräset
den svarta iskalla floden i bakgrunden
hugger omkring sej
och väntar på att få komma loss
väntar på att få täcka över allt

(Bruno K Öijer)

kvällssysslor

(Hoppas han kommer ihåg att ta med Alfapetet! :)

Idag har jag verkligen gjort ett ganska effektivt ryck. Efter jobbet kunde jag konstatera att brännaren verkligen mullrade gott nere i källaren (och det gör den nu också) så jag tog bilen ner till affären för att storproviantera. Min älskling kommer imorgon och då kan det ju vara trevligt att ha något mer/annat i kylen är några skrumpna potatisar, en dito palsternacka, en nästan tom marmeladburk av märke St. Dalfour, ett paket mjölk som gick ut för två veckor sedan och en halvfull flaska Heinz ketchup som jag köpte när Malin och Per var här i somras, med barna.

När jag dragit hem och tömt kassarna i kyl och skafferi slängde jag i en tvätt och klappade på brännaren i förbifarten (om den ballar ur igen ska jag sätta upp ett par bilder på andra, tänkbara brännare, i pannrummet...), drog upp dammsugaren på övervåningen, bäddade rent, dammtorkade, dammsög. Hängde lite tvätt. Släpade ner grejerna till undervåningen och upprepade övervåningsproceduren (minus renbäddningen) samt våttorkade golven. Vattnade några av krukväxterna. La i sista omgången tvätt, hängde näst sista och matade brännaren proppfull. Diskade lite. Lackade naglarna. Tog mig en macka på speltknäcke och avnjöt ett long distance call.

Nu: tända ljus, mjuka soffan och ett long distance call igen. Fina grejer.

det är mycket nu

(The Emmaboda Wall byggs mot kollegan J:s arbetsplats...)

Mitt skrivbord befinner sig i ett kaosstadie. Tre kurser är klara med sina litteraturprojekt och nu börjar alla böckerna ramla in och det finns ingenstans att lägga dem. Jag har rättningar att göra färdigt. Lektioner att planera. En Kandidat att StöttaHandledaUtbildaUtvärderaTillsammansMed. Planeringsmöten med kollegor. Enskild handledning av elever. Ett projekt att hålla i. Och så byter KommunenSkolan plötsligt plattform och vi kan inte använda Rexnet utan ska nu köra på uppgraderingen (?) Edwise. Utan någon som helst förvarning. Och allt jag själv lagt in i mina virtuella studierum exporteras inte automatiskt utan måste copypastas. En sak i taget. Jomenvisst.

Ont om tid har jag gott om.

hva skjer da?

Just innan jag gick iväg till jobbet kilade jag ner till tvättstugan och slängde i en ny tvätt. När jag ändå passerade ni-vet-vad testade jag att göra en sista omstart, men hann inte stanna för att kolla om något hände. Jag hängde snabbt upp den våta tvätten och gick sedan till jobbet. Det var för övrigt så kallt ute att näsan frös till is. Inuti.

Nyss ringde min PR (Privata Rörkille) och undrade vad det var för nyckel jag lagt ut i brevlådan, för han kom inte in i Huset med den. Hm. En gång la jag ju ut en cykelnyckel i total distraktion men idag vet jag att jag la ut rätt nyckel. Jodå, bekräftade han, den passade i låset men gick inte att vrida runt. Ytterst skumt. Kan även huslås frysa som bildörrlås? Men, fortsatte han, det ryker i skorstenen så den verkar ju funka ändå - brännaren?

Jag fattar faktiskt inte. Det är en tröst, om än klen, i sammanhanget att även PR:en verkar lite lost. Nästa gång den lägger av ska jag inte alls försöka starta den utan invänta honom. OK. Jag sätter en hundring på att det kommer att hända en fredagskväll...

Jag tänkte kvista hem på lunchen för att kolla till eländet, men kom just på att jag ingen lunch har idag. Jag får väl gå hem lite tidigare då. Stackars mig... ;)

för inte så längesen var allt så svart

Morgnarna har blivit betydligt ljusare nu. Så kanske blir det vår även i år.

(Vardagsrummet. 6 februari, 2012. Kl 07:31)

Men just idag är det -19 grader. Ute, då.

morgonbestyr

(Jag ska nog sticka mig en ny sådan här mössa)

Jag vaknar strax före sex. Ligger kvar ett par minuter och funderar på om jag ska snooza eller inte. Och så kliver jag upp, vilket visar sig vara ett klokt beslut. För brännaren har stannat igen. Dock ganska strax innan jag upptäcker det eftersom den är varm och elen inte har gått på. Så jag får på mig några skräpkläder och tar itu med att sota och aska ur den. Försöker kicka igång den. Använder alla till buds stående knep. Än är den tyst, men försöker tända. Händer inget när jag ska gå till jobbet får jag ringa och trakassera installatören igen. Jag tror det är något fel som är trasigt för min felsökning ger inga fler uppslag. Och jag börjar bli irriterad. Det är väldigt dyrt att värma kåken med el...

Men annars är morgonen fin och tyst. Kaffet smakar ljuvligt. Jag vidhåller att det är Byns godaste. Jag har tänt ljus lite varstans i vardagsrummet och kollar morgonnyheterna med ett halvt öga och dito öra.

Jag funderar på arbetsdagen som ligger framför mig. Lite av varje står på agendan. Kandidaten, förstås. Någon lektion ska jag vikariera för kollega på semester. Möte med Englandsgruppen. Sådana grejer. Jag har svårt att uppamma den där verkliga entusiasmen och skyller det på kylan som jag verkligen inte har någon lust att ge mig ut i. Särskilt inte om det är kallt inomhus också.

Snart blir det ett värmande long distance call...

kvällens dikt

I did not know

until you walked away

you had the perfect ass
Forgive me

for not falling in love

with your face or your conversation

(Leonard Cohen)

huttra

När jag kom hem var det -17 grader här i Byn. Och brännaren hade stannat. Lyckligtvis går ju eluppvärmningen på, så det är ju inte som att något fryser sönder. Men när jag kommer hem efter nästan 5½ timmes bilkörning och är sådär lagom tröttfrusen är det inte överdrivet lustigt att ha 12,5 grader inomhus.

Men jag fick igång brännaren igen och i väntan på att huset ska bli lite varmare, och att en maskin tvätt ska snurra klart, sitter jag här i soffan i joggingbyxor, nattlinne, raggsockar, tjock kofta, morronrock och en gosig filt. Pratar emellanåt med min älskling - som jag saknar i samma stund jag svänger ut bilen på Hammaröleden - och kollar lite teve. Fejsbokar och skriver något mejl. Dricker hett te. Tända ljus förstås. Och sedan blir det en extra filt över duntäcket.

I morgon är en annan dag. Då är det varmt och gott i mitt hus igen.

abstract sunday blog

I NY Times finns ibland en riktigt schysst bildblogg. Kolla in den!

snörök

Bara -4.8 ute idag. Men det har tagit i att blåsa, istället, och i natt har det fallit några små centimetrar snö som nu, helt tyngdlöst, far och yr runt husknutarna och knappast inbjuder till några längre strövtåg. Så vi håller oss inne i stugvärmen. Lyssnar på lite blues, diskar, pratar och pysslar. Om ett par timmar måste jag köra hemåt igen. Det gör att söndagarna blir lite vemodiga. Mjuka, mysiga - men vemodiga. Bluesiga.

kvällens dikt

Har täcket blivit mindre

Har täcket blivit mindre eller
har vi glidit ifrån varandra
Får jag sova längst in
för en gångs skull
nu när jag inte ska upp
imorgon bitti

(Daniel Boyacioglu)

hojhoj

Jag vann visserligen en biljett till Kvinna 2012, men att ha en mustig sov- och mysmorgon och sedan åka och titta på motorcyklar och kläder för det slaget av aktivitet, med min älskling, fick gå före. Biljetten gav jag till hans svärdotter. Ute har solen lyst så vackert och ändå har termometern inte lyckats krypa högre än -11.

Väl hemma igen, efter att ha njutit av is och vikar och öar i den vänerska skärgården, värmer vi oss med varandra och även med hjälp av lite mer artificiella hjälpmedel...

Och nu har vi med någorlunda gemensamma ansträngningar åstadkommit ett superläckert potatismos och... panerad kolja. WANG DANG SWEET POONTANG!

kvällens dikt

Nålen

Det finns en likhet du säkert kan ana.
Simma i bomull eller gåshud på dej.
Stackars dom som dör för tidigt.
Medan vi andra kan njuta.

När nålen, träffar spåret, då repar vi mod.
När nålen, träffar spåret, blandas toner med blod.

Tigga och stjäla, förnedra sig själv.
Eller ta sig en macka i lugn och i ro.
Har du tur kan du välja.
Gå som på moln eller tyna bort.

När nålen, träffar spåret, då repar vi mod.
När nålen, träffar spåret, blandas toner med blod.

Valet är ditt men kan du välja?
Vem sitter å axeln och talar till dej.
Åh, gillar du refrängen
Så tar du den om och om igen.

När nålen, träffar spåret, då repar vi mod.
När nålen, träffar spåret, blandas toner med blod.

(Chrille Andersen/Abramis Brama)

mr torture

Mr. Torture sells pain

To the housewives in Spain
He knows just what they crave

Sjukt rolig låt med Hellowen, som jag skrattade mig harmynt åt, när jag hörde den första gången när jag var på fiske i Stugan Vid Sjön i De Djupa Skogarna med P, en solig men kall vårhelg för några år sedan.

Det kan ju vara så att de spanska hemmafruarna är särskilt masochistiskt lagda, vad vet jag? Det jag vet är att tapas är attans gott. Så jag gjorde en tapassallad...

Skar tärningar av en bit av Falbygdens brännvinsost och en bit manchego och la i en skål tillsammans med lite oliver, soltorkade tomater och grillad paprika i olja. Tog oljan som paprikan legat i (mycket godare än den tomaterna legat i och då är den inte illa, den heller) och spetsade till den med lite pressad citron, strimlat citronskal, en gnutta honing, flingsalt och grovt hackad färsk timjan och rosmarin. Ringlade såsen över osten och grönsakerna och har ställt det att mogna till sig tills min älskling kommer hem. Då ska jag skära upp lövtunna skivor av den lufttorkade lammkorven och lite tjockare skivor av tomat- och olivbrödet som han bakade igår kväll medan jag var på väg upp.

Det inte bara ser gott ut - det är gott.

långbergets skidhotell 1977

Hon jobbar helg på det lilla skidhotellet. Lågsäsong innebär vanligen väldigt lugna kvällar. Kanske några törstiga ströbesökare från byn nere i dalen. Men den här helgen... ett inte okänt bandylag, från den stora staden knappt tjugo mil söderut längs älvens lopp, har förlagt en vecka uppe bland de snöklädda bergen. De tränar, snackar taktik och åker skidor. På fredagskvällen blir det fest. Ett helt gäng killar i tjugoåren. Inga tjejer. Hon får frågan om hon, tillsammans med ett par andra tjejer i personalen, kan tänka sig att stanna kvar och festa ett tag. Hon har redan kollat in en av dem. Lång med lite tyngd i kroppen. Mörkt, kort hår och snälla blå ögon - med en liten glittrig fan nere i botten av blicken. Det är han som frågar om hon vill.

De sitter ute i annexet med de andra. Musiken dånar och bord och händer är fulla av grogglas och ölburkar. Högljudda, mörka röster och arbetskamraten Susannes skratt. Han drar ner henne i sitt knä och hans hand trevar över hennes vita arbetsskjorta. Hon lutar sig lite mot honom och drar in doften av hans hår. Hans hand finner vad den söker och kramar till. Kanske lite för hårt, men hon drar sig inte undan. Hon tycker faktiskt om det. Han kysser henne och lägger den andra handen på hennes svarta, strumpklädda lår. Han smakar av whisky och cola och kanske en anings cigarettrök och hon tycker om det också. Kysser honom tillbaka och han flyttar handen lite längre upp på låret, in under kanten på den svarta gabardinkjolen.

Vaktmästaren kommer in. Han undrar om någon vill ha skjuts ner till byn. Sista chansen för kvällen. Taxi är inte att tänka på. Hon gör ett snabbt övervägande och lösgör sig ur omfamningen. Stanna över natt ingick inte i planen, riktigt. Trots allt ingick inte han i planen heller, mer än som en liten kittling. Kanske en bekräftelse på att hon kan. Om hon vill. Men... hon vill inte.

Han vill följa henne till bilen. De går genom källargångarna och när hon stannar för att låsa upp en av ståldörrarna lutar han sig tungt mot henne. Trycker upp henne mot väggen. Kysser henne igen. Rör vid henne. Hon blir inte rädd utan slår armarna om honom en liten stund. Genom hans ljusgrå joggingbrallor känner hon att han vill något mer. Lugnt glider hon under hans arm, går genom dörren och väntar inte på honom. Låter den slå igen.

I bilvärmen på väg ner mot dalen spelar vaktmästaren Feelings i den orange Volvons kassettspelare. Det gör han alltid. Hon sitter tyst och tänker. Ångrar sig lite. Tänker att hon kanske skulle stannat. Att det kunde varit vägen ut.

Utanför står skogen svart och kall. Nere i dalen ligger älven frusen.

också en fredagskväll

Min hemmafrudag är över. Tvättstugan är full av tvätt som hänger till tork. Badrum och gästtoa är städade. Golven dammsugna och våttorkade. Handlat har jag också gjort. Och shoppat. På IKEA fick det bli en del ljus och så papperskorgen Hulingen till badrummet. Och så shoppade jag skyddsfilm till framsidan på min splitternya nya leksak, som jag tagit i bruk ikväll:

Nu fredagsmyser jag på egen hand. Min älskling nattvandrar med sitt jobb och är inte hemma förrän på andra sidan midnatt. Jag sitter i reclinersoffan med kuddar, filtar, salta bildäck och ett glas vin. Om en liten stund ska jag se På spåret. Kanske slumrar jag lite också. Sedan ska jag sno ihop en liten tapastallrik till han kommer hem.

not particularly desperate

Ah. Vi hemmafruar har det bra. En tvätt snurrar i maskinen i tvättstugan, jag har Ring P1 på radion och kaffe i en stor, svart mugg. På fötterna: min älsklings fårskinnsladdor. Galet sköna. Dagen ligger isgnistrande och solstrålande där utanför och egentligen borde jag väl tagit mig en promenad. Men jag tar mig kanske en dusch i stället. Sedan får jag se.

Jag skulle tagit med mig en stickning.

Nu gjorde jag inte det. Så jag får väl hitta på något annat. Brukar inte hemmafruar shoppa ganska mycket? Jag skulle kunna uppsöka ett köpcentrum och köpa ett skal till min nya telefon? Och IKEA, kanske? Jag/vi behöver mer värmeljus! Och mjölig potatis till potatismos! Fast det köper jag nog på ICA. Undras om man kan köpa fint garn på Bergvik? Jag får helt enkelt ta reda på det.

Men först ska jag ta itu med den lilla disken. Och kanske småpyssla lite.

playing house

Fredagsmorgon. Mats jobbar och jag tänker leka... hemmafru. Det kan bli ganska roligt: köra ett par maskiner tvätt, kanske städa och dammsuga lite och möjligen baka något? Ha någon förtäring klar när han kommer hem i eftermiddag? Eller vad det nu är hemmafruar gör? Kanske gå omkring i morronrock hela dagen - minus de svandunsbrämade tofflor jag aldrig ägt, då? Jag känner inte grannarna och de verkar för övrigt inte vara hemma på dagarna så jag kan knappast hänga hos dem och skvallra?

Kanske bara dra på lite skön musik och se vad som händer, denna Fina Fredag?

kvällens dikt

Sju

Jag är här nu

Så transparant

Jag känner ingenting

Utspätt vatten, luft

Tänd på nånting

Jag är jag

Jag är Sju

Jag bryr mig ej

Och aldrig om dig

Eller ens om mig

Du är namnlös för mig nu

Du är ett miserabelt vakum du

Jag är jag

Jag är Sju

Jag är Sju

Jag lever i sås

Hot stark sås

Utan smak

En lång nerv

Dessutom blind

Jag är Sju

Är du

Sju

Sju


(Olle Ljungström)

sweet dreams are made of this

Bilen rullar in på gårdsplanen och jag lutar mig tillbaka en liten sekund. Drar till mig halsduken och virar den om mig. Får fatt på jackan och kränger den på mig. Stoppar ner mobiltelefonen i handväskan, öppnar dörren och kliver ut i kylan. Lyfter ur resväskan ur bagageluckan, låser bilen och går över gårdsplanen mot de upplysta, inbjudande fönstren. I samma stund öppnas dörren och i nästa stund har jag hans armar om mig.

Trasslar mig in med grejerna och släpper dem där jag står. Kramas en lång stund. Kränger av mig stövlarna och hänger upp jackan på en krok. Kliver in i köket. Tända ljus, blues och en doft av något gott att äta. Ett glas vin, samtal som flyter mjukt och en del skratt. Förtrolighet och närhet. Glädje. Kärlek.

Än ligger söndagen långt därborta någonstans.

på hemväg

Bilens kylare pekar mot norr. Asfalten rullar in under motorhuven.
Lång dags färd mot min älskling.
Det skymmer ute.
Jag tar den blå vägen hem.

Länk.

till och med jag

Jag är aldrig först med det sista. Å andra sidan är jag inte heller sist. Möjligen näst sist?

Du hittar mig @MRonnby.

när det är slut

Jag läser en rörande artikel i The Guardian: Top five regrets of the dying. Vad är det vi ångrar mest när vi ligger där och det är dags att ta farväl av livet? Enligt en sköterska inom palliativvården är det följande:

1. I wish I'd had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me.

2. I wish I hadn't worked so hard.

3. I wish I'd had the courage to express my feelings.

4. I wish I had stayed in touch with my friends.

5. I wish that I had let myself be happier.

Och artikeln avslutas med frågan:

What's your greatest regret so far, and what will you set out to achieve or change before you die?

varje morgon

Varje morgon kan vara den andra lik. Jag vaknar ur min tunga, hårda sömn och stiger upp. Huttrar lite medan jag får på mig morgonrocken och de mjuka, svarta tossorna jag köpte på Indiska för ett tag sedan. Passerar kaffebryggaren och sätter på den på min väg in i duschen så att mitt mörkrostade Hazienda är hett och nybryggt när jag varmfuktig och fortfarande lite loj kommer ut ur badrummet och slår mig ner i mjukstartarsoffan.

Torsdagsmorgnarna är dock lite annorledes. De bär med sig en förväntan, som vore de fredagar. En förväntan som far runt i kroppen och ställer till det. Får mig att le för mig själv, ta något danssteg och passera spegeln i hallen en extra gång. Schemat för arbetsdagen är välfyllt och stimulerande och i slutet av denna dag väntar Kärlek.

Nu tar vi den! Dagen!

kvällens dikt

Huvudet fullt
av konstgjord frid
och Smärtstillad och Glad
en kyss av frid och fred av bara vänlighet
a kiss of Fire a Fuck Forever
och många lyckliga foster
fnittrar i min mage.

(Ur Till min man, om han kunde läsa, Kristina Lugn)

irri

Jag tog fram ett par album med bilder från mina tidiga tonår. Eller... när jag tänker efter var det nog från en del av de senare också. Tänkte få lite input till ett skriv. Men jag blev mest bara o-glad. Jag var inget olyckligt barn. Verkligen inte. Ingen olycklig tonåring, heller, egentligen. Ändå får jag ett hål i magen när jag ser på bilderna.

Men jag hittar ett kort på Mats. Det enda jag har från den tiden. Bilden är suddig, men han är lång och fin i mörka jeans och dito jeansjacka. Lutad mot en liten lastbil står hans Zündapp och när jag nu ser fotot ser jag att den inte alls är röd, som jag mindes, utan mer orange. Jag ser på bilden och så många andra bilder dyker upp i mitt huvud. Bilder att tänka kring, att känna inför. Varma, fina bilder.

Jag ger inte upp så lätt. Plockar fram USB-minnet pappa skickade mig i våras. Letar vidare bland hundratals, kanske tusentals, bilder. Men nu är klockan för mycket. Jag funderar vidare. I min säng.

I morgon är åter en dag.

i full färd

(Snödrivefynd)

Efter jobbet i morgon kör jag till mitt andra hem. Till min älskling. Det är verkligen inte bara att kasta ner en tandborste i en konsumkasse och dra. Bilen ska tankas och spolarvätskan fyllas på. Någon gång ibland kollar jag oljan. Ljudbok ska väljas och växterna här hemma ska vattnas. Ett varv med dammsugaren brukar också kännas bra, så att det är fräscht och fint när jag kommer hem och en ny arbetsvecka drar igång. Pellets ska fyllas på och badrummet städas. Lite kläder och annat ska packas ner och jag roar mig med att välja vilka kläder som kan tänkas komma till användning. Ett par extra stövlar och kanske några roliga örhängen? Inte glömma laddsladdar till datorn och telefonen. Plocka ordning bland veckans post och papper och hänga undan någon jacka. Ställa stövlar och skor på plats.

Sådana är numera mina onsdagskvällar.

Om en stund, när jag gjort undan allt, är det skönt att fixa en stor mugg te, tända ljus här och var, sjunka ner i soffan och köra ner fötterna i ett skummigt fotbad och bara glo lite på teve, läsa eller sticka. Just ikväll tänkte jag ta fram ett fotoalbum med bilder från mina tonår och se om det kanske kommer något skriv ut av det.

lunchdags

Jag tänker på det här med att skriva. Jag har svårt att strukturera det jag vill göra. Kanske ska jag bara fortsätta att arbeta med fragmenten? Skriva kring bilder - de i mitt huvud och de i mina album - och se vad som kommer ut av detta?

(Jag. Då. Och nu.)

Jag lyckades faktiskt skriva något igår kväll. Jag ska fila lite på det och sedan lägga upp det här i bloggen, endera kvällen.

planering

(Robin Hood's Bay, May, 2011)

Möte med Englandsgruppen nu. Planeringen för vårens språk- och studieresor pågår för fullt. Yorkshire är vackert. Det blir nog en rolig resa, igen!

stillheten

Den här morgonstunden. Allt är så tyst och mörkt. Natten håller sig kvar och dagen avvaktar. Emellanåt hörs pannan trygga mullrande därnere i Husets innanmäte. Doften av nybryggt, mörkrostat kaffe. Smaken. Den första muggen på dagen är också den godaste.

Jag kan ha teven på, lite tyst, med nyheter från omvärlden. USA-valet står mig upp i halsen. Orka bry sig. Och varningarna om snökanon och otyg rör inte Byn. Emmajävlaboda ligger inte på östkusten. Detta är en typisk inlandsby. Visst kan det kanske trilla ner snö så att jag måste skotta, men just snökanon är ett kustfenomen.

Mina tankar går till de människor jag älskar mest. Tänk att saknaden och längtan liksom aldrig låter sig mättas riktigt. Barnen. Hur jag ofta önskar att vi levde lite närmare varandra. Sådär så att vi kunde ses lite oftare och något mer spontant. Men nu är det inte så. De lever alla sina egna, aktiva liv och jag är så glad för deras skull och så oändligt stolt över dem alla. När jag tänker på dem inser jag att det faktiskt finns åtminstone fyra saker jag gjort väldigt, väldigt bra här i livet.

(Me and my gals, Oslo, 2010)

Och så Mats, förstås. Ständig saknad och längtan. Fast av en annan art. Vi försöker ju istället få ihop våra liv så ofta och mycket som möjligt. Och lyckas ganska fint. I morgon är det torsdag!

Nu blir det ett long distance call...

drömläge

Jag vaknade innan lampan i fönstret tänts och därmed också innan väckningssignalen. Låg en stund i mörkret med hjärtbank och det tog någon minut att inse att det bara varit en dröm. En ganska obehaglig dröm, men ändå bara en dröm. Jag var kanske femton år och orättvist behandlad av min mamma. Ett gräl som slutade med öppet och kallt motstånd. Det är därför jag vet att det bara var en dröm.