förlorad

Den där USB-stickan jag fick av min far. Den är beroendeframkallande. Vi tittar igenom en del av bilderna, Mats och jag. Det är ingen ordning på bilderna så man får bläddra fram och tillbaka men här och var hittar vi små guldkorn. Gemensamma känningar från förr. Till och med en och annan som Mats stött ihop med på senare år. Roligt!

Men den största överraskningen får jag sedan han åkt hem och jag sjunker ner i soffan en stund igen, efter att ha diskat, och förlorar mig i alla dessa bilder. Alla dessa människor. Platser. En bild på min älskling. Där. Då. En bild på... oss. När jag var så kär i honom och inget vågade säga. När han kände likadant. Och inte heller sa något. När jag ser bilden nu förstår jag varför jag inte kunde säga det till honom. Inte vågade.

Allt gott kommer till den som väntar. Det har jag alltid sagt. Nu vet jag att det är sant.