den vita tystnaden

När vi vaknade i morse hade snön fallit. Allt var luddigt tyst, inbäddat i det vita fluffset. Och temperaturen hade krupit upp till -1,2 (och inte -12 som jag först tyckte att det stod). Efter en lugn och mysig frukost drog jag på mig kläderna och gick ut för att skotta undan. Mats tog sig an att sopa ren bilarna från snö. Det var nog rätt fiffigt att inte vänta för länge med skotteriet eftersom temperaturen fortsatte att stiga och snön hann bli rätt blöttung när jag gick ut för andra gången för att skotta undan vallen som plogbilen skadeglatt lyckats skyffla upp framför mina infarter. Nu: 2,2 grader. PLUS, alltså. Och solsken. Takdropp och en massa fåglar som sjunger sig hesa av lycka över det återvändande ljuset.

Men min älskling har kört hemåt nu. Huset vilar i vit tystnad och jag har ingen direkt lust med någonting. Jag tror ändå jag ska botanisera lite bland mina garner och se om jag kanske kan komma igång med något stickprojekt. Det får räcka så.