hopp-san...

När jag var sisådär sex-sju år hade min far en merca. I de där gamla modellerna bestod fästet för framsätesbilbältena av en bygel som var monterad på kardantunneln. Eftersom detta var på sextitalet då det verkligen inte var många saker som var riktigt livsfarliga så brydde han sig inte så mycket om att bygeln lossnat. Bilbälten var ju ändå inget direkt måste. Där bygeln suttit fäst med någon slags mutter var bara ett litet hål. Om man kikade ner i det kunde man ana att något rörde sig där, när bilen var igång.

Eftersom inget var särskilt farligt behövde ju vi barn aldrig sitta fastspända heller. Min lillebror ville alltid stå med ett ben på vardera sidan om den där kardantunneln och hänga på ryggstöden, medan jag och min då enda lillasyster hellre satt vid varsitt fönster. Men om jag någon gång var ute och åkte med pappa utan syskon satt jag helst i mitten, jag också.

Som den gången när jag var ute och åkte med pappa och någon kompis till honom. De pratade väl och var tråkiga på vuxnas vis och jag sysselsatte mig på egen hand. Jag hade ett hopprep. Det var vitt med ett polkagrisliknande mönster i knallrosa. Ett av plasthandtagen hade gått sönder och trillat av. Det satt jag och lekte med. Knöt knutar och knöt upp. Testade hur många varv jag kunde vira det runt handlederna. Och kom på att det skulle vara intressant att se om det gick att få ner i det där hålet där bältesbygeln suttit fästad. Jag stoppade inte ner änden där handtaget ramlat av. Ånej, det hade varit en alltför enkel match. I stället vek jag hopprepet dubbelt och försökte pilla ner öglan i det där hålet.

Eftersom jag redan på den tiden brukade lyckas med mina föresatser lyckades jag givetvis trycka ner, om än med visst motstånd, hopprepsöglan. Inget hände. Så jag matade i lite till. Och då...

SMACK!

RITSCH!

FLIDDER!

SPUNK!

FLÄRP!

BLAM!

... och så försvann hela hopprepet ner med ett väldigt smattrande och kvar satt jag med röda brännmärken i handflatorna. Pappa vrålade till och tvärnitade så jag snudd på hamnade i instrumentbrädan. Slängde sig ur bilen och undrade vad som hänt. På asfalten bakom bilen låg ett skitigt, svart hopprep... Han är inte dum, min far, så han förstod vad som hänt och jag fick mig en avhyvling av guds nåde. Sedan körde vi vidare, medan pappa skällde och gormade en lång stund. Nästan svärde. Jag fattade ingenting; bilen hade ju inte gått sönder? Och hopprepet var ju ändå trasigt?

(Kardanknut. Och hur får man GIF-animationer att röra sig när man flyttar över dem till Blogger?)

Först långt senare insåg jag att min pappa helt enkelt blivit så fruktansvärt rädd att han blev arg - så där som vi föräldrar kan bli ibland när ungarna gjort något särdeles obetänksamt. Om jag hade haft hopprepet lindat kring en, eller bägge, handlederna medan jag lirkat ner en del av det i det där hålet hade mina händer helt enkelt ryckts av, när det fångats upp av kardanknutens rörelser... Inte särskilt kul, antar jag.

Jag bläddrar vidare bland de hundratals (tusentals?) bilderna min far skickade över på ett USB-minne. De väcker fler minnen, tankar och känslor.