hur eller hur

"Sol" i ögonen

Helgen har ändå varit fin. Vädret har ju varit skit men det har varit desto roligare i kollektivet. M&M har tagit för vana, upptagna som både de och alla deras vänner är, att bjuda hem folk på frukost när det alltid körde ihop sig med middagar och folk inte kunde - eller de själva. Så igår var vi tio runt frukostbordet och idag sju. Det är en bra grej som jag ska anamma själv.

"Sol". Typ.

Igår var också IKEA. Det är marginellt roligt men eftersom jag själv inte skulle handla något så var det ändå ganska kul att bara gå runt och kolla på allt möjligt med Sigrun, medan M&M satt ett par timmar med en köksplanerare. Idag har vi packat ihop alla deras köksgrejer och avvecklat kyl och skafferi så några veckor framöver blir det mitt kök som kommer att användas istället. Vi kände väl inte direkt för att ställa oss vid grytorna dock, så det fick bli hämtpizza till middag. Men i morgon blir det ärtsoppa (den puttrar på spisen och sprider en ljuvlig doft av timjan i huset) och ugnspannkaka (för de som gillar sådant) och sedan är väl ruljangsen igång.

Vi bygger ett hus till Spiderman.

Arbete i morgon, igen. Förstås. Två veckor och sedan påskledigt. Första halvan av ledigheten ska jag vara i London, på egen hand, och andra halvan får vi värmlandsdelen av familjen på besök. Det ser jag fram emot.

Anemone - The Brian Jonestown Massacre

vårvinterlåg

Lördagsmorgon. Jag vaknar alldeles för tidigt (tack för det, katten...) och går upp och gör mig en kopp te och kryper tillbaka i sängen. Naturmorgon på P1. Rätt mycket att pyssla med i kollektivet, den här helgen. M&M inleder nu Projekt: köksrenovering. Väldigt, väldigt välbehövligt men också utmananade eftersom vi nu ska samsas i mitt lilla kök. Som inte har diskmaskin. Och begränsat med arbetsytor. Men först är det nerpackning av en massa grejer och så migration av resten, till mitt kök. Mycket logistik blir det.

Kök ska beställas också. Jag funderar på att följa med till IKEA idag och passa på att kolla på en bäddsoffa. Jag tror att jag ska ha en bäddbar soffa, när jag flyttar.

Jag tror fortfarande jag har någon form av depression. Inget är kul. Jag får inte till någon träningsrutin. Jag känner mig trött och ful. Förhoppningsvis blir det bättre när snön försvinner. Men framförallt vore det ju jävligt trevligt om det NÅN gång kunde vara lite sol. Det har väl varit några dagar, såklart, men i stort sett känns det som det varit gråmolnigt och trist sedan jag flyttade hit. Tristskåne, liksom.

Det ska väl vara Öland, då, som är mitt hopp just nu. Något jag kan fästa tankarna vid och se fram emot. Det, och att pelargonernas växtkraft är fantastisk. Som vanligt, när jag tog fram dem ur vintergömman, tog de fart på bara ett par dagar. En av dem var jag just på väg att ge upp hoppet om, men sipåfan om det inte kommer två små gröna utväxter längst ner vid stammen! Och igår eftermiddag, när jag körde hem från jobbet, såg jag tre tranor flyga in över fälten.

Jag antar att det bara är en vårvinterdepression.

Tired Angels - Mountain

hopp

And it goes on. And on. And...

I morse när jag vaknade tänkte jag att jag nog är deprimerad. Ikväll är jag inte lika säker. Men det kan bero på att jag har viss anledning att tro att det kanske lossnar på bostadsfronten, endera dagen. Och dessutom fick jag ikväll ett alldeles grymt erbjudande; att till enbart självkostnadspris (el, försäkring, vatten etc) fritt få disponera en god väns stuga på Öland, hela sommaren. Den ligger lite avskilt och bara ett litet stycke norr om Stora alvaret (JA! Vandra!!! Cykla!!!). Liten nog att bo i ensam, stor nog att rymma besökare. I andanom ser jag mig själv sitta där i det magiska kvällsljuset, i en utefåtölj, läsandes en god bok, drickandes ett glas vin och lyssnandes på naturen, bara. Ja, jag tackade ja, såklart.

Jóga - Björk

snösmocka

I tisdags meddelade skolledningen hastigt, strax före lunch, att all undervisning skulle ställas in från kl 12 så att alla kunde ta sig hem tryggt, i det hastigt uppdykande snöovädret. Efter ett tag körde jag hemåt - västerut - lugnt och stilla och svängde in på Sigruns förskola kvart över två. Solen sken, men norröver smög sig en molnbank upp. När Sigrun fått på sig jackan och vi gick ut hade det redan börjat snöyra. Vi passade på att köpa mjölk och bregott på macken innan vi tog oss hem. Allt som allt tog det kanske 70 minuter? För en av kollegorna som dröjde sig kvar på jobbet lite längre tog det tre timmar att köra de sex milen till Malmö. Matilda skulle jobba över men fastnade i kö utanför Svedala och var nästan två timmar försenad när hon väl kom hem. Mike hade tur och kom undan alla bilköer efter att E65 stängts av helt alldeles här borta vid Sturupsrondellen. Båda två fick trixa sig bakvägen till byn.

Och sedan dess har vi varit hemma. Totalt insnöade. Bokstavligen. Vi har turats om att hänga med Sigrun så att de andra fått arbete gjort. Skolan har stängt resten av veckan och M & M har inte kunnat ta sig in till Malmö/Köpenhamn. Vi har inte ens kunnat ta oss ut till E65:an. Idag skottade vi, med förenade ansträngningar (Sigrun också!), parkeringen uppe vid huset och infartsvägen och sedan körde vi upp bilarna så de åtminstone står vid bygatan. I morgon måste de verkligen in till sina jobb och vägen västerut är, om inte bra så åtminstone mindre besvärlig än österut. Hoppas vi. Själv blir jag ju hemma. Jag ska försöka sova ut. I morse var jag uppe aptidigt för att bevaka väder-och trafikrapporter och invänta besked från skolan så nu är jag rejält trött.

Visst är det frustrerande att tappa nästan en veckas lektioner i kurser där det är gott om stoff och ont om tid men samtidigt är det oerhört vilsamt att veta att det inte finns något jag kan göra åt situationen. Det är bara att tugga i sig och det finns, för mig, något väldigt avstressande i det. Ett par rara blå tumvantar i skön ull har jag stickat åt Sigrun idag. Och motion får jag ju genom snöskottningen! Men det är en märklig känsla. Någon sa att för att förstå den skånska vintern måste man uppleva den. Jag tror jag fattar.

We Used To Know - Jethro Tull

tisdagsmorgon

Ledigheten är försvunnen i fjärran och jobbet tuggar på. Men vi är rörande överens, jag och eleverna, om att vi kommer klara den här tuffa terminen en bit i taget. Nu fokuserar vi på de fyra veckor vi har att jobba på innan det är dags för påskledighet...

Jag har svårt att riktigt orka igång min träningsrutin. Det blir kanske två gånger i veckan vilket är alldeles för lite. Men jag kommer snart att kunna nyttja tiden efter jobbet till utomhusmotion, nu när det blir allt ljusare, och ett par morgnar i veckan ska jag väl ändå kunna släpa mig upp innan fan fått på sig tofflorna. Något som däremot lossnat är stickningen. I fredags blev jag färdig med Sigruns islandströja. Jag köpte Léttlopi när jag var på Island, men insåg att garnet är på tok för sticksigt för ett litet barn (och för mig också, för den delen - jag hatar när det kliar...) så jag valde ett annat, mjukt ljuvligt ullgarn och tröjan blev populär! Av bara farten stickade jag henne ett par blå raggsockar också, i helgen, eftersom mina golv är väldigt kalla.

Tisdag, alltså. Fullpetade men helt okej ändå. Mitt största "problem" just nu är att ta hand om min kandidatoch se till att hon får ut så mycket som möjligt av sina veckor hos mig. Annars rullar det på och jag känner ett lugn jag inte gjort på länge. Kanske är det för att jag börjar känna mig hemma, eller så är det bara att antalet fucks given har minskat drastiskt?

Out Of My Head - Fastball

ledighet

Jag har sportlovsledigt. Några dagar har tillbringats hos mina tjejer, och Kristofer, i Oslo. Annars är det lugnt. Och det var det i och för sig även i Oslo. Jag ser Game of Thrones, stickar, läser, promenerar, umgås med familjen och fortsätter den lönlösa spaningen efter lägenheter.

Två dagar kvar att avnjuta.

Don't Let The Sun Go Down On Me - George Michael & Elton John

tack men nejtack

Barnet både beställde sig en halsduk
och valde färg och material.
Finaste alpackaull.

Jag fick lägenheten!

Och tackade nej.

Det räcker inte med bra läge och vackra fönster. Den var för liten. Visserligen luftigt vardagrum men den ynkliga matplatsen i köket och den lilla jungfruburen till sovrum hade inneburit att jag fått göra mig av med mitt ganska nya matbord, som jag gillar, och sängen eller det antika skrivbordet då bägge inte fick plats i samma rum. Dessutom var det genomgående plastmattor i hela lägenheten. Det går väl an i kök etc. (även om det inte är en hit nånstans, egentligen) men i vardagsrummet? Nope.


Det kommer fler tillfällen, har jag bestämt mig för.

We Used To Know - Jethro Tull

morgondagen

Ser lite ojämnt ut, men det blir snyggt
när det är blockat och klart

Plötsligt lossande stickblockeringen och jag har stickat halsduk och mössa till Sigrun och nu är en islandströja in the making. Det är roligt och medan jag stickar ser jag avsnitt efter avsnitt av Game of Thrones och tänker på nästa projekt. Det är lugnt nu, på jobbet - eller så är det bara så att jag äntligen är i fas med allt och det börjar rulla på. Chefen hade uppföljningssamtal med mig idag (det ska egentligen vara ett lönesamtal, men eftersom inget avtal är klartfick vi skippa den delen) och hon sa att hon tycker jag levererar över förväntan på alla fronter. Ja, vad trodde hon? Jag sålde in mig bra, men jag sa bara som det var. Är. Om det är något jag kan är det mitt jobb. Ja, och stickning, då.

Visningen i morgon. Jag vet inte varför, men det känns pirrigt. Jag vet inte varför. Det är ju bara en jeffla lägenhet. Den har ju inte ens balkong. Jag bor bra här, och det är trivsamt att inte vara ensam. Och ändå...

Come On - Lemon Bird

pk?

Madame Max Adolphe, warden of the death 
     dungeon Fort Dimanche. Female macoute, 
     right-hand woman of Papa Doc.
(Källa: latinamericanstudies.org/tonton)

I en annan tid kunde band på fullaste allvar ta sig namn med de mest skruvade konnotationer. Ponera att det idag dyker upp en grupp som kallar sig ISIS, utan så mycket som en glimt i ögat åt egyptiska gudomligheter, eller Pilkorsarna... Jag tror inte det skulle tas emot särskilt väl. Men 1971 kunde ett band mycket väl heta Tonton Macoute och komma undan med det - kanske med förklaringen att det också är ett voodoouttryck för liemannen. Kanske kan de det idag också? Tydligen har de, efter 45 år, plötsligt satt ihop en platta med en mix av gammalt och något nytt...

Hur eller hur snubblade jag över plattan sådär som en ibland gör när en letar efter något helt annat på YouTube och kanske var det just namnet som gjorde att jag klickade på länken? Det låter i alla fall riktigt bra, med olika keyboards, tvärflöjt sax och ett gött, lite drömskt jazzgroove. Jag är naturligtvis inte först med att upptäcka dem, men kanske inte heller den allra sista på jorden?

Men det var inte det jag egentligen tänkte skriva om utan att jag känner mig lätt exalterad då jag fått nys om en lägenhet och ska få se den nästa vecka och jag tror faktiskt att jag har en god chans! En tvåa i ett trevligt hus, bara några minuters promenad från jobbet och därmed ett riktigt centralt läge! Så snälla, håll tummarna för mig?

Just Like a Stone - Tonton Macoute

myshelg

Sista dagen själv med Sigrun. Ska bara lämna i morgon bitti och sedan lämnar jag tillbaka ansvaret till föräldrarna. Jag är inte alls lika trött som i fredags. Men så har vi ju kunnat låta allt ta sin tid, också. Sigrun tycker jag har fina halsdukar och själv har hon ingen, bara en sådan där fuskpolo, så jag undrade om hon vill ha en och det ville hon. En grön. Så vi for till närmaste garnbutik med självrespekt och köpte två milt ljusgröna nystan av den mjukaste, skönaste ull innan vi drog in till Malmö och Busfabriken. Där orkade jag med en dryg timme innan det vi körde vidare hem till Linus och Nathalie. Sigrun har inte varit hemma hos dem innan (samboendet är ju pinfärskt) och hon har funderat mycket på var de bor, om de har något kök och någon soffa. Nu fick hon själv se och jag undrar om hon inte tyckte det var nästan roligare än Busfabriken. Hemma igen tog vi igen oss på soffan en stund, lagade middag och till läggdagset fick det bli två extra sagor.

Min lördagskväll

Idag slog hon upp sina blå och hojtade lyckligt att det 1. var snö ute och 2. att vi skulle åka pulka. Vi kom oss ut en sväng, faktiskt, men bara på tomten och eftersom den är ganska flack går det ju bra att gissa vem som åkte pulka och vem som drog. Sedan vilade vi middag tillsammans och medan hon lekte med plus plus på köksbordet satt jag bredvid och lekte och jobbade undan de sista uppsatserna/omdömena. Man har väl simultankapacitet...

Strax dags att laga middag och sedan tar gonattsvängen vid. När barnet sover ska jag plocka fram och förbereda för morgondagens uppstart och efter det hoppas j g att det finns tid för ett avsnitt av Game of Thrones och lite stickning. Att sticka saker till små människor går ganska fort och jag har ett annat projekt som väntar. Litet, det också.

Notes About Freedom - Act II

För hon har solen i ögonen...

livet som småbarnsförälder

Föräldrarna är borta fem dagar. Jag och lilla barnet hemma. Det är att smyga upp tyst och göra mig klar, på morgonen, så att jag är helt färdig när det är dags att väcka henne, fixa en macka och klä på, borsta hår och tänder och köra till förskolan. Vidare till jobbet, jobba hela dagen, hämta den lilla och så hem och fixa middag och mysa i soffan med saga, lego, plusplus, verktygslådan med den batteridrivna skruvdragaren och ibland Peppa Pig. Sedan tandborstning och bada lite och mera saga och så killa på liten rygg tills sömnen kommer. Lite egentid för att göra i ordning, plocka fram för nästa dag och sedan själv ramla i säng och efter några timmar kommer hon knatande med Herr Kanin och två nappar och resten av natten samsas vi i den stora sängen. Hon hela tiden sökandes lite kroppskontakt. Liten hand i min. Ha litet ben över ens ansikte. Eller bara ligga näranära. Varmt. Väldigt varmt. Dricka vatten. Hosta lite. Och snart är det morgon igen och vi börjar om.

Det är roligt och mysigt och jag är glad att föräldrarna utan vidare ger mig förtroendet att hålla denna lilla vid liv. Men samtidigt... jag är ganska slut. Jag förstår inte riktigt hur jag fick ihop det med fyra?

I morgon ska vi till Busfabriken och sedan blir det fika hos Linus och Natalie i Limhamn. Eller... man ska visst säga på Limhamn om man vill visa lite lokalfärg.

Why Does My Heart Feel So Bad? - Moby

det bakomvarande

Hämta post i månsken är fint.

Arbetsveckan är redan påbörjad. Helgen försvann som en fredagslöning, med film och arbete och Siggehäng och socialiserande (gäster i kollektivet) och veckohandling och läsning. Plötsligt var det måndag igen, och den gick ju fort, den också. Fötterna var lite ledsna så jag satte dem just i ett varmt bad och sedan ska de smörjas in med någon mjuk kräm innan raggsockorna åker på. Himla skönt och jag borde pyssla om dem mycket, mycket oftare.

Arbetet bara rusar på. Snart sportlov och sedan är det bara några veckor till påsklovet. Galet! Jag skulle kunna jobba dygnet runt, men har bestämt mig för att jag bara kan göra mitt bästa och att det får vara good enough. Eller kanske tvärtom? "Hellre en levande hund än ett dött lejon", som det gamla ordspråket säger. Och min lägstanivå är dessutom jävligt hög.

I mitt huvud snurrar tankar på en lägenhet som jag hoppas på och på planer för trevligheter. En fika med en vän i Lund, lite efterjobbethäng med kollegorna, innan sportlovet, och några dagar hos mina tjejer i Oslo under ledigheten. En mörkröd stickning som ska bli en cape till en liten människa, en Londontripp (påsklovet) och junidagar på Öland. Jag hoppas också att någon vill haka på, på en vårlig cykelhelg på Bornholm. Därutöver lite musik, några böcker och bara vara. Det räcker fint som senvinter- och vårplaner. Ja, förutom våren själv, då, som jag längtar efter.

Black Napkins - Frank Zappa

rapport

Det gick fint, i morse. Jag testar i morgon igen!

Cello Song - The Books feat. José Gonzales

utmaning

I morgon ska jag göra något jag har väldigt svårt för. Två dagar i veckan börjar min arbetsplatsförlagda arbetstid kvart i tio. Men jag är alltid där vid halvåtta - kvart i åtta, i alla fall. Jag har alltid så mycket att göra och jag har sagt till mig själv, så ofta att jag numera tror på det, att jag gillar fasta rutiner som att komma till jobbet vid samma tid varje dag. Men i morgon har jag och en kollega lovat varandra att inte dyka in på jobbet före nio. Det innebär att jag kan sova till sju, göra mig klar i synnerlig lugn och ro och ändå hinna in till senast klockan nio.

Bakgrunden är att jag märkt att jag börjat lägga allt mer tid på min arbetsplats. En vanlig vecka lägger jag ungefär sex av mina tio förtroendearbetstidstimmar på min arbetsplats - BARA FÖR ATT HINNA ALLT DET VI FÖRVÄNTAS HINNA MED INOM RAMEN FÖR VÅRT DAGLIGA UPPDRAG. Och jag är rutinerad, snabb och har koll, vilket säger en hel del om arbetsbördan. Det finns alltså väldigt lite utrymme kvar för att själv kompetensutveckla sig och utvecklas i sin profession, för reflektion, för bollande av tankar och idéer kring undervisningen, för att hålla sig à jour med forskning, för spontana elev- och vårdnadshavarkontakter etc.

Och som en tyst protest av något luddigt slag (ingen kommer ju att märka något och jag får givetvis hitta annat utrymme för att fixa allt, t ex genom att ta hem jobb över helgen...) tänker jag i morgon inte alls vara en av de första på plats, småprata med morgontidiga elever och kollegor, fixa kaffe och vara allmänt tillgänglig för vemhelst som kan tänkas behöva fråga om något, vilja diskutera en elev eller be mig läsa något elevarbete och ge mitt utlåtande kring bedömning, prata om något privat,  osv. Nej, jag tänker glida in utsövd och stjärnögd (I wish...), fixa mig en stor mugg te och sedan köra dagens enda lektion, och så - med hörlurar på - sköta mitt eget. För det är väl så man måste göra för att överleva?

Spännande, va'?

You're Lost Little Girl - The Doors

när jag vill

För flera år sedan fick jag en bok av Matildas nya pojkvän, Mike. Den var den första i en serie,  A Song of Ice And Fire, och hette A Game of Thrones. Författare: R.R. Martin.  Jag läste den och gillade den väldigt mycket. Jag minns att jag sedan lånade ut den till en elev som blev helt uppslukad av den. Men jag hade ju så mycket annat att läsa och glömde halvt bort den. Efter ett tag dök teveserien Game of Thrones upp och jag reagerade inte så mycket, faktiskt. Jag tror till och med att det hade gått ett antal avsnitt innan jag alls uppmärksammade det hela och eftersom jag inte riktigt har den där serietittargenen så missade jag alltihop.

Familj, vänner och bekanta höjde den där serien till skyarna men allteftersom tiden gick ju mer efter blev jag ju och till slut bestämde jag mig för att inte se ett enda avsnitt innan jag läst alla böckerna. Senare halvan av sommaren 2016 lyssnade jag igenom alla fem böckerna (egentligen sex eftersom tredje boken, A Storm of Swords, bestod av två feta volymer) i en fantastiskt fin inläsning av Roy Dotrice och det var en skön läsupplevelse. Jag hade lurar i öronen dygnets alla vakna timmar (nåja... nästan, i alla fall) och var helt fångad i maktkamperna och intrigerna i Westeros och Essos. Mot slutet kände jag befogad oro; dels ångade tydligen teveserien på trots att R. R.  Martin sa sig ha två delar kvar att skriva och dels visade det sig att Dotrice var 93 år gammal och man behöver ju inte vara raketforskare för att inse att när/om R. R.Martin får tummen ur och skriver nästa del så kanske inte Dotrice kan läsa in den. Och mycket riktigt... han gick ur tiden 17 oktober, 2017, i en ålder av 94 år.

För att se Game of Thrones, utan att fultanka, behöver man ha HBO. Det har inte jag, men Matilda och Mike har. Deras teve är ofta upptagen av Shaun the Sheep, Peppa Pig, någon annan serie, eller tevespel så jag har liksom inte riktigt kommit till skott. Men... den här helgen har jag huset helt för mig själv! Och plötsligt var tiden inne, igår kväll, att börja se Game of Thrones ( eller GoT som de initierade säger/skriver)! En skål sobanudlar, två glas vitt, en gosig filt och jag hann se halva första säsongen (fem avsnitt) och jag är fast! Serien följer böckerna nära, vad gäller karaktärer, miljöer och händelser men är mer tevemässigt upplagda, så att man klipper mellan olika personer och deras berättelser medan böckerna mer är upplagda så att man kan följa en viss karaktärs äventyr i gott och väl en halv bok, innan man sedan får läsa om någon annan.

Planen för dagen är som följer: se ett avsnitt till, tvätta och greja, jobba lite (helt frivilligt - jag ska göra klart planering och upplägg för två läsprojekt och jag tycker det är roligt och det blir SÅ mycket bättre om jag gör det i lugn och ro här hemma, så jag hinner tänka färdigt, utan att bli avbruten, hela tiden) och sedan tar jag tidig kväll och ser GoT tills jag inte orkar längre!

All Your Thoughts - Kadavar

skynda, skynda

Jag vill att resten av arbetsveckan går fort. Helgen är helt obokad och jag är totalt redo för det! Fredag kväll blir det #thevuxenlife med popcornmiddag och något glas vin. En bra film - om jag inte somnar innan dess. Och sedan ligger helgen framför mig som ett oskrivet blad. Ljuvligt!

om vänskap

Tänk vad ett telefonsamtal från en vän kan göra för måendet. Inte för att jag är särskilt jättedeppig, men livsandarna är lite trötta. Och så ringer en god vän och vi bara pratar en stund och själen liksom lägger sig till ro.

ett satans röj

- Om du skulle tröttna på lärarjobbet, kunde du hjälpa folk att sortera, slänga och reda upp saker, säger sonen medan vi som bäst håller på att packa ihop hans hem.

Jag funderar lite på det. Inte att sluta mitt arbete, alltså, men hur detta att hjälpa andra att reda ut sina röror och organisera sina liv har på senare tid blivit ett innejobb. Det säljs böcker i ämnet, att "konmaria" (efter japanskan Marie Kondo som jobbat professionellt i åratal med "decluttering" och skrivit kioskvältarna The Life-Changing Magic of Tidying Up: The Japanese Art of Decluttering and Organizing och Spark Joy om hur man gör, om man vill göra det själv) är populärt (finns ett antal Facebookgrupper för detta) och det finns ett otal bloggar på temat. Kanske hade det passat mig? Jag är sjukt bra på att ha översikt, att röja och sortera och skapa ordning och struktur - både i hem, på arbetet och i livet. Att jag sedan inte alltid lever som jag lär är ju en helt annan sak. Hehe.

Hur eller hur har Linus och jag jobbat hårt i två dagar och nu är hans lägenhet nerpackad, allt som ska kastas/bortskänkas är sorterat och ordnat och vi fick med oss ett bra lass söderöver. Det är ju inte som att han levt i någon sorts kaos (han har god ordning) men man samlar ofta på sig en massa när man bott ett antal år i samma bostad och dessutom har ett generöst tilltaget källarförråd. Som grädde på moset har vi ju fått umgås, prata och trivas tillsammans. Ljuvligt.

Här hemma i kollektivet har vi en gäst som Sigrun har en crush Big Time på. Det har hon haft sedan hon var nyfödd. I morgon åker han hem till Singapore igen och hon kommer bli SÅ ledsen. Men middagen ikväll var rolig, samtalsämnena intressanta och atmosfären varm. God avsliutning på en bra helg. Bara att ladda om för ännu en arbetsvecka, nu.

The Wind Cries Mary- Jimi Hendrix

summa summarum

Fredagskväll i stugan. Mitt mål för veckan var att ha en lugn, trivsam, tydlig och effektiv vecka - och det gick vägen. Därför kändes det extra bra att köra hemåt i det fallande mörkret, hänga lite med Sigrun (vi har ätit skorpor, stekt köttbullar och kollat igenom vad jag kan tänkas ha i min ryggsäck) och Mike. Nu hägrar en bra bok och kaaaanske ett glas vin. Sedan: sängen. I morgon kör Linus och jag upp till Falkenberg för att packa ihop hans grejer och, på söndag, köra ner dem till Malmö. Full speta, alltså - men också trivsamt att greja tillsammans, prata och umgås.

Den här veckan har jag också anmält intresse på några lägenheter, varav en ser väldigt mysig ut och med bra läge, dessutom. Jag tror inte jag får dem, men jag har åtminstone ökat min aktivitet och har också namn på personer jag kan ringa och prata med. Jag tror på den formen av bostadssök, så länge det inte handlar om kommunala bolag. Där är förtursmöjligheterna noll och köerna når halvvägs till månen.

Annars, då? Ptja. Det är som det är. Jag hostar och skrälar fortfarande. Ingen ork, eller lust, till träning. Jag läser desto mer. Fyra på gång samtidigt nu. Nästan som i fornstora dar. Var sak har sin tid.

Green Is The Colour -Pink Floyd

saltgruvan

Två dagar på terminen avverkade. Det ska nog gå bra, det här, även om jag är sjukt trött och gärna hade lagt mig redan för en timme sedan. De här två dagarna har varit A-dagar och trots att vi haft en del gemensamt arbete har jag ändå hunnit med mer än jag tänkt så att jag i princip planerat allt fram till, och förbi, sportlovet. Det känns bra. Väldigt bra. Jag tänker vara mycket snäll mot mig själv, den här terminen. Den här veckan går jag inte ens upp mitt i natten för att hinna gymma innan jobbet. Och nästa vecka ska jag mjukstarta. Kanske rentav ta mig en sovmorgon, när schemat tillåter? Och det var rätt fint att träffa en del av kollegorna. I Emmaboda brukade jag faktiskt längta lite efter en del av kollegorna, efter längre ledigheter, men det gör jag inte här. Än. Det finns dock potential för det.

Jag har för övrigt jobbat hemma i eftermiddag, efter att ha haft tandläkartid i Svedala mitt på dagen. Jag fick betydligt mer gjort än om jag suttit i det surriga arbetsrummet och dessutom slängde jag på ett buljongkok som efter rejäl reducering fick bli basen till en underbart god ramen. Det ska jag laga igen!

Nu: tandborstning och kvällsprocedur och sedan tänker jag krypa ner under täcket med min ljudbok. Sömn är viktigt!

Your Song - Elton John

nä, nu...

Jag bestämde mig i morse för att nu får det vara nog. Visst, jag snorar och hostar fortfarande men en enda sjukdag till och jag sjunker alltför långt ner i depressionsträsket, känns det som. Så jag betalade en räkning, gjorde en sammanställning av arbete på mitt hus så att jag är klar för deklarationen och drog på mig sköna promenadkläder (vinterlöpartights m m). Det blev en timmes promenad runt trakten och vädret var illande vackert. Klara, skarpa färger och skön luft att andas. Förr brukade jag säga "krispigt" men det har blivit ett så utslitet ord att jag tröttnat på att använda det. Hur eller hur var promenaden som den bästa medicinen. Lite frusen men glad när jag kom tillbaka in i värmen igen.

Om en stund ska jag laga middag till kollektivet och sedan är det dags att plocka ihop grejer och kläder till jobbet. I morgon är det dags att krypa ner i saltgruvan, igen. Håhåjaja.

The Story In Your Eyes - The Moody Blues

london

Hoppsan! Då blir det alltså några dagar i London, på påsklovet. Som det kan bli, va'? :)

Och på egen hand. Efter eget huvud. Det blir bra!

In The City - The Jam

hopp om'at

Rodeys kom hem igår kväll och hela huset fick som en vitamininjektion. Efter vederbörlig sovmorgon, idag, klev jag upp, drack vedervärdigt kaffe (alltså, det smakar verkligen vidrigt, fortfarande) och tog en dusch. Åt lite frukost med de andra och så småningom kom Linus ut och hade med sig falafel och det blev en fin och stilla eftermiddag med mycket gott prat. När han körde hem tog jag bilen, som stått i två veckor, och körde in till Svedala för veckohandling. Jag lagade middag sedan (lättstuvat matvete med vitlök, serverat med brysselkål som frästs med peppar, honung och lite tranbär - och fint stekt fläsk till köttisarna) men var inte särskilt hungrig.

Kvällen har varit lite läsning och pyssel och det får räcka så. Jag är nog ändå på väg tillbaka till någon slags liv.

Shine On You Crazy Diamond (live) - Pink Floyd

still life

Fortfarande sjuk. Feberfri, men med huvudvärk, snor och hosta. Underbart. Allt smakar wellpapp, så jag har ingen lust att äta. Triggar smaklökarna med något japaner gör helt underbart; små korta program om människor som älskar mat, eller som samlas kring mat. Jag har just avverkat Samurai Gourmet (och fått sådan lust på sobanudlar) och nu börjar jag se om Midnight Diner: Tokyo Stories.
Det går sådär. Men avsnitten är välgörande för min själ och jag har i alla fall fått i mig en stor kopp svampbuljong och kunde känna att det var gott. Alltid något.

Huset är tyst. Rodeys är i Hemsedal och åker skidor. Barb och jag har huset för oss själva och jag kunde kanske varit mer social, men jag orkar inte. Dock ser vi någon film tillsammans, om kvällarna. Igår såg vi Spotlight, om hur The Boston Globe avslöjade hur katolska kyrkan systematiskt skyddat sig själv och de präster som i årtionden kunnat begå sexuella övergrepp på massor av barn. Vidrig organisation.

Jag hade tänkt att jag skulle gå sköna långpromenader varje dag, den här ledigheten. I själva verket har jag inte gått en enda. Men jag har bestämt mig för att resa upp till Oslo på sportlovet. Och nu är boende bokat för Nettis och min fjällvecka, i september. Hurra!

nyårsdepp

Nej, jag är inte särskilt munter. Jag är däremot glad att jag befinner mig i ett sammanhang där var och en gör som de vill - och helst så lite som möjligt - de här lediga dagarna. Det vilas, spelas tevespel, lagas rödbetssoppa, stickas och småpysslas. Själv har jag ägnat en inte föraktlig del av dagen åt olika historiska dokumentärer om exempelvis mosslik och kungliga garderober, uppkrupen i ett soffhörn med min chromebook.

Från den vida världen kommer små släktbulletiner om lyckade fjällresor och andra äventyr. Här brygger vi på en kanna kaffe och kikar ut på snön, i skymningen.

Mentalt stålsätter jag mig för morgondagens oändliga tågresa. Tröst: sushi på Göteborgs central.

slutet gott?

Vilket konstigt år det varit. Jag är fortfarande sjuk, om än i Värmland hos syster med familj, och det påverkar mitt omdöme å det grövsta. Jag har den här grejen att jag sällan blir sjuk men när jag blir det blir jag dels fullständigt toksjuk och dels tror att jag ska förbli sjuk resten av livet. Så att nu försöka tänka något positivt inför nästa år går faktiskt inte. För jag kommer ju vara sjuk hela året. I mitt huvud.

2017, då? Jag vet inte. Det har varit ett... märkligt år. För ett år sedan fanns så mycket spännande i pipeline. Nu har jag förverkligat en del av det. Inget blev som jag tänkt mig, men det betyder inte nödvändigtvis att det blev sämre. Bara annorlunda. Att lämna Byn var skönt. Väldigt skönt, men samtidigt helt obittert och jag har redan varit tillbaka ett par gånger för att träffa ett par vänner och det har känts gott. Jag kan tänka tillbaka på tiden där som en ändå ganska bra tid på många sätt. Nya jobbet är bra men inte alls så som jag hade föreställt mig det. Arbetsglädjen, den där inspirerande härliga prövande spännande, försvann och har inte återkommit. Jag behöver antagligen återfinna den. Att bo med Matilda & Mike i Börringe har fungerat över förväntan men nu är det dags att på allvar börja söka mig en egen bostad. (Ja, om det nu inte vore så att jag blivit sjuk, förstås...). Jag har lekt med tanken att söka bostad i Malmö och pendla till Ystad, men tror att det kan komma bli ett beslut att ångra. Ystad får det bli.

Något resande har det också blivit. Yorkshire med jobbet, i våras. Midsommar i Oslo! Underbara Budapest på höstlovet, med Johanna, och sedan en hastig repa till London med jobbet innan jul. Stockholm också, med Netti, för konsert och storstadshäng. Sista Sweden Rockfestivalen. Det var bra och kul även i år, men nu får det vara slut. Jag lägger hellre mina pengar på enstaka konserter och resor av olika slag. SRF är alldeles åt helsicke för dyrt, dessutom.

Jag kollade lite vad jag skrev i bloggen förra nyåret och kan väl konstatera att jag fortfarande kan känna mig ensam. Ofta. Inte så att jag lever eremitliv - jag bor ju i storfamilj - men det känns som att ingen utveckling sker. Jag har goda arbetskamrater, men i övrigt träffar jag inte något nytt folk. Tyvärr inte något "gammalt", heller. Jag inbillar mig att det kommer att bli bättre när jag har ett eget hem. Antagligen lurar jag mig själv, big time.

Men hur eller hur. 2018 kommer nog bli bra, bara jag blir frisk. Det finns planer och spännande överraskningar och jag ska resa! Och jag ska springa. Ja, för tusiken. Det ska jag!

Nu borde jag avsluta med något sjukt bra musikklipp och kanske lägga upp en bild, eller två. Men jag har inte orkat ta några bilder senaste veckan, och leta upp musik pallar jag inte. Min hjärna verkar ha kokat ihop. Men kom gärna med något förslag!

GOTT NYTT ÅR!!!

... and thanks for the fish

Jomenvisst. Vad kunde väl sitta bättre på denna ledighet än förkylningen från helvetet? På julafton kände jag av en lätt huvudvärk, men eftersom jag åtagit mig kökstjänsten för "svensk jul" tog jag ett par panodil och körde på. Det gick fint. Juldagen var segare och inte bara huvudet värkte utan hela kroppen. Min favoritexsvåger, med särbo, kom över på "American Christmas Dinner" och jag knaprade panodil eftersom jag verkligen ville umgås med dem, men efter middagen fick jag ändå vika ner mig och gå och lägga mig. Gårdagen var ett töcken av hög feber, värk och snor. Jag sov nog mest. Försökte se lite på Netflix men ögonen kändes som om de brann när jag försökte kolla telefon, datorskärm eller teve så jag försökte lyssna på SVT:s programserie om vikingar. Det gick ju sådär. Jag sov hela natten också, även om kroppen protesterade mot sängläget, och vaknade till rätt ofta. Idag känner jag mig "bättre" och är dessutom lite stressad. Jag ska ju upp till Värmland imorgon. Jag är dock tacksam mot mig själv för att jag fick för mig att skippa körningen och boka mig tågbiljett istället.

Host (aaaj, mina diafragmamuskler...), snörvel, over and out.

god jul!

Ja, men så var den då här - JULEN. Jag önskar mina tappra läsare en synnerligen GOD sådan! Kram på er!

Deck the Halls - Pentatonix

- Bah. Humbug, säger Assistenten.

skolk

Igår lät jag mig sova tills jag vaknade. Sedan tog jag mig en lugn morgon, en varm dusch och så småningom hade jag samlat mig tillräckligt för att gripa mig an Emporia. Det finns ett fiffigt företag där som för 300 kronor tar ens bilnycklar och senare lämnar tillbaka dem tillsammans med en nytvättad bil - inifrån och ut. Med tanke på att det kostar ca 200 att bara köra bilen genom snabbtvätten på valfri mack är det en god affär - och bilen blir riktigt fräsch. Tyvärr hade ju fler kommit på den goda tanken att få sina bilar tvättade så jag fick en ganska sen tid, och det var likadant på den lilla salongen där man kan få sina naglar snyggade. Därför kom jag att nästan ha a day at the mall. Jag hade inte särskilt många inköp att göra så jag strosade i lugn takt, såg mig omkring och åt en god sushilunch. En torsdag, liksom! Jag kände mig som om jag skolkade - och den känslan förstärktes lite av att jag träffade på både elever och ett par kollegor. Vi hejade alla lite sådär som om vi blivit påkomna med fingrarna i syltburken. Knasigt. Verkligen.

Så småningom kom jag hem igen och lagade en god soppa och under kvällen kom både Linus och Johanna hit och det är så roligt att ha åtminstone tre av fyra barn i huset! Det blev lite senare än jag är van vid (haha... det säger ju inte så mycket) och som grädde på moset kunde jag inte låta bli att kolla ännu ett avsnitt av The Crown innan jag skulle sova.

För dagen har jag avstyrt att ta med Mikes mamma och Sigge över till Köpenhamn för att gå på julmarknader och kolla dekorationerna på Tivoli. Det hade jag faktiskt inte pallat. Knökfullt med folk och därtill en förskjutning i mitt luftiga och avslappnade förberedelseschema inför julafton. Så planen är att vakna till, umgås, baka lussebullar, förbereda hittepårevbensspjäll (oumph! i marinad) och frampå eftermiddagen fixa en seitansk*nka tillsammans med Linus samt slå in ett par klappar till Sigrun. Jag tror bestämt jag ska dricka en skvätt glögg också. Och spela kitschig julmusik.

Så får det bli.

Mer Jul - Adolphson & Falk

kakel

Nu har jag dunkat handen i kaklet. Terminen är slut. Det är jag också.

Jag konstaterar att detta är min tyngsta termin. Någonsin. Det handlade kanske till en början om ny arbetsplats med nya elever, kollegor, lokaler, rutiner osv men det landar allt mer i en absurd dokumentationshets som jag inte varit med om tidigare, på någon annan arbetsplats. En cirkus som gör att jag, som numera ändå är rutinerad och erfaren, lägger nästan all min förtroendearbetstid på att få mina arbetsuppgifter att rulla. Tid för reflektion, utveckling av undervisning och bedömning, påfyllande av kompetens, inspiration and all that jazz finns inte längre. Jag sover åtta timmar per natt men är aldrig utvilad, längre. Ofta vaknar jag om nätterna. Ikväll, när jag landat i soffan efter att ha försökt knyta ihop jobbsäcken (nej, det gick inte - jag har nio argumenterande uppsatser kvar att läsa och återkoppla på, plus omdömen för en sista klass på trettiotvå individer, och det avser jag göra i morgon), orkar jag inte prata och kroppen värker som om den gått igenom en stenkross.

Hurra.

Målet för lovet ska vara att göra så lite som det bara är möjligt. Samt lyssna på cheezy julmusik.

Julen är här - Tommy Körberg och Sissel Kyrkjebö

london t o r

Richmond University, Oxford St.,
Ain't Nothin' och RU campus

På mindre än 30 timmar (och då hann jag sova mina åtta, också) hann vi med våra inbokade möten och aktiviteter men också en god middag och ett därpå följande besök på Ain't Nothin' But, där The Red 8 stod för livemusiken, och lite stros.

Jag är verkligen ingen Londonkonnässör, men är ändå lite diskret mallig för att det var jag som stod för både de spontana förslagen (bluesbaren) och de mer "formella" (där avsikten var att reka inför kommande elevresa). En av kollegorna ville ha egentid på torsdagskvällen och hakade inte på till bluesbaren (vilket är både förståeligt och okej) men de som gjorde det var förtjusta.
Det var också jag som drog upp The Globe och att jag tycker att eleverna absolut ska göra ett besök där (och helst få se en föreställning, också!) och det besöket lämnade ingen av oss besviken. Men (efter tips av Londonbon och vännen Karin) besöket på Cross Bones Graveyard var det nog bara jag som gillade fullt ut. Haha...

Cross Bones, The Globe och
Borough Market.

Desto gladare blev de ju när jag sedan tog med dem runt hörnet, till Borough Market - en veritabel fest för sinnena! Där lunchade vi (fast ett par av kollegorna ville då verkligen inte köpa mat i de små stånden och stå och äta i "kylan", så vi landade på en förvisso trevlig liten krog mittemot, men...) och sedan var det inte mycket tid kvar innan vi var tvungna att ta oss ut till Gatwick och flyga hem igen.

London, London, London - jag kommer tillbaka! Snart!

Och nu är det bara lördagsmorgon och jag har ju hela helgen kvar! Min hjärna sa till mig, strax efter sex, att jag inte alls skulle sova utan sitta i sängen, dricka julkaffe (kaffe bryggt med ett uns kanel och kardemumma och serverat med varm [soja]mjölk) och lyssna på Naturmorgon. Så det har jag gjort en god stund. Men nu ska jag inta horisontalläge en stund igen. Kanske somnar jag om.

The Red 8 playing at Ain't Nothin' But...Blues Bar

travelling light

Lussefika med rara kollegor.

Imorgon: en snabbrepa till London, med några kollegor. Mestadels studiebesök i två knappa dagar, en övernattning och hem igen på fredag eftermiddag. Jag packar extremt lätt; rena underkläder, något att sova i, en extra topp och en kinesisk jacka ifall vi hittar något extra smuckt ställe att äta middag på. Lite toalettsaker och laddare till telefonen. Med gott om plats för ett plötsligt fynd, eller två (om vi nu till äventyrs skulle få någon tid över till att dyka in i någon butik) får jag ner detta i min Kånken. Make-up, bullet journal, hörlurar och lite annat skrafs, som plånbok och pass, går ner i min handväska. Löjligt lätt packning, helt enkelt. När jag smsar en kollega, och undrar om han vill att jag checkar in oss alla ikväll, svarar han att det nog inte sparar oss så mycket tid då han ska checka in sitt bagage. Såvitt känt är åker vi med samma flight hem. Och han har med en stor resväska, eller? Ja, jag är sjukt nyfiken; vad har han med sig, egentligen?!?

Fem arbetsdagar kvar, varav två i London, en med lektioner, en med julavslutning, julbrunch och julfika och sedan en A-dag. Jag ska nog överleva i år också.

Hollow Years - Dream Theater

röjigt

Vi börjar i köket. Städar kylskåp och skafferi och lådor och dammsuger takbjälkar och tar oss en kaffe emellanåt. Sigrun assisterar. Vi går vidare till vardagsrummet och när lilla familjen åker in till Malmö för ettårskalas hos goda vänner ställer jag i ordning rummet ovanför köket så att Linus kan flytta in där några veckor, medan han väntar på inflytt i sin och flickvännens nya lya. Jag har en stor julstjärna till övers och hänger den i det lilla fönstret. Några granskott i en mugg, tillsammans med ett par fina tomteflickor i garn och filt, blir ett lagom julpynt. Alltemellanåt matar jag tvättmaskin och torktumlare. Sedan mojar jag ihop vegburgare som monteras med sallad, rödlök, tomat och lite stekt svamp (och bröd förstås). Ugnsstekt klyftpotatis, coleslaw och sås på iFraiche och sweet chili, till det. Jag tänker att det vore gott med ett glas vitt till det, med är så törstig att vatten smakar bäst. Och plötsligt är klockan över nio och huset börjar slå sig till ro. Och då gör jag det också.I morgon ska jag ägna mig åt min del av huset. Mitt badrum är nästan klart nu och det blir så fint och fräscht! Det ska nog bli ordning på saker och ting här och det i tid. Inte så mycket i tid för själva julen som för ledigheten.

Midnight Train to Georgia - Indigo Girls

nedräkning pågår

Julpyntat vid mitt skrivbord. Eeyore approves.

Jag ger mig själv några sovmorgnar så här i slutet av arbetsveckan. Jag känner mig slut som artist -både fysiskt och mentalt. Det är lite kaotiskt på flera fronter. Mitt badrum är fortfarande inte klart och bortsett från det rent praktiskt jobbiga med det så är ju också Mike och Matilda frustrerade över hantverkare som inte håller överenskommelser och som dessutom försöker ta genvägar. Det är dammigt, kallt och skitigt i min del av huset och rörigt i resten (mer renoveringsarbete pågår). Mycket på jobbet, men det är ju knappast förvånande med tanke på tiden på läsåret. Till det positiva på jobbsidan hör väl att jag inte avslutar några kurser nu, och därmed inte sätter några betyg.

Redan fredag i morgon och jag har hittills levt enligt måndagens målsättning; att inte stressa och att vara glad. Vara snäll mot mig själv. Nästa vecka är det pepparkaksbyggtävling och hastig Londonresa och så kommer Mikes mamma. Jag hoppas alla hantverkare blir färdiga med sina arbeten i morgon så att helgen kan ägnas åt röjningsarbete, städning och pyssel. Några andra planer har, och gör, jag inte. Jag tror jag ska dricka en del vin också. Och ta mig en riktigt lång promenad.

Mitt jullov ska bli... stillsamt och en smula introvert.

Déjà-vu - Roger Waters

tinder

Tänk att vara två år och tre månader och upptäcka precis allt för första gången! Julmarknad med Sigrun är spännande. Hon ser och tar in allt. Verkligen allt! Och är så lycklig. Inte för att hon har någon djupare uppfattning om julens budskap men hennes lycka över ljus och sånger och granar och tomtar och glitter och lampor som blinkar och stjärnor som glänser och vackra paket och älgar (aka renar...) och brandbilar och en stor brasa... smittar av sig. Hon trallar och sjunger och pratar oavbrutet och tycker det är spännande att promenera i mörkret och bekymrar sig mycket för ett par hungriga kråkfåglar (hon ger dem sin macka) och är glad för sina nya vantar. Vilken lycka att hänga med en sådan liten människa.

Tidigare idag skjutsade jag Maureen in till Hyllie och vi bytte en för stor vinteroverall mot en mindre och tog en trivsam långfika på Emporia. Ingen av oss hade någon lust att gå i några affärer. Vi kände oss mer än nöjda med att bara sitta och prata, dricka vårt kaffe och titta på alla människor som verkar ha som söndagsnöje att shoppa. Det har varit fint att ha henne här och jag hoppas inte röran i kåken avskräckte henne utan att hon återkommer framåt vårkanten.

Ptja. Det var den helgen det. Ny arbetsvecka i morgon.Mycket att göra, men jag känner mig ändå lugn och fin. Jag ska återkoppla på fyra argumenterande uppsatser - i övrigt är allt i box. Nu. På fredag ramlar det in trettiotvå nya...

Take This Life - In Flames

utflyktslördag

Maureen på besök. Vi gjorde oss en utflyktsrunda, idag. Svaneholm, Kåseberga och Ystad. Ljuvligt soligt väder med skärpa i luften. Goda samtal och trivsamma tystnader. Bra lördag.

Drowning On Dry Land - Manfred Mann's Earth Band

lillelördag

Det är kallt här. De som renoverar badrummet låter, av någon anledning, ytterdörren stå öppen mest hela dagen så att det är rejält utkylt när jag kommer hem. Laga och äta middag, likasom soffhänga lite, kan jag ju göra i den varma delen av huset, men vill jag vara lite för mig själv så får jag dra på mig varmt underställ, mysbraller, fleecetröja, raggsockar och annat läckert. Och kanske borde jag dra fram lovikkavantarna? Men det är svårt att skriva med dem på.

Desto skönare att krypa ner under det värmande duntäcket och lyssna på en ljudbok och sakta glida bort. Det ska jag strax göra. Just nu är mina arbetsveckor sova, träna, jobba, äta, repeat. Morgonfunderar gör jag i bilen på väg till jobbet, samtidigt som jag uppdaterar mig på världshändelserna via P1, och kopplar loss från jobbet gör jag på väg hem genom att antingen lyssna på ljudbok eller podd eller genom att prata i telefon med någon saknad vän, eller ett av mina barn. Ibland är det faktiskt ganska deprimerande, och ibland känns det helt okej. Den här veckan känns det som att det funkar ett tag till.

Och snart är det jul. Julklappar inköps enbart till Sigrun - och till något okänt litet barn. Jag ska åka in till Malmö på söndag och lämna en julklapp, eller kanske två, till Giving people. Känner jag mig god, då? Knappast. Möjligen dövar jag mitt samvete en smula och sörjer att det i nådens år 2017, i det rika landet Sverige, ska behöva finnas barn vars föräldrar inte har råd att ge dem en liten klapp till jul. Sigge får Duplo och någon bra bok. I övrigt ligger fokus på mys och att vara tillsammans. Säkert blir det god mat, också. Jag längtar lite. Till den där gemenskapen. Och till att vara ledig nitton dagar på raken.

Hurt - Nine Inch Nails

fredaglördag

Igårkväll var M & M på glöggparty och jag och Sigge hade hemmamys. Hon sov över hos mig (så att föräldrarna skulle få sova ut) och det var lugnt ända till strax efter fem, på morgonen alltså, då hon ville upp och äta macka och lägga pussel... Nå. Jag överlevde det också, men känner mig rätt mosig nu, och klockan är ju bara åtta. Får hänga uppe en stund till.

Dagen har varit ganska aktiv med röj inomhus, tvätt, iordningställande av ett rum till kollektivets nytillskott, Linus, som fått nytt jobb i Malmö och börjar på måndag. Han letar lägenhet och lär nog inte ha så svårt att hitta en, och till dess bor han här i veckorna och kör troligen hem till Falkenberg på helgerna. En vända till Emporia hanns med, så att Sigge snabbt kunde få lite nya kläder - plötsligt har hon dragit iväg igen och allt är för kort och för trångt. Och en snabbrepa in på IKEA för att hämta golv till ovanvåningen. Annat som hunnits med är lite översyn av det lilla julpynt jag tänkt ta fram. På grund av pågående badrumsrenovering är det dock inte så kul att sätta upp något än; det är fanimej byggdamm överallt. I massor.

Vi lagade kycklingmiddag med lätt Thanksgivingtwist - helstekta fyllda kycklingar i ugnen, sås på skyn och med smält vinbärsgelé, mos på sötpotatis, rårörda lingon i stället för tranbär och så haricots verts till det. Efterrätten fick bli vegansk pekanpaj (nej, jag åt såklart inte såsen och kycklingen) med lättvispad grädde. Jag var djärv nog att ta ett glas vin till maten och det satte sig i knäna direkt.

När det är Thanksgiving är det ju meningen att man ska stanna upp och fundera över saker man är glad och tacksam för. Jag är glad och tacksam att jag har en härlig familj. Jag är också glad och tacksam över att jag har några väldigt fina vänner. Och jag är frisk.

Nu är det en stunds lugn och ro medan Sigrun bäddas ner och huset stannar upp. Kanske ser vi något avsnitt av Mindhunter. Eller så somnar vi alla.

Thank You - Led Zeppelin

nytt år, nya insatser

Jag fyllde år igår. Det firade jag med att jävelcykla två och en halv mil på motionscykel, innan arbetsdagen, och sedan jobba över, med råge. Fast en av mina kollegor luskade ut att jag hade födelsedag så vi fikade lite trivsamt tillsammans och hemma bjöd Mike på en hejdundrande smarrig chili. Det räcker fint så.

Vi samtalar om ålder, jag och kollegan som fyllt sextiofyra. Det finns inget nojigt i själva åldrandet, men däremot en svidande insikt om att om man inte gjort det tidigare så är det hög tid att få ut det man vill av livet. Nu. Inte begränsa sig, fega eller göra alltför stora uppoffringar. Vi har det här enda livet och det gäller att stå på sig. Annars gör någon annan det.

En förmiddag, den här veckan, var jag på en fin föreställning på klostret - Utdrivningen. En stark och berörande lektion i religionshistoria och en berättelse om tider som varit. Och som är. Tänk att människan aldrig lär sig.

Hallelujah - Jeff Buckley

vänskap

Jag har tillbringat helgen i Stockholm och det var både en grym konsert med In Flames - som just nu är så galet bra att det är helt otroligt, jag trodde de var slut, men sommarens spelning på SRF golvade mig totalt och den här spelningen var ännu bättre! - och så har det strosats och fikats och druckits vin och ätits gott och något litet har shoppats men framförallt... framför precis allt... så har jag gjort allt detta i sällskap av den allra bästa och godaste av vänner. En av de ytterst få som jag vid alla tidpunkter vågar vara helt mig själv och blotta svagheter och sorger och förhoppningar inför, som så många gånger lyfter mig, eller ger mig en spark därbak - allt efter behov - och veta att hon alltid finns där, så som jag också finns för henne. En klok, varm, rolig kvinna som jag har så roligt tillsammans med alldeles oavsett vad vi hittar på. Och våra samtal... så nära och nakna och varma. Förtrolighet och fullständig tillit. Alltid högt, brett och djupt. Aldrig lågt och ytligt.

Så visst var det fint i storstan men vi kunde lika gärna suttit hemma, eller i hennes husvagn, eller något - för det helgen har gett har varit vänskap när den är som finast.

Stronger Than Me - Amy Winehouse

öppet hus

Öppet hus är fullt hus, på min arbetsplats. Det var två och en halv rätt intensiva timmar där jag än en gång bevisade, om inte för någon annan så åtminstone för mig själv, att jag är en jävel på att smalltalka och sälja.

Om livet gått vidare? Ptja. Eller... nej. Men jag kom på att jag har trevliga planer för helgen och att det är biokväll med kollegorna i morgon. Så jag är väl inte riktigt död, heller.

Mississippi Queen - Mountain

mitt så kallade liv

Jobba, äta, sova, dö? Lite så känns det ibland. Idag, till exempel. Inget vill liksom riktigt lyfta. Jag tränade i morse, men var trött och mådde lite illa. Kände mig klen. Lektionerna gick väl okej, men inte mer. Mycket muntliga redovisningar och det är trist när en del bara gör något halvhjärtat och lite med vänsterhanden - om alls. En del får fria tyglar, för en stund, och får arbeta självständigt med en uppgift och det blir inte många minuter effektivt arbete. En kollega är ledsen och stämningen når inga direkta rekordhöjder. Dessutom är arbetsrummet kallt. Riktigt kallt.

Men det finns också mänsklig värme och stöttande kollegor och sköna elever som vill och som levererar och tur är väl det.

Här hemma är det kollektivliv, gemensam middag och trivsamt, men alltid lika kort. Morgnarna är tidiga och om kvällen är vi alla mer eller mindre utmattade.

Jag undrar när livet ska börja igen.

All Your Thoughts - Kadavar

det var det det

Helgen har varit bra. Vännen, och tidigare kollegan, Lena har varit här och vi har lagat mat, druckit gott vin, promenerat och njutit vackra, blåsiga höstdagar, fikat på mysigt fik, pratat oss rakt in i nätterna och strosat en god stund i Lund. Goda vänner är en ynnest.

När Lena rest hemåt hängde jag med Sigrun så att pappan och mamman i lugn och ro kunde åka och köpa badrumsinredningar etc. Det renoveras nämligen två badrum simultant här och det är ett jeffla slambang. Men det blir både fint och klart snart och då får det ju vara värt damm och bråte och kyla (hantverkarna låter ytterdörrarna stå vidöppna) och inget vatten i min del av huset. Vi myste i soffan, Sigge och jag, och lite i smyg kunde jag också jobba med ett par uppgifter jag tänkte släppa loss i två klasser i morgon.

Nu är helgen slut och jag ska krypa i säng. Ny ljudbok: Never let me go av Kazuo Ishiguro.

Leaving the Table - Leonard Cohen

kort och gott

Gatlyktor behöver inte vara fula.

En del dagar känns helt enkelt lite bättre än andra. Det här har varit en sådan dag. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför men jag tror det har att göra med att jag har hunnit med så mycket av rolig planering, fått till fina och givande samtal med kollegor och i största allmänhet haft en skön magkänsla. Flow.

Och på hemvägen handlade jag lite godsaker som ska bli smarrig mat till helgen, då jag får kul besök av vännen Lena, från Byn. På fredag kväll blir det storchock med fredagstacos i sällskap av inte mindre än två småbarnsfamiljer. HOHO! Men på lördag tänkte jag mig anrätta en trerätters veganmiddag. Just nu funderar jag på någon trevlig utflykt vi skulle kunna göra på lördagen, i trakten. Svaneholm är ju alltid vackert. Vi skulle kunna promenera runt sjön och sedan åka och fika någonstans. Till exempel.

Rolling Thunder - Gin Lady

fingerkli

A Tree Grows in... Börringe.

I morse var himlen stjärnklar och frosten glittrade på hustaken när jag kikade ut. Jag startade bilen lite i förväg (note to self: skaffa en kupévärmare) så att det gick kvickt att skrapa av rutorna. Sedan kaffe och P1 medan jag körde in mot gym och jobb. Bilsätet värmde gott mot trött rygg och kaffet smakar aldrig så ljuvligt som just vid den tiden.

Jag ser tillbaka på min ledighet och den blev faktiskt just sådan jag hade tänkt och hoppats. Jag har läst och skrivit och sett ikapp teveserier och varit på resa med Johanna och jag har promenerat och varvat ner. Nu håller jag nog till jul, ändå.

Skriva, ja. Det ligger ett par berättelser och skvalpar i mitt medvetande. Och i skrivbordslådan ligger en så gott som färdig. Men just den får nog stanna där. Den är bra. Riktigt bra, men det lite märkliga är att jag för en av de viktigare sidokaraktärerna lät en god vän stå för lite av inspirationen, som en slags sidohistoria och... hennes historia blev, i stora drag, sann. Bara ett litet tag (inte ens ett år) efter att jag skrivit klart. Om alla planeter stode på rad och det blev två torsdagar i samma vecka och jag verkligen skulle få manuset antaget skulle vederbörande kanske tro att jag skrivit berättelsen i efterhand och möjligen inte bli så glad. Vi är fortfarande vänner och jag vill gärna att det förblir så. Så jag får väl börja på någon av de andra historierna jag har. Frågan är bara hur jag ska finna avskildhet nog för det. Kanske får det vänta tills jag flyttat till eget. Eller så hyr jag en skrivarstuga någon ledig vecka och skriver järnet. För de där tankarna på att faktiskt skriva en bok, som andra än bara några utvalda vänner får läsa, de finns ju kvar. Starkare än på länge.

Höst på min planet - Lars Winnerbäck

hemma igen

Budapest. Vilken stad!

Jag som hållit Prag som en av mina favoritstäder (London är utom tävlan) har fått omvärdera och nu är Budapest min nya älsklingsstad. Ganska ren, vacker, med tusen saker att se, göra och uppleva. Jag och Johanna har bara skrapat lite på ytan. En sak om dagen som vi bestämt i förväg och i övrigt enbart vandra och gå vilse och upptäcka. Tisdagen blev Rudasbadet med heta bassänger, ångbastu och massage. fem timmar hängde vi där -med enbart andra kvinnor. Onsdagen var en spelning på en pråm på mäktiga Donau, på kvällen. Kadavar stod för grymt bra musik. Och igår, torsdag, stod ett besök på TerrorHáza på programmet. I övrigt har vi bara, som sagt, strosat omkring hela dagarna och hittat fantastiska små ställen, ooohat och aaahat över härliga utsikter, fin arkitektur och spännande miljöer.

På matsidan har vi inte heller legat på latsidan. I Budapest är det snudd på omöjligt att inte äta - och dricka - gott och varierat. Människor vi mött har varit vänliga och trevliga och vädret har varit tillmötesgående så att en kaffe, eller ett glas tokajer, på en uteservering har känts helt behagligt - även om kvällen.



Som grädde på moset är priserna så rimliga att man kan ha det väldigt gott på en ganska lätt budget.

Just den här bilden har jag snott på nätet, eftersom
man inte fick fotografera inne på badet.
Laglydig som få...

Nu är jag hemma igen och en hel helg ligger ograverad framför mig. Undras vad jag ska hitta på?

Tribulation Nation - KADAVAR