well, hello there...

Att jag inte skrivit på hela semestern, i stort sett, är bra. Det betyder att jag faktiskt gjort annat och att även om jag uppdaterat mina sociala medier (Facebook & Instagram) så har det mest handlat om bilder från olika saker jag gjort. Jag har latat mig, stickat mycket, badat, umgåtts med familj och vänner, läst, gjort små vandringar och andra utflykter, pysslat hemma och sommarens verkliga clou var en två och en halv veckors roadtrip uppåt landet där jag fick in mer ensamcamping, samvaro med mer familj och gamla goda vänner, lite kultur (jag blev lite kär i Alma Löv's Museum of Unexp. Art) och väldigt mycket underbar natur. Inte minst fjällnatur i Vemdalen, Lofsdalen och Grövelsjön - och vägarna däremellan. Sista etappen plockade jag upp en syrra i Örebro och vi träffade våra föräldrar för en picknick i det fria. Syrran följde med mig hem några dagar och det blev både lite turistande på Österlen och storstadsbesök. Jag har helt enkelt haft sju sköna veckor. För en vecka sedan började jag arbeta igen och det kändes liksom helt okej. 

Back In The Old Routine - Strawbs

a happy camper

Båtakåsen, på Bobergs udde.

I onsdags, när jag ändå var i Falkenberg (egentligen Bobergs Udde) för att umgås med min kusin Annette, passade jag på att testa mitt nya tält. Det var också första gången, ever, som jag campade helt själv (hunden räknas inte). Det var precis hur fint som helst. Jag hittade en plats med havet bara 30-40 meter bort, men skyddad av höga klitter och en liten träddunge (det blåste rejält!). Tältet var väldigt enkelt att sätta upp (note to self: ta med en liten hammare att slå ner pinnarna med) och - som vanligt - ett självuppblåsande liggunderlag innebär att man blåser upp det själv. Lagade mig en kopp te på trangiat och sedan kröp jag till kojs (Floyd hade ett par varma filtar, både att ligga på och ha över sig om det skulle bli kallt) och lyssnade på ett sommarprat innan jag somnade. Sovsäcken var lite varm, men hellre det än för kall... och jag sov så gott,så gott. Åtminstone tills tredraget då solen gick upp (ännu en note to self: ta med en sådan därn ögonbindel nästa gång)... Men jag lyckades somna om till halvsju och sedan var det ändå dags att kliva upp och packa ihop. På trangiat lagade jag gröt och kaffe. Alltså... detta skall hädanefter bliva min musik. Tyvärr ska det regna några dagar nu, annars hade jag dragit till Kabusa eller Ravlunda och slagit upp mitt tält mot randen av havet... Men det kommer fler dagar.

Sol, vind och vatten - Ted Gärdestad

Min campingplats, vid södra Ringsegård.

jamen... semester, då...

Egentligen är det ju idag som är den första riktiga semesterdagen. Torsdagen  var en arbetsdag där chefen gav oss ledigt, och sedan har det ju varit en slags helg i dagarna tre. Men idag... jag vaknade aptidigt, men lyckades somna om till halvåtta. Lugn morgon, med tvätt och annat pyssel och sedan ut till en välrenommerad loppis i Löderup. Men inte hade de just den låga bokhylla i med femtio-sextio år på nacken som jag sökte. Eller... jo... det hade de faktiskt men de hade låtit den stå ute så att faneret släppt och så mycket renoveringsarbete hade jag inte riktigt tänkt mig. Jag får leta på ett nytt ställe, i morgon. Men när jag ändå var i krokarna stannade jag till vid Kabusa, på hemvägen, och tog en lång runda ute på platten, med hunden, och lyssnade på lärkorna och drog in den mättade doften av torra, kryddiga marker. Tacksam för att det inte gick några kor där, just nu. Jag är inte särskilt kompatibel med kor och många kor gillar inte hundar så det hade varit allt annat än optimalt med ett möte därute, där himlen är så hög, så hög.

Till lite sen lunch har jag köpt med mig jordgubbar. Är det sommar så är det. Planen var ett par timmar på stranden, men det är ganska molningt och det kommer många soliga dagar, framöver. Så jag grejar vidare här hemma, kanske tar en kopp kaffe på baktrappen och lyssnar på Ulf Lundell, som sommarpratar. Igår lyssnade jag på Greta. Skönt med tekniken som tillåter att man lyssnar när man vill.

Freelove - Depeche Mode

missommar

Lurigt väder. Jag var ner vid havet med hunden. Mulet och kvavt. Rätt vad det är spricker allt upp och solen bryter igenom. Ännu varmare. Och nu ett tungt dis som breder ut sig. Inget regn, dock.

Jag tackade nej till olika inbjudningar att fira och tillbringar dagen själv. Läser, lyssnar på poddar, klipper till tyg och kaffar. I morgon kör jag ut till Börringe och myser med la famiglia under lugnare former, dvs. inte så mycket folk.

I bilen ligger mitt nya tält och den nya sovsäcken, tillsammans med ett ganska bekvämt liggunderlag. Dessutom en s k hammock, med myggnät och tillhörande tarp. Äventyret väntar runt hörnet. Eller... nej... jag får allt köra en bit norrut om jag vill slippa att trängas i skogen... Men ändå!

Key West (Philosopher's Pirate) - Bob Dylan

en liten människa

Jag väcktes klockan sex, i morse, av att en liten kille satte sig upp i sängen och började sjunga Blinka lilla stjärna... Tjugo över sex var vi redan ute med hunden. Solen värmde ordentligt och eftersom jag missat att få med hans lilla ryggsäck, med ombyten, så fick det bli en tur till Lidl, efter andra frukosten. Jo, just Lidl. En kollega sa till mig att hon köpt en tröja till ett barn där och eftersom det är söndag så är det ju inte mycket annat öppet här. Jag hittade både en färgglad tisha, ett par luftiga shorts och solskydd och nu har vi varit ute och promenerat omkring och så har det blåsts såpbubblor. Lunchen är avklarad och i skrivande srund vilar den lilla människan middag, så han orkar med nya äventyr senare.

Jag har lite semesterkänsla trots att det är tre arbetsdagar kvar. Är i valet och kvalet om jag kanske skulle slå till på en hammock med tarp så att jag kan sova ute i sommar. Det vore himla mysigt, tror jag. Jag borde nog köpa mig ett bra litet tält, också. Det jag har är alldeles för stort och om det fortfarande är helt tänkte jag ge det till Börringekollektivet. Har funderat på ett popup-tält, men jag har hört att de är knepiga att packa ihop..? Annars finns det en del andra tält till bra priser, just nu. Tanken är att roadtrippa uppåt landet på väg till Ludvika, och därifrån reser jag ju med Netti, med slutdestination Grövelsjön. Att ha med tält, till exempel, ger ju en viss frihet att stanna där jag har lust. När jag har lust. Om jag har lust. 

All the Ways (jam) -  David Jacobs-Strain feat. Bob Beach

mayhem

Maj har varit just det; MAYHEM.

Men idag sprang de ut, mina SA17A, och trots att vi, rent praktiskt, separerades för tre månader sedan kommer jag att sakna dem. En del mer än andra. Så är det ju. Men... en så mysig klass. Jag hoppas att det går dem väl i livet. Det är de värda.

Jag är, helt traditionsenligt, fullständigt slut. Jag dricker, också helt traditionsenligt, bubbel i min ensamhet. Lite nöjd är jag - också det helt i enlighet med mina studenttraditioner. Jag rodde det i land ett år till. Jag var klar med alla betyg (även ettornas) i god tid. Jag har, för första gången, hunnit fundera och planera lite inför höstterminen.

Tre arbetsdagar kvar. Sedan en semester, som alltid känns oändlig i början och sedan försvinner som en snålt tilltagen fredagslöning. Vad jag ska göra? Jag har, seriöst, ingen som helst aning - förutom Grövelsjön vecka 31. Jag funderar på ett tält, en sovsäck och en roadtrip. Trangiakök finnes.

Mannen i den vita hatten - Kent

Jag kan få dig när du vill.

the return of the deadlifts

Vi räddade en humla också, i Arrie.
Flyttade den från gruset på parkeringen
 och droppade lite vatten, på pinnen,
som den sög i sig med sin lilla snabel.

Fredagsmys i Börringekollektivet, igår kväll. Lek och skoj med de små människorna och sedan ett glas Riesling och Downton Abbey. Min exsvåger (den jag alltid gillat) var där också. Idag var vi ute och arbetade på ägorna och goda vänner till Matilda & Mike kom ut för att ge ett handtag. En bit av den stora tomten ska bli gräsmatta, efter att ha varit ett vildvuxet snärje (oroa er inte... det blir gott om blommor och annat för bin och humlor, ändå) och det har plöjts upp och harvats och idag var det dags att jämna ut det och plocka sten och torvor med ogräs och rötter.

Jag är GLAD att jag, för första gången på väldigt länge, kunde vara med! Min starkaste gren blev att lyfta den där stora räfsan, som var apterad bakom fyrhjulingen, så att någon annan kunde raka undan allt skrafs som åkt med, inför nästa varv runt åkern/gräsmattan/vad-jag-nu-ska-kalla-det. Som marklyft ungefär. Och det var så roligt. Jag kommer givetvis att ha en sådan träningsvärk imorgon att jag inte kommer kunna röra mig, men att kunna vara med som de andra och att känna att det vore roligt att ta upp styrketräningen igen... det kändes gott! Jag hann vara med och fika kaffe och lite ljuvlig rabarberpaj innan det var dags för mig att köra till Arrie och ta en fin kvällspromenad med Linus och Nathalie. Sedan den långa vägen (101:an) hem, i sakta mak. Njuta av böljande gröna och gula fält och lummiga skogskullar.

While I'm Still Strong - Weeping Willows

det rullar på

Man får tänka lite utanför skokartongen, ibland. Igår hade jag en flera timmar lång fika, med trivsamt samtal, tillsammans med en god vän uppirfån Småland. Vi körde halva vägen var och landade på en lummig rastplats i höjd med Sölvesborg. Där dukade vi trevligt och njöt av vårsolen.

Jag pratade med min halvbror igår kväll. Han håller på och ställer in en ny medicin och måste också vara lite försiktig med att inte bli smittad av viruset, så något besök här i Ystad kan det nog inte bli i sommar,för hans del. Men han tyckte jag kunde köra till Borås i stället.Och det kan jag ju. Om Anders Tegnell okejar det...

Klämdag idag. Jag ska arbeta med att läsa och bedöma 31 inlämningar i religionskunskap, på temat "Etik & moral". När jag gjort det kan jag med väldigt gott samvete fortsätta njuta av långhelgen. Jag tror jag kör ut till Börringe ikväll. De lockar med sushi och Downton Abbey - The Motion Picture. Jatack! Imorgon eftermiddag ska jag träffa Linus & Nathalie utomhus. Beroende på väder ska vi ta oss en långpromenad, antingen vid havet (kanske Falsterbo?) eller i Bokskogen. Så det är inte det minsta synd om mig.

Jag stickar, läser och/eller lyssnar på ljudböcker, lyssnar på poddar, ser lite på teve, lyssnar på en del musik och är ofta ute och njuter av naturens gratiserbjudanden, tillsammans med hunden. Men jag har fortfarande inte fått fram symaskinen... På söndag tänkte jag göra en lite grundligare städning. Kom inte och säg att jag inte vet hur man roar sig.

Mother (The Covid19 Edition) - Roger Waters

denna våren ett liv

Jag arbetar hemifrån nu. De flesta av kollegorna har valt att göra detsamma. Det känns märkligt men också mindre stressigt. Jag får mer gjort på kortare tid och snart har jag inga släpande bedömningar som tvingar mig att knapra novalucol. Men denna trötthet. Heshet. Olustkänslor i kroppen. Lätt huvudvärk och ibland lite yrsel. Allt symptom på corona. Men också på stress. Eller en vanlig, lättare vårförkylning. Härhemma drabbar det i alla fall ingen annan, oavsett vad orsaken är. Och på morgnarna zoomar vi, några av de bästa kollegorna, med våra kaffemuggar och tjötar som vi skulle gjort i vårt gemensamma arbetsrum.

Min och syrran Malins majvandring (ibland Valborg och ibland Kristi himmelsfärd) blir nog inte av. Och vi som till och med bokat oss en liten stuga där i Glaskogen, att vila ut i efter strapatserna. Dels mår ingen av oss riktigt 100och dels ska man ju inte beg sig ut på "onödiga" resor...Planerna för Grövelsjön kvarstår ännu och har plötsligt blivit årets enda reseplan.

Men naturen. Den finns kvar och den är gratis. Sällan har jag varit ute så mycket och gått och fikat och njutit av skog och hav. Det mår själen bra av. Och de små människorna jag hänger med. De är friska och jag inte i riskgrupp så vi har kunnat träffas nästan som vanligt. Rart och fint. På lördag fyller Mike år och om han och Matilda vill gå ut och äta på någon glest befolkad restaurang har jag lovat vara hos barnen. Någon fest blir det ju inte.

Jag läser mer, sover mer, stickar en del och har varit på onlinekonserter, som till exempel Wilmer X från KB, härom lördagen.

Låter det deppigt? Det är egentligen varken min avsikt eller känsla. Bortsett från den här malande tröttheten så tycker jag ändå att livet är ganska okej. Jag odlar i krukor på baktrappen, leker med hunden och har plockat överdrivna mängder ramslök som jag dels frusit in, dels lagt i rapsolja och dels torkat för att göra ramslökssalt av. Jag bakar bröd ganska ofta och har lagat lite rolig mat. Via zoom har jag haft after work och varit med på stickcaféer och jag och halvbrorsan har fortsatt god kontakt med varandra och jag är nästan i fas med mig själv.Det räcker en bra bit, för mig.

Bill & Bull Blues - Wilmer X

tillbaka till verkligheten

Det har varit tio riktigt fina och sköna dagar med mycket utevistelse. Utefika med en kompis. Vandringar i små naturreservat, vid havet och andra smultronställen, som till exempel att följa den lilla Skivarpsån uppströms från utloppet. Nästan fjällkänsla att sitta och fika och värma sig i solen, där ån porlade sig över stenarna. Sigrun och jag tog en heldag vid Stenshuvud, med en avstickare till Glimmingehus, på hemvägen. Lilla Torvald har varit här och sovit över och vi var ute på långa stadspromenader, på spaning efter "tlakto" (grävskopor sorterar lyckligtvis också in som traktorer) och flåglar (det finns, enligt T, tre kategorier av fjäderförsedda tvåbeningar: pippi, anka och flågla).
Och så har jag stickat, läst och vilat. Hälsat på ute i Börringe. Zoomat med syrrorna. INTE tänkt på arbete. En väldigt bra ledighet, helt enkelt.

Smolket i bägaren är att jag för en stund sedan fick veta att Shetland Wool Week är inställd. Jag hoppas det går att få tillbaka pengarna för flygbiljetterna, så småningom. Det blir nog inga utlandsresor alls i år, det har jag ställt in mig på. Men det vore fint om det ginge att resa till Oslo...

Imorgon: jobb.

Place To Be - Nick Drake

digitalisering

Vilka galna tre veckor det varit sedan jag kom tillbaka till jobbet. Men så bra det fungerat! Jag är på riktigt imponerad av både kollegor och elever, som tagit detta på största allvar. I en del grupper har banne mig närvaron gått upp. Jag har varit inne på jobbet hela tiden och det har känts bra att ha kollegorna att prata med, stötta och stöttas, även om vi av "naturliga" skäl håller en viss distans. Igår stannade jag faktiskt hemma, dock. Jag tyckte bara att det tog längre tid än vanligt att sjunga upp mig och tog det säkra före det osäkra. Men jobbade som vanligt, förstås.

Det jag tycker är verkligt jobbigt är att det är väldigt dränerande att inte möta elevera i det man kallar verkligheten. Det blir inget energiutbyte, eller vad jag ska kalla det. Och det gör att jag blir mycket tröttare än vanligt. Och kroppen tar stryk. Aldrig har jag väl suttit så mycket på jobbet som jag gjort de senaste veckorna. Plötsligt måste jag sitta stilla hela lektioner, även om vi givetvis bryter av med annat - för eleverna. Men medan eleverna kopplar ner och jobbar vidare har jag meddelanden att besvara, elever som behöver hjälp med hur man skickar in små filmer, kollegor som frågar något... så ofta utnyttjar jag inte pauserna. Vi har alla höj- och sänkbara skrivbord - men vi kan ju inte sitta på arbetsrummen och ha lektioner... och pulpeterna i klassrummen har bara plats för datorn och inte något annat material Så alltså sitter jag... och axlarna och ländryggen värker och knäna bråkar...

Ljuspunkt: naturen! Det har väl inte enbart med stillasittandet i sig att göra - utan nu kan jag ju vara ute och gå mycket mer (även om högerknät jävlas) utan smärtor och det gör jag. Sandskogen, Hammars backar, Sandhammaren, Svartskylles lilla naturreservat... Kanske skulle jag köra ut till Stenshuvud idag? Eller spara det till måndag, då Sigrun kommer hit - om vi båda är friska. Men jag är alltså ute väldigt mycket, har fika med mig och bara njuter. Någon gång har det varit tristväder, men då har jag, efter promenaden, suttit i bilen med kaffetermosen. Vilsamt.

Och även om det innebär ännu mer skärmtid så har den senaste veckan både bjudit på (nå - det var jag som initierade det) ett stickcafé, med några ur det gänget, och en AW, med mina systrar -via Zoom. Attans käckt.

Norwegian Wood (Rare Psychedelic Acid Bootleg) - The Beatles

s.n.a.f.u.

Tillbaka till jobbet i måndags. Min härliga vikarie Sara hade gjort precis som jag gjorde innan hon började, efter jul, och i alla kurser pågick det arbete av olika slag. Väldigt skönt att slippa börja fnula på planering direkt på morgonen där. Tyckte jag i måndags. I tisdags förmiddag förstod jag vartåt det barkade och eleverna fick ta med sig allt material hem, på eftermiddagen. Vi i personalen fick onsdagen på oss att ställa om till fjärr- och distansundervisning och i torsdags morse körde vi. Jag får väl säga att det gick bra och att Zoom hädanefter kommer att bli min nya religion.

Men... det känns lite märkligt att vi lärare tydligen anses immuna mot smitta,här i Ystad. Kommunens policy är att om man är frisk går man till sin arbetsplats (och ja... efter 10 veckors sjukskrivning är det väldigt fint att få ha sina kollegor i närheten... men vi har alltså kollegor som sitter på tåg och bussar och pendlar fram och tillbaka varje dag, vilket känns sådär. ), om man har symptom men är pigg jobbar man hemifrån och är man sjuk... ja, då sjukskriver man sig. I onsdags skulle vi samlas, alla, på morgonen i aulan för gemensam information - eftersom skolledningen ville att alla skulle få samma information samtidigt. Det kändes ju inte jätteövertänkt. Direkt efter det skulle programmet samlas i ett utrymme för mer information och som grädde på moset erbjöds vi gratis BUFFÉ-lunch i matsalen. Det senare var ju naturligtvis schysst, men... Och i veckan som kommer har vi minst TRE möten bokade. Man skulle ju kunna tycka att det självklara vore att vi arbetar lite utspritt på skolan och behöver vi ses så kör vi digitala möten - just så som vi förväntas göra med våra klasser. Men icke. Det här med att distansera sig socialt är tydligen inte viktigt på arbetet (mötena)..? Jag är inte det minsta bekymrad för egen del, men ska vi skydda samhällets svagaste ska vi väl vara försiktiga över hela linjen, eller..?

Jag har ju inte så jättemycket socialt umgänge i alla fall, så jag har lite svårt att relatera till folk som redan är uttråkade av att behöva begränsa sina sociala liv - och då har de inte ens behövt sitta i karantän, än. Jag umgås med Börringekollektivet och med Linus & Nathalie. Mina tjejer i Oslo kan jag inte träffa förrän det här svider över. Vi hade stickcafé för 2½ veckor sedan, men vi får väl se om någon vill ses nästa onsdag. Men det jag gör är att jag är ute mycket. Igår satte jag nytt utan-kryck-rekord; jag gick tre kilometer! Idag åkte jag ut till det lilla naturreservatet Svartskylle, med Floyd, och knatade runt där. Inte så lång sträcka som igår, men däremot mer kuperat. Ljuvligt. Absolut underbart! Och kaffetermosen är med, förstås.

Ingen St. Petersburgresa för mig och Jenny, i påsk. Shetland Wool Week har redan börjat flagga för att de kanske måste ställa in. Det verkar som att årets resa (?) blir Grövelsjön. Och min och syrrans majvandring, i Värmlandsskogarna (vi funderar på Glaskogen). Håhåjaja.

Black Smoke Rising - Greta Van Fleet

läget?

It's all a walk in the park.

Jag glömmer bloggen. Rehaben går som den ska och jag har tre veckor kvar tills jag börjar arbeta igen. Det blir bra, hoppas jag. Jag saknar inte jobbet, direkt, men det kommer ju ändå bli bra att komma tillbaka till kollegor och rutiner. Som det är nu flyter dagarna ihop. Jag försöker lägga trevligheter, som att hälsa på ute i Börringe, till helgerna så att jag får någon slags känsla för vardag och helg. 

Johanna var här och hälsade på, med Stitch, för ett par veckor sedan. Roligt att få rå om henne en hel vecka - och skönt med lite avlastning på hundrundorna. Jag har också haft besök av ett par kollegor/vänner och varit bjuden på lunch hos en god vän. Människor är helt enkelt snälla. Om jag tar det så nätt vid i- och urstigning kan jag köra bil! Jag har ju en automatväxlad, och tar inga starka mediciner. Till helgen ska jag upp och hälsa på syrran Malin, i Värmland. Men jag blir fort trött, fortfarande, och gör inte en sådan långkörning själv. Mikes mamma är och hälsar pånågra veckor och hon följer med norröver. Hon är en bra bilförare och förtjust i Malin, så det blir bra.

Jag har lyssnat på väldigt många ljudböcker och stickar ganska mycket. En och annan teveserie har jag också avverkat. Jag försöker orka aktivera hunden. Det går sådär. Jag tror han har lite tråkigt. Jag kan ju inte sitta på golvet än och inte heller sitta för lågt eller böja mig för mycket (6 veckors restriktion med  minst 90 graders vinkel i vänsterhöften, för att inte riskera luxation) såvåra aktiviteter blir lite begränsade. Men det svi'r väl över.

Ptja. Så har jag det just nu.

it's alive

Hoppsan. Jag har glömt blogga. Det beror knappast på att jag varit så upptagen.

Anyway. Operationen gick på 50 minuter, tisdag 21/1 13:10 - 14:00. Ingen narkos, utan spinalblockad och sedering. Skumt att glida in och ut ur vakenhet och, lite på avstånd, höra vinkelslipen, bankandet när protesen slogs in i lårbenet och smällarna från agraffapparaten... "Uppvak" och sedan upp på avdelning  där jag rullades in på ett tvåbäddsrum. I sammastund jag kommer in säger kvinnan i den andra bädden: "Dig känner jag igen..." Och så visar det sig att vi träffats på det glada (hm...nåja...) 80-talet, lite perifert,  och att vi varit ingifta i utkanterna av samma släkt. Världen är liten.

På onsdagen vid tvåtiden åkte jag hem, efter att ha träffat arbets- och fysioterapeut. Och allt kändes genast bättre. Sista morfinet tog jag innan jag åkte hem. Sedan dess tar jag en och annan Alvedon, om träningsvärken påverkar min nattsömn. Jo. Träningsvärken. Den jeffla artrossmärtan är som puts väck. Jag gör mina  övningar och går promenader i kvarteren där jag bor. Några hundra fler steg varje dag. Jag är uppe i drygt 2000+ nu. Och ibland får jag som lite träningsvärk. Inget annat. Jag är glad.

Dessutom har jag så fin familj och vänner. Matilda skjutsade mig till Hässleholm. Vännen Märta hämtade mig. På torsdagen var jag själv, men på fredagen kom Matilda förbi med en god lunch och höll mig sällskap en stund. På lördagen kom Linus & Nathalie på fika. På söndagen kom Matilda förbi en sväng igen, den här gången med Sigrun och Torvald. Ljuvligt! På måndagen kom syrran Malin ner och stannade till torsdagen. I lördags var vännen Märta här igen, med spenatsoppa och sticksällskap. Och kollegorna undrar när de kan komma och hälsa på. Jag låter det vänta lite. Jag bejöver vila också - och tycker det är skönt att vara själv. Sticka. Se Netflix. Lyssna på ljudböcker (har just avverkat Jens Liljestrands biografi över Vilhelm Moberg). Vila.

Så har jag det nu. Jag har just varit ute på första rundan för dagen. Tänkte det skulle få bli en till, frampå kvällskanten. Jag kaffar och funderar på en stunds horisontalläge, under en varm filt. Lite musik, kanske? Och... lite planer för sommaren.

Jag lever, igen.

Ingen sanning är allas - Opeth

det är dags

Imorgon. Jag är nervös. Men jag är väl förberedd. Det blir bra, det här.

Thank You - Led Zeppelin

en ledighet senare

Ringsegård. 2019-12-26

Jullovet kom och gick. Första lördagen förberedde jag lite mat, städade och hade Linus och Nathalie hemma en stund på kvällen, innan jag på söndagsmorgonen körde upp till Värmland. Andra lördagen hade jag en hel latdag för mig själv, här hemma. Den gick åt till att sova i soffan, sticka och ta Floyd på flera korta promenader - ungefär som nu i måndags, Trettondagen. Alla andra dagar har jag inte vilat även om de inte heller varit alltför slitsamma. Men det har varit firande och fikor och familjen och pyssel och några långkörningar och påhälsning, med bullbak och utflykt, av Sigrun, och sedan en god vän från Emmajävlaboda och whatnot. Igår var det jobb, med lite planering tillsammans med vikarien och skrivande av en triljard omdömen.

Imorse sjukskrev jag mig, äntligen. Nu har jag tretton dagar att verkligen försöka sova mer, förbereda en del praktiska saker inför hemkomsten och i största allmänhet inte vara helt slut innan operationen. Vi får se hur det går. Jag tycker jag skött det snyggt idag och det firar jag med att gå på en stunds stickcafé, ikväll. Givetvis fullpetad med smärtstillande...

Värst av allt är kanske ändå att det känns som att hjärnan kokat ihop...

Where Are We Now? - David Bowie

No Plan - David Bowie

phew

Jag gick från jobbet en liten stund tidigare idag. Bara så att jag hann köpa ett par rara julgrupper till hundvakt och god granne och sedan bar det ner till havet en kortkort stund, innan mörkret la sig på riktigt. För några minuter andades jag. Ut. Och in.

The Great Gig in the Sky - Pink Floyd

waiting to exhale

Förra veckan: massor på jobbet. Förutom allt annat, revidering av omdömen och planering med min vikarie. På kvällarna sticka klart små julklappar, hämta de små på förskolan, vara med på Luciafirande där... och så en ganska tyst och stillsam helg. Somnade i soffan på eftermiddagarna.

Den här veckan: påställt på jobbet och en del saker jag behöver orka med på eftermiddagar och kvällar. Inga stora saker, men veckohandla, slå in lite julklappar, komma ihåg att köpa julgrupp till Floyds dagmatte och till den snälla kvinnan som låter mig låna hennes bekväma parkering så ofta (skönt när man ska ut och in med bilen att inte alltid behöva baxa in den i det trånga garaget med sitt knasiga lås), hämta de små på förskolan (inklusive middag och läggning) på onsdag, dammsuga och tänka över packningen som ska med upp till Värmland över själva julen. Julfika med Linus och Nathalie på lördag. Som det är nu får jag dela upp aktiviteterna under veckan. Annars orkar jag inte. Det är tyvärr sant. Det ska bli så otroligt skönt med ledighet att jag faktiskt inte riktigt vågar tänka på det, för då börjar jag nog gråta. Och börjar jag gråta kanske jag inte kan sluta?

För dom som älskar - Marie Fredriksson 

(en fantastisk röst har tystnat... vila mjukt...)

pysselhelg

Sigrun är nu drygt fyra år och även om det är mycket stim och bus och tjo och tjim (måtte det alltid få vara så!) så har hon också hamnat i ett flöde av pyssellust. Det träs små armband och halsband (jag har ett fint av silverpärlor på min vänstra handled... en kärleksgåva) och tavlor målas. Den här helgen har vi bakat pepparkakor och sedan dekorerade Sigrun dem. Garnbollar har vi också gjort, och provat att bygga höga torn av ett 3D-pussel.

Snart är det jul och jag har valt att enbart köpa lite olika material att pyssla med, i julklapp till henne. Askar, pärlor, stenar, lim, nabbipärlor, pärlplattor och sådant. Och så en bok, förstås. Jag har hittat en ny bokserie, Små människor - stora drömmar, som handlar om spännande kvinnor. Först ut är en bok om Amelia Earhart, som jag tror att den flygplansintresserade Sigrun kommer att tycka om. Lillebror Torvald får fortsätta med Alfonsböckerna.

Jag har fattat mitt beslut. Jag går inte tillbaka till arbetet efter julledigheten. Jag tänker sjukskriva mig två veckor innan operationen och försöka vara i god form, för en snabb och bra rehab. Jag måste liksom andas ut och det kan jag inte göra så länge jag arbetar. En vikarie är redan anställd och det kommer bli så bra, så bra.

Annars, då? Jo, jag lever. Jag läser mycket (eller lyssnar på ljudböcker), jag stickar ännu mer och tack vare den lille lymmeln* Floyd går jag ut på ganska många promenader varje dag. Konditionen är ändå ganska okej. Humöret...not so much. Men jag har förstått att det faktskt väntar en slags nytt liv, runt hörnet. Att det kan bli fint igen.

Femtio år sedan storstrejken! Jag minns ju den! Det var mycket på teve, och i tidningarna, när det hände. Allt i svartvitt, förstås. Spännande och lite läskigt, för en nioåring.

All the Ice King Wants for Christmas - Jonathan Mann

la famiglia revisited

Värmlandshelg, igen. Den här gången för Pers femtioårsfest. Mycket lyckad och trevlig tillställning även om jag känner mig tråkig som inte pallar att ge mig upp på dansgolvet. Som en extrabonus fick jag umgåsas och krama om min älskade Jenny, också.

På väg hem blev det så äntligen av att träffa min halvbror Michael, i Borås. Vi har ju inte växt upp ihop och hans besök hos oss var väldigt sporadiska. Jag tror faktiskt bara det var fyra gånger, varav en när han var över tjugo och kom åkandes upp till Sysslebäck med farfar. Jag minns alla gångerna så tydligt och jag blev alldeles varm inombords när han sa att han också minns dem in i detalj och att det är minnen han tycker om. Den där gången med farfar var 1976 och därefter har vi bara setts på en kusinträff 2012.

På ett par timmar hann vi prata meditation, buddhism, konst och design (han kan fanimej  allt och hela hemmet är fyllt med fantastiska möbler och ting han snokat reda på, på loppisar), barnen, arbete (han har ett förflutet som lärare, också, inom grafisk formgivning, design och mycket annat på gymnasiets estetprogram) minnen och... livet, liksom. Så mycket vi har gemensamt! Det finns en sorg att vi dröjt så att skapa kontakt, men vi är helt överens om att nu släpper vi inte taget. Och det, det är glädje! Ju äldre jag blir, ju mer värdesätter jag familjen (ja, inte bara den närmaste, dvs barnen och deras familjer, utan också de andra). Alla vi som delar upplevelser och har så många gemensamma, om än olika, minnen. Kanske är det gammeln, det också? ;)

Nu: en stilla stund med ett tänt ljus, te och tankar.

Imorgon: Några timmar på ortopeden i Hässleholm, för att träffa narkosläkaren, sjuksköterska, fysioterapeut och sådant. Det börjar hända.

Kylan kommer inifrån - Abramis brama

as time goes by...

Vart tar tiden vägen, denna höst? Snart slut på november också. Arbete och överlevnad. Jag inser att jag nog borde sjukskriva mig. Jag orkar ju vara på jobbet, ha lektioner och jobba tillsammans med min kandidat. Men när jag kommer hem är jag totalt slut. Fullständigt. Och som lärare är ju ens arbetstid inte riktigt slut, då. I synnerhet inte som jag haft det de senaste 2½ åren. Det ska läsas, bedömas, återkopplas och dessutom förberedas för kollegialt lärande, Ständigt KvalitetsArbete och fan och hans moster. Och jag förstår inte hur jag ska orka med.

Helgen som gick var dock lugn och fin. Familjemiddag i fredagskväll, lunch, prat och stickning med en god vän i lördags, och väldigt stillsamt hemmapyssel igår. Hundpromenader. Ljudböcker och stickning.

Helgen som kommer blir intensiv, igen. Värmländskt femtioårskalas för svågern och så träffa halvbruschan på söndag. På måndag är det operationsplanering i Hässleholm, med narkosläkare, sköterska, sjukgymnast och sånna goa grejer. Jag ska fråga om sjukskrivning då. Värken finns konstant. Snart ett år har det varit så. Molar, bränner och - ibland - hugger som elstötar. Jag sover på nätterna, men ytligt och när morgonen kommer är jag nästan tröttare när jag vaknar. Jag vill ju gärna vara i hyfsad kondition när det är dags för slakt...

Lyssnar på Leonard Cohens postuma Thanks for the Dance. Tung och mörk. Vacker.

Thanks for the Dance - Leonard Cohen

ack, värmeland

Fin helg i Värmland. Både att hänga med Malin, Per och killarna och att åka upp till Gro, upp mot Norgegränsen, och hälsa på i hennes härliga garnverkstad. Fantastiska färger som hon skapar! Glögg, prat och stickning. Och snö!

På hemvägen körde jag inom pappa och mamma, som tänkt, men träffa min bror hanns inte med. Så det får bli om ett par veckor, istället.

Nu är jag trött. Dags att sova...

Body and Soul -Tony Bennet & Amy Winehouse

jomenvisst...

Norra promenaden

Livet rullar vidare. Veckorna sjunker undan och det känns bra. Jag har en kandidat igen och det är alltid stimulerande, inte minst som den kloka människan valt samma ämneskombination som jag och därmed hänger med på det mesta.

Tröttheten hanterar jag genom att tillåta mig själv att inte göra ett smack mer än jag absolut måste eller har verklig lust till. Så... bortsett från stickcaféet som jag gärna går på är det noll och inga sociala grejer i veckorna. Veckändarna använder jag med omsorg. I helgen som gick ville jag så gärna ha Sigge här och det var helt klart värt utmattningen efteråt. På fredag kör jag upp till Värmland och hälsar på syrran där, och hennes familj. Köra bil är roligt och vilsamt. Jag tar med  mackor, frukt och en termos med te och så lyssnar jag på ljudbok. Och hos Malinär det aldrig några krav och besvärligheter. Vi tar det som det kommer. Förhoppningsvis blir det en liten vallfärd till Gro på Moods of Colors för att gosa med garn, kanske inspireras till nya stordåd - och så prata om vår kommande Shetlandsresa.

På väg hem kör jag omvägen om Borås för att hälsa på mina föräldrar. Jag tror också det blir en fikaträff med min äldre halvbror. Vi har haft en del kontakt på sistone, men har inte setts sedan... 2012?

Veckans goda nyheter är väl att jag 1. fått en preliminär tid för operation och 2. en kallelse till förberedande möte med narkosläkare, sköterska m m. Det rör på sig.

Happens to the Heart - Leonard Cohen

värkligheten

Några timmar kvar, så är höstlovet slut för i år. Det var fint att ha Johanna här och kunna umgås i någon slags lugn och ro. Ett par dagar i Köpenhamn och så umgåsing med Linus & Nathalie, och Rodeys. Så blev det och det känns gott. I förmiddags skjutsade jag in henne till Malmö, och Oslobussen, och sedan åkte jag ut och drack kaffe med brorsan och hans fru, på Ön. Påvägen hem tog jag omvägen omSjöbo,så att Floyd fick stimma med likasinnade en stund.

I tvättstugan rullar den andra tvätten för i dag, den första hänger på tork och i frysen finns veckans mat i glaslådor. Veckan kan få komma.

Sekunder (förvandlas till år) - November

leeeedig

Trött. Ja, visst är jag tråkig? Jag vet.

Men jag hanterar den här tröttheten genom att ändå göra saker, bara i en annan takt än tidigare. Igår, till exempel, tog jag äntligen tag i mitt arbetsrum. Det är inte så stort och plötsligt svämmade garn- och tyglagret över och fick inte plats. Så nu har jag gallrat stenhårt bland mina böcker. Jag började med pedagogik, didaktik, språklära och historia. Böcker värda att spara la jag i ett par stora IKEA-kassar och de kommer att flytta hem till Matilda & Mike. De andra ska jag slänga. En massa pluggböcker som jag inte har öppnat sedan det begav sig, bland annat. Sedan skapade jag ordning och reda och dels fick Sigrun betydligt mer plats för sina saker (böcker, pussel, målar- och pysselsaker, playmobilgubbar etc) och dels fick jag plats för stick- och hantverksböcker och så förstås garn och tyger. Men sedan var jag slut. Planen för dagen är att dammtorka och att blocka ett litet stickat plagg (julklapp till Matilda) och lägga ut på torkning på mattan där. I morgon ska jag kanske ta itu med bokhyllan med böcker om religion. Några behåller jag, några flyttar hem till Börringekollektivet och resten åker ut till återvinningen. På hyllorna blir det mer garn och tyg... Orkar jag ska jag sedan dammsuga och våttorka golvet. Så är det fint och fräscht till Johanna kommer, på onsdag. Mitt gamla jag hade gjort hela rycket på en eftermiddag...

Hösten är så underbart fin. Färgerna, luften, ljuset - ljuvligt! Jag beger mig ut i naturen minst en gång om dagen. Lille Floyd gillar! Vi är vid havet, eller i skogen. På helgerna är det stendött vid brukshundklubben sena eftermiddagar och då åker vi dit och han får busa runt (och träna inkallning, agilityredskap mm) och vara kung på hela bygget, innan mörkret blir för kompakt.

Det blir dock ingen resa till Dublin. Mina Opethbiljetter brinner inne. *snyft* Men Johanna har haft en tuff höst, och kom dessutom nyss hem från en sedan länge bokad resa till Aten och öarna, så vi bestämde att hemestra istället. Dock blir det en avstickare till Köpenhamn, med övernattning. Det ska bli så mysigt! I övrigt ska vi umgås med Linus, Nathalie och Börringekollektivet. Det blir nog en sväng ut på Österlen, också. Gott så.

Allting tar slut - Opeth

söndagsreflektioner

Jag tog en sväng vid havet, med lille F. Han älskar att skutta undan för vågorna och att tugga på halvrutten tång och vem är väl jag att neka honom sådana enkla nöjen? Ibland släpper jag honom lös också, vilket han blir särskilt glad över. Det gör väldigt ont i höften att gå i lösan sand så efter en stund gav jag upp och så for vi bort till Sandskogen så jag fick lite annat underlag. Floyd protesterar inte, eftersom skogen innebär nya intressanta dofter och intryck. Nu ligger han här vid mig, i soffan, sover tungt och släpper ifrån sig små fisar som luktar absolut vidrigt. Det är tacken, det...

Jag stickar en petrolblå cowl i mjukaste ull, med ett fint bladmönster. Det ska bli en julklapp. Medan jag stickar har jag nyss lyssnat klart på Gösta Berlings saga. Boken, inte bandet. Jag avslutade Anna-Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf häromdagen och blev sugen på sagan eftersom jag läste den för kanske hundra år sedan och hade ganska dunkla minnen av den. Uppläsningen är med Per Myrberg och den är faktiskt helt fantastisk. Vilken berättare hon var, Selma. Och medan Gösta, kavaljererna och de andra upplever det ena äventyret värreän det andra, runt Lövens långa sjö vandrar jag med dem och minns alla färder där i trakterna. Senast i somras när jag var och hälsade på Kia på hennes gård vid Mellanfryken. Men också alla min barndoms och uppväxts utflykter. Och så har jag ju bott något år i Sunne. Jag kunde tänka mig att bo i den trakten igen. Vackert, vilt och vilsamt.

Idag har varit en ganska bedrövlig dag. Ibland blir jag så nere och deppig och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Jag har känt mig ful och otillräcklig. Orörlig och ensam. Ämlig och trist. Ja, visst tar höften ut sin rätt. Mycket vilovärk, men det kan jag stå ut med. Värre är att jag inte kan gå var jag vill och hur jag vill och att jag ständigt är så jeffla trött. Jag har så stora förhoppningar på operationen men det finns annat jag kan och måste göra också. Egentligen är jag ju inte särskilt ensam... jag har ju barn och barnbarn inom räckhåll, jag har ett och annat vänämne här i stan och [lite] längre bort finns en och annan ovärderlig god vän. Men att träffas, att umgås och kunna göra fina saker tillsammans, eller kunna ha goda samtal om sådant som betyder något kräver så mycket av planering, logistik och resande att det ofta känns enklare att låta bli. För mig. Så jag får väl skylla mig själv. Eller skärpa mig.

Men jag har ändå hållit mig sysselsatt. Det känns ändå gott. Jag har kört lite tvätt, bäddat rent och fräscht, varit ute i det fria, blockat två julklappsstickningar, preppat veckans lunchlådor och snyggat lite i allmänhet, här hemma. Om en stund ska jag tända ljus, laga en kanna te, ta fram stickningen igen och kanske se en bra film. Jag tror det får bli A Star Is Born.

I morgon är en annan dag.

Sorterargatan 3 - Gösta Berlings saga

te... massor av te...

Memory Lane, revisited.

Hemma från jobbet idag, för andra dagen. Värk i hals och huvud och pyttelite feber. Småtråkigt och dessutom stressande att min planering lär spricka... Men samtidigt är det vad jag orkar; ligga i soffan under en filt och slötitta på teve. Sticka några varv. Gå ut några pliktrundor med Floyd. Dricka litervis med te.

I helgen hjälpte vi (olika delar av la famiglia) pappa och mamma att flytta. De var och hälsade på hos goda vänner medan det packades, lastades, kördes, lastades ur, packades upp och iordningställdes i nya hemmet. Det gick väldigt smidigt, tack vare en logistisk planering av Guds nåde. Nu bor de i bebodda trakter (Borås), i en trivsam och ganska fint inredd/möblerad ägenhet i ett så kallat trygghetshus. Det blir bra. Det är bra. De har goda vänner där, har bott där tidigare och trivts, pappa är till och med uppväxt där, och det finns familj i närheten. Det är också betydligt närmre att hälsa på dem - åtminstone för mig och brorsan. Pappa är, som alltid, pigg och alert och uppskattade att vi kunde stanna och fika tillsammans innan vi körde hemåt. För mamma är processen, av naturliga skäl, långsammare. Men så småningom ska hon nog också kunna känna att det är där hon bor. Vi la särskild vikt vid att försöka möblera och placera lampor, tavlor och prydnadsföremål på ett sätt att hon skulle kunna känna igen sig. Det var en slitsam helg men det känns gott att kunna hjälpa dem med det här. Mycket återstår, som att skapa vårdkontakter, få stöd i boendet osv, men det betar vi av en sak i sänder.

Indica, 8 veckor

Förra helgen var jag uppe i Småland och hälsade på. Det blev både skogspromenader, kattklapp och tillfällen att träffa vänner och hinna prata med varandra. Tidigare, när jag varit där, har jag känt ett styng av saknad. Funderat på det vettiga i att flytta. Men den här gången kände jag inget sådant. Det var roligt att åka dit. Men det var också roligt att åka hem.

Jag tänker mycket, igen. På livet. Vad som är värt. På hur jag vill ha det. Så brukar jag vanligen tänka när jag inte är riktigt nöjd. Förr hade jag nog tänkt att det handlar singellivet, åtminstone till viss del. Att träffa någon. Men nu... nä, jag är inte alls inne på det. Inte just nu. Det verkar mest jobbigt. Det handlar om andra saker. Till exempel om att bränna av hela sitt liv på arbete, när det finns så mycket annat intressant att ägna sig åt.

Autumn leaves - Chet Baker m fl

den stora vilan..?

Jag är så in i bängen trött att jag till och med sa det till min chef. Egentligen säger man inte sådant på min arbetsplats eftersom vi har "verksamhetsnära lönekriterier" och att vara jättetrött, och därmed kanske lägga sig på good-enough-nivå i sitt yrkesutövande knappast renderar fet tillväxt i plånboken. Fast... den är ju alltid tom, ändå. Vem har kontanter, liksom? Men på utvecklingssamtalet idag sa jag just det. Att jag är så trött eftersom jag har ont nästan jämt och att jag därför inte vill sätta några stora, personliga mål för det kommande året. Och hon förstod. Det gör hon ofta. Hon är väldigt bra.

Så här på torsdagar slutar jag redan tolv och nu har jag gjort några ärenden, promenerat och lekt med Floyd och bryggt en rejäl mugg kaffe. Jag behöver tvätta, städa, bada Floyd (han luktar inte hund... han luktar skunk...) och kanske kasta ner lite överlevnadsgrejer i en väska, inför helgens smålandsäventyr, men först tänker jag sitta här i soffan en stund och lyssna på ljudbok och sticka några varv. Låta kodeinet kicka in (ja, koffeinet, också...). VILA.
Sedan, så...

Men allt är inte så deppigt som det kanske låter. Bokidén gror - och jag har fler. Igår var en riktigt rolig dag på jobbet, där jag och två kollegor dragit ihop en konferensdag för våra samhällstreor med föreläsningar, fikor och sådant som hör till. Genom att använda oss av skolans aula i stället för ett flashigt konferensställe hade vi budget nog att låta Petra Malm headlina. Hon är en mycket spännande kvinna (googleis your friend!) och hon hade lagt upp sitt föredrag så att det verkligen gick hem hos eleverna. Fångade dem. Berörde. Att arrangera sådant här hör till mina spetskompetenser, och jag tycker det är väldigt roligt, men det är ju sällan jag får tillfälle att göra något sådant i mitt nuvarande yrke. Bästa grejen jag någonsin gjort var när jag sydde ihop en golf- och whiskyresa till Skottland, för bl a några höga Ericssonchefer, på nittiotalet, utan att någonsin ha satt min fot i Skottland (det har dock blivit några resor,senare). Jag handplockade och bokade banor, destillerier och fina övernattningar med goda middagar och gjorde en resrutt med mera. Mycket logistik. Sjukt lyckat blev det!

Nu i helgen bär det iväg till Emmajävlaboda. Främst för att hälsa på vännen Lena, men jag ska hinna träffa rara Joanna också, som ju lämnade oss på jobbet här för att köpa mitt gamla grannhus på Parkgatan, och bli smålänning. Och Erica vill jag krama om också. Och klappa på katterna. Kanske kan jag ta med Floyd ut i en riktig skog en runda, också? Men mestadels blir det vilsamt, som det ju är hemma hos Lena. Fina samtal, kaffe, stickning, pussel, god mat och lugna promenader. Det blir fint.

Älven - Den stora vilan

livet...

... rullar på. Förra helgen var jag på en kurs i silversmide i Lund. Så roligt! Det är sant, som så många säger, att man blir så himla nöjd med sina alster! Jag är ju en total noob och ändå lyckades jag smida ett par örhängen, en ring och hamra/forma ett armband. "När handen jobbar får själen vila" är mottot på Gråbröderssmedjan - och det kan jag skriva under på. Lille Floyd var fint omhändertagen i Börringekollektivet under tiden, och för att spara mil och för att få mysa ordentligt bodde jag där, jag också.


I veckan som gick var det ju naturligtvis arbete (lite för mycket och för intensivt) men också trivsamheter, som sköna hundpromenader, stickning, torsdagsmiddag här hemma med Matilda & barnen, fredagsmys på egen hand med te,tända ljus och en bok, lördagslunch med prat och stickning här hemma i sällskap av god vän och idag, på morgonen var vi nere vid havet, i den mjuka dimman, Floyd och jag. Strövade hit och dit, fram och tillbaka och havet var nästan helt stilla. Även om jag är lite orolig att han ska sticka (nära till trafikerad väg) släpper jag honom lös och hittills har han alltid kommit när jag kallat in honom. Övning ger träning. Och jag blir glad av att se honom studsa omkring i vattenbrynet, rulla sig i lätt ruttnande tång och kanske ta sig en tugga, eller två.

Nu i eftermiddag åkte jag och kollegan Sandra ut till Borrby där vår brother in arms, David, hade boksläpp för sin debutroman (den jag läste i fredags kväll) Berättelsen om en stad. Långsam och stämningsfull berättelse om en liten turiststad och om en man som flyttar tillbaka efter många år. Men mannen är bara en bifigur, det är staden som är huvudpersonen. Och den lilla staden har tydliga drag av Borgholm, så där så att jag till och med i tanken kan följa mannen på hans ensamma vandringar.

Att ha pratat så mycket med David om skrivandet, om förlagskontakterna och om det oerhört modiga i att ge ut en bok... att blotta sig så... har väckt tankar och mig. Jag har läst om boken jag skrev 2013 och förbanne mig om den inte kan funka. Jag behöver bearbeta texten - och avsluta den. Sedan ska jag fanimej skicka in den tillnågra utvalda förlag. Jag vågar. Tror jag...

Apropå att våga. Jag tog ett steg igår. En sedan länge försvunnen vän, som jag på något vis saknar. Som jag upplevt undviker mig. Som inte vill kontakt. Jag skrev ett meddelande. Jag fick svar. Kan relationen lagas? Vi vet inte. Men vi kanske försöker.

For Absent Friends - Opeth