mjau

(Lois vilar söndagsmiddag)

Måndagsmorgon. Jag har sovit oförskämt gott. Det har säkert flera orsaker men en starkt bidragande är nog att jag tog beslutet att låta Twisted Sisters stanna utanför sovrumsdörren. Deras korg har stått där hela tiden och åtminstone Lois har brukat sova där delar av natten i alla fall. De protesterade inte. De har ju varandra, vilket kanske hjälpte till. Och ingen väckte mig innan det var tid att stiga upp. Ingen utom jag själv och mina drömmar och det bara några minuter för tidigt.

Mycket att göra idag. Massor av inlämningar att gå igenom, distanselever att tänka kring och planering att göra. Men inte mer än att det känns fullt hanterbart, även i ett lugnt tempo - så länge det också är jämnt.

Innan jobbet ska jag lämna bilen. Det duggregnar ute och givetvis är bägge mina paraplyer på jobbet. Nå. Det löser sig, som allt annat. Just nu fokuserar jag på mitt underbart goda kaffe, på nyheterna på teve (den här veckan meddelas nobelpristagarna och jag är bara intresserad av vem som får litteraturpriset), på de tända ljusen på bordet, på en liten svetslåga i mitt inre och på huruvida detta är dagen då jag ska köpa mig ett läppstift, för första gången på åratal.

Apropå läppstift... En smått kritiskt röst knarrade på radion nyss över det faktum att vänstern inte har någon kvinna som man kan tänka sig vara kandidat till att ensam bli partiledare utan att Jonas Sjöstedt är den självklare - men gärna i delat ledarskap och då helst tillsammans med en kvinna, Ulla Andersson. Så tycker vi här i Emmaboda, också. Även jag. Men - och detta är ett stort men - för min del beror det på att Josefin Brink inte ville kandidera. För hade hon gjort det hade hon, för mig, varit fullständigt självklar - och det utan sidekick.

(Semla söndagssoffar)