lite om myggor, kärlek och fallfrukt

Sixten och jag kollar lite YouTubeklipp.

BALANS. Som den gamla kenoreklamen: Lett å seje. Men lite svårare att exekvera. Jag vaknar med kluvna känslor, denna ljusgråa lördagsmorgon. Jag är nöjd med att ha sovit nästan nio timmar på raken. Men morgonens joggingrunda är jag inte speciellt sugen på. Jag vill mycket hellre tända några ljus och sitta vid köksbordet och sakta dricka mitt kaffe medan jag lyssnar på radio. Rentav äta lite frukost (jag tränar alltid på fastande mage om morgonen). Så... då gör jag det. Dagen är lång och jag har planer för den men någonstans därborta i den långa eftermiddagen eller tidiga kvällen kan jag ju också springa. Eller så gör jag det inte alls. Jag har redan varit "fysiskt aktiv" fem dagar den här veckan och det kan ju också få räcka. Vi får väl se.

Min grundplan var faktiskt att köra till Svartbäcksmåla och få springa en halvmilsslinga (det är lite tråkigt med fyra varv på slingan här i Byn... och hårt underlag om jag väljer andra vägar). Igår, när jag var på väg hem från en sen fredagslånglunch-med-efterföljande-shoppingräd, tillsammans med Annhelen, körde jag faktiskt in där för att reka lite. Jag svängde in på parkeringen och klev ur för att kolla spårkartan på en anslagstavla. Jag stod där kanske en, eller möjligen två, minuter och under den tiden fick jag fyra myggbett. Hm. Det avgjorde saken. Det får bli lite kallare innan jag springer där. Myggbett gillas inte.

Men en rabatt ska rensas ur och fallfrukt ska plockas och sedan ska allt skrafs köras till ristippen. Det är dagens måsten, har jag bestämt. Därutöver ska jag tvätta och pyssla om hemmet lite. Målet är att sedan kunna ägna resten av dagen (läs: kvällen) åt att sticka på råckenrållvantarna och kanske se Apelsinmannen, i Öppet Arkiv, vetandes att jag varit en smula duktig. För duktig, det måste en vara, har jag förstått. Har en hus med trädgård måste en faktiskt hålla på med den hela tiden. Eller åtminstone ganska mycket. Typ klippa gräs och sådant. Men den trogne läsaren vet ju att den detaljen ombesörjs här på annat vis.

Birgitta Stenberg. Ännu en stark kvinna och intressant författare som gått ur tiden. Jag såg en dokumentär om henne igår kväll, på teve, och det berör mig starkt att se dessa gamla människor åter mötas. De som en gång var unga, vilda och vackra, odödliga och levde livet ute på kanten. Nu... gamla och värkbrutna och... kanske rentav lite ensamma. Men glimten i deras ögon, den lever! Och deras samtal glider framåt som om ingen särskild tid passerat. Jag tänker att det är det som är vänskap. Kärlek, rentav.

In memoriam...

Det är serverat - Brasses enmansband

Ordning och reda bland frukostattiraljerna

himlen är oskyldigt blå

Jag käkar tillskott nu. :)

Jag sover lite längre om morgnarna nu. Ja, förutom onsdagar då, då jag har tagit upp vårens vana att simma före jobbet. Men jag har kommit på att det räcker gott att gå upp en kvart över sex i stället för en kvart i. Jag hinner ändå sitta och dricka mitt kaffe sakta, vid tända ljus, och lyssna på radio. Ibland hinner jag blogga också, men bloggandet får nuförtiden stå tillbaka en smula. Inte så att jag tänker sluta, ånej. Men... jag känner inte längre det där kliandet i fingrarna som gör att jag måste skriva minst en gång om dagen. Åtminstone inte i bloggen.

Jag drömmer om nätterna och jag minns drömmarna. Häromnatten drömde jag att jag hade en ny pojkvän. ERNST KIRSCHSTEIGER. Hm. Var kom det ifrån? Jag som inte ens ser på hans program - förutom ifall det rullar på en av skärmarna på gymmet när jag värmer upp på en träningscykel. I natt drömde jag om sommarstugor och en naturkatastrof, en tornado, och barn som skulle räddas och barn som inte kom hem när jag ropade på dem. Jag vaknade med en stark oro för dessa mina två, men eftersom inget hörts så antar jag att det är bra med dem...

Finhimlen!

Jag har lugg nu. När jag sjunker ner i fåtöljen hos min frisör frågar hon alltid om jag ska ha det vanliga och jag säger alltid ja. Så även igår. Men bäst som jag satt där fick jag en idé om en lugg. Och mittbena. Så fick det bli och jag är nöjd.

Himlen är vackert blå, den här allra sista torsdagsmorgonen i augusti. Täckt av massor av små molntussar. Vinden är stilla och kanske blir det lite skön värme senare idag. Snåljag vill inte börja elda för värme än. Men duntäcke är fint liksom raggisar och en fluffig morronrock. Den törs jag dock inte mysa omkring i om morgonen, för då skulle jag kanske aldrig komma mig ur den och till jobbet. I eftermiddag, efter jobb och träning, ska jag ta in mina chilisar. Nätterna börjar bli lite väl kyliga för dem.

Igår, när jag kom hem, låg det en efterlängtad platta i min brevlåda...

Eternal Rains Will Come - Opeth

demaskering

Det är den tiden på året då det känns angeläget att avmaska katterna. För 127 riksdaler köpte jag två små engångspiller, för ändamålet, på Byns apotek. Jag funderade på hur jag skulle försäkra mig om att alla tre katterna verkligen fick i sig sitt halva piller, vardera, och köpte några små burkar med blöt kattmat. Igår kväll blev det läge för S & T. I varsin liten skål fick de sin tveksamt aptitliga portion vari jag hade gömt varsin halv tablett. FIFAN vad det luktar äckligt med blöt kattmat. Hur fadringen orkar folk fodra sina pälsklingar med det på reguljär basis? Hur eller hur; de åt med god aptit och är härmed officiellt avmaskade. *phew*

V däremot. En helt annan grej. Fortfarande sjukligt skraj och dessutom sist i rangordning vid matskålarna. Mycket ovillig att ens komma in om kvällarna. Men nu på morgonen dök hon upp på altanen, som väntat, och jag hade preparerat en skål även till henne. T & S var på annat håll och efter att ha gömt sig under bordet på altanen medan jag satte ut skålen till henne (vänta på att hon skulle behaga gå in var inte att tänka på) smög hon fram när jag gått in och stängt dörren. Hon smaskade och åt, det såg jag. Men sedan var hon väl mätt och spatserade därifrån. När jag kollade hade hon ätit upp nästan allt. Utom pillret. Såklart. DUMMA KATT. (Eller så är hon helt illistig.) Nå, nu är T & S inne igen och kvar ute får skålen stå en stund till. Kanske återvänder hon för ett sista litet slafs innan hon beger sig ut på dagens ärenden?

Till skillnad från igår är den här morgonen annars lite grå och rå. På mitt bord brinner levande ljus, i radion är det Tankar för dagen och kaffet är svart som natten och hett som helvetet. Och... även om meteorologerna kanske säger annat... det är obönhörligen HÖST. Och... jag tycker om det! Igår kväll gjorde jag just de saker jag föresatt mig och det var fin att sitta i soffan, kolla nyheter och Vetenskapens värld på teve och sticka på en råckenrållvante med katt i knät. En mugg te och några tända ljus fick utgöra cloun på denna den första riktiga höstkvällen. jag tror jag ska köra samma ikväll. Efter träningen ska jag aska ur pannan och fylla på pellets och sedan blir det soffmys de luxe. Kanske rentav i min mjukfluffiga morronrock och raggsockar?

Gitarrer & bas, trummor & hat - Hästpojken

på språng

Mina älskade Adidasspringskor fick dödsstöten i en värmländsk skog. Det upptäckte jag inte förrän jag skulle slänga in skorna i skuffen när jag skulle köra hem igår. Tur i oturen var att jag befann mig i bebodda trakter och kunde kvista inom det stora köpcentret därjag hittade ett par vidunderligt sköna Asics istället. Syrran Malin hade också tipsat om en Stadiumoutlet vid östra utfarten så jag körde in där också. De hade inga sköna springskor av det slag jag behöver just nu, men däremot tokfyndade jag ett par Haglöfs/Asicsterrängdojor som enligt försäljaren också kan funka ganska bra på vinterunderlag. Inte lika bra som Icebugs men helt åkej. Time will tell. Och med glada färger lär jag synas ute i spåret...

Ja, jag har alltså tillbringat ett par dagar med delar av min familj (syrran Malin med sambo Per och barnen Fanny, Viggo och Leo) uppe i Värmland. Skönt, avslappnat och... familjärt. Precis vad jag behövde! En behöver liksom inte hitta på så mycket speciella grejer. Det räcker gott med att träffas, sitta och prata, kanske dricka ett glas vin på kvällskanten och äta något gott. Malin och jag hade också planerat att gå en 2,2 mil lång vandringsled, på lördagen, från Kil ut till Skutberget, men det satte tokregn och översvämningar stopp för. Istället gick vi en mindre runda i fint naturområde och igår morse var vi uppe på "höjda" och powerwalkade lite drygt 5 kilometer i ett härligt friluftsområde. Åh, vad jag önskar att vi hade något sådant här i vår kommun! Kanske får vi det också, då ett privat initiativ med fantastiska eldsjälar har sparkat igång och även fått kommunen att sätta lite fart. Jag får säkert anledning att återkomma till det!

Måndag. Det är tungt att komma ur sängen och jag måste hitta en strategi för att få till det lite bättre. Först och främst kan det ju vara så att det bara är terminsstarten som tröttat. Eller så är det så att jag behöver se över mina kostvanor. Det har jag ju tänkt göra ändå. Försöka få i mig lite mer frukt och kanske också bli lite bättre på att äta lunch och middag. Vitamintillskott kan ju också vara ett alternativ. Hur eller hur har jag i alla fall med mig en quinoasallad jag snickrade ihop igår kväll, som lunch. Ett äpple får följa med också.

Och solen skiner. Himlen är blå och luften klar och skön att andas. Kaffet smakar så gott och ute på gräsmattan skuttar katterna. Ikväll, efter en springtur i nya skor, ska jag dammsuga, köra ett par tvättmaskiner och ta tag i ett UFO*.

Eders [morronsega, kaffande],

-M.

En sångarsaga - Mando Diao

*UnFinished Object, dvs. ett stickprojekt som legat i träda ett tag. 

mind over matter!

När Khaled väckte mig i morse, med sin sammetsröst, skrek jag. Fast tyst, då. En MILJARD ursäkter försökte tränga sig fram och få mig att stanna kvar i sängen. Det var SÅ nära att de lyckats. Men så kom jag på att jag berättat för väninnan Malin, igår, att jag skulle upp och simma och då liksom... måste man! (Det är för övrigt också ett trick som Martina Haag - min hemliga träningsbuddy, ni vet - tipsar om... att berätta att en ska träna för då blir det ju jävligt pinsamt om en inte...) Och efter en lång simtur (jag simmar sakta, ganska länge och hyfsat långt), en het dusch och en stor mugg medhavt kaffe kunde jag banne mig gått på vatten! SÅ glad och stark och mallig kände jag mig!

Energin från morgonens övningar har suttit i nästan hela dagen. Jag har känt mig avslappnad utan att vara trött. Gått rundor i korridorerna för att träffa lite folk, förberett morgondagen. Pratat med mentorselever och påbörjat arbete med Of Mice And Men. Vi kollade upp lite bakgrund först, 1930-talets depression och stora förflyttningar av människor som desperat försökte finna en utkomst och reste västerut, drivna av drömmar om ett bättre liv, och arbetsgivare som dumpade lönerna så att de flesta aldrig kunde förverkliga dessa sina drömmar. Sedan lyxade vi till det med att lyssna på Gary Sinise när han läser inledningen av romanen och det värmer ett läsar- och lärarhjärta att höra hur några skrattar lite tyst åt Lennies undanflykter angående statusen på vissa möss...

Jag la ner lite omsorg på min middag ikväll. Ugnsrostade rotsaker och grönsaker med olivolja och två sorters timjan jag var ute och plockade på altanen och så åt jag dem med lite flingsalt. Gott och ruskigt mättande. Hur ska jag orka göra några solhälsningar ikväll? För att inte tala om att smaska i mig den lilla chiafröpuddingen, som väntar i kylen, tillsammans med hallon och blåbär?

Resten av kvällen ska jag läsa och drömma om... Istanbul. Jag borde redan ha bokat men avvaktar några dagar till, tills lönen kommer. Jag tror det blir än fin resa, på flera plan. Så mycket att se och göra! Hur ska jag hinna ens en bråkdel?!

Hassan I Sahba - Hawkwind

tisdag, den enda vi får - den här veckan

Det var en vacker morgon igår och det blev en minst lika fin kväll. Dessemellan kom regnskuren från HELVETET men vad gjorde väl det? Jag lånade ett kvarglömt paraply när jag skulle hem från jobbet och när det var dags för springturen höll det upp, tills det var 500 meter kvar att springa och då var det faktiskt himla GÖTT med lite svalka. Det var tungt att springa igår - på fastande mage - och jag måste komma på något jag kan äta en stund innan, som inte lägger sig som en äcklig klump i magen och ger mig håll... Tips, någon?

Idag kommer då äntligen eleverna! Skolan fylls av liv och rörelse och kurserna drar igång. Det ska bli så roligt att återse de "gamla" men också att träffa de nya. En skola med tomma korridorer är bara... tom. Och lite småtråkig. Jag roade mig igår med att plocka fram litteratur vi ska jobba med, och någon film kring motivation och hur det tar en månad att befästa en ny vana och att denna nya vana kanske rentav skulle kunna handla om hur en tar hand om sig själv, eller lägger upp sitt pluggande, så att en maxar sina möjligheter till bra resultat. Jag pysslade också med de virtuella kursrummen. Sparade en del bra grejer från förra läsåret, men slängde också en hel del. Måste förnya mig, utveckla undervisningen. Inga gamla, nerkörda hjulspår - även om det innebär ganska mycket arbete.

Tomorrow - Strawberry Alarm Clock



PS. Jag fick en komplimang igår. En kollega tyckte jag platsade i en bok om hur målmedveten träning, och vettig kosthållning, kan ge grymma resultat på hyfsat kort tid. Boken är egentligen ganska töntig, och vi skrattade först lite åt den, men kollegan poängterade att själva komplimangen var ärligt menad ändå. Jag blev överraskad och väldigt... GLAD. 

jädrar i min lilla låda

Vad har du i din lunchlåda idag? Jag har halva den här.

Andra halvan får bli middag ikväll, kanske. Detta är alltså en sådan där omtalad blomkålspizza och receptet fick jag av Matilda. Jag har följt det ganska noggrant. Men bara ganska. Inte kokat blomkålen, använt färska örtkryddor och lagt till något extra ägg. Som topping enbart en hemlagad tomatsås, egenodlade tomater och en rejäl näve färska champinjoner, samt mozzarella. GOD är den!

I övrigt fick jag, trots att jag avböjde, en del facebookkommentarer på det jag skrev igår. Jag har mer att säga, solen skiner och mitt morronkaffe smakar förträffligt! Jag har bestämt mig för att detta ska bli en bra dag!

Caviar Pizza - Anders F Rönnblom (live Café August, Karlstad)

respons

Det är lite märkligt. Väldigt få kommenterar i fältet här nedan, om det nu skulle finnas något att säga om ett eller annat inlägg. På Facebook, däremot, där jag också länkar till mina bloggskriverier, brukar det bli en hel del tankar och gensvar. Men på mitt förra inlägg fick jag ingen som helst respons, förutom en som tyckte att kvällarna börjar bli lite kyligare och det kan hen ju ha rätt i. Och jag undrar varför. Blir folk rädda av att någon ens vågar andas att det kanske skulle vara trevligt att ha någon som kommer hem till en, eller någon att komma hem till - ibland (en behöver ju liksom inte bo och leva ihop)? Att en, oavsett hur högt en skattar sin frihet är villig att avstå en liten del av denna för att få vara tvåsam, på något vis? Får de dåligt samvete för att de själva befinner sig i en relation? Är rentav denna relation lite trist och småtråkig? Lite slentrianmässig eller är ni kanske ensamma, mitt där i tvåsamheten? Blir det jobbigt för andra singlar att någon vidstår att singellivet kanske ändå inte är det ultimata - för tid och evighet?

Jag har singelkamrater av båda könen (ja, det finns kanske fler kön, men det är en annan diskussion) som bestämt menar att detta att vara singel är det bästa som finns och inget, ingen, ska kunna få dem att ändra på detta. Och ändå... så säger era handlingar och samtal också något helt annat. En behöver inte vara expert på mellanradig läsning för att höra det. Bara så ni vet...

Nu är detta absolut inte en kontaktannons. Ånej. Far from it. Men det är en ärlig text. Där jag vågar säga att även om jag älskar mitt självständiga, fria liv och mina möjligheter att komma och gå exakt som jag vill och aldrig någonsin behöva be någon annan om lov, eller medhåll, om någonting som handlar om mitt liv så är jag också beredd att ge upp en aning av det. Med rätt* person. Att tanken på att kanske inte nu, men om säg... tio år... fortfarande vakna ensam varje morgon är lite sorglig eller rentav läskig. Att bli trött eller ledsen eller sjuk och ingen, ingen finns där och ser mig. Inget... livsvittne, liksom. Det är nog det jag behöver. Ett livsvittne. Någon som ser mig och delar mitt liv. Någon vars liv jag kan bevittna och delta i. Är det inte det vi människor behöver? Jag. Och - tro det, eller ej - du.

Någon att älska och respektera och ha jävligt roligt tillsammans med! Någon som undrar hur ens dag varit och som en kan dra med på den där filmen en så länge velat se. Som en kan skjuta över en tidningsartikel till, över frukostbordet någon gång, och undra vad som tycks. Som stryker undan ens lugg och häller upp en kopp kaffe när en behöver den som allra mest (vilket givetvis är på sängen, på morgonen... ;)). Sådant behöver vi. Alla. Jag med. Och du med (jo... faktiskt).

Och det är väl inte så himla farligt att varken säga eller höra? Eller..?

Eternal Rains Will Come - Opeth

Robin får ändå sista ordet.

PS. Skit i kommentarerna. Nu vill jag inte ha dem.

* Jag hade ett så intressant samtal kring detta med en kvinna i min utvidgade familj, i somras. Hon är också singel och tänker som jag, att det verkligen har sina fördelar men att tvåsamhet också har det. Men... att det verkligen kräver att en möter rätt person. Inte en karl i behov av trygghet och omvårdnad (och så småningom en sjuksköterska) utan en... man. Som står på egna ben, har ett eget liv och... mod.

Vi ska fortsätta det samtalet, har vi bestämt...

en alldeles v a n l i g fredag

Så sitter jag här. En fredagskväll i mitten av augusti. En alldeles vanlig fredag i slutet på en ganska vanlig vecka. Nu är jag igång med jobbandet och det känns bra. Konferenstrippen över Kalmarsund var lyckad i alla avseenden. Vi fick en del arbete gjort men också generösa möjligheter att röra på oss, ha trevligt och bonda. En del av mina kollegor är faktiskt GULD värda och de andra är inte så dumma, de heller!

Idag tog vi en fika, några stycken, innan vi samlades för en ganska tröttsam och lång dragning av bildningsnämnden. En kollega och jag kom att samtala om hur en bygger ett socialt liv när en flyttar omkring. Det är inte så lätt som par och det är inte lättare som singel. Hen frågade om jag avser fortsätta vara singel eller om jag är "på jakt". Hm. På jakt har jag inte varit på många länge. Jättelänge. Jag vet fan inte hur en gör. Och jag vill inte veta. Men jag tillstod att jag fördenskull inte skulle vara motsträvig om någon intressant man dök upp. Det gör det ibland. Eller... nej, det är ganska sällan. Jag är rätt petig. Och... det är ju så mycket enklare om det dyker upp någon som tycker jag är intressant, också. Och det är nog där knuten ligger. Ömsesidigheten. Men... skitsamma. Jag gillar mitt liv och värderar min frihet. Jag är inte till salu*.

Den här kvällen ska bara få... vara. Efter jobbet stack jag en sväng till gymmet för att bara cykla en stund. En lång stund. Sedan fick det bli varm quinoasallad och en alkoholfri Mikkeller. Den var överraskande god! Nästan lika god som Oppigårds Amarillo. Nästan, alltså. Varför alkoholfri? Ptja, varför inte? Fast... i det HÄR blogginlägget finns en ledtråd till det som väl är den egentliga anledningen. You do the maths.

Jag är dödsens trött och det får bli tidig läggning, även om det är fredag och en kanske ska häcka uppe, av ren tradition. Möjligen kanske jag virar in mig i en gosig filt, drar på lite bra musik och tänder shishan en stund, ute på altanen. Nu börjar de ljumma kvällarna bli dyrbara.

Här är en vacker kärlekssång...

Something - George Harrison

*jag är snarare en fullständigt unik once-in-a-lifetime gratismöjlighet. Men bara för rätt man.
  ("karlar" göre sig icke besvär ;))

hälsoresa

Dags för den traditionella kickoffen med jobbet. Lite mindre traditionell, ändå, med hälsotema. Sund kost och en hel del fysisk aktivitet på schemat. Jag gillar det!

Kashmir - Jimmy Page, Robert Plant and Egyptian Orchestra

(Totalgrym version!)

nyårsdagen!

Poppies i dödens skyttegravar...

Fan, vad jag sov dåligt i natt. Kom inte dragande med superfullmånen för jag hör till de där skeptikerna som sover som en sten, även när månen är rymdfull. Utom just i natt. Jag tror snarare det var anspänningen inför att börja jobba igen. Ungefär som att jag skulle ha glömt bort hur en gör, liksom. Trögstartad var jag (vi...) men allteftersom fick jag upp farten lite och när jag, sent omsider, slet mig från arbetsplatsen hade jag hunnit planera ett par introduktionslektioner som jag tror kan bli bra kursuppstarter, snacka lite med arbetslaget, fika, skratta och bli uppdaterad, planera en liten kompisträning, få/ge en och annan kram, återse kollega som slutat och som jag kommer toksakna, spåna på en temadag, ordna lite med ett par virtuella klassrum, se över mitt schema och antal utdelade lektioner och få en del korrigerat, mejla med en elev, fika, beställa lite bra skönlitteratur och... en del annat. Inte så pjåkigt ändå, för en första arbetsdag. Dessutom med chefens välsignelse. Han poängterade vikten av att mjukstarta och det tog vi nog alla fasta på.

Efter jobbet var det skönt att dra på träningskläderna och bege mig ut i motionsspåret. Det var tungt idag men det gick aningens, aningens "fortare" än igår och dessutom fick jag möjligheten att växla några ord med en annan löpare och önska lycka till innan jag vacklade mot bilen där en stor flaska kallt vatten hägrade. Min spotifylista är för övrigt gudomlig!

Nu sitter jag på altanen, efter en snabb omelettmiddag med allehanda grönsaker, och bara njuter av kvällssolen medan äppelträdens grenar sakta ger med sig. Strax ska jag gå in, diska lite snabbt och sedan krypa upp i soffan med en gosig filt och kolla lite nyheter och kanske pyssla med någon virkning, eller nåt.

Vardagen är här! Och tänk... det tycker jag om!

Back In The Old Routine - Strawbs

nyårsafton!

Springselfie (fast...
just här står jag ju still).

Jag vet inte vad det är. Morgnar, alltså. När jag jobbar har jag inga problem med att kliva upp en kvart i sex enbart för att slippa stressa. Varenda förbankade vardag! När jag, vid något extremt sällsynt tillfälle, har en träningskompis som vill ut och powerwalka halvsju så springer jag ur sängen som en fjäder (hm.. nåja... jag kommer upp, i alla fall) och står redo på klockslaget! Ja, jag kan till och med släpa mig ur bingen för morgonsimning om onsdagarna, då jag måste vara i bassängen tre minuter över sex för att hinna simma mina 1500 innan vattenjympadamerna invaderar bassängen och, som uppvärmning (?), står i vägen i samtliga banor och bara pratar och vojnar sig över hur kallt det är i vattnet... Men att vakna en vanlig söndag, eller vilken annan dag som helst, och ta mig ut i spåret före tio, alldeles av mig självt, verkar vara en omöjlighet. Jag vaknar som efter värsta partajet, när det starkaste som inmundigades kvällen före var te... Således hann det bli långt in på förmiddagen innan jag kom mig bort till motionsspåret. Nästan kvart i elva. Men... sedan sprang (nåja... joggade) jag mina fem kilometrar tre minuter "snabbare" än i fredags. Gick i "mål" med ett stort fånflin över hela ansiktet både av glädjen att kunna och av hur min relativt gamla kropp fortfarande svarar och över Helloweens fruktansvärt roliga Mr. Torture som jag och P brukade spela för varandra för att bli på gott humör, back in the days.

Strategi: sprätt bort en sten för varje varv på [den lite väl korta] slingan
tills du har sprungit fyra = 5K ;)

Idag är det liksom nyårsafton. I morgon börjar mitt nya arbetsår och jag tycker om att tänka mig det som en fräsch och spännande start på något nytt, med nya in- och föresatser och möjligheter - och gärna lite festligt och kul också! Jag har väl inte precis firat idag, men mitt hus är nystädat, sängen renbäddad och all tvätt tvättad. Kläder för morgondagen framlagda och jobbryggan packad. Jobbdatorn, som fått vara hemma här i sommar, står på laddning och äntligen är det dags att börja använda nya kalendern, som jag köpte i England.

Till yttermera visso har jag beställt en fåtölj och en fotpall som ska passa till nya soffan, sytt in en klänning, varit på en trivsam eftermiddagsfika hos en mycket skön vän, suttit på altanen och njutit en svag, ljum vind och läst en stund samt lackat naglarna och lyssnat på en massa bra musik. En festivalbegivenhet, nästa sommar, har också såtts ett litet frö till. Ja, jag har till och med ätit kräftor till middag och virkat lite på en sjal.



Som om inte allt detta vore nog är arbetsårets söndagskvällsrutin härmed återupptagen; bra teve på SVT2 18:00 och framåt. Ikväll var det första delen i en serie om judarnas historia och sedan ett program om naturfilmarstrapatser i Afrika.

Nu kan det nya året få komma!

Bring it on, ba'!

Mr. Torture - Helloween

ett enkelt paradis

Jag har ett litet enkelt smultronställe. Ett anspråkslöst paradis. Dit åker jag ibland. Tankar energi och vilar min själ. Jag låtsas att det är mitt, och bara mitt. Idag var det faktiskt det, en stund.

Visst. Det finns betydligt finare drömplatser där en kan hämta andan ibland. Men dit åker jag nästan aldrig.

You Get What You Give - New Radicals

glad!

Snart börjar allvaret igen och jag är lite, lite färdig med sommaren. Jag ser över garderoben med jobbkläder och jag har satt på teven efter veckor av tystnad. Nyhetstimmen ser jag på. Och om en stund är det ett program om Tove Jansson. Jag känner mig lite smånyttig. Inget vin ikväll. Snacksar på en näve dadlar och mandel. Läser Martina Haags Heja, heja! och blir pepp! Det var jag redan innan läsningen, dels av hennes härliga Vinter i P1-prat och dels (mest, faktiskt!) av att jag i förmiddags, trots väldigt lite löpträning de senaste veckorna, kunde springa 5km i sträck. Eller... 5K som vi löpare säger. Heh... Och knät liksom bara gillade och gillade och gillade!

Fast jag ska också erkänna att jag springer saktast i världen (än så länge... snart kanske jag bara är näst långsammast?). Trettioåtta minuter tog det - och då var jag tvungen att gå ett par minuter medan jag bråkade med min spotifylista. Jag hade tänkt ut peppiga låtar att springa till (lite inspirerad av Martinas prat att låtarna kan få vara precis hur pinsamma som helst, bara de funkar att springa till) men två av dem funkade inte och jag blev tvungen att hala upp telefonen ur behån och trycka förbi dem. Nu är det gjort och nästa gång slipper jag dylika avbrott. När det gäller min lista tänkte jag testa Martinas förslag om Nordman. Jag skulle hellre äta mask än lyssna på Nordman annars, men i spåret funkar den perfekt. Och ja, det är meningen att ett par låtar dyker upp mer än en gång.

En annan idé från Martina (hon är lite min hemliga löparkompis eftersom jag inte lyckas hitta någon annan) är att "Låt ingen pressa dig! Spring i din egen takt! Det ska vara kul och härligt att springa. Man måste inte kräkas och se dubbelt för att vara en bra löpare". Det tar jag fasta på. Och är faktiskt så galet glad för det här. Att jag kunde. Att knäet håller (peppar, peppar). Att jag ska få göra det igen!

Ja, jag blev så glad att jag gav mig själv en present. Två knalligt rosa springtröjor! Det är två saker, jag vet. Men det var ta två, för 299:-. Ja, jag köpte mig en väldigt snygg och proper höstkappa, också. Av bara farten, liksom. Jag unnade mig lite när jag ändå körde in till stan för att göra ett par ärenden. Minsann om det inte smög sig med ett par tröjor också. Snart höst, ju...

Nu ska jag inte tjata så mycket mer om Martina. I stället ska jag se på programmet om Tove Jansson och sedan, när jag går och lägger mig, får Heja, heja! följa med.

Running Up That Hill - Kate Bush

kakmonstret

Torsten i motljus

Igår åt jag kakor. Både smaskiga scones med sylt och clotted cream och en synnerligen delikat tranbärs- och mandelmassekaka med en liten klatt vispad grädde uppepå. Men har en cyklat först 16 km till The Tea Room och sedan, efter kaksmaskande och timmar av trivsamt samtal med Annhelen, cyklar de 16 km hem igen - då är det ett nollsummespel, kalorimässigt. Om en inte rentav ligger på minus. Som ren bonus fick jag också se ett stort, vackert rådjur hoppa över vägen i två långa språng, bara några meter framför mig, där jag trampade hemåt!

När jag kom hem såg jag att något hänt i min trädgård...

Änglar finns!

Vad sker idag, då? Solen skiner från klarblå himmel och luften är lätt och skön att andas. Fyra lediga dagar kvar och efter ett pass på gymmet ska jag baka kanelbullar och framåt eftermiddagen kommer Erica och hänger på altanen. The mys is on!

Bicycle Race - The Queen
(Nej... idag vill jag inte. Ett par kroppsdelar ömmar en smula... ;))

Cykla är lycka! Lycka är det nya svarta!

om du har ett äpple...

Detalj av ett höstäppelträd.

- Du måste sätta upp stöttor för grenarna, annars knäcks de, säger grannen B. när han kikar över för att kolla läget efter Oslo och kattpassningen.
- Umm... jo... jag vet, säger jag. Och bryr mig egentligen inte särskilt mycket. De som påstår att äppelträd måste beskäras för att bära ordentligt med frukt har inte sett mina... och jag vill ju inte ens ha en massa frukt. Jag är helt jättenöjd om jag kan baka någon liten paj och kanske koka några burkar äppelchutney. Som tur är har min vän Terttu en plan - så hon får ta precis hur mycket hon vill! Och jag sa till B. att han får gärna plocka, han också. Det räcker, och blir över, till oss alla.

Sommaräpplena börjar dock falla, en masse, och jag vet inte om det är så mycket mer att göra än att göra det jag gör varje år; plocka upp dem, lägga dem i säckar och dumpa dem på ristippen. Och hoppas på att någon förbarmar sig över de som ännu sitter kvar.

Jag vaknade flera gånger i natt, till smattret av regn mot altantak och fönster, men när jag klev upp sken solen. Det gör den fortfarande och den värmer gott i en morgonluft som faktiskt har ett litet, litet nyp av höst i sig. Men än är sommaren inte slut! Än ska jag ha soliga stranddagar på Öland och ön ska jag sova utan täcke, en tid. Dessutom ska jag njuta fem semesterdagar till!

Funnes det något jag kunde göra för människor i Västmanland skulle jag göra det. Men det finns nog inget, faktiskt. Mer än tänka på dem och det är ju marginellt effektivt. Lite som Gaza-Israel. Jag kan skriva på listor och läsa artiklar, och dela (och det gör jag), men... jag kan inte åstadkomma så mycket mer - som i resten av jordens alla vidriga konflikthärdar och allt detta mänskliga lidande - och det kan vara stressande, om jag låter det vara det. Det gör jag alltså inte.

Däremot har jag drömt om läsårsstarten igen. Inget särskilt, men en del av kollegorna har uppenbarligen levt det goda livet i sommar. According to my dream, that is. ;)

Sommaräpplena faller...

With A Little Help From My Friends - The Beatles

fara å flyga

Morronpromenad ut till Skøyen - och tillbaka!

Erhms. Jag är sugen på en liten resa. Igen. Har ett par extra dagar att ta ut i höst (kompledighet) och tänkte att det skulle sitta fint med en långweekend i någon storstad, under höstlovsveckan. Budapest och Barcelona har jag aldrig varit i, och Kristofer pratade också väldigt varmt om Bukarest (vilket förvånade mig... jag med mina fördomar om limsniffande gatubarn, tiggare och annan misär...). Prag kan vara värt ett återbesök, liksom London, Edinburgh eller Amsterdam. Men... sedan dök den här artikeln upp i mitt facebookflöde och... nu vet jag, med säkerhet, att det är till Istanbul jag vill åka! Någon som vill med? Seriöst, alltså!?

Pachalafaka - Henry Mancini & Earl Brown

Akerselva

Ingens Gate.

Schysst söndagshäng på BLÅ.

oslo t o r

Augustinatt i Oslo. Inga syrsor. Men regn.

Tåget är givetvis försenat men vore det inte för att jag alltid, i slutet av en resa, längtar hem så mycket hade jag inte blivit det minsta irriterad. Som det var nu blev jag lite småarg. Bara lite.

Sedan blev jag på gott humör igen, då Byn mötte mig med mild kvällssol från nästan helt blå himmel, och med ljumma, sköna vindar. Hemma på trappen dök Sixten upp innan jag ens hunnit slänga in väskan. Och nedanför altanen väntade Torsten och Vilma. Jag fyllde på mat och vatten (de ser ut att ha blivit väl omhändertagna av snälla grannen B.) och vattnade odlingarna. Skördade säsongens första tomat. Den smakade sådär soligt och fint som bara de tomater smakar som en odlat själv mot en solig vägg.

I den mörkvarma augustikvällen spelar syrsorna. Jag låter sovrumsfönstret stå vidöppet i natt.

Hey, That's No Way To Say Goodbye - Leonard Cohen