lite om myggor, kärlek och fallfrukt

Sixten och jag kollar lite YouTubeklipp.

BALANS. Som den gamla kenoreklamen: Lett å seje. Men lite svårare att exekvera. Jag vaknar med kluvna känslor, denna ljusgråa lördagsmorgon. Jag är nöjd med att ha sovit nästan nio timmar på raken. Men morgonens joggingrunda är jag inte speciellt sugen på. Jag vill mycket hellre tända några ljus och sitta vid köksbordet och sakta dricka mitt kaffe medan jag lyssnar på radio. Rentav äta lite frukost (jag tränar alltid på fastande mage om morgonen). Så... då gör jag det. Dagen är lång och jag har planer för den men någonstans därborta i den långa eftermiddagen eller tidiga kvällen kan jag ju också springa. Eller så gör jag det inte alls. Jag har redan varit "fysiskt aktiv" fem dagar den här veckan och det kan ju också få räcka. Vi får väl se.

Min grundplan var faktiskt att köra till Svartbäcksmåla och få springa en halvmilsslinga (det är lite tråkigt med fyra varv på slingan här i Byn... och hårt underlag om jag väljer andra vägar). Igår, när jag var på väg hem från en sen fredagslånglunch-med-efterföljande-shoppingräd, tillsammans med Annhelen, körde jag faktiskt in där för att reka lite. Jag svängde in på parkeringen och klev ur för att kolla spårkartan på en anslagstavla. Jag stod där kanske en, eller möjligen två, minuter och under den tiden fick jag fyra myggbett. Hm. Det avgjorde saken. Det får bli lite kallare innan jag springer där. Myggbett gillas inte.

Men en rabatt ska rensas ur och fallfrukt ska plockas och sedan ska allt skrafs köras till ristippen. Det är dagens måsten, har jag bestämt. Därutöver ska jag tvätta och pyssla om hemmet lite. Målet är att sedan kunna ägna resten av dagen (läs: kvällen) åt att sticka på råckenrållvantarna och kanske se Apelsinmannen, i Öppet Arkiv, vetandes att jag varit en smula duktig. För duktig, det måste en vara, har jag förstått. Har en hus med trädgård måste en faktiskt hålla på med den hela tiden. Eller åtminstone ganska mycket. Typ klippa gräs och sådant. Men den trogne läsaren vet ju att den detaljen ombesörjs här på annat vis.

Birgitta Stenberg. Ännu en stark kvinna och intressant författare som gått ur tiden. Jag såg en dokumentär om henne igår kväll, på teve, och det berör mig starkt att se dessa gamla människor åter mötas. De som en gång var unga, vilda och vackra, odödliga och levde livet ute på kanten. Nu... gamla och värkbrutna och... kanske rentav lite ensamma. Men glimten i deras ögon, den lever! Och deras samtal glider framåt som om ingen särskild tid passerat. Jag tänker att det är det som är vänskap. Kärlek, rentav.

In memoriam...

Det är serverat - Brasses enmansband

Ordning och reda bland frukostattiraljerna