glad!

Snart börjar allvaret igen och jag är lite, lite färdig med sommaren. Jag ser över garderoben med jobbkläder och jag har satt på teven efter veckor av tystnad. Nyhetstimmen ser jag på. Och om en stund är det ett program om Tove Jansson. Jag känner mig lite smånyttig. Inget vin ikväll. Snacksar på en näve dadlar och mandel. Läser Martina Haags Heja, heja! och blir pepp! Det var jag redan innan läsningen, dels av hennes härliga Vinter i P1-prat och dels (mest, faktiskt!) av att jag i förmiddags, trots väldigt lite löpträning de senaste veckorna, kunde springa 5km i sträck. Eller... 5K som vi löpare säger. Heh... Och knät liksom bara gillade och gillade och gillade!

Fast jag ska också erkänna att jag springer saktast i världen (än så länge... snart kanske jag bara är näst långsammast?). Trettioåtta minuter tog det - och då var jag tvungen att gå ett par minuter medan jag bråkade med min spotifylista. Jag hade tänkt ut peppiga låtar att springa till (lite inspirerad av Martinas prat att låtarna kan få vara precis hur pinsamma som helst, bara de funkar att springa till) men två av dem funkade inte och jag blev tvungen att hala upp telefonen ur behån och trycka förbi dem. Nu är det gjort och nästa gång slipper jag dylika avbrott. När det gäller min lista tänkte jag testa Martinas förslag om Nordman. Jag skulle hellre äta mask än lyssna på Nordman annars, men i spåret funkar den perfekt. Och ja, det är meningen att ett par låtar dyker upp mer än en gång.

En annan idé från Martina (hon är lite min hemliga löparkompis eftersom jag inte lyckas hitta någon annan) är att "Låt ingen pressa dig! Spring i din egen takt! Det ska vara kul och härligt att springa. Man måste inte kräkas och se dubbelt för att vara en bra löpare". Det tar jag fasta på. Och är faktiskt så galet glad för det här. Att jag kunde. Att knäet håller (peppar, peppar). Att jag ska få göra det igen!

Ja, jag blev så glad att jag gav mig själv en present. Två knalligt rosa springtröjor! Det är två saker, jag vet. Men det var ta två, för 299:-. Ja, jag köpte mig en väldigt snygg och proper höstkappa, också. Av bara farten, liksom. Jag unnade mig lite när jag ändå körde in till stan för att göra ett par ärenden. Minsann om det inte smög sig med ett par tröjor också. Snart höst, ju...

Nu ska jag inte tjata så mycket mer om Martina. I stället ska jag se på programmet om Tove Jansson och sedan, när jag går och lägger mig, får Heja, heja! följa med.

Running Up That Hill - Kate Bush