respons

Det är lite märkligt. Väldigt få kommenterar i fältet här nedan, om det nu skulle finnas något att säga om ett eller annat inlägg. På Facebook, däremot, där jag också länkar till mina bloggskriverier, brukar det bli en hel del tankar och gensvar. Men på mitt förra inlägg fick jag ingen som helst respons, förutom en som tyckte att kvällarna börjar bli lite kyligare och det kan hen ju ha rätt i. Och jag undrar varför. Blir folk rädda av att någon ens vågar andas att det kanske skulle vara trevligt att ha någon som kommer hem till en, eller någon att komma hem till - ibland (en behöver ju liksom inte bo och leva ihop)? Att en, oavsett hur högt en skattar sin frihet är villig att avstå en liten del av denna för att få vara tvåsam, på något vis? Får de dåligt samvete för att de själva befinner sig i en relation? Är rentav denna relation lite trist och småtråkig? Lite slentrianmässig eller är ni kanske ensamma, mitt där i tvåsamheten? Blir det jobbigt för andra singlar att någon vidstår att singellivet kanske ändå inte är det ultimata - för tid och evighet?

Jag har singelkamrater av båda könen (ja, det finns kanske fler kön, men det är en annan diskussion) som bestämt menar att detta att vara singel är det bästa som finns och inget, ingen, ska kunna få dem att ändra på detta. Och ändå... så säger era handlingar och samtal också något helt annat. En behöver inte vara expert på mellanradig läsning för att höra det. Bara så ni vet...

Nu är detta absolut inte en kontaktannons. Ånej. Far from it. Men det är en ärlig text. Där jag vågar säga att även om jag älskar mitt självständiga, fria liv och mina möjligheter att komma och gå exakt som jag vill och aldrig någonsin behöva be någon annan om lov, eller medhåll, om någonting som handlar om mitt liv så är jag också beredd att ge upp en aning av det. Med rätt* person. Att tanken på att kanske inte nu, men om säg... tio år... fortfarande vakna ensam varje morgon är lite sorglig eller rentav läskig. Att bli trött eller ledsen eller sjuk och ingen, ingen finns där och ser mig. Inget... livsvittne, liksom. Det är nog det jag behöver. Ett livsvittne. Någon som ser mig och delar mitt liv. Någon vars liv jag kan bevittna och delta i. Är det inte det vi människor behöver? Jag. Och - tro det, eller ej - du.

Någon att älska och respektera och ha jävligt roligt tillsammans med! Någon som undrar hur ens dag varit och som en kan dra med på den där filmen en så länge velat se. Som en kan skjuta över en tidningsartikel till, över frukostbordet någon gång, och undra vad som tycks. Som stryker undan ens lugg och häller upp en kopp kaffe när en behöver den som allra mest (vilket givetvis är på sängen, på morgonen... ;)). Sådant behöver vi. Alla. Jag med. Och du med (jo... faktiskt).

Och det är väl inte så himla farligt att varken säga eller höra? Eller..?

Eternal Rains Will Come - Opeth

Robin får ändå sista ordet.

PS. Skit i kommentarerna. Nu vill jag inte ha dem.

* Jag hade ett så intressant samtal kring detta med en kvinna i min utvidgade familj, i somras. Hon är också singel och tänker som jag, att det verkligen har sina fördelar men att tvåsamhet också har det. Men... att det verkligen kräver att en möter rätt person. Inte en karl i behov av trygghet och omvårdnad (och så småningom en sjuksköterska) utan en... man. Som står på egna ben, har ett eget liv och... mod.

Vi ska fortsätta det samtalet, har vi bestämt...