sigrun

Nu är hon här. Sigrun. Miraklet. Så liten, så liten och med en skön hårkalufs och allvarliga, granskande ögon. Att få hålla henne i mina händer. Jag var så nervös. Kan inte minnas att jag någonsin var det med mina egna barn, inte ens Sigruns mamma som var mitt första. Men denna lilla minimänniska. Inget ont får någonsin hända henne...

Andra får tycka vad de vill, men... hon är världens sötaste lilla flicka. Så är det bara. Nu är det helt åkej att hon bara är en liten sockerpaj. Snart kommer hon också visa sig klok, modig och stark. Men det tar vi sedan.

Ride of the Valkyries - Wagner

Skojig frisyr... Haha... :D

hemlig passion

Jag har nog knappast gjort mig känd som en som älskar gamla amerikanska bilar. Men... de är min hemliga dröm. Jag inser att något av det sista jag ska skaffa mig är en bil som dels drar mer soppa än ett flygplan och dels behöver mer av personlig omvårdnad än tvätt, påfyllning av drivmedel och spolarvätska (och eventuellt olja) och en och annan spark på däcken. Och ändå... Jag går igång på de bulliga formerna, de fantastiska färgerna och de vräkiga krommassorna. De tonade vindrutorna, den lyxiga och vackra inredningen och de hela framsätena...

Notera luftkonditioneringen... :)

Märkligt därför att jag aldrig under mina nio år i Byn varit ute på Strippen (det gamla flygfältet vid Skutaryd) och fyllt på mina fantasiunderlag. Förrän idag, då. En kilometer landningsbana med fem-sexdubbla rader våta drömmar.

Tog dock inte så många foton, och bara med mobilen. De bästa bilderna har jag i huvudet.

Eftermiddagen blev en lång, sen och mycket trivsam lunch med två fina vänner. Vi satt ute i en trädgård, åt och drack italienskt och pratade. Skrattade. Det hemskaste så närvarande och
ändå på replängds avstånd. Humor är en fantastisk sak. Solen värmde och det känns som om jag kanske, för sista gången i år, bättrade på solbrännan en smula.

Cykelpromenad hem och lite trivsamt häng och så småningom mer italienskinspirerat - hembakad pizza där var och en lägger på sin egen fyllning. Två avsnitt av Vikings.

Nu: sängen.

Barbara, Mike, Matilda (w. Baby Rodey), Johanna & Stitch

Monster Astronauts - Spiritual Beggars

finfredagsfundringar

Lille nussegubben!

Huset fullt. Och jag menar... jättefullt. Folk, djur och grejer överallt. Intensiv verksamhet. Jag rymmer till jobbet och kommer hem till nyklippt gräsmatta, nybakade guinnesscupcakes och middagen puttrandes på spisen (igår gjorde Mike gnocchi och det var väldigt gott med en tre-ostars sås till!). Det gås långa hundpromenader och plockas äpplen och pratas engelska så att jag kommer på mig själv med att tänka på engelska. Tvätt tvättas, golv dammsugs och det pratas släktminnen, politik och Barb berättar helt fantastiska historier från sin tid i Afghanistan. En och annan katt (dock inte Lilla Spöket) smiter in och äter ibland. Igår kväll blev det nästan lite kris när Stitch ville leka med Sixten. Tur att altandörren stod på glänt ut mot augustimörkret så att Sixten kunde sticka ut...

Träningen blir inte riktigt vad den brukar bli. Jag hade en uppgörelse igår. Medmig själv. Det får vara okej att prioritera om. Att hellre ta en lång runda uppe i skogen med Johanna och frallan än att springa en mil. Att emellanåt korta ner styrkepassen så att jag hinner något mer än att komma hem, äta och sedan kolla ett par avsnitt av Vikings (det gör vi tillsammans varje kväll nu, och jag älskar serien!) innan jag trillar i säng.

Hösttecken

Uppepå detta: jobbet. Full speta, planera upp (det gör jag ju ändå bara en vecka i taget men det kräver full uppmärksamhet) och så lära känna eleverna. Jag undervisar ju både på högskoleförberedande program och industriprogrammet och det blir många ungdomar att skapa relationer med. En del går lättare än andra (och mina 24 mentorselever är fortfarande så himla goa och roliga), medan några kräver betydligt mer av... professionalitet, yrkesskicklighet och... humor. Jo, en kommer långt med just humor. En glimt i ögat tänder ofta en likadan hos någon annan...

Men idag är det ändå fredag. Fin Fredag. Slutar före lunch och drar till gymmet direkt (bara hem och plocka upp Barb, först) för en långsession. Sedan blir det familjehäng, grillning och kanske tre avsnitt av Vikings... Ljuvligt!

Champagne and Reefer - Muddy Waters

overload

Det är mycket nu.

Come Away With Me - Norah Jones

beslutsångest

Ständigt dessa beslut. Jag får ångest av det. Hur farao ska jag kunna veta vilken deal som blir bäst? Varför måste jag hålla på och bestämma sådant hela tiden? BLEH.  Sist "glömde" jag fylla i och skicka in men det blev ju en ganska dyr historia. Får väl försöka ta mig samman. Snart. Kanske. Jag har en månad på mig...

Desto större beslutsamhet visade jag för en stund sedan då jag avrättade en stor och synnerligen välnärd Tegenaria domestica på badrumsgolvet. Intressant med min spindelfobi. Den har avtagit med åren och jag kan mycket väl helt bortse från små exemplar av spindelfamiljen - så länge de inte sitter i t ex sovrumstaket. Utomhus är jag numera helt cool med dem. Men när det dyker upp ett nästan handflatestort exemplar på mitt badrumsgolv stannar fanimej hjärtat. Jag hoppar inte upp på toalocket och skriker, men hjärtat står helt still medan jag helt "kyligt" dödar inkräktaren och spolar ner den i toan. Två spolningar. Sedan drar det igång på full speta och jag får som en våg av hetta som sköljer igenom hela kroppen och jag blir alldeles matt. Händerna blir skakiga och jag mår lite illa. Och nu är jag dömd att scanna av badrummet (det går på nanosekunder men jag gör det) varenda gång jag går in i där. För lång tid framöver. Och så måste jag googla upp monstret och ta reda på vilken slags härkelse det handlar om. Hyfsat tvångsmässigt.

Nu är det verkligen väldigt sällan jag ser spindlar i mitt hus. Knappt en gång om året, ens. Och det gäller även källaren. Klämkäcka förståsigpåare säger att det är bra med spindlar i huset. Det är ett tecken på att huset är friskt, hävdar de. De får påstå tills de blir blå i nyllet, om de vill. De har ändå fel. Spindlar bor där det finns gott om insekter och det har inget alls att göra med fukt och/eller mögel. I mitt kärnfriska hus är det ont om insekter.

För övrigt är det måndagsmorgon och alla i huset är vakna och pratar och kaffar och spekulerar och det känns himla ovant att inte jobbpreppa under tystnad. Eller med bara P1 som låter i bakgrunden. Och i morgon kommer Johanna och lille Stitch, också. Det blir intressant att se hur katterna reagerar på en pigg jycke i huset!

Our House - Madness

dimman lättar

Den osminkade sanningen...

Morronfixen

Sitter på altanen. En ensam stund. När jag vaknade dröjde sig morgondiset kvar, men nu... Solen skiner från klarblå himmel fast... det finns ett omisskännligt litet nyp i morgonvinden. Ett lite hårdare prassel bland löven. När jag sneglar bort mot grannens trädgård singlar uppgivna blad ner, i motljuset. Fåglarna kämpar på men låter lite tröttare nu. Än spjärnar sommaren emot, men hösten vinner. Obevekligt. En fin tid väntar.

Får sällskap. Matilda vaken. Fyller på kaffet och vi lägger upp lite lösa planer för förmiddagen. Hon tar en morgonpromenad medan jag fixar frukost. Sedan ställer hon i ordning en gästsäng i mitt arbetsrum, till Barbara (Mikes mamma) som kommer idag. Jag snyggar nedervåningen. Lagom plan. Lunch snor vi ihop tillsammans.

Funderar på en springrunda i eftermiddag, om det inte blir för varmt. Så får Barb rå om M&M alldeles själv en stund. Har fortfarande inte varit och spanat efter de där hägrarna, heller. Jag är ett erbarmligt slött fågelskådarembryo. Är det fusk att ta bilen dit?

Tågen letter - Carl Nielsen

skådning

Nä. Ingen stork i sikte än. Dryg väntan. Drygast för Matilda, förstås. Och Mike. För egen del kan jag ju liksom bara luta mig tillbaka och vänta på miraklet.

Tomorrow Is a Whole New day - Cressida

tgif

Gårdagens dryga mil var dryg på
mer än ett sätt. Det var KRIG.
Från början till slut.
Men. Jag gjorde det.

Vaknar av att jag fryser lite, strax innan klockan ringer. Jag sover för öppet fönster och natten har varit lite rå, tror jag. Kvarteret ligger insvept i dimma och när jag tassar ner i köket (på med kaffet innan jag kliver in i duschen) är det lite kallt där. Bra. Fint. Jag tycker om det. Jag tycker om hösten och kanske är den snart här?

På kvällspromenaden häromkvällen pratade vi om fredagar, Matilda och jag. Hur fredagar är alldeles vanliga dagar, en i mängden bara, när en inte jobbar. Jag har haft fredag hela veckan mest hela semestern och hon har ju inte jobbat på några veckor,

Idag är det alltså en sådan dag. En favoritdag. Det är inte som att jag gör så särskilt mycket om fredagarna. Det handlar mest om en känsla. En känsla av lättnad och andrum. Som jag förstärker med lite mer omsorg om kläder osv. Precis som de två senaste läsåren har jag lyckan att sluta före lunch. Så jag har träningsväskan packad och sticker till gymmet för ett nästan-två-timmarspass direkt efter jobbet. Sedan väntar en sväng till Kalmar för uträttande av diverse ärenden. Kvällen blir en god middag och ytterligare ett par avsnitt av Mr. Robot. Lugnt och fint. Så är det ju när en delar hus med ett par blivande småbarnsföräldrar. Å andra sidan är de flesta av mina fredagar inte särskilt mycket rockigare annars, heller. Ibland är jag synnerligen nöjd med det. Att ligga i fåtöljen som en av mina bekväma katter och vänta på läggdags. Andra fredagar skulle jag vilja ha det annorlunda.

Uppstart av sista kursen idag. Sedan har jag mött alla mina elever för terminen. I stort sett. Religionen har varit särskilt rolig. Gjorde som jag brukar och slängde det mesta av förra årets planeringar och idéer och körde en ny ingång. Konst, film och musik med religiösa över- eller undertoner. Fungerade över förväntan, till och med.

Take Me To Church - Hozier

sådärja

Från Elisabeth Olsson Wallins Ecce Homo.
(Bilden "lånad" på nätet.)

Uppstartstisdagen är överlevd! Jag har fått 25 supermysiga mentorselever. Rara, roliga och liksom.. söta! Allt funkade som det skulle och jag har startat upp tre nya kurser också. Och jag har, i ett sammanhang i religionskurserna där vi bl a tittade på några bilder från Elisabeth Ohlson Wallins Ecce homo, sagt ordet "läderbög". Till elevernas förskräckta förtjusning, eller om det var förtjusta förskräckelse. I ett sammanhang, som sagt.

Efter åtta och en halv timmar (där jag faktiskt inte hann gå och kissa på de första fyra och en halv) cyklade jag hem och sedan körde vi till gymmet, Matilda, Mike & jag. Skön urladdning och sedan hem, duscha, fixa snabb middagssallad på pasta och allehanda vegetabilier och så sjunka ner i fåtäljen och kolla ännu ett avsnitt av Mr. Robot. Mycket bra, och udda, serie! Eller som en recension säger: "... a suspenseful cyber-thriller with timely stories and an intriguing, provocative premise".

Nu känner jag mig snart redo för horisontalläge med kudde och täcke.

Burden - Opeth

billigt och bra

Effektiv dag. Känns som jag har koll nu. Trivsamt lunchsnack. Kursuppstarterna planerade. Lite informellt mentorskap för två nya kollegor. Förberett för ett bra mottagande av de nya ettorna. Två nya mentorselever har kommit till. En vet aldrig - kanske en till i morgon? Sådant händer. Men när det gäller så funkar jag bäst. Jag är inte orolig. Lugn utåt och - jo, faktiskt - lugn inuti. Sprang bort det sista av stressen/läsårsstartångesten uppe i skogen, innan middagen. Vetefan hur det funkar, men allt liksom bara rinner av mig när jag springer. Ljuvligt.

Running - cheaper than therapy.

Sold On Down The Line - Crawler

snafu - situation normal all fucked up

Alltmer sällan bråkar gallan med mig. Sist det hände måste vara tre och ett halvt år sedan. Därför var jag inte riktigt uppmärksam på signalerna igår kväll. Visfestival i Byn och även om startfältet var bra fanns det ju s k "ölpauser", vilka inte användes till öl (för mig) utan till att gå hem för lite altanhäng och kaffe, typ. Ja, kanske ett glas rött också. Mike & Matilda hade gått hem lite tidigare och när jag och Erica dök upp höll de på att laga quesadillas. Det såg ljuvligt gott ut och doftade härligt men jag var bara helt ohungrig. Ont i magen, svullnadskänslor (fast det inte syns utanpå) och en allmän matthet, ungefär mittemellan hjärtinfarkt (hur nu det kan kännas) och överätning på pannkakor (vilket jag inte gjort sedan fjärde klass, tror jag). Vinet Mike hällde upp ville jag inte ha. Mådde alltmer tjyvis och gjorde inte Erica sällskap tillbaka senare på kvällen utan lyckades med konststycket att komma mig i säng strax efter nio.

Jag ska inte gå in på detaljer, men nattsömnen var inget vidare förrän efter två någon gång, då det hela klingat av och jag kunde konstatera att detta ändå var ett av de absolut lindrigaste tillfällena. Inte en enda gång önskade jag mig ett nackskott och inte slängde jag i mig en grabbnäve Panodil, heller. Jobbigast, förutom att det är omöjligt att hitta en kroppsställning som inte gör ont, var tankarna på att jag absolut inte har TID att vara sjuk just nu (och inte sedan heller....). Det är banne mig helt osunt att inte "kunna" sjuka sig så länge en kan stå på benen. Arbetsmoral gone bad. Det får bli ett av målen att jobba med, det här arbetsåret. Om jag skulle bli sjuk, alltså. Det var ganska längesedan.

Känner mig överhuvudtaget rätt stressad över jobbsituationen nu. Som vanligt, alltså. Vill bara att det ska vara onsdag och att vi ska vara igång. Måndagen är enda planeringsdagen och även om jag har en del klart i huvudet är det mycket rent praktiskt som jag måste sätta. Tisdag är uppstart med bl a 23 nya mentorselever och ungefär lika många elever till som jag inte känner eller ens kan namnen på. Material ska finnas och alla ska känna sig välkomna. Första lektionen är mentorstid och sedan kör vi enligt schema. Som chefen sa häromdagen... "kaos inåt - lugn utåt". Självklart. Men det kostar på. Jag lättar på trycket genom att följa Skolinkvisitionen på Twitter och gymnasielaerarna på Tumblr. Och genom att... ja... faktiskt... jobba lite nu i eftermiddag.

Fredag var gymdag och igår blev det en skön morgonpromenad. Idag drog Matilda med oss ut på morgonpromenad och känner jag mig okej blir det en springrunda ikväll, också. Fick tips om ett häckande hägerpar och funderar på om jag ska ta mig dit och spana lite. Vore ju kul att få se, förstås. Det och köra en maskin tvätt är väl ungefär planen för resten av dagen. Och vänta på Bebin. Kanske en långprommis (istället för springturen?) med en kollega som lovat visa mig en alternativ och mycket skogigare, mer vildvuxen runda. Jag är lite trött på mina springrundor, så det vore ett välkommet tillskott, helt klart.

Be My Friend - Free

mjukstart

Örarevet I

Arbetsåret börjar med lite förmiddagskonferens på onsdagen och sedan kör vi ner till Stufvenäs så att vi är framme i alldeles lagom tid för den goda lunchen. Arbetet under eftermiddagen avslutas så att vi hinner  ägna oss åt avkopplande aktiviteter som lerduveskytte, löpning och spa. Jag väljer löpning. Såklart. Det är det fler som gör men alla springer i sitt eget tempo. Chefen springer såklart snabbast av alla, men det är väl kul när en chef tar täten även bokstavligt.

Örarevet II

Det är vackert att springa genom skogen på slingrig, besvärlig stig och komma ut vid en liten vacker sandig vik med badbrygga. Vika av och följa stranden ut mot örets yttersta udde. Länge har jag sikte på chefens och en kollegas ryggar men just som jag kliver över ett stängsel och upptäcker några kvigor, tappar jag bort dem. Fan också. Jag och kodjur är inte kompatibla. Men ibland måste man göra modiga saker, så jag springer vidare. Kvigorna före. STAMPEDE! Eller, ja... tre kvigor som springer är kanske inte riktigt en hjord i sken. Men ändå... Så småningom fattar de att jag inte alls jagar dem och de viker av in bland enbuskar och ekar och jag fortsätter utåt. Havet är alldeles stilla och det är klibbigt varmt. Och vackert. SÅ vackert. Möter chefen och kollegan som varit längst ut och vänt. Därute, där liksom land tar slut, stannar jag och tar några foton. Sedan springer jag tillbaka. Möter andra som är på väg ut. Är varm. Svetten rinner och det svider i ögonen. Kokar nästan, men det är grymt skönt efter en dag av stillasittande.

Sedan är det dusch och lite slappande och ett glas vin ute under träden, på en bänk, och så en god middag och trevligt snack. En stillsam liten whisky bjuder jag mig själv på. Samtalen flyter ledigt och varsamt genom det allra svåraste och det lättsamma. Goda skratt och eftertänksamma tystnader.

Jag springer för min egen skull och tävlar enbart mot mig själv. Blir nöjd när jag märker hur jag blir starkare och snabbare. Men visst värmer det med goda ord, ibland. Absolut. När chefen (som är löpare - och en mycket duktig sådan) säger att "fan vad BRA du springer, Magda!" så känns det som ett väldigt ärligt beröm, och ett erkännande. Det gör mig mycket glad. Ett kvitto på att jag är på rätt väg.

Konfererar mycket snabbt med finfin vän om en plan för min torsdagsmorgon. Springa eller ta en promenad med kikaren? Egentligen vet jag ju redan vilket svaret blir. Och när jag, efter sömn och en skön dusch, kommer ut i morgonljuset, vid halvsju och går en sväng in i naturreservatet känns det så självklart. Jag är på fågelskådning. Själv. Det är ju lite otippat...

Denna bild innehåller alltså en havsörn...
Mobilkamera är inte optimalt.

En massa småfåglar är alldeles för snabba för att jag ska hinna artbestämma dem (förutom de pigga hussvalorna, förstås) och jag följer stigen utan någon plan. Ett knackande ljud... lokalisera från vilket träd och så spana... ett par större hackspettar som letade frulle... När jag går runt eken för att se dem bättre kommer jag lite högre upp och kan se ut över vassen, bort mot en ö långt ut, med stora, döda träd. En riktigt stor, mörk skugga i ett av träden. Kikar länge. Går vidare och kan spana från olika vinklar. Mörk lite ruggig silhuett och STOR. Konsulterar Fågelguiden och kan utesluta både fiskgjuse och kungsörn. Vet att det finns häckande havsörnar i krokarna. Läser vidare. Kikar igen. Läser. Jodå. Det är en havsörn. Det ser faktiskt ut som att den har ett stort bo i trädet bredvid, dessutom. Jag väntar en god stund och hoppas att den ska lyfta från sin plats, men telepatin funkar inte riktigt och jag går så helt upp i det att jag glömmer kolla klockan och får lite bråttom att gå tillbaka till gästgiveriet där frukosten - och kaffet! - väntar. Och mer arbete tillsammans med kollegorna.

Det känns som en fin start på arbetsåret. Och det känns som att jag ska damma av min gamla NikonD70 och tjacka upp mig på ett begagnat, men bra, objektiv...

Desperado - Eagles

me and my wellingtons

Har hunnit lata mig en stund, osckå.

Ibland behövs det bara ett par schyssta gummistövlar för att få mig på gott humör!

Det, och en i stort avbetad lista. Ja, jag har till och med lagt till lite till listan, som jag hunnit bocka av. Köra en tvätt svart med textilfärg, till exempel. Svänga inom verkstan för att kolla varför det låter som ett rouletthjul under bilen (rostkant på en bromsskiva... absolut tvärsäkert att köra med). Kvar är löpningen men jag får se hur jag gör. Väldigt kletigt och kvavt just nu. Men köra till Kalmar... känns lite onödigt om jag inte har fler ärenden.

Att ha tokrensat i min garderob och kört precis hur mycket kläder som helst till risajklingen (där de gås igenom och säljs som second hand) känns också bra. Som en slags fysisk lättnad. Plötsligt är min garderob möjlig att överblicka och jag ser att det inte är alls mycket jag behöver. Nästan inget, faktiskt. Skönt det. Shoppa är inte roligt.

Nu ska jag ta fram symaskinen och laga Matildas babynest. Nagellackning får bli sista punkt att stryka.

These Boots Are Made for Walking - Nancy Sinatra

to do today

Listan börjar ta form...

Sista semesterdagen har randats. Det finns en del saker jag vill ha gjort innan morgondagen. Så jag har skrivit en lista. Listor är bra grejer. Jag får överblick över vad jag ska göra och det känns skönt att stryka över allt jag fixat. Vi prokrastinerare (prokrastinatörer? prokrastinatöser?) måste nog ha listor.

Annars, då? Jag har kaffe i en mugg bredvid mig och en spinnande Sixten i knät. Han ligger lite på tvärs över tangentbordet vilket gör det svårt att skriva, men det är skönt med en varm, vibrerande, purrande katt. Jag vill inte ha honom i sängen, annars vore det fint att somna med honom på magen, tror jag. Lugnande. Varmt. Lite tryggt, sådär. Jag har en oro och en osäkerhet i systemet. Inget negativt och jag är fullt övertygad om att det kommer att räta ut sig över tid, men just när det finns där och ligger under ytan och jag inte riktigt har koll på saker och ting känns det lite vingligt. Då kan en katt vara till hjälp. Till exempel.

Leonard funkar också. Alltid.

Waiting For the Miracle - Leonard Cohen

magda och manifestet

Jag sprang t ex här...

För några dagar sedan mördades en ung kvinna i löpspåret, i Upplands Väsby. I en av löpargrupperna jag är med i, på Facebook, dök snabbt förslaget upp att på något vis manifestera vikten av att vi alla ska kunna röra oss fritt utan att behöva vara rädda eller riskera att bli överfallna. Personligen är jag ju mest rädd för fästingar, och kanske också vildsvin, när jag springer i skogen och om/när de hoppar på mig är jag ju egentligen på deras territorium och har mig, så det är väl smällar man kan få ta. Men att random våldsverkarmänniska ska skrämma en bort från vägen/stigen/skogen... nej, det går jag inte med på. Så jag hakade på eventet #springmedkärlek. Och sprang. I värmen.

Polisen har gått ut med rekommendationer att man ska springa med andra och inte ha hörlurar... Bah. Jag sprang ensam. Med tajta träningskläder. Slayers Reign in Blood i lurarna. Som alltid (nå, inte alltid Slayer, men alltid musik). Det vore bättre om polisen tipsade idioter om att inte överfalla och döda.

... och här.

Visserligen mötte jag ju inte särskilt mycket folk... Noga räknat sprang jag om två kvinnor med hundar, sprang förbi en mormor, en morfar och en prinsessa i full galakostym och så mötte jag Tuffa Gänget som var tre killar i tioårsåldern, med cyklar, som körde offroad, och så mötte jag återigen kvinnan som powerwalkar/joggar med slöja och knälång kappa - även när det är potthett ute - och hon var också ensam... Och de som såg mig tänkte antagligen inte något särskilt om det, men jag gjorde det ändå. Baföratt, liksom. Tungt och sjukt svettigt.

Sedan såg jag att det skrivits om det hela i Aftonbladet och att 18500 löpare (kvinnor och män) gjort gemensam sak idag. Nå, då var vi ett gäng, alltså. Gör det skillnad? Troligen inte. Men kan det kännas bra för flickans familj med stödet så är det ju ändå värt det. Plus att våld i alla dess former är oacceptabelt och egentligen borde det manifesteras överallt och hela tiden, så länge människor utsätts för det - oavsett om det sker ute i en skog, eller (vilket ju är betydligt vanligare) inom hemmets fyra väggar.

När jag kom hem och slängde mig i duschen la Matilda sista handen vid middagen. En smaskig tomatsås jag kokat ihop och som sedan blandades med wokade grönsaker, rostade solrosfrön och fullkornspasta. Fint riven parmesan fullbordade det hela.

Nu blir det nog en film igen. Dokumentär ikväll. Den passande titeln, en varm kväll som denna, är Chasing Ice.

Seneca - Patti Smith

sommarens sista bad?

Matilda är urstark. Igår var vi på gymmet igen och hon håller ett tufft tempo på crosstrainern och lyfter och grejar med hantlar och skivstänger. Det är roligt att se hur folk sneglar förundrat (ja, magen är STOR nu...) men de kommer också fram och pratar och frågar. En av oldboysen skrockar glatt och kallar mig mormor redan. Jag ler bara ljuvt och vänt tillbaka och säger att "mormor är det nya svarta". Jag är osäker på om han fattar.

Efter gymmet åt vi lunch och sedan körde vi ner till Nättraby för att sola och bada några timmar. Det finns badställen på närmre håll, men vi ville dels bada i någon form av hav (det är bräckvatten vid Nättraby, men ändå...) och dels var det lite nostalgiskäl. Vi körde förbi husen vi bodde i när Matilda var liten och dessutom badade vi alltid vid Tallholmen när hon och Jenny var små och trodde att de där fluffiga sjöväxterna var fragglar...

Fragglarna

Vattnet var hur skönt som helst. Minst 20 grader, alltså, och kändes mjukt och skönt att simma i. Kanske sommarens sista bad? Jag hoppas inte, men jag vet att så snart skolan börjar är det plötsligt som förgjort att få till något badande. En av simturerna blev lite längre för jag såg ett par fåglar som simmade längre ut och jag ville veta vad det var för art. Motljuset gjorde det svårt att se mer än silhuetterna (och jag hade inte kikare med mig) så jag fick ju helt enkelt simma ut till dem och ta mig en närmare titt. Sothöns var det. Inte särskilt blyga och kanske inte så märkvärdiga, men jag tyckte de var fina att se på.

Häromkvällen såg vi Forks Over Knives och Mike som vanligen är mycket kritiskt tänkande har liksom gått på hela grejen och tyckte att vi ska testa äta vegetariskt ett tag. Jag äter ju rätt mycket vegkäk ändå så gärna för mig. Matilda är mer skeptisk och tycker att vi behöver animaliskt protein också men vi kom överens om att göra det några dagar. Om inte annat blir det ju lite nytänk vid spisen. Men... haha... det var inte jag eller Matilda som t ex köpte korv på IKEA häromdagen... Hehe.

Skämt åsido tror jag att vår miljö har sjukt mycket att vinna på att vi äter mer växtbaserad mat och även om jag inte vill släppa kött, fågel och fisk helt och hållet så är det nog bra att, ur det perspektivet, dra ner ytterligare på den konsumtionen. Men kapa alla förtöjningar och utesluta även mejeriprodukter och ägg, och bli vegan? Nope. Njet. Icke.

Utsikt från en motionscykel... Triss i gamla SAABar!

Idag har vi med gemensamma krafter städat och så drog jag till gymmet. Nu är Ironmanutmaningen klar. Bra. Så kan jag fokusera på att springa, igen. När jag kom hem hade Matilda satt en deg till kanelbullar. Smarr!

Emotionally Yours - Bob Dylan

early bird

Det här med att vakna vid fem och inte kunna somna om. Det händer lyckligtvis inte så ofta, längre, men det här var i alla fall en sådan morgon. En god stund låg jag kvar i sängen och försökte somna om, men det ville sig inte så jag fick benen över sängkanten och smög ner i köket (inte väcka M&M) och fick på en kanna kaffe. Medan det rann igenom bryggaren öppnade jag ut på altanen, plockade fram ett par filtar (frisk morgon...) och lite attiraljer. Tänkte reda ut vad det är för fåglar i kvarteret men det är ganska svårt. Mestadels beroende på att träd och buskage är så täta att det är lite knepigt att se dem ordentligt (jag måste lära mig vem som sjunger hur) men givetvis också på att jag inte kan så många arter än.

Fast egentligen spelar det inte så stor roll. Jag har det mysigt medan jag kikar på dem, snyggar till nagellacket och drar i mig min svarta, heta morronfix. Himlen är blå, katterna smyger omkring och huset vilar tyst. Sex dagar kvar av semestern. Jag började jobba lite igår. Inte så allvarligt som det kanske låter, men en viss tankeverksamhet måste igång, i synnerhet kring religionen. Nästan ingen egentid alls innan eleverna kommer in och jag behöver tänka på kick-ass-uppstarter - inte minst för ettorna. Because first impressions last, ungefär.

Jamaican Bells in the making...

Efter träningen igår, fika i Lenas & Jannes trädgård. Blåbärspaj, vaniljsås och samtal om livet och jobb och Öland och hundar och bultsaxar. Jag lärde mig något nytt: farmartång. Låter som något jag skulle behöva.

Vi tittar vidare på andra säsongen av Bron om kvällarna. Jag gillar den fortfarande, men jämför med första säsongen och tycker nog ändå att den, som så ofta, är den bästa.

Idag för 70 år sedan: Little Boy släpptes lös över Hiroshima och med den en aldrig tidigare skådad fasa... Och som vanligt har ingen lärt särskilt mycket av det.

Hiroshima Mon Amour - Ultravox!

mera sommar

Åtta dagar kvar i full frihet och sommaren kommer tillbaka med sol och värme och altanliv. Värmen fick mig faktiskt ur sängen och ut i skogen för en morgonrunda. Den andra i sommar... Det här med att springa på morgonen är verkligen inte alls min grej. Det känns som att jag springer baklänges. Men det är friskt i luften och jag fick sällskap en bit på vägen av två harar och, lite längre fram, ett rådjur.

M&M har ett par kompisar, Evan & Rosanna, här och idag har de varit över på Öland. Jag passade på att ha huset för mig själv och göra ganska lite, förutom att förbereda lite av kvällens grillning. Solsängen fick alltså tjänstgöra några heta eftermiddagstimmar innan jag tog en snabb dusch och körde in till Kalmar för att fixa mig ett nytt pass. Kom på häromsistens att det går ut när som helst och man ska alltid ha ett giltigt pass tillgängligt. Så nu är det klart. Jag ser antagligen helt galen ut på bilden - jag fick ju liksom inte välja - för det brukar jag göra på just passbilder. Men så får det väl vara. Inte mycket att göra åt.

Jag bakade igår.

Annars, då? Inte mycket. Som det ska vara, tänker jag. Kanske bakar jag lite mer bröd. Kanske bullar, rentav? I morgon träffa ett par vänner, på eftermiddagen, för lite prat och fika. Har lite saker att fundera på, också. Fina grejer, trivsamma planer och sånt. Hösten börjar försiktigt ta form.


Och det ser ut att bli fina dagar resten av semestern.

Hang Me, Oh Hang Me - Oscar Isaac

fest på logen i skogen

Kör upp till Dädesjö på fredagseftermiddagen. Känner mig lite roadtrippig trots den korta sträckan. Stannar och tar upp två tyska liftare som ska till en glashytta. Kör dem hela vägen dit (nåja det var bara en omväg på 2-3 km) och får ett roligt samtal om musik och om medeltidsveckan (Visby) med dem. Stannar till i Kosta och köper mig en kaffe. Kör vidare och håller på att missa festivalplatsen men som tur är finns det lite diskret skyltning...

... anländer exakt samtidigt som mina campingkumpaner, som kommer från andra hållet. Återseenden och kramar och urpackning och få upp tältet och dricka kall ale och känna festivalmoduset infinna sig. Så sköna samtal om precis inget - och allt! - i solen. Gamla, kära vänner och några nya, trivsamma bekantskaper. Vin och skön musik och nötter (sådana man äter) och lite skratt och fullmåne och, så småningom, fly den råa nattkylan ner i värmande sovsäck, komma på att tandborstningen glömts bort men inse att det får bli nästa dags projekt och så somna med alla campingplatsens ljud runtomkring... skratt och diskussioner och musik och så småningom snarkningar här och där...

... och vakna till, somna om och så småningom ändå kliva upp och leta upp en toalett och så (efter toabesöket, alltså) plocka fram lillaste gasolköket och koka kaffevatten och brygga medan jag måste hålla tratten över termosen för att de inte var kompatibla och solen värmer så skönt och när sedan kaffet är klart är det som en gåva och vi delar på det och äter knäckebröd med klämost och melon och bananer och det går verkligen, verkligen ingen nöd på oss...

... och så flyter förmiddagen sakta fram under småprat och så småningom dricka lite kyld cider... en kungsörn glider plötsligt förbi högt över skogen och när vi får lust tar vi oss en promenad bort till den lilla tolvhundratalskyrkan och beundrar de fantastiska takmålningarna, de målade inramningarna av fönstren och en och annan apostel (?) som genom århundradena kikar ner på oss där vi står...

... och sedan går vi tillbaka till baslägret och tar lite vin och tittar på en trollslända och kanske äter vi något och när musiken drar igång igen blir det ljuvliga sjuttitalstoner och vi sitter där på golvet framför scenen och det är liksom... kärlek, alltihop. Mer musik och återsamlingar vid campet och tillbaka igen och mer skön musik och värme och nattkyla och jag är glad ända ner i tåspetsarna att det blev en festival ändå, den här sommaren... och att det blev just den här.

Bäst var Fuchsia (Tony Durant med delar av Me and My Kites), Vidunder (vidunderligt bra!) och en del av det Amon Düül II levererade. IMO.

Uppbrott idag på förmiddagen och hejdåkramar och vi ses snart igen och så hem och duscha länge och väl och så sticka ut till Ällebäck och The Tea Room och avrunda musikhelgen med lite tillbakalutad countryblues (typ) med två killar från Texas (Keegan McInroe och Cody Admire) innan vi kör hem och grillar middag och påbörjar andra säsongen av Bron...

Nu är jag sömnig.

Me And My Kites - Fuchsia