mjukstart

Örarevet I

Arbetsåret börjar med lite förmiddagskonferens på onsdagen och sedan kör vi ner till Stufvenäs så att vi är framme i alldeles lagom tid för den goda lunchen. Arbetet under eftermiddagen avslutas så att vi hinner  ägna oss åt avkopplande aktiviteter som lerduveskytte, löpning och spa. Jag väljer löpning. Såklart. Det är det fler som gör men alla springer i sitt eget tempo. Chefen springer såklart snabbast av alla, men det är väl kul när en chef tar täten även bokstavligt.

Örarevet II

Det är vackert att springa genom skogen på slingrig, besvärlig stig och komma ut vid en liten vacker sandig vik med badbrygga. Vika av och följa stranden ut mot örets yttersta udde. Länge har jag sikte på chefens och en kollegas ryggar men just som jag kliver över ett stängsel och upptäcker några kvigor, tappar jag bort dem. Fan också. Jag och kodjur är inte kompatibla. Men ibland måste man göra modiga saker, så jag springer vidare. Kvigorna före. STAMPEDE! Eller, ja... tre kvigor som springer är kanske inte riktigt en hjord i sken. Men ändå... Så småningom fattar de att jag inte alls jagar dem och de viker av in bland enbuskar och ekar och jag fortsätter utåt. Havet är alldeles stilla och det är klibbigt varmt. Och vackert. SÅ vackert. Möter chefen och kollegan som varit längst ut och vänt. Därute, där liksom land tar slut, stannar jag och tar några foton. Sedan springer jag tillbaka. Möter andra som är på väg ut. Är varm. Svetten rinner och det svider i ögonen. Kokar nästan, men det är grymt skönt efter en dag av stillasittande.

Sedan är det dusch och lite slappande och ett glas vin ute under träden, på en bänk, och så en god middag och trevligt snack. En stillsam liten whisky bjuder jag mig själv på. Samtalen flyter ledigt och varsamt genom det allra svåraste och det lättsamma. Goda skratt och eftertänksamma tystnader.

Jag springer för min egen skull och tävlar enbart mot mig själv. Blir nöjd när jag märker hur jag blir starkare och snabbare. Men visst värmer det med goda ord, ibland. Absolut. När chefen (som är löpare - och en mycket duktig sådan) säger att "fan vad BRA du springer, Magda!" så känns det som ett väldigt ärligt beröm, och ett erkännande. Det gör mig mycket glad. Ett kvitto på att jag är på rätt väg.

Konfererar mycket snabbt med finfin vän om en plan för min torsdagsmorgon. Springa eller ta en promenad med kikaren? Egentligen vet jag ju redan vilket svaret blir. Och när jag, efter sömn och en skön dusch, kommer ut i morgonljuset, vid halvsju och går en sväng in i naturreservatet känns det så självklart. Jag är på fågelskådning. Själv. Det är ju lite otippat...

Denna bild innehåller alltså en havsörn...
Mobilkamera är inte optimalt.

En massa småfåglar är alldeles för snabba för att jag ska hinna artbestämma dem (förutom de pigga hussvalorna, förstås) och jag följer stigen utan någon plan. Ett knackande ljud... lokalisera från vilket träd och så spana... ett par större hackspettar som letade frulle... När jag går runt eken för att se dem bättre kommer jag lite högre upp och kan se ut över vassen, bort mot en ö långt ut, med stora, döda träd. En riktigt stor, mörk skugga i ett av träden. Kikar länge. Går vidare och kan spana från olika vinklar. Mörk lite ruggig silhuett och STOR. Konsulterar Fågelguiden och kan utesluta både fiskgjuse och kungsörn. Vet att det finns häckande havsörnar i krokarna. Läser vidare. Kikar igen. Läser. Jodå. Det är en havsörn. Det ser faktiskt ut som att den har ett stort bo i trädet bredvid, dessutom. Jag väntar en god stund och hoppas att den ska lyfta från sin plats, men telepatin funkar inte riktigt och jag går så helt upp i det att jag glömmer kolla klockan och får lite bråttom att gå tillbaka till gästgiveriet där frukosten - och kaffet! - väntar. Och mer arbete tillsammans med kollegorna.

Det känns som en fin start på arbetsåret. Och det känns som att jag ska damma av min gamla NikonD70 och tjacka upp mig på ett begagnat, men bra, objektiv...

Desperado - Eagles