magda och manifestet

Jag sprang t ex här...

För några dagar sedan mördades en ung kvinna i löpspåret, i Upplands Väsby. I en av löpargrupperna jag är med i, på Facebook, dök snabbt förslaget upp att på något vis manifestera vikten av att vi alla ska kunna röra oss fritt utan att behöva vara rädda eller riskera att bli överfallna. Personligen är jag ju mest rädd för fästingar, och kanske också vildsvin, när jag springer i skogen och om/när de hoppar på mig är jag ju egentligen på deras territorium och har mig, så det är väl smällar man kan få ta. Men att random våldsverkarmänniska ska skrämma en bort från vägen/stigen/skogen... nej, det går jag inte med på. Så jag hakade på eventet #springmedkärlek. Och sprang. I värmen.

Polisen har gått ut med rekommendationer att man ska springa med andra och inte ha hörlurar... Bah. Jag sprang ensam. Med tajta träningskläder. Slayers Reign in Blood i lurarna. Som alltid (nå, inte alltid Slayer, men alltid musik). Det vore bättre om polisen tipsade idioter om att inte överfalla och döda.

... och här.

Visserligen mötte jag ju inte särskilt mycket folk... Noga räknat sprang jag om två kvinnor med hundar, sprang förbi en mormor, en morfar och en prinsessa i full galakostym och så mötte jag Tuffa Gänget som var tre killar i tioårsåldern, med cyklar, som körde offroad, och så mötte jag återigen kvinnan som powerwalkar/joggar med slöja och knälång kappa - även när det är potthett ute - och hon var också ensam... Och de som såg mig tänkte antagligen inte något särskilt om det, men jag gjorde det ändå. Baföratt, liksom. Tungt och sjukt svettigt.

Sedan såg jag att det skrivits om det hela i Aftonbladet och att 18500 löpare (kvinnor och män) gjort gemensam sak idag. Nå, då var vi ett gäng, alltså. Gör det skillnad? Troligen inte. Men kan det kännas bra för flickans familj med stödet så är det ju ändå värt det. Plus att våld i alla dess former är oacceptabelt och egentligen borde det manifesteras överallt och hela tiden, så länge människor utsätts för det - oavsett om det sker ute i en skog, eller (vilket ju är betydligt vanligare) inom hemmets fyra väggar.

När jag kom hem och slängde mig i duschen la Matilda sista handen vid middagen. En smaskig tomatsås jag kokat ihop och som sedan blandades med wokade grönsaker, rostade solrosfrön och fullkornspasta. Fint riven parmesan fullbordade det hela.

Nu blir det nog en film igen. Dokumentär ikväll. Den passande titeln, en varm kväll som denna, är Chasing Ice.

Seneca - Patti Smith