plana ut

Lavandula angustifolia

Juni har bara flugit förbi. Galen månad i den värld som ännu är min. Men nu äger jag tiden och jag försöker landa i det. Drömmer om jobbet på nätterna, men sover annars gott. Det har inte bara varit arbete; jag har också hunnit ha Matilda här över natt, träffa stickgänget ett par gånger och ta mig en tur (förra helgen) upp till Småland för att träffa sköna människor. Så... nu är jag ganska slut som artist även om det inte saknats fina stunder i naturen. Valde att tillbringa midsommarhelgen för mig själv med jordgubbar, bubbel och annan avkoppling. Jag tänkte försöka plana ut berg-och-dalbanan jag varit i ett bra tag nu. Återfå balansen. Och behålla den. Jag har städat mitt hem ordentligt, vilket är så himla skönt att göra. Jag har just avslutat ett stort stickprojekt och kan för första gången på ett par månader fundera på vad jag vill göra för roligt härnäst. Jag har tvättat igenom även sådant som ofta får stanna längst ner i tvättkorgen till "en annan gång". Liksom pysslat om, bara. 

I förra inlägget skrev jag om den allt förlamande tröttheten. Bristen på både energi och lust. När jag var uppe i Småland fick jag ett tips som jag faktiskt tänker pröva. Inget omvälvande, men jag har inte tänkt på hur jag äter och hur det kan bidra till orkeslösheten. Hur jag lever i en ond cirkel där jag är trött och måste stoppa i mig något som ger energi snabbt, för att bara bli hungrig och låg efter bara ett par timmar osv osv. Inte som att jag äter en massa godis eller snacks (ja, förutom ibland, förstås), det är frukt och bröd och ptja... vanliga grejer, alltså. Nåväl. Det hela handlar om hur man undviker glukostoppar, vad de innebär och varför man ska förebygga dem. Jag fick ett tips och jag har hela veckan läst in mig på en idé, lyssnat på ett par föreläsningar och betsämt mig för att det faktiskt inte kostar mig något att testa. Det ska bli intressant. 

I grunden handlar det faktiskt bara om några få enkla principer, varav den viktigaste är att inte äta en "söt" frukost, utan istället en "matig" av typen grönsaker och tofu/ägg/omelett/keso (eller animaliskt protein för köttisar - och ja, ägg och keso är ju animaliskt det också, i och för sig). För mig som inte brukar äta frukost innan lunchdags är det ju inga bekymmer. Det näst viktigaste är att bara äta vad jag brukar men i rätt ordning: först grönt/fibrer och sedan proteinerna (eftersom det "fodrar" tarmarna och drar ut på tiden innan glukoset börjar sugas upp och bearbetas, insulin frisättas osv - det bygger på forskning och verkar fullständigt vettigt) och sist stärkelse och socker (även känt som kolhydrater ;)). Detta kommer förebygga glukostoppar och därmed förhindra tröttman och suget och göra mig piggare eftersom mindre energi behöver gå åt till matsmältning (se: stycket ovanför om hur jag dippar, äter, blir hastigt pigg, dippar/blir hungrig, äter osv). Eftersom jag kan äta precis det jag ändå brukar kommer det inte kosta mig mer än lite tankemöda att köra på detta. Jag ger det fyra veckor och tycker att även om jag har semester, och har det lugnare kring mig, så bör det visa sig om det verkligen kan funka. Men eftersom jag tror på vetenskapliga metoder och resultat känns det åkej att prova, som sagt. Jag får väl återkomma om en månad om detta. ;)

Värmen. Torkan. Jag gillar det inte. Det är knastertorrt och förbränt överallt. Bara kommunens bevattnade rabatter blommar fortfarande. Hunden vill bara ut i morgon- och kvällssvalkan. De nödvändiga reporna däremellan kör jag antingen ut till någon svalare skog, eller går runt kvarteren, följandes skuggsidan. 

The Rain Song - Jimmy Page & Robert Plant

perspektiv

Samtal med kollega på morgonen, över kaffet. Kollegan har fått veta av sin läkare att om man är så trött efter en vanlig arbetsdag att man faktiskt inte orkar något annat, då är det inte som det ska vara. Det ska finnas energi till att handla middag, laga den, kunna leka eller läsa läxor med barn, träna, ägna sig åt fritidsintressen, se på teve och prata med sin partner (antagligen till sex också, men det pratade vi inte om).

Och jag som trodde det var gammeln. Men kollegan är ung nog att, med marginal, vara mitt barn och har  varit utmattad länge. Och läkaren hade sagt att det faktiskt gäller alla. Jag har inte kunnat släppa den tanken på hela dagen. Det är ju så jag känner mig och har gjort i flera år. Undrar hur jag ska orka. Tar en dag, eller en vecka, i taget. Frågan är nu vad jag ska göra med den där informationen. Jag behöver tänka på det. Och jag är väldigt glad att jag har hunden. Han behöver upp och ut varje morgon och han behöver dessutom ha ett par promenader i tiden mellan arbete och sovdags. På så vis tvingas jag ju ut. Och väl ute försöker jag att låta en av rundorna bli en stund i naturen.

Idag är det fredag, jag slutar lite tidigare och jag tog mig ut till en skog där jag vet en lite hemlig plats att sitta och fundera på. Jag tog med mig så jag kunde göra lite eld, koka kaffe och så sitta där och kontemplera. Hunden är lite vuxnare nu och även om han "måste" hålla vakt så är han betydligt mer nertaggad än förr och då blir det också mer rofyllt för mig. Jag kan njuta doften av skog, sjö, eld och kaffe, lyssna på fåglar och andra ljud och bara vara. Sedan vandra tillbaka till bilen. 

Kanske ska jag bara bli snällare mot mig själv? Ställa färre och/eller mindre krav?

Place to be - Nick Drake

uppstuds

Jag kanske överdrev lite igår, när det gäller arbetet. Jag stressar upp mig, för att bli klar i... väldigt god tid.  I princip skulle jag kunna sätta alla betyg den här veckan. I princip. Detta eftersom jag så gott som alltid ligger i framkant. Kan jag säga att jag stressar för att... slippa stressa? Jag gjorde just det, i alla fall. Sa det, alltså. Så vilopulsen är rätt okej, jag sover gott de allra flesta nätter, och det brusar inte mer än vanligt i huvudet. Jag har varit med ett tag. Och efter semestern tar jag emot min sista mentorsklass. Operation: nedräkning börjar.

Brorsan mår lite bättre men orkar inte prata i telefon eller ens smsa. Pappa var vid gott mod,när vi pratades vid för en stund sedan, eftersom mamma varit piggare, ätit och druckit idag. Han oroar sig för all provtagning, magnetröntgen och whatnot han ska göra i slutet av veckan men tycker också det ska bli skönt att kanske få en del klara diagnoser och eventuellt också prognoser.

Jag har fyllt i uppsägningen av lägenheten nu. men inte skickat in den än. Jag hinner, jag flyttar ju inte förrän i september. Sitter här med en mugg kaffe och funderar på... att jag blir lantis snart. Gruvar mig för flytten. Packa,kånka, bära... göra mig av med barlast. Funderar på om det finns någon som köper CD-skivor nuförtiden. De är inte värda särskilt mycket, men jag vill ju inte bara skicka dem till en loppis, heller. Undrar om jag kommer känna mig isolerad därute. Eller om det kommer vara skönt att komma hem om kvällarna, elda i kaminen och njuta tystnaden. Jag funderar på möjliga vandringsvägar med hunden och hur jag ska göra med resorna till och från jobbet. Praktikaliteter mest, ändå. Jag tror det bli bra. Egentligen kanske jag borde tänka på vad jag ska göra sedan, också. Ha en plan för när familjen flyttar tillbaka hem igen. Men... det löser sig säkert. Annars kanske jag gör slag i saken och skaffar mig en husbil. Det är också en lösning, förstås. 

Jag hade en del abbat jag tänkte skriva om här och num men tankarna vill inte riktigtordna sig i snygga rader. Jag gör ett nytt försök, kanske redan imorgon.

   Midsommarnatt -  Marc Jungermann

med näsan ovanför vattnet

Värsta tiden på året, jobbmässigt. Det tar liksom aldrig slut och det är inte bara nationella prov, kurser som snart avslutas, miljarders arbeten (gärna alldeles för sena) som ska läsas, bedömas och så betygssättningen, betygssamtal, de sista dagars heliga som tror de fixar en hel kurs på en vecka och all dokumentation i digtala plattformen. Nej, det är också studentplanering in i minsta ballonguppblåsning, (med formell lunch som mentorerna ska planera - vi slipper dock laga maten...) och så ska det ju vara kul och underhållande också. Mer planering och logistik kring brännbollsturneringen och vuxna människor som inte kan enas om ett utklädningstema för lärarlaget och den dito klacken. Och kursutvärderingar som ska göras... Ett jävla kaos, helt enkelt. Ändå ligger jag som vanligt bra på'at och har redan i praktiken satt betygen i de kurser där jag har treor. Jag vill bara se över det en gång till. Sedan klipper jag betygen för ettor och tvåor av bara farten. Jag är noggrann och har förberett mig ett bra tag. Och så... om drygt tre veckor kan jag släppa allt om än bara för sju veckor. Men ändå, va..... 

Jag är väldigt glad att jag lyckas hålla mina helger fria. Jag arbetar långa vardagskvällar för detta, tro inget annat. Men från fredag eftermiddag till måndag morgon äger jag själv min tid. I helgen som gick körde jag surf 'n turf i lördags (långpromenader både vid havet och i skogen, alltså) och igår fick det bli en inte alltför lång vandring i bok- och blandskog mellan Snogeholmssjön och Sövde. Vacker trakt. Och spännande, med så många vargobsar... men jag såg ingen varg. Ett större djur sprang i torra löv och kvistar alldeles bredvid stigen, vid ett tillfälle, men vegetationen var tät och jag kunde inte se vad det var. Jag gissar på hjort. Lite pulshöjande ändå. Och så kaffe vid ett vattenbryn, så småningom. Det är livet, det. Det är det som klappar min själ medhårs och lovar att bättre tider kommer.

Jag hoppas det. Men det ser lite klent ut på sina håll. Mamma är just nu mest sängliggande, trött och håglös och äter dåligt. Pappa ringer mig nästan varje dag och är orolig och vill förstås prata och ventilera och han har ännu inte gett upp hoppet att kunna ta hem henne för vård i hemmet. Jag och syskonen har försökt få honom att inse det fullständigt orealistiska i det. Han fyller 90 nästa gång och har cancer, förutom den rent allmänna skröpligheten och orkeslösheten. Och så är min halvbror väldigt sjuk. Som om det inte räckte med Parkinsons och spinal stenos fick han för några dagar sedan, i samband med en mycket akut sjukhusvistelse (han är kvar där än) med sepsis och njursvikt, veta att han har en elakartad cancertumör med metastaser i hela kroppen. Hur onödigt är inte det då? Pappa är såklart bekymrad och ledsen också för detta... och det är jag också. Just nu finns inget som kan göras och han orkar inte ta emot ens korta besök, utom från sina två barn, vilket också är frustrerande. Ljusglimten i eländet är hans dotter som ringer och messar och som verkar vara en ovanlig, och fin tjej. Vi peppar och uppmuntrar varandra, hon och jag, så gott det går.

Joråsåatte... så är det här. Men det finns fina ljusglimtar och jag vårdar dem ömt. De två små människorna, mina barn och deras käraste, den utökade familjen och en handfull vänner. En del fina planer för semestern. Jag ville gärna åkt längre norrut, men för att jag ska kunna tillbringa en vecka med goda, sköna vännen Netti så har vi enats om Idretrakten. Vi hade planer på Sonfjället, men det får bli en annan gång. Nu blir det base camp på Fjätervålen och så får våra vandringar utgå därifrån. En tur till Oslo, med lilla Sigrun, ska det också bli. Och så ska jag njuta av naturen häromkring.

Det åååårnar sig.

Depeche Mode - Ghosts Again

re: connect

Apropå att lära mig vara mer nöjd med mina insatser och att kunna släppa taget. Det finns inget som fungerar så bra som att fysiskt göra det. Lägga arbetsveckan bakom sig och fira överlevnaden med att packa en liten ryggsäck och bege sig ut i naturen. Det finns en plats, inte så långt bort, där jag aldrig mött en enda människa när jag vandrar upp längs den lilla ån. Men vi såg hjortar, häger och små [ätliga] grodor (vi = jag och hunden) på vår väg. Hunden blev helt exalterad, men är ju kopplad så här års och fick nöja sig med att, som jag, njuta av anblicken. Vid ett litet, litet fall stannade vi och där satt jag en lång stund och drack en mugg kaffe och bara... var. Det är inte så enkelt som det kanske låter, men efter en stund kommer det - lugnet. Andningen blir långsammare och det slutar brusa i huvudet. 

Efter en stund vände vi upp mot en stor dunge med uråldriga träd och så småningom kom vi tillbaka till en krök av ån och följde med den ut till oset där den möter havet. På en grov tallrot satt jag sedan med påtåren. Hunden nosade runt, med långt koppel. Ännu en stunds återhämtning. En möjlighet att återkoppla till mig själv. Till naturen. 

När jag körde hemåt var det med en skön känsla av tillfredsställelse. Trots att jag inte "gjort" något. Eller... kanske just därför?

Perfect Day - Lou Reed

sista föreställningen

En sorglig sak med mitt yrke är avskeden. Det finns många sköna unga människor där jag arbetar. En del kommer extra nära mitt hjärta med sin nyfikenhet, sina passioner och sin sårbarhet. Även om jag kanske bara arbetar med dem något år hinner vi lära känna varandra och vi kämpar hårt mot ungefär samma mål. Och så kommer den där dagen... då våra vägar går isär. De drar vidare ut i sin ljusa framtid och kvar, med vägdammet i halsen står jag. Vi. Vi som har förmånen att få arbeta med dem. 

Än är det några veckor till studenten. Men ikväll gav estettreorna (inriktningar: media och musik) den sista föreställningen, på Ystads Teater. Och vilken jävla show de bjöd på. Glöm kulturskolans blockflöjtsensembler. Här var det proffsproduktion från början till slut. Röda mattan, mingel och konstutställning. Grymma, visuella installationer som konstnärliga backdrops, ljus och ljud av hög klass och ett gäng unga människor som sjöng, spelade såväl andras som eget material. Det var pop, musikallåtar, oldies som Hotel California, funkiga käftsmällar, feta gitarrsolon, slappiga basgångar, utlevelse och alldeles fantastiska sånginsatser. Det finns några i klassen som alla som var där i kväll bör lägga på minnet och i framtiden veta - och skryta lite om -  var de såg dem först.

ES20 - I salute you! Och jag saknar varenda en av er redan - fast ni inte sprungit ut än!

Alcest -  Les Voyages de L'Âmes

neverending...

Jag sitter här i min soffa och slötittar på någon YouTubekanal. Jag tvingar mig till det. Jag har lackat naglarna så jag inte ska kunna göra så mycket just nu. Min inre påpiskare är inte nöjd med att jag rättat klart nationella-prov-uppsatserna, varit på en lång lunchrunda med hunden, vid havet, bakat en driva bullar, kört en maskin tvätt och varit en sväng på stan för att köpa något till Mike på hans födelsedag (som är imorgon) och tagit en ordentlig eftermiddagsrunda med hunden, i parken, också. Så här sitter jag och övar. På att vara tillfreds med dagens insats. Och sedan, när nagellacket torkat ska jag fortsätta sticka på mitt projekt - som just nu är att faktiskt tillverka en islandskofta med extra allt, till min Johanna. Det är ju liksom inte att lata sig, det heller.

Jag behöver jobba med mig själv.

Vortex - Jinjer

det var en gång...

Tjärnesjön, Halland, idag 2/5 -23 (fotot taget av Linus).

Idag är en tung dag, för mina barn. De har begravt sin pappa. Det borde kunnat vänta i minst tjugo år till. Men så blev det inte. Mitt hjärta blöder för dem och den sorg och saknad de levat med i nästan två månader nu. Jag har förstått att det blev ett ljust och fint farväl och nu vilar hans aska på botten av sjön vid Stugan I De Djupa Skogarna, som en gång var vår.

Mellan mig och honom är allt avslutat sedan mycket lång tid. No hard feelings från min sida - men inte några andra heller. Det känns ändå märkligt; en människa som en gång var bland mina bästa vänner och där det under en ganska lång tid fanns kärlek finns nu inte mer. Jag känner ett slags ledsnad trots att vi inte träffats på väldigt länge. Det hade inte behövt sluta så här. Men nu gjorde det det. Och mina barn är faderlösa. Mina barnbarn har förlorat sin morfar.

Så jävla onödigt, som hans syster sa häromsistens.

Pep's Thing - Peps Persson & The Aces

skapa minnen

Ett uttryck jag hör titt som tätt nuförti'n är "skapa minnen". Jag retar mig lite på det. Det låter lite instrumentellt, som att man i första hand gör saker för att just "skapa minnen" istället för att göra det för att det är roligt, för att man vill och för att man i första hand gör kul och fina saker tillsammans med andra - som först i efterhand blir till minnen... Eller så är det bara jag.

Lilla Torvald har varit här i dagarna tre och en del av det vi gjort blir såklart till fina minnen, men det var ju knappast därför vi for till Stenshuvud i vårsolen, eller lekte affär, eller gick i skogen och vid havet. Inte vet han heller att många av våra fantastiska samtal (just nu: mycket om döden, eftersom hans morfar nyss dött) blir till minnen - kanske för oss båda två. Oavsett har det varit väldigt roligt och ganska utmattande. Det kräver en del för att hålla jämna steg med en snart-femårings tempo! Man håller sig rask och rörlig och det hinner inte växa någon mossa på en!

Just nu har jag påskledigt och det är skönt och härligt på alla plan. Jag saknar inte arbetet alls, om man säger så. Väldigt färdig med det. Och har tre läsår kvar. Tjohej. Jag inledde i alla falllovet medmin första konsertupplevelse sedan innan pandemin. Orbit Culture, The Halo Effect och Meshuggah på Sparbanken Arena i Lund. I det längsta drog jag mig för det eftersom jag var välsdigt trött och opepp och ingen annan jag kände skulle dit. Men jag använde samma taktik jag har för att ta mig till jobbet ibland; lyfte mig i håret och sparkade mig själv där bak, bara. Och vilken kväll det blev! Jag körde hemåt i tidiga natten glad och full av energi! Fullt besluten att bege mig på fler musikaliska äventyr, framöver. 

Idag ska jag ägna mig åt något så vardagligt som att... städa. Mitt hem känns dammigt och trist. Dags för ett vårlyft, helt enkelt. Belöningen för detta flit blir att, i eftermiddag, åka till en handelsträdgårdoch köpa några fina växter till baktrappen.

Days of the Lost - The Halo Effect

tillfredsställelse

- Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

Ja, så säger han, Karl-Bertil Jonsson. Och jag är böjd att hålla med. Även om arbetet i fråga inte handlar om löneslaveri utan ett helt frivilligt arbete utfört med mina egna händer; jag har nu fått klart två projekt som ska ligga i påskägg, tillsammans med godis förstås, till de två små människor som finns närmast mitt hjärta. Stickning, alltså. Inte bara meditation utan också något där tankar, känslor, funderingar och idéer flätas in i varje maska, varje varv.

Det blå projektet.

Faktum är att det just nu, denna vecka (och troligen bara ett ytterst övergående fenomen), också har hänt på jobbet att jag lyckats rätta inte en examination (ja, för en hel klass, alltså) utan...två. Halleluja, Typ. Detta har bland annat berott på att jag satt på mig hörlurar och köttat och inte varit det minsta social och tillgänglig i kombination med att elever haft ett par långlektioner på sig att - på s k "valfri plats" - spela in poddar kring relationen mellan religion och vetenskap. Jag gläder mig alltså oerhört åt något som på min förra arbetsplats var en klar regel - och där konkret hemarbete var undantaget...

Dessutom är en liten trevlighet inplanerad; efter arbetsdagen idag går vi (några kollegor och jag) ner till närmaste sunkhak och tar en öl, eller två. 

Det rosa projektet.

Våren tvekar lite, annars. Vintern försöker kasta lite snöbollar och minusgrader efter den och när det inte funkar blir det regn, istället. Men jag ser och hör tecknen. Koltrasten (ett av mina finaste vårtecken) sjunger hejdlöst från bakgården och påskliljorna slår ut mot läväggarna. 

Imorgon utmanar jag mig själv och drar på konsert helt själv. Det var ett tag sedan. Inte särskilt stor chans att träffa på folk jag känner, heller, givet att spelningen är i Lund och att inga av vännerna här i krokarna gillar Meshuggah. Möjligen springer jag ihop med någon elev. Nå. De blir säkert bra. Riktigt bra. Även supportakterna är tunga. Jag ser fram emot The Halo Effect, bland annat.

spring has sprung

Havsglasletning pågår!

Hej svejs i
ramslöksskogen

Sigrun var här i helgen. Vi stickade (hon börjar bli riktigt duktig!) och gjorde en heldagsutflykt till Stenshuvud. Helt underbart. Vi hade den lilla nationalparken nästan helt för oss själva och vi vandrade omkring både uppe på berget och nere vid havet. Fika med, förstås. Så mycket att se, lyssna till och upptäcka. Fantastiskt att kunna göra det med en sjuåring. Ett mycket bra perspektiv. Vi var ute på en närbelägen strand också, och letade havsglas - och det blev också en sväng till det bästa ramslöksstället. Hemma hade vi så mycket kul pyssel och läsning att hålla på med att vi faktiskt bara hade teven på en liten stund på lördagsmorgonen. I övrigt mediefritt. Skönt.

Jobbet rullar på. Det är väl ungefär som det brukar. Jag kör fortfarande med mitt motto "good enough"- inte minst för att det ändå aldrig verkar som att vi lärare gör tillräckligt. Dessutom blir vi fanimej dumförklarade emellanåt. Igår, till exempel, hade vi en föreläsning från SPSM där kontentan ungefär var att när vi arbetar med elever som har någon form av NPF får vi "tänka till". Ja, det var ju till stor hjälp. Tack för den. Men... om skolledningen tycker att de ska betala oss för att tamt sitta och låtsas lyssna på sådant snömos så... visst. Jag studerar pensionsprognoser och funderar på om det verkligen är värt att arbeta bortom 65. Jag lutar mer och mer åt att allt sannerligen inte är pengar och att jag nog hellre är fattig och frisk än rik och "sjuk"... Det blir allt tydligare hur de ekonomiska valmöjligheterna ser så annorlunda ut för oss som lever själva, jämfört med de som lever i tvåsamma relationer. Som jag sagt förr... ett minikollektiv, kanske? Bara så att man kan bo bra (läs: hus på landet) till "halva kostnaden". Any takers? ;)

Livet, då. Jo, men det rullar på, det också. Det är bitvis tungt. Min pappa verkar mycket orolig för sin hälsa, och det med all rätt... tumörer upptäckta i levern... och ännu oroligare för mamma - och även om han inte säger så mycket om det bekymrar han sig säkert för hur det ska gå för henne om han går bort först. Och barnens far har dött. Vi var väldigt färdiga med varandra men det är ändå så onödigt att bara leva tills man är just fyllda 63... och jag blir så ledsen av att barnen är ledsna. De har också mycket praktiskt att ta tag i nu och det jag kan göra är att vara någon som lyssnar och stöttar... Men annars är det faktiskt bra. Jag är frisk, knät har läkt fint (även om den där tröttman verkar seg att bli av med) och jag har fina vänner att umgås med - och intressen jag ägnar mig åt. Och nu börjar ju den årstid då det blir allt finare att vara ute! Knät är också tillräckligt starkt för att kunna bära packning, om än inte miltals, så att jag ska planera någon övernattning framöver. Det blir fint! Eventuellt kommer min boendesituation att förändras framöver, också. Vi får se... ;)

vårtider

Scharlakansröd vårskål

Jag var ute och gick i skogen igår, med hunden. Fåglarna hörjade vilt. Vildkaprifolerna har små bladrosetter och det doftar av våren. Våra promenader vid havet, eller i skogen, är viktiga stunder för min själ. Den är lite skör just nu. Jag saknar ofta energi och jag tror faktiskt inte jag varit särskilt "pigg" sedan knäoperationen. Jag tror det är precis som det ska vara, men jag underskattade nog det hela. Och även om jag verkligen inte klagar på min ekonomi så är det ju ändå så att jag måste hålla lite i slantarna, jag också. Kan man ha ett ekonomiskt trauma? Isåfall har jag det; åren efter skilsmässan då jag studerade på heltid och hade städjobb om kvällarna, för att överhuvudtaget överleva, ekonomiskt, med mina två hemmavarande tonåringar. Jag vet alltför väl hur det känns i magen när man betalat månadens alla räkningar och kanske har 5-600 kvar till mat... En verklighet för många enastående hushåll idag. Och jag får ont på samma vis varje gång jag inte har absolut koll på min ekonomi, när det sker något oförutsett eller något jag inte kan råda över, som skenande matpriser, hyreshöjning, besninpriser, elpriser och så vidare. Så gårdagens besked om hyreshöjning tillsammans med beskedet från det jeffla orange kuvertet (som jag för en gångs skull kikade i - fast digitalt, då) att om jag väljer att sluta vid 65 får jag en hel tusenlapp mindre i pension än om jag slutar vid 66 räckte för att nattsömnen skulle bli krajjig.

Baka bröd är också vilsamt

Men, som sagt... det finns andningshål och ljuspunkter... naturen, famtiljen, och stickningen och det andra arbetet med mina händer. Att umgås med vänner på ett enkelt och avslappnat vis. Bara detta att jag lugnt säger nej tillsådant jag inte längre har lust med, oavsett om det gäller resor i jobbet eller något socialtsom kommer ta mer än det ger. I helgen blir det ljust! Då kommer Sigrun hit och vi ska göra en efterlängtad utflykt till Stenshuvud! Fint!