don't look back - ever...

Jag har varit på student idag. Inte på min egen arbetsplats utan på min förra. Anledningen är att jag lämnade en blivande trea för en ny tjänst och vi lovade varandra att ses på studenten. Så det var ju bara att köra norrut igår eftermiddag, övernatta hos en god vän/kollega och sedan tillbringa dagen på skolan. Jag kunde ju inte helt hålla fingrarna från syltburken utan hjälpte till lite med de sista förberedelserna och fick vara med på min gamla klass mentorstid innan det var kyrkan och stipendier och lunch och utspring. Omtumlande och roligt och väldigt vemodigt; inte bara för alla dessa underbara unga vuxna som jag kanske aldrig mer kommer att träffa, alla glada ögon och varma kramar och skrivande i studentmössor, utan också för det känslomässiga bungyjump det kan innebära att komma tillbaka till en arbetsplats där jag haft mina finaste, roligaste, mest utvecklande och lärorika år. En arbetsplats med grym takhöjd och total tillit till lärarnas professionella förmågor. Kollegor jag haft ruggigt bra samarbeten - och mycket kul! - med. En arbetsplats som, bland annat på grund av sin ringa storlek, medger att alla blir synliga. Varje dag. Elever såväl som lärare.

När studenterna sprungit ut och, till ackompanjemang av musikkåren, tågat ner till parken vid den lilla sjön för mingel med familj och vänner satte jag mig i bilen och körde hem. Med en stor klump i magen. Från den allra första dagen på den skolan kände jag mig inte bara välkommen utan som en självklar del i laget. Och idag... det var som att komma hem, efter en mycket lång resa.

Men nu är det som det är. Jag är här. I en ny stad, på ett nytt (nåja... jag har avverkat ett läsår) jobb och med nya, goda kollegor. I morgon har vi utspring av hundratals glada studenter. Livet rullar väl vidare.

Don't Look Back - John Lee Hooker & Van Morrison

torparliv

Jag är nog ingen vidare torpare. Alldeles för lat. Men igår kväll åkte jag till Öland och gjorde väl just inget mer än att konstatera att det fanns ett getingbo i förrådet där gräsklippare och stolar och whatnot finns. Jo, sedan drack jag ett par glas vin och löste korsord innan jag gick och la mig med myggfönstret isatt och lyssnade till den nattliga fågelkonserten därutanför. Näktergalen skåpade helt ut de andra. Sixten lyssnade också uppmärksamt, men troligen inte helt utan baktankar av hans svansföring att döma.

Idag har jag dock inte legat på latsidan. Jag drack mitt kaffe i lugn och ro innan jag gick ut i det där skjulet ändå, hittade en gammal burk Radar och sprejade mot getingboet innan jag kvickt förpassade mig annorstädes. Sedan var jag och införskaffade mer Radar, soppa till gräsklipparen och lite rengöringsmedel och när jag kom tillbaka attackerade jag. Att få igång gräsklipparen kändes som andens makt över materien, ungefär. Trasigt handtag till startsnöret och rost på tändstiftet. Men vad tusan... lite kan jag ju fixa med. Till slut startade den och då klippte jag ner det allra mesta av det mer än knähöga gräset på tomten. Drygt var det och vackert blev det inte, men nästa gång ställer jag ner kniven och klipper kortare och det kommer att bli bra. Så städade jag invändigt, skurade duschrummet och mulltoan och sprejade mer på getingboet. De var inte glada, initialt. Senare var de antingen döda eller bortflugna. Först efteråt såg jag varningstexten att man inte ska spreja rakt mot getingbon eftersom de kan bli lite griniga då. No kiddin'...

När jag var klar med allt fick Sixten komma ut i selen en stund medan jag drack en massa vatten (det var hysteriskt varmt och svettigt att klippa gräs i nästan två timmar i solen) och åt vattenmelon. Sedan packade jag ihop och körde hem. Nästa gång kommer det att bli mycket latare, igen, och det ser jag fram emot.

The Goldhearted Miner - E.S.T.

min hjärna slirar mest

Bostadsbolaget som äger fastigheten bjuder på två timmars hantverkarhjälp till nyinflyttade. Det är ju rätt tacksamt, även om jag klarar rätt mycket själv. Så idag var en kille här och fick skruva upp några hyllor (krävde slagborr och det har jag ingen) och fixa en packning till tvättmaskinen. Tyvärr fick han inte lov att sätta upp skenan så jag kan hänga teven på väggen. Något med försäkringen. Synd, för det är bra att vara två när det ska hållas och märkas upp och sådant. Men hur eller hur har jag nu ordning i tvättstugan och även i köket blev förvaringen lite bättre. Inte så dumt.

Nu har jag satt alla betyg och alla klasser utom en är införda i Dexter. Jag ska först prata betyg med dem i morgon, och sedan är jag klar med årets betygssättning. Även om jag, som lärare, är suverän när jag sätter betygen så vill jag alltid kommunicera dem med eleverna och ge dem en möjlighet att diskutera dem och jag kollar att de, även om förhoppningarna kanske varit högre ställda än de betyg de fått, kan känna att det satta betyget är rimligt och rättvist.

Igår hade jag en himla skön och fin dag med Sigrun. Hon sov över från tisdagen och vi ägnade förmiddagen åt att utforska Ystad (vi hittade en stor fågeldamm, en lekpark och blåbärsglass). När hon sovit middag packade vi utflyktsryggan och letade upp en remsa vacker strand, som överraskande nog var så gott som folktom. Där lekte vi med vågorna som fräste in över sand och små släta stenar, fikade och grävde ner fötterna i varm sand. Inte för ett ögonblick tänkte jag på Sweden Rock och att jag inte är där i år.

Jag har lite semestervittring. I helgen bränner jag nog upp till Öland och bekantar mig mer med stugan. Jag ska fixa en skön sol- och lässtol där jag ska sitta och läsa, när jag inte cyklar eller vandrar. Nästa helg har jag lånat ut den och ska själv vara hemma och kanske åka ut till den där obefolkade stranden igen. Men dessemellan är det en avslutningsvecka att genom- och överleva.

En dag i taget, nu.

Rats - Ghost

livet, dårå...

Det har varit några fina, somriga dagar. I torsdagskväll hälsade jag på hos kollegan vid havet. Inte blev det något jobbprat och skönt var väl det. Fredagskvällen gick åt till ett besök på IKEA och igår pysslade jag i ordning, blev klippt och började hänga tavlor. Jag ville inte banka i väggarna för sent, så jag ägnade senare delen av kvällen åt en film. Idag fick jag klart med tavelhängandet, var en vända på återvinningscentralen, köpte en ljuvlig lavendel att ha i kruka på baktrappen och sedan stoppade jag in Sixten i reselådan och körde ut till Börringe för sol och lite bad i poolen  men framförallt för att umgås med sköningarna därute. Ja, och kanske lite sorkjakt för katten, dårå.

I morgon är det jobb igen.

Us & Them - Pink Floyd

wherever i lay my hat

Fiskafänge i poolen.

Nu är jag här. Hemma. Jag tycker redan om det! Även om det känns konstigt, och lite väl tyst, att inte bo i kollektiv längre så känner jag att det här är bra. Ett eget hem, igen. Jag och katten, bara. Jag har redan fått ganska bra ordning på saker och ting och till helgen ska jag ta mig något glas vin och hänga tavlor. Det är trivsamt göra.

Och jag träffar la famiglia en hel del. Jag var där och hämtade Sixten i söndags och vi hängde lite på gräsmattan och Mike bjöd på morsdagspicknick med goda smörgåsar och alkoholfritt bubbel (en preggo och en chaufför),  igår var jag där och monterade ner min kökslampa och körde lite skräp till sopstationen, vi åt middag tillsammans och jag och Sigge hängde i soffan en stund och idag var jag med på sommarpicknicken på förskolan. På tisdag käkar vi middag här och Sigrun sover över till onsdag. Så, det är ju ingen risk att vi tappar bort varandra.

Jobbet är inte längre så kaotiskt. Det mesta är bedömt och sammanställt och jag har satt betyg i de flesta av mina kurser. Sedan återstår ju en del betygssamtal innan jag spikar dem, förstås. Men det pågår, det också. Jag ser en ljusning, helt enkelt. Överlever ännu ett läsår. I morgon ska jag och en kollega, med ett litet hus ute vid havet, åka ut dit, sätta oss med varstitt glas rosé, em god sallad och dra uppriktlinjer för ett intressant projekt som vi hoppas få gehör för. Ja, inte på arbetstid, givetvis, utan frampå seneftermiddagen. Känner jag henne rätt - och det gör jag - så blir det nog goda samtal om annat också. Som livet, till exempel.

Art For Art's Sake - 10cc

reservtanken

Den här vägen. Hur många gånger
har jag inte gått, sprungit, cyklat här.
Glad, ledsen, arg och fundersam.
Ett Happy Place.

Jag tänker på så många saker jag vill skriva om. Roliga grejer, allvarliga ting. Men den här tröttheten tar över allt. Jag går på inget annan än ren vilja, nu. Jobbet (med all stiss som är nu) och flytten. Jag tvingade mig att fylla bilen med lådor ikväll igen, innan jag tog en dusch och sedan satte mig här en stund. Men jag är helt tom. Vill bara sova.

Imorgon åker jag till lägenheten (snart: "hem") och hivar in det jag har i bilen, sedan åker jag ut hit till Börringe och tar fredag. På lördag går "storflytten" och sedan kan jag börja pusta ut. Att gå "hemma" och skapa ordning och struktur kommer bli bra. Jag behöver ju också åka ut hit och plocka det sista och städa lite. På onsdag är det picknick på Sigruns förskola och så rullar livet på, och vidare. Snart semester...

All Our Thoughts - Kadavar

tids nog

Jag var på Öland igår. Sommaren har kommit dit också och vi satt utanför det lilla båtsmanstorpet (ditflyttat från Småland, på1800-talet) och drack kaffe bland syrenerna. Jag gillar inte att fota hemma hos folk hursomhelst så bilderna får vänta tills jag är där på egen hand.  Det kommer att bli fint, om än lite ensligt. Dock är ensligheten en chimär; det är bara några minuters cykeltur in till Färjestaden, för nödvändig proviantering, och ner till havet, för bad, soldyrkan och själslig ro. Men stugan ligger nästan lite hemligt sådär, vilket jag tycker är spännande, dold bland träd och åkrar.  Jag ser mig själv sitta där och läsa, drickandes kaffe eller vin och kbt:andes min mörkerrädsla. Vill jag ut och vandra, eller cykla, på Alvaret är det bara några kilometer tills det tar vid på allvar (pun not intended... ;))

Jag tog inga kort någon annanstans, heller, förutom ett när vi fikade nere i hamnen i Färjestaden. Men det var en vacker dag och dagen idag, här i Emmajävlaboda, ser ut att bli fin, den också. Jag ska strax äta frukost och kanske ta en promenad med Lena, innan jag kör rakt ut i storskogen och hälsar på Erica på hennes torp. Och så småningom kör jag hem till Skåne, igen.

Det känns lite konstigt fortfarande, att säga "hem", men i fredags, när vi satt några gamla vänner/kollegor här och samtalade så dök ju frågan upp - mest retoriskt - om jag inte längtade tillbaka, ändå? Och... jovisst, jag saknar dem och jag kan även sakna arbetsplatsen och visst är Emmaboda ganska gulligt, när man kan betrakta det på avstånd, men flytta tillbaka? Icke. Jag hade gärna arbetat på VMG igen - men bo här i Byn, igen? Nope. Det är jag färdig med. Nu vill jag att rötterna ska få fäste i Ystad på obestämd tid, om än inte för alltid.

Redemption Song - Bob Marley

update

Förra veckan la jag ingen direkt tid på lägenheten utan höll mig härute i Börringe och hjälpte till att förvandla elva månaders byggarbetsplats till ett vackert och ombonat hem. Vi hann. Femton minuter innan första nattgästerna (syrran Malin med familj) dök upp, på fredagseftermiddagen, kom köksfläkten på plats. Det var sista momentet. Sedan rustade vi för 40-årsfestligheter och på lördagen var det nästan femtio personer här. Vädret var härligt och vi var ute mest hela tiden. Mölkky, kubb, grillning, bad i poolen, roliga samtal, kaffe och tårtor och sent på natten körde jag in till Ystad för att sova där, då jag upplåtit min del av huset till syrrorna med familjer. Det kändes fint att vakna där i tystnad och avskildhet. Lägenheten har en välkomnande och lite stillsam atmosfär.

Ja, och sedan var det ju tillbaka till arbetet, igen. Just idag har jag varit "ledig" för att rätta nationella prov (ENG06). Jag arbetade en god stund på biblioteket, i väntan på en IKEA-leverans till lägenheten, och sedan körde jag hem till Börringe för att rätta resten. I skrivande stund har jag tretton kvar, så det hinner jag inte ikväll. Rättare sagt; jag orkar inte. Det är hyfsat snålt att man får en ynkans dag att rätta 45-50 uppsatser. Ingen fixar ju det utan resten får man försöka hinna ändå. Förhoppningsvis kan jag kompa ut tiden, den där sista A-dagen i juni...

Nu ska jag bara överleva några dagar till och sedan kör jag upp till Emmaboda över helgen. Jag ska bo hos vännen Lena och träffa ett par andra, sköna kollegor också. På lördag eftermiddag ska jag åka över till Öland, med fina vännen Tomas, och öppna stugan för säsongen - sedan är den "min" i drygt tre månader! JÄJ!

Goddamn Right (it's a beautiful day) - Eels

swooosh!

Helgen rann förbi i en grisblink. Men mycket har hunnits med här i huset. Vi har faktiskt kört från sju på morgonen tills vi däckat om kvällen, med plantering och röj och innefix och tvätt och IKEA och tillbakaflytt till nya köket och poolstädning och whatnot. Ja, vi har till och med hunnit med kaffe- och pannkakspauser och Sigrun har lekt i timtal ute. Nu ser det faktiskt ut som att det mest kommer vara i box tills fredagen då en del folk (mestadels la famiglia) anländer inför lördagens födelsedagsståhej.

Förutom allt detta blev det också av att köra in en vända till Ystad med bilen full av boklådor, handdukar och sänglinne, några lampor och andra pinaler. Jag tror jag kommer att trivas finemang i den där lägenheten. Den har en lugn och vänlig atmosfär. På tisdag hopps jag hinna hiva av ett litet lass igen.

Kort arbetsvecka väntar. Två dagar inne och en tredje hemma för att rätta uppsatser och sedan är det ju helg igen! Galet.

Nearly Forgot My Broken Heart - Chris Cornell

livstecken

Jag har inte glömt bloggen, men har inte orkat - eller hunnit - skriva något. Förra veckan var official Hell Week, på jobbet, och när den var över körde jag upp till Värmland och tillbringade helgen där. Jag och syrran Malin begick vår numera smått traditionella (andra året i rad...) valborgsvandring. I år valde vi en led norr om Acksjön. Härlig trollskog, mörka skogstjärnar, mossar, små bäckar och brusande åar. Smala slingriga, och ibland branta, stigar och några snälla bitar på skogsväg. På vägen hem körde jag om Kopparberg och hälsade på mor och far, också. Och så hem igen och arbeta tre dagar.

Här i huset går nu Det Stora Köksbygget mot sitt slut och den här helgen blir det plocka och röja och städa och fixa. Om mitt ryggskott light, som jag fick i onsdags, ger med sig har jag lovat klippa gräset på tomten, också.

I torsdags fick jag nycklarna till min lägenhet. Jag ska flytta in lite grejer då och då och så får det bli storflytt sista helgen i maj - om nu de som lovat hjälpa mig kan då. Jag var där en sväng igår eftermiddag. Det känns lite overkligt att jag nu ska bo där. Bygga mig ett hem igen. Men mest känns det såklart bra.


Ikväll hade jag planer på ett par glas vin, men jag tror jag hoppar över det och går direkt till Gå, dvs rullar ut spikmattan i sängen och kryper till kojs om en stund. Ljudbok till det, förstås. Jag är nu på den sista Wallanderboken, Pyramiden, och sedan ska jag läsa/lyssna på något helt annat.

Pressure and Time - Rival Sons

gäääsp

M & M är på jobbresor och jag har hand om Sigrun några dagar. Jag tänker, när hon somnat och jag hängt en tvätt och plockat i ordning lite inför morgondagen, att jag ska sätta mig med min bullet journal och strukturera de närmaste veckorna, och kanske också tillåta mig själv att ytterligare stanna upp och tänka. Tänka på att jag snart ska flytta och att det kan vara ett fint tillfälle att göra någon form av omstart på saker och ting och försöka tänka, eller känna mig fram till, ett önskat läge. Att slippa det låga, tunga och smygande självföraktande och komma mig upp på banan igen.

Men jag orkar inte. Jag är dödsens trött. Så jag går och lägger mig istället.

Motorcycle Emptiness - Manic Street Preachers

working girl

Veckan har varit London söndag - torsdag och fast jag verkligen kände väldigt lite lust inför resan så blev den väldigt bra. Vi har haft fullt upp utan att stressa och dessutom har vädret varit fabulous. Jag menar, vem väntar sig att komma hem solbränd från England? Vi har vandrat, sett oss om, tillbringat en dag på Richmond University, hamnat i både en bollywoodinspelnng och i demonstrationer för, och emot, den indiske premiärministern. Vi har blivit guidade på The Globe, besökt Natural History Museum och Victoria and Albert Museum och upplevt en skön musikal, Motown. Min första Londonmusikal, faktiskt - men säkert inte den sista. Fantastisk show med en ensamble som inte bara var professionella utan hade hjärta dessutom. Hjärta och... soul!

Det är också tröttsamt att resa med en grupp elever och det var en smula tungt att komma mig ur sängen idag. Som tur är har arbetsdagen flutit på i ett ganska behagligt tempo och ikväll latade vi oss med icke-hemlagad pizza. M & M pysslar med sitt och jag njuter ett glas ljuvlig tokajer och ser en dokumentär på Netflix. En rätt fin fredagskväll, if you ask me. Och helgen får bli avslappnad. Jag ska förtränga att jag har 21 uppsatser i ENG07 att rätta, och 38 religionsprov.

Let's Get It On - Marvin Gaye

I Want You Back - The Jackson 5

vab

"Det var en konstig docka. Och läskig."

Nuförtiden kan alltså till exempel en mormor vabba, när barnbarnet inte är friskt nog att vara på förskolan. Jag behövde dock in till jobbet för att träffa elevgruppen jag ska resa till London med, på söndag. Så Sigrun fick följa med. Jag tror hon tyckte det var spännande att se var jag jobbar. Hon tyckte skolan såg ut som ett slott (den gamla delen har ju faktiskt ett högt, fint torn). På min skrivbordslampa bor alltid en liten I-or och den tog hon hand om. Så var hon med på mötet med eleverna och sedan var det ju fredagsfrukost med kollegorna i arbetslaget. Där satt hon och plockade osten av en macka och åt ett Oreokex och var allmänt belevad. Sedan körde vi hem. Dagen är bara att vara med henne och vi har hängt en tvätt och lagat lunch. Just nu sover hon middag och sedan får vi väl se vad vi hittar på.

Ute är det ganska fint väder, men det blåser fortfarande ganska friska vindar. Humöret är som det är. Eller... humöret är rätt okej, men själen är lite låg.

Det ordnar sig väl.

Your Song - Elton John

våren, kanske?

Helgen som gick var fin, trots att jag var sjuk när jag kom hem i fredags. Jag körde mitt tvärsäkra kort: tidig läggning med två Panadol Night. BAM,så sover jag som en sten i minst åtta timmar.

När jag vaknade på lördagsmorgonen var jag inte helt kurant, men jag tog två vanliga panodil och for över sundet, till Louisiana, tillsammans med fina kollegan Maria, som känns som ett gott vänämne. Det finns alltid så mycket att se där, men vi valde att koncentrera oss på Picassos keramik. Beundrade de enkla, svepande linjerna, de sköna formerna, lekfullheten, skaparglädjen, fantasin. Åt en lunch ute på terassen (det blev rätt kallt efter en stund) och ägnade oss åt sköna, trevliga samtal. I den tidiga kvällen for vi hemåt,planerandes nya utflykter framöver.

I söndags kände jag mig tillräckligt okej för att haka på kollektivet (med viss utökning) som skulle vandra runt Häckebergasjön. Det är jag glad att jag gjorde. Vilken dag. Sol, ljumma vindar och en fin vandring. Mestadels är det lätt terräng och man kan njuta av dofterna, fågelsången och prasslet av fjolårslöven under skorna. Vi hade med oss fika och i en solig backe satt vi en god stund och aldrig smakar väl kaffet så gott som ute.

Payback igår och idag. Jag är verkligen tokförkyld men att vara hemma från jobbet går helt enkelt inte. En enda tappad dag kan ställa till med oanat elände lite lämgre fram. Så jag har nässpray, panodil, bafucin, pappersnäsdukar och chai i min arsenal. Det funkar, men när jag kommer hem är jag ju helt slut, såklart. Mår jag så här i morgon åker jag in på förmiddagen och tar dagens enda lektion, ställer in eftermiddagens möten och åker hem. För på torsdag och fredag måste jag palla hela dagar, igen...

Come Back Life - Kadavar

nu och sedan

Det börjar dra ihop sig till den galnaste tiden på läsåret - vårterminsslutet. Det är nationella, och andra, prov och det ska vaktas och sambedömas och givetvis läggs det in schemabrytande temaaktiviteter för hela årskurser och studieresor ska genomföras, liksom friluftsdagar där man ska vara funktionär, och så småningom betygskarusell. Jag tillbringade över en timme igår med att bara sortera allt detta och lägga in i min kalender så jag kan få en översikt då all denna information ligger på minst tre olika ställen. Det kändes skönt att göra. När jag vaknade mitt i natten kunde jag tänka på att jag har koll nu, och sedan somna om. Och medan jag dricker mitt morgonte kollar jag jobbmejlen och ser att tjänstefördelningen för nästa år har landat. Jag läser igenom den och får väl ändå känna mig ganska nöjd. Jag kommer bara undervisa på två program (SA och VO) och dessa två ligger grannar, på samma våningsplan där jag har min hemvist. Slut på det stressande springet upp och ner och överallt. Jag får några lite mindre grupper, också. Men allt är inte vad det ser ut att vara. Ett par av de där grupperna är ganska krävande. Men jag tycker ändå att det känns bra. Sedan får jag se vilka övriga uppdrag jag kan tänkas få. Förstelärare blir det ju inte (jag har fått förklarat för mig att det är uteslutet eftersom jag då skulle tjäna mer  än mina chefer...) och det behöver jag inte vara, heller. Men det finns lite annat på lut.

Jag har åtminstone blivit ganska duktig på att inte åka in till jobbet sådär bedrövligt tidigt. Idag börjar jag egentligen inte förrän kvart i tio, enligt min ramtid, och jag lär i alla fall inte vara inne före kvart över nio. På minussidan ligger då att jag inte heller bränner in i svinottan för att träna. Men det kommer en tid för det också. Bara inte nu.

Let There Be Rock -AC/DC

onwards...

Ledigheten slut. Verkligheten är över mig. Jag är ändå glad för dagarna i London, liksom de med la famiglia the extended version. Huset var ganska fullt i påskhelgen, med syster från Kil och hennes familj och så Linus och Nathalie.

Nu är det bara att köra vidare. En resa med elever, nationella prov och vandringshelg i Värmland väntar de närmaste veckorna. Och så vore det ju trevligt om det slutade snöa, förstås.

Annars är det som det är. Det var inte helt oangenämt att vara tillbaka på jobbet, ändå. Jag har ett par verkligt trivsamma och fina kollegor,som jag utan vidare kan betrakta även som vänner. Det är gott att se dem igen och vi har ett gott utbyte - och då inte bara didaktiska idéer utan... livet, liksom.

För lite Ystadskänsla läser jag om Mankells böcker om Wallander. Jag läste dem när de kom, och det är ju ett bra tag sedan. Jag tycker temat kring främlingsfientlighet och kyla framträder tydligare, men Mankells språk blir jag inte riktigt vän med.

Och så stickar jag mig en tröja.

Where Are We Now? - David Bowie

london town

Jag tänker att jag skulle kunna vara här hur länge som helst och bara vandra runt och kolla in. Kolla in gatulivet, husen, alla språk som pratas runtomkring en, människorna, trafikpulsen, maten från världens alla hörn, musiken som är ständigt närvarande, muséerna, bokhandlarna, det kulturella utbudet. Att resa ensam ger mig sköna möjligheter att följa mitt eget huvud - eller kanske bara mina fötter. Att för en gångs skull inte behöva ta det minsta hänsyn - ja, förutom det allmänna till människor jag möter - utan komma och gå som jag vill, när jag vill och vart jag vill. Vill jag inte prata så gör jag inte det. Eller så får jag fina samtal som det jag fick med tjejen som satt, på en bit kartong, med sin katt utanför Tesco Express vid Tower Bridge. Katten var så fin och blank i pälsen och så lugn och tillfreds, mitt i allt brus, och tjejen var så stolt över henne. Hon berättade att det enda som kunde stressa katten var när aggressiva hundägare kom för nära och försökte skrämmas. Vad är det med folk, egentligen?

Don't Let Me Down - The Beatles

tjolahopp, typ

Assistenten gillar också sovmorgonar.

Jag är glad att jag hakade på middagsinbjudan i fredagskväll, till några vänner till M&M som också bor härute i spenaten. Det blev gott och trevligt och jag tvingade mig att vara social. Jag är faktiskt rätt bra på det när jag väl gör det. Bra samtal också - inte bara småbarn och ytflyt.

Igår var jag inne på sy- och stickmässan i Hyllie. Det blev en ganska stor kasse garn och ett par roliga idéer i huvudet. Innan jag for hem sammanstrålade jag med goda låna-ut-stuga-på-Ölandvännen för en långfika. Så lättsamt och välgörande att ses och bara ta upp samtalstråden där vi la den sist.

Och idag har jag kört några maskiner tvätt, lagat middag, sett två filmer (Mudbound och Lady in the Van) och stickat vidare på Sigruns cape. Och ledigheten har ju bara börjat. I morgon ska jag ta mig en liten sovmorgon och sedan åka till London.

Li'l Red Riding Hood - 999

och ändå...

Och samtalen med den här lilla, då...

Dagarna är lite ljusare nu, ändå. Två dagar har jag till och med haft solglasögon på mig när jag kört till, och från, jobbet. Fåglarna kämpar på med sina vårlåtar och temperaturen kryper upp över nollan mitt på dagen. Själv är jag ändå ganska låg. Jag är inte den jag varit och vill vara, känns det som. Och ingen kan göra något åt det, mer än jag själv. Och jag är så jeffla seeeg. GAH.

Nåväl. Ljuspunkter finns: jag har fått ett garage på bakgården, till mitt nya hem. Jag ska in till Malmö på lördag på Symässan. Mest för att förhoppningsvis fynda fint garn och få inspiration men det kommer bli ett ganska socialt event, också. Flera av kollegorna ska dit och vi tänkte oss ses och fika eller luncha ihop. Efter mässan ska jag också sammanstråla med en fin vän från Emmaboda, som är i stan. Och så är det ju London nästa vecka.

Det är bara jag, liksom.

Free Fallin' - John Mayer

lättnad

Snart London, igen!

Jomenvisst. Nu har jag fått en lägenhet. I ett korsvirkeshus. På en liten gata/gränd med kullersten. I den allra äldsta delen av Ystad. Just så som jag drömde om och hoppades på, när jag bestämde mig för att ta jobbet och dra upp tältpinnarna. Själva lägenheten är fräsch, välplanerad och himla mysig. Där kommer jag att trivas fint. Inflyttning på senvåren. Livet tar lite fart, igen.

Jag hade lust att gå i skogen idag. Men svinkyla, snö och starka vindar gör att jag skjuter upp det. Mest för att det inte är så kul att köra bil, till närmaste skog, i sådant väder. Kanske imorgon?

St. Patrick's Day idag.

The Fields of Athenry - The Dubliners

hur eller hur

"Sol" i ögonen

Helgen har ändå varit fin. Vädret har ju varit skit men det har varit desto roligare i kollektivet. M&M har tagit för vana, upptagna som både de och alla deras vänner är, att bjuda hem folk på frukost när det alltid körde ihop sig med middagar och folk inte kunde - eller de själva. Så igår var vi tio runt frukostbordet och idag sju. Det är en bra grej som jag ska anamma själv.

"Sol". Typ.

Igår var också IKEA. Det är marginellt roligt men eftersom jag själv inte skulle handla något så var det ändå ganska kul att bara gå runt och kolla på allt möjligt med Sigrun, medan M&M satt ett par timmar med en köksplanerare. Idag har vi packat ihop alla deras köksgrejer och avvecklat kyl och skafferi så några veckor framöver blir det mitt kök som kommer att användas istället. Vi kände väl inte direkt för att ställa oss vid grytorna dock, så det fick bli hämtpizza till middag. Men i morgon blir det ärtsoppa (den puttrar på spisen och sprider en ljuvlig doft av timjan i huset) och ugnspannkaka (för de som gillar sådant) och sedan är väl ruljangsen igång.

Vi bygger ett hus till Spiderman.

Arbete i morgon, igen. Förstås. Två veckor och sedan påskledigt. Första halvan av ledigheten ska jag vara i London, på egen hand, och andra halvan får vi värmlandsdelen av familjen på besök. Det ser jag fram emot.

Anemone - The Brian Jonestown Massacre

vårvinterlåg

Lördagsmorgon. Jag vaknar alldeles för tidigt (tack för det, katten...) och går upp och gör mig en kopp te och kryper tillbaka i sängen. Naturmorgon på P1. Rätt mycket att pyssla med i kollektivet, den här helgen. M&M inleder nu Projekt: köksrenovering. Väldigt, väldigt välbehövligt men också utmananade eftersom vi nu ska samsas i mitt lilla kök. Som inte har diskmaskin. Och begränsat med arbetsytor. Men först är det nerpackning av en massa grejer och så migration av resten, till mitt kök. Mycket logistik blir det.

Kök ska beställas också. Jag funderar på att följa med till IKEA idag och passa på att kolla på en bäddsoffa. Jag tror att jag ska ha en bäddbar soffa, när jag flyttar.

Jag tror fortfarande jag har någon form av depression. Inget är kul. Jag får inte till någon träningsrutin. Jag känner mig trött och ful. Förhoppningsvis blir det bättre när snön försvinner. Men framförallt vore det ju jävligt trevligt om det NÅN gång kunde vara lite sol. Det har väl varit några dagar, såklart, men i stort sett känns det som det varit gråmolnigt och trist sedan jag flyttade hit. Tristskåne, liksom.

Det ska väl vara Öland, då, som är mitt hopp just nu. Något jag kan fästa tankarna vid och se fram emot. Det, och att pelargonernas växtkraft är fantastisk. Som vanligt, när jag tog fram dem ur vintergömman, tog de fart på bara ett par dagar. En av dem var jag just på väg att ge upp hoppet om, men sipåfan om det inte kommer två små gröna utväxter längst ner vid stammen! Och igår eftermiddag, när jag körde hem från jobbet, såg jag tre tranor flyga in över fälten.

Jag antar att det bara är en vårvinterdepression.

Tired Angels - Mountain

hopp

And it goes on. And on. And...

I morse när jag vaknade tänkte jag att jag nog är deprimerad. Ikväll är jag inte lika säker. Men det kan bero på att jag har viss anledning att tro att det kanske lossnar på bostadsfronten, endera dagen. Och dessutom fick jag ikväll ett alldeles grymt erbjudande; att till enbart självkostnadspris (el, försäkring, vatten etc) fritt få disponera en god väns stuga på Öland, hela sommaren. Den ligger lite avskilt och bara ett litet stycke norr om Stora alvaret (JA! Vandra!!! Cykla!!!). Liten nog att bo i ensam, stor nog att rymma besökare. I andanom ser jag mig själv sitta där i det magiska kvällsljuset, i en utefåtölj, läsandes en god bok, drickandes ett glas vin och lyssnandes på naturen, bara. Ja, jag tackade ja, såklart.

Jóga - Björk

snösmocka

I tisdags meddelade skolledningen hastigt, strax före lunch, att all undervisning skulle ställas in från kl 12 så att alla kunde ta sig hem tryggt, i det hastigt uppdykande snöovädret. Efter ett tag körde jag hemåt - västerut - lugnt och stilla och svängde in på Sigruns förskola kvart över två. Solen sken, men norröver smög sig en molnbank upp. När Sigrun fått på sig jackan och vi gick ut hade det redan börjat snöyra. Vi passade på att köpa mjölk och bregott på macken innan vi tog oss hem. Allt som allt tog det kanske 70 minuter? För en av kollegorna som dröjde sig kvar på jobbet lite längre tog det tre timmar att köra de sex milen till Malmö. Matilda skulle jobba över men fastnade i kö utanför Svedala och var nästan två timmar försenad när hon väl kom hem. Mike hade tur och kom undan alla bilköer efter att E65 stängts av helt alldeles här borta vid Sturupsrondellen. Båda två fick trixa sig bakvägen till byn.

Och sedan dess har vi varit hemma. Totalt insnöade. Bokstavligen. Vi har turats om att hänga med Sigrun så att de andra fått arbete gjort. Skolan har stängt resten av veckan och M & M har inte kunnat ta sig in till Malmö/Köpenhamn. Vi har inte ens kunnat ta oss ut till E65:an. Idag skottade vi, med förenade ansträngningar (Sigrun också!), parkeringen uppe vid huset och infartsvägen och sedan körde vi upp bilarna så de åtminstone står vid bygatan. I morgon måste de verkligen in till sina jobb och vägen västerut är, om inte bra så åtminstone mindre besvärlig än österut. Hoppas vi. Själv blir jag ju hemma. Jag ska försöka sova ut. I morse var jag uppe aptidigt för att bevaka väder-och trafikrapporter och invänta besked från skolan så nu är jag rejält trött.

Visst är det frustrerande att tappa nästan en veckas lektioner i kurser där det är gott om stoff och ont om tid men samtidigt är det oerhört vilsamt att veta att det inte finns något jag kan göra åt situationen. Det är bara att tugga i sig och det finns, för mig, något väldigt avstressande i det. Ett par rara blå tumvantar i skön ull har jag stickat åt Sigrun idag. Och motion får jag ju genom snöskottningen! Men det är en märklig känsla. Någon sa att för att förstå den skånska vintern måste man uppleva den. Jag tror jag fattar.

We Used To Know - Jethro Tull

tisdagsmorgon

Ledigheten är försvunnen i fjärran och jobbet tuggar på. Men vi är rörande överens, jag och eleverna, om att vi kommer klara den här tuffa terminen en bit i taget. Nu fokuserar vi på de fyra veckor vi har att jobba på innan det är dags för påskledighet...

Jag har svårt att riktigt orka igång min träningsrutin. Det blir kanske två gånger i veckan vilket är alldeles för lite. Men jag kommer snart att kunna nyttja tiden efter jobbet till utomhusmotion, nu när det blir allt ljusare, och ett par morgnar i veckan ska jag väl ändå kunna släpa mig upp innan fan fått på sig tofflorna. Något som däremot lossnat är stickningen. I fredags blev jag färdig med Sigruns islandströja. Jag köpte Léttlopi när jag var på Island, men insåg att garnet är på tok för sticksigt för ett litet barn (och för mig också, för den delen - jag hatar när det kliar...) så jag valde ett annat, mjukt ljuvligt ullgarn och tröjan blev populär! Av bara farten stickade jag henne ett par blå raggsockar också, i helgen, eftersom mina golv är väldigt kalla.

Tisdag, alltså. Fullpetade men helt okej ändå. Mitt största "problem" just nu är att ta hand om min kandidatoch se till att hon får ut så mycket som möjligt av sina veckor hos mig. Annars rullar det på och jag känner ett lugn jag inte gjort på länge. Kanske är det för att jag börjar känna mig hemma, eller så är det bara att antalet fucks given har minskat drastiskt?

Out Of My Head - Fastball

ledighet

Jag har sportlovsledigt. Några dagar har tillbringats hos mina tjejer, och Kristofer, i Oslo. Annars är det lugnt. Och det var det i och för sig även i Oslo. Jag ser Game of Thrones, stickar, läser, promenerar, umgås med familjen och fortsätter den lönlösa spaningen efter lägenheter.

Två dagar kvar att avnjuta.

Don't Let The Sun Go Down On Me - George Michael & Elton John

tack men nejtack

Barnet både beställde sig en halsduk
och valde färg och material.
Finaste alpackaull.

Jag fick lägenheten!

Och tackade nej.

Det räcker inte med bra läge och vackra fönster. Den var för liten. Visserligen luftigt vardagrum men den ynkliga matplatsen i köket och den lilla jungfruburen till sovrum hade inneburit att jag fått göra mig av med mitt ganska nya matbord, som jag gillar, och sängen eller det antika skrivbordet då bägge inte fick plats i samma rum. Dessutom var det genomgående plastmattor i hela lägenheten. Det går väl an i kök etc. (även om det inte är en hit nånstans, egentligen) men i vardagsrummet? Nope.


Det kommer fler tillfällen, har jag bestämt mig för.

We Used To Know - Jethro Tull

morgondagen

Ser lite ojämnt ut, men det blir snyggt
när det är blockat och klart

Plötsligt lossande stickblockeringen och jag har stickat halsduk och mössa till Sigrun och nu är en islandströja in the making. Det är roligt och medan jag stickar ser jag avsnitt efter avsnitt av Game of Thrones och tänker på nästa projekt. Det är lugnt nu, på jobbet - eller så är det bara så att jag äntligen är i fas med allt och det börjar rulla på. Chefen hade uppföljningssamtal med mig idag (det ska egentligen vara ett lönesamtal, men eftersom inget avtal är klartfick vi skippa den delen) och hon sa att hon tycker jag levererar över förväntan på alla fronter. Ja, vad trodde hon? Jag sålde in mig bra, men jag sa bara som det var. Är. Om det är något jag kan är det mitt jobb. Ja, och stickning, då.

Visningen i morgon. Jag vet inte varför, men det känns pirrigt. Jag vet inte varför. Det är ju bara en jeffla lägenhet. Den har ju inte ens balkong. Jag bor bra här, och det är trivsamt att inte vara ensam. Och ändå...

Come On - Lemon Bird

pk?

Madame Max Adolphe, warden of the death 
     dungeon Fort Dimanche. Female macoute, 
     right-hand woman of Papa Doc.
(Källa: latinamericanstudies.org/tonton)

I en annan tid kunde band på fullaste allvar ta sig namn med de mest skruvade konnotationer. Ponera att det idag dyker upp en grupp som kallar sig ISIS, utan så mycket som en glimt i ögat åt egyptiska gudomligheter, eller Pilkorsarna... Jag tror inte det skulle tas emot särskilt väl. Men 1971 kunde ett band mycket väl heta Tonton Macoute och komma undan med det - kanske med förklaringen att det också är ett voodoouttryck för liemannen. Kanske kan de det idag också? Tydligen har de, efter 45 år, plötsligt satt ihop en platta med en mix av gammalt och något nytt...

Hur eller hur snubblade jag över plattan sådär som en ibland gör när en letar efter något helt annat på YouTube och kanske var det just namnet som gjorde att jag klickade på länken? Det låter i alla fall riktigt bra, med olika keyboards, tvärflöjt sax och ett gött, lite drömskt jazzgroove. Jag är naturligtvis inte först med att upptäcka dem, men kanske inte heller den allra sista på jorden?

Men det var inte det jag egentligen tänkte skriva om utan att jag känner mig lätt exalterad då jag fått nys om en lägenhet och ska få se den nästa vecka och jag tror faktiskt att jag har en god chans! En tvåa i ett trevligt hus, bara några minuters promenad från jobbet och därmed ett riktigt centralt läge! Så snälla, håll tummarna för mig?

Just Like a Stone - Tonton Macoute

myshelg

Sista dagen själv med Sigrun. Ska bara lämna i morgon bitti och sedan lämnar jag tillbaka ansvaret till föräldrarna. Jag är inte alls lika trött som i fredags. Men så har vi ju kunnat låta allt ta sin tid, också. Sigrun tycker jag har fina halsdukar och själv har hon ingen, bara en sådan där fuskpolo, så jag undrade om hon vill ha en och det ville hon. En grön. Så vi for till närmaste garnbutik med självrespekt och köpte två milt ljusgröna nystan av den mjukaste, skönaste ull innan vi drog in till Malmö och Busfabriken. Där orkade jag med en dryg timme innan det vi körde vidare hem till Linus och Nathalie. Sigrun har inte varit hemma hos dem innan (samboendet är ju pinfärskt) och hon har funderat mycket på var de bor, om de har något kök och någon soffa. Nu fick hon själv se och jag undrar om hon inte tyckte det var nästan roligare än Busfabriken. Hemma igen tog vi igen oss på soffan en stund, lagade middag och till läggdagset fick det bli två extra sagor.

Min lördagskväll

Idag slog hon upp sina blå och hojtade lyckligt att det 1. var snö ute och 2. att vi skulle åka pulka. Vi kom oss ut en sväng, faktiskt, men bara på tomten och eftersom den är ganska flack går det ju bra att gissa vem som åkte pulka och vem som drog. Sedan vilade vi middag tillsammans och medan hon lekte med plus plus på köksbordet satt jag bredvid och lekte och jobbade undan de sista uppsatserna/omdömena. Man har väl simultankapacitet...

Strax dags att laga middag och sedan tar gonattsvängen vid. När barnet sover ska jag plocka fram och förbereda för morgondagens uppstart och efter det hoppas j g att det finns tid för ett avsnitt av Game of Thrones och lite stickning. Att sticka saker till små människor går ganska fort och jag har ett annat projekt som väntar. Litet, det också.

Notes About Freedom - Act II

För hon har solen i ögonen...

livet som småbarnsförälder

Föräldrarna är borta fem dagar. Jag och lilla barnet hemma. Det är att smyga upp tyst och göra mig klar, på morgonen, så att jag är helt färdig när det är dags att väcka henne, fixa en macka och klä på, borsta hår och tänder och köra till förskolan. Vidare till jobbet, jobba hela dagen, hämta den lilla och så hem och fixa middag och mysa i soffan med saga, lego, plusplus, verktygslådan med den batteridrivna skruvdragaren och ibland Peppa Pig. Sedan tandborstning och bada lite och mera saga och så killa på liten rygg tills sömnen kommer. Lite egentid för att göra i ordning, plocka fram för nästa dag och sedan själv ramla i säng och efter några timmar kommer hon knatande med Herr Kanin och två nappar och resten av natten samsas vi i den stora sängen. Hon hela tiden sökandes lite kroppskontakt. Liten hand i min. Ha litet ben över ens ansikte. Eller bara ligga näranära. Varmt. Väldigt varmt. Dricka vatten. Hosta lite. Och snart är det morgon igen och vi börjar om.

Det är roligt och mysigt och jag är glad att föräldrarna utan vidare ger mig förtroendet att hålla denna lilla vid liv. Men samtidigt... jag är ganska slut. Jag förstår inte riktigt hur jag fick ihop det med fyra?

I morgon ska vi till Busfabriken och sedan blir det fika hos Linus och Natalie i Limhamn. Eller... man ska visst säga på Limhamn om man vill visa lite lokalfärg.

Why Does My Heart Feel So Bad? - Moby

det bakomvarande

Hämta post i månsken är fint.

Arbetsveckan är redan påbörjad. Helgen försvann som en fredagslöning, med film och arbete och Siggehäng och socialiserande (gäster i kollektivet) och veckohandling och läsning. Plötsligt var det måndag igen, och den gick ju fort, den också. Fötterna var lite ledsna så jag satte dem just i ett varmt bad och sedan ska de smörjas in med någon mjuk kräm innan raggsockorna åker på. Himla skönt och jag borde pyssla om dem mycket, mycket oftare.

Arbetet bara rusar på. Snart sportlov och sedan är det bara några veckor till påsklovet. Galet! Jag skulle kunna jobba dygnet runt, men har bestämt mig för att jag bara kan göra mitt bästa och att det får vara good enough. Eller kanske tvärtom? "Hellre en levande hund än ett dött lejon", som det gamla ordspråket säger. Och min lägstanivå är dessutom jävligt hög.

I mitt huvud snurrar tankar på en lägenhet som jag hoppas på och på planer för trevligheter. En fika med en vän i Lund, lite efterjobbethäng med kollegorna, innan sportlovet, och några dagar hos mina tjejer i Oslo under ledigheten. En mörkröd stickning som ska bli en cape till en liten människa, en Londontripp (påsklovet) och junidagar på Öland. Jag hoppas också att någon vill haka på, på en vårlig cykelhelg på Bornholm. Därutöver lite musik, några böcker och bara vara. Det räcker fint som senvinter- och vårplaner. Ja, förutom våren själv, då, som jag längtar efter.

Black Napkins - Frank Zappa

rapport

Det gick fint, i morse. Jag testar i morgon igen!

Cello Song - The Books feat. José Gonzales

utmaning

I morgon ska jag göra något jag har väldigt svårt för. Två dagar i veckan börjar min arbetsplatsförlagda arbetstid kvart i tio. Men jag är alltid där vid halvåtta - kvart i åtta, i alla fall. Jag har alltid så mycket att göra och jag har sagt till mig själv, så ofta att jag numera tror på det, att jag gillar fasta rutiner som att komma till jobbet vid samma tid varje dag. Men i morgon har jag och en kollega lovat varandra att inte dyka in på jobbet före nio. Det innebär att jag kan sova till sju, göra mig klar i synnerlig lugn och ro och ändå hinna in till senast klockan nio.

Bakgrunden är att jag märkt att jag börjat lägga allt mer tid på min arbetsplats. En vanlig vecka lägger jag ungefär sex av mina tio förtroendearbetstidstimmar på min arbetsplats - BARA FÖR ATT HINNA ALLT DET VI FÖRVÄNTAS HINNA MED INOM RAMEN FÖR VÅRT DAGLIGA UPPDRAG. Och jag är rutinerad, snabb och har koll, vilket säger en hel del om arbetsbördan. Det finns alltså väldigt lite utrymme kvar för att själv kompetensutveckla sig och utvecklas i sin profession, för reflektion, för bollande av tankar och idéer kring undervisningen, för att hålla sig à jour med forskning, för spontana elev- och vårdnadshavarkontakter etc.

Och som en tyst protest av något luddigt slag (ingen kommer ju att märka något och jag får givetvis hitta annat utrymme för att fixa allt, t ex genom att ta hem jobb över helgen...) tänker jag i morgon inte alls vara en av de första på plats, småprata med morgontidiga elever och kollegor, fixa kaffe och vara allmänt tillgänglig för vemhelst som kan tänkas behöva fråga om något, vilja diskutera en elev eller be mig läsa något elevarbete och ge mitt utlåtande kring bedömning, prata om något privat,  osv. Nej, jag tänker glida in utsövd och stjärnögd (I wish...), fixa mig en stor mugg te och sedan köra dagens enda lektion, och så - med hörlurar på - sköta mitt eget. För det är väl så man måste göra för att överleva?

Spännande, va'?

You're Lost Little Girl - The Doors

när jag vill

För flera år sedan fick jag en bok av Matildas nya pojkvän, Mike. Den var den första i en serie,  A Song of Ice And Fire, och hette A Game of Thrones. Författare: R.R. Martin.  Jag läste den och gillade den väldigt mycket. Jag minns att jag sedan lånade ut den till en elev som blev helt uppslukad av den. Men jag hade ju så mycket annat att läsa och glömde halvt bort den. Efter ett tag dök teveserien Game of Thrones upp och jag reagerade inte så mycket, faktiskt. Jag tror till och med att det hade gått ett antal avsnitt innan jag alls uppmärksammade det hela och eftersom jag inte riktigt har den där serietittargenen så missade jag alltihop.

Familj, vänner och bekanta höjde den där serien till skyarna men allteftersom tiden gick ju mer efter blev jag ju och till slut bestämde jag mig för att inte se ett enda avsnitt innan jag läst alla böckerna. Senare halvan av sommaren 2016 lyssnade jag igenom alla fem böckerna (egentligen sex eftersom tredje boken, A Storm of Swords, bestod av två feta volymer) i en fantastiskt fin inläsning av Roy Dotrice och det var en skön läsupplevelse. Jag hade lurar i öronen dygnets alla vakna timmar (nåja... nästan, i alla fall) och var helt fångad i maktkamperna och intrigerna i Westeros och Essos. Mot slutet kände jag befogad oro; dels ångade tydligen teveserien på trots att R. R.  Martin sa sig ha två delar kvar att skriva och dels visade det sig att Dotrice var 93 år gammal och man behöver ju inte vara raketforskare för att inse att när/om R. R.Martin får tummen ur och skriver nästa del så kanske inte Dotrice kan läsa in den. Och mycket riktigt... han gick ur tiden 17 oktober, 2017, i en ålder av 94 år.

För att se Game of Thrones, utan att fultanka, behöver man ha HBO. Det har inte jag, men Matilda och Mike har. Deras teve är ofta upptagen av Shaun the Sheep, Peppa Pig, någon annan serie, eller tevespel så jag har liksom inte riktigt kommit till skott. Men... den här helgen har jag huset helt för mig själv! Och plötsligt var tiden inne, igår kväll, att börja se Game of Thrones ( eller GoT som de initierade säger/skriver)! En skål sobanudlar, två glas vitt, en gosig filt och jag hann se halva första säsongen (fem avsnitt) och jag är fast! Serien följer böckerna nära, vad gäller karaktärer, miljöer och händelser men är mer tevemässigt upplagda, så att man klipper mellan olika personer och deras berättelser medan böckerna mer är upplagda så att man kan följa en viss karaktärs äventyr i gott och väl en halv bok, innan man sedan får läsa om någon annan.

Planen för dagen är som följer: se ett avsnitt till, tvätta och greja, jobba lite (helt frivilligt - jag ska göra klart planering och upplägg för två läsprojekt och jag tycker det är roligt och det blir SÅ mycket bättre om jag gör det i lugn och ro här hemma, så jag hinner tänka färdigt, utan att bli avbruten, hela tiden) och sedan tar jag tidig kväll och ser GoT tills jag inte orkar längre!

All Your Thoughts - Kadavar

skynda, skynda

Jag vill att resten av arbetsveckan går fort. Helgen är helt obokad och jag är totalt redo för det! Fredag kväll blir det #thevuxenlife med popcornmiddag och något glas vin. En bra film - om jag inte somnar innan dess. Och sedan ligger helgen framför mig som ett oskrivet blad. Ljuvligt!

om vänskap

Tänk vad ett telefonsamtal från en vän kan göra för måendet. Inte för att jag är särskilt jättedeppig, men livsandarna är lite trötta. Och så ringer en god vän och vi bara pratar en stund och själen liksom lägger sig till ro.

ett satans röj

- Om du skulle tröttna på lärarjobbet, kunde du hjälpa folk att sortera, slänga och reda upp saker, säger sonen medan vi som bäst håller på att packa ihop hans hem.

Jag funderar lite på det. Inte att sluta mitt arbete, alltså, men hur detta att hjälpa andra att reda ut sina röror och organisera sina liv har på senare tid blivit ett innejobb. Det säljs böcker i ämnet, att "konmaria" (efter japanskan Marie Kondo som jobbat professionellt i åratal med "decluttering" och skrivit kioskvältarna The Life-Changing Magic of Tidying Up: The Japanese Art of Decluttering and Organizing och Spark Joy om hur man gör, om man vill göra det själv) är populärt (finns ett antal Facebookgrupper för detta) och det finns ett otal bloggar på temat. Kanske hade det passat mig? Jag är sjukt bra på att ha översikt, att röja och sortera och skapa ordning och struktur - både i hem, på arbetet och i livet. Att jag sedan inte alltid lever som jag lär är ju en helt annan sak. Hehe.

Hur eller hur har Linus och jag jobbat hårt i två dagar och nu är hans lägenhet nerpackad, allt som ska kastas/bortskänkas är sorterat och ordnat och vi fick med oss ett bra lass söderöver. Det är ju inte som att han levt i någon sorts kaos (han har god ordning) men man samlar ofta på sig en massa när man bott ett antal år i samma bostad och dessutom har ett generöst tilltaget källarförråd. Som grädde på moset har vi ju fått umgås, prata och trivas tillsammans. Ljuvligt.

Här hemma i kollektivet har vi en gäst som Sigrun har en crush Big Time på. Det har hon haft sedan hon var nyfödd. I morgon åker han hem till Singapore igen och hon kommer bli SÅ ledsen. Men middagen ikväll var rolig, samtalsämnena intressanta och atmosfären varm. God avsliutning på en bra helg. Bara att ladda om för ännu en arbetsvecka, nu.

The Wind Cries Mary- Jimi Hendrix

summa summarum

Fredagskväll i stugan. Mitt mål för veckan var att ha en lugn, trivsam, tydlig och effektiv vecka - och det gick vägen. Därför kändes det extra bra att köra hemåt i det fallande mörkret, hänga lite med Sigrun (vi har ätit skorpor, stekt köttbullar och kollat igenom vad jag kan tänkas ha i min ryggsäck) och Mike. Nu hägrar en bra bok och kaaaanske ett glas vin. Sedan: sängen. I morgon kör Linus och jag upp till Falkenberg för att packa ihop hans grejer och, på söndag, köra ner dem till Malmö. Full speta, alltså - men också trivsamt att greja tillsammans, prata och umgås.

Den här veckan har jag också anmält intresse på några lägenheter, varav en ser väldigt mysig ut och med bra läge, dessutom. Jag tror inte jag får dem, men jag har åtminstone ökat min aktivitet och har också namn på personer jag kan ringa och prata med. Jag tror på den formen av bostadssök, så länge det inte handlar om kommunala bolag. Där är förtursmöjligheterna noll och köerna når halvvägs till månen.

Annars, då? Ptja. Det är som det är. Jag hostar och skrälar fortfarande. Ingen ork, eller lust, till träning. Jag läser desto mer. Fyra på gång samtidigt nu. Nästan som i fornstora dar. Var sak har sin tid.

Green Is The Colour -Pink Floyd

saltgruvan

Två dagar på terminen avverkade. Det ska nog gå bra, det här, även om jag är sjukt trött och gärna hade lagt mig redan för en timme sedan. De här två dagarna har varit A-dagar och trots att vi haft en del gemensamt arbete har jag ändå hunnit med mer än jag tänkt så att jag i princip planerat allt fram till, och förbi, sportlovet. Det känns bra. Väldigt bra. Jag tänker vara mycket snäll mot mig själv, den här terminen. Den här veckan går jag inte ens upp mitt i natten för att hinna gymma innan jobbet. Och nästa vecka ska jag mjukstarta. Kanske rentav ta mig en sovmorgon, när schemat tillåter? Och det var rätt fint att träffa en del av kollegorna. I Emmaboda brukade jag faktiskt längta lite efter en del av kollegorna, efter längre ledigheter, men det gör jag inte här. Än. Det finns dock potential för det.

Jag har för övrigt jobbat hemma i eftermiddag, efter att ha haft tandläkartid i Svedala mitt på dagen. Jag fick betydligt mer gjort än om jag suttit i det surriga arbetsrummet och dessutom slängde jag på ett buljongkok som efter rejäl reducering fick bli basen till en underbart god ramen. Det ska jag laga igen!

Nu: tandborstning och kvällsprocedur och sedan tänker jag krypa ner under täcket med min ljudbok. Sömn är viktigt!

Your Song - Elton John

nä, nu...

Jag bestämde mig i morse för att nu får det vara nog. Visst, jag snorar och hostar fortfarande men en enda sjukdag till och jag sjunker alltför långt ner i depressionsträsket, känns det som. Så jag betalade en räkning, gjorde en sammanställning av arbete på mitt hus så att jag är klar för deklarationen och drog på mig sköna promenadkläder (vinterlöpartights m m). Det blev en timmes promenad runt trakten och vädret var illande vackert. Klara, skarpa färger och skön luft att andas. Förr brukade jag säga "krispigt" men det har blivit ett så utslitet ord att jag tröttnat på att använda det. Hur eller hur var promenaden som den bästa medicinen. Lite frusen men glad när jag kom tillbaka in i värmen igen.

Om en stund ska jag laga middag till kollektivet och sedan är det dags att plocka ihop grejer och kläder till jobbet. I morgon är det dags att krypa ner i saltgruvan, igen. Håhåjaja.

The Story In Your Eyes - The Moody Blues

london

Hoppsan! Då blir det alltså några dagar i London, på påsklovet. Som det kan bli, va'? :)

Och på egen hand. Efter eget huvud. Det blir bra!

In The City - The Jam

hopp om'at

Rodeys kom hem igår kväll och hela huset fick som en vitamininjektion. Efter vederbörlig sovmorgon, idag, klev jag upp, drack vedervärdigt kaffe (alltså, det smakar verkligen vidrigt, fortfarande) och tog en dusch. Åt lite frukost med de andra och så småningom kom Linus ut och hade med sig falafel och det blev en fin och stilla eftermiddag med mycket gott prat. När han körde hem tog jag bilen, som stått i två veckor, och körde in till Svedala för veckohandling. Jag lagade middag sedan (lättstuvat matvete med vitlök, serverat med brysselkål som frästs med peppar, honung och lite tranbär - och fint stekt fläsk till köttisarna) men var inte särskilt hungrig.

Kvällen har varit lite läsning och pyssel och det får räcka så. Jag är nog ändå på väg tillbaka till någon slags liv.

Shine On You Crazy Diamond (live) - Pink Floyd

still life

Fortfarande sjuk. Feberfri, men med huvudvärk, snor och hosta. Underbart. Allt smakar wellpapp, så jag har ingen lust att äta. Triggar smaklökarna med något japaner gör helt underbart; små korta program om människor som älskar mat, eller som samlas kring mat. Jag har just avverkat Samurai Gourmet (och fått sådan lust på sobanudlar) och nu börjar jag se om Midnight Diner: Tokyo Stories.
Det går sådär. Men avsnitten är välgörande för min själ och jag har i alla fall fått i mig en stor kopp svampbuljong och kunde känna att det var gott. Alltid något.

Huset är tyst. Rodeys är i Hemsedal och åker skidor. Barb och jag har huset för oss själva och jag kunde kanske varit mer social, men jag orkar inte. Dock ser vi någon film tillsammans, om kvällarna. Igår såg vi Spotlight, om hur The Boston Globe avslöjade hur katolska kyrkan systematiskt skyddat sig själv och de präster som i årtionden kunnat begå sexuella övergrepp på massor av barn. Vidrig organisation.

Jag hade tänkt att jag skulle gå sköna långpromenader varje dag, den här ledigheten. I själva verket har jag inte gått en enda. Men jag har bestämt mig för att resa upp till Oslo på sportlovet. Och nu är boende bokat för Nettis och min fjällvecka, i september. Hurra!

nyårsdepp

Nej, jag är inte särskilt munter. Jag är däremot glad att jag befinner mig i ett sammanhang där var och en gör som de vill - och helst så lite som möjligt - de här lediga dagarna. Det vilas, spelas tevespel, lagas rödbetssoppa, stickas och småpysslas. Själv har jag ägnat en inte föraktlig del av dagen åt olika historiska dokumentärer om exempelvis mosslik och kungliga garderober, uppkrupen i ett soffhörn med min chromebook.

Från den vida världen kommer små släktbulletiner om lyckade fjällresor och andra äventyr. Här brygger vi på en kanna kaffe och kikar ut på snön, i skymningen.

Mentalt stålsätter jag mig för morgondagens oändliga tågresa. Tröst: sushi på Göteborgs central.