sister morphine

Målet...

Opererades i måndags eftermiddag. Nedsövd. Kände mig ganska optimistisk på uppvaket. Sedan gick all lokalbedövning etc ur. Igår ångrade jag operationen. Hade så ont att jag bara ville gråta och bli nersövd igen. Matilda hämtade mig och stannade med mig tills idag. Ljuvligt. Jag har fortfarande överjävligt ont, sådär så att jag mår illa, men det går. Det SKA gå. Jag har fått korttidsverkande morfin och får väl bestämma mig för om jag ska ta det inför rehabövningarna eller om natten så jag kan sova.

Jag kan i alla fall skriva lite idag. Igår orkade jag inte ens prata. Jag tror jag ska försöka lyssna på ljudbok idag, när Matilda kört hem. Om jag orkar. 

Fifan vad jag är klen... :(

Sister Morphine - Marianne Faithful

oh no, it's raining again...

Lille Floyd har hittat en pinne, igen...

Sista tiden har varit väldigt märklig. Jag har arbetat heltid och ändå haft en heltidsanställd vikarie. Det mest intressanta är hur mycket jag haft att göra, trots att Vikarien har tagit hand om lektionerna. Men igår blev jag färdig med precis allt. Rubbet är i box. Alla bedömningar och återkopplingar gjorda, allt är dokumenterat in absurdum och efter sptorlovet får Vikarien sväva fritt. Jag är lugn. Det blir bra. Dels för att Vikarien är bra. Och dels för att undertecknad kommer fortsätta bedöma, återkoppla osv - eftersom betygen, så småningom, ska sättas av... mig.

Men imorgon är det alltså dags för ett nytt försök att få ett nytt knä. Det enda som skulle kunna förhindra det är att jag, helt ovetandes om eventuell smitta och trots att chefen tyckte jag skulle isolera mig och jobba hemma i veckan som gick, skulle testa positivt. Jag vågar inte riktigt tro att det äntligen ska hända. Men det är i sista momangen om jag inte vill ha sommaren förstörd av kryckor, rehab, fan och hans moster.

Sommaren är alltid helig, men i år ännu lite mer. Johanna, och hennes kille, har gjort det norskaste som finns; de har köpt sig hytta ute i skogen bland berg, dalar, älvar och sjöar, ett par timmar norr om Oslo! Och när de undrar om inte jag vill komma och stanna en vecka (minst)... då tackar jag ja (och börjar packa lite i förväg... ;)). Bada i älven, gå i skogen hela dagarna och leta pinnar och sedan sitta och elda upp dem hela kvällarna. Hurra!

Jag har ju andra fina sommarplaner också, men detta kan bli Äventyret.

Det känns dock lite tidigt att sitta här och tänka på sommaren när det regnar på tvären ute... och i fredagskväll när jag körde hem från Ängelholm (var där för att prata och fika med en kompis) snöade det lovikkavantar! Det var inte jättekul i mörkret på E6:an. Men med bra musik går det mesta!

When The Levee Breaks feat. John PaulJones [Playing For Change]

frihet?

Så... på onsdag hävs alla restriktioner, alltså. Jag vet inte riktigt vad det gör för skillnad för mig. Visst, jag kan gå på krogen, på bio, konserter och sådant om jag vill. Men... det vill jag ju ganska sällan. Att stanna hemma när man är sjuk och att tvätta händerna är ju vanligt folkvett (och ja, det är sedan ett bra tag slut nu med att peta i mig två alvedon och gå till jobbet när jg mår risigt...hoppas jag). Och det vore tacknämligt om folk kunde respektera min komfortzon även när pandemin är över, tack. 

Det känns naturligtvis ändå hoppfullt att fler länder öppnar upp och att det kan bli möjligt att resa. Ja, det känns faktiskt så lovande att jag fick lite feeling häromdagen och köpte flygbiljett till Färöarna (skarven september/oktober). Måtte det kunna bli av! Jag ska åka med några vänner jag lärt känna via stickningen (jo, man kan faktiskt hitta nya vänner så) och syftet med resan är garn, stickning och vandring. Och lunnefåglar, förstås!

Jag har fortfarande inte fått nytt operationsdatum och jag är helt slut i huvudet av det. Ovisshet tär. På lördag ska jag gå på stickkurs (sticka brioche) som min lillasyster håller och jag hoppas faktiskt att jag inte får tid den här veckan. På jobbet är jag i full gång med att läsa/bedöma/rätta järnet och planera slutet av terminen medan vikarien tar hand om lektionerna och det känns konstigt att inte vara ute med eleverna en massa, men jag tror ändå att detta är det bästa. Vikarien är bra och flera av kollegorna trivsamma och jag gillar ju verkligen eleverna och behöver inte stressa just nu och ändå är det inte alls kul att gå till jobbet. Jag övertalar mig själv varje dag. Lyfter mig i håret.

Nu i helgen har i alla fall den älskade lilla Torvald varit här och hälsat på. Han gillar havet och stranden och åker hellre dit än till lekplatsen. Idag, på förmiddagen, var vi en god stund ute på en strand i närheten och letade havsglas och han hittade en eka full med vatten som han sjösatte pinnar, en kork och en flipflop i... Det är min kille det! Till slut blev det för kallt och vi gav upp, körde hem och gräddade pannkakor.

Söndag ikväll och jag skulle kunna gå och lägga mig nu. Men lille Floyd måste ha mat strax och sedan en kvällsrunda innan jag kan krypa ner under duntäcket. Sedan, så...

People Are Strange - The Doors

inställt

Att planera saker och ting på längre sikt är inget jag sysslar med, just nu. Men jag trodde nog att jag skulle kunna bjuda hem några vänner över en fredagsmiddag, med bara några dagars framförhållning. Det snöt sig. Två av tre hade symptom. Och då blir det inget. Det är så det är nu. Men jag är ju flexibel och fick istället en hel eftermiddag, och halv kväll, i min gula fåtölj och med en bok. Det var ett tag sedan. Ljudbokslyssnandet har helt saboterat mitt analoga läsande. 

Boken jag läste är av det mer självbiografiska slaget och råkar vara skriven av någon jag kände en gång i tiden. När jag läst klart skrev jag till författaren och tackade för det hen delat. Jag fick svar i natt. Hen blev glad för att jag hört av mig och vi har nu bestämt att höras vidare. Vi bor inte så väldigt långt ifrån varandra, nu. Livet är bra märkligt ibland.

Idag är en stilla dag hemma. Men jag fick feeling och lagade mig en smarrig tomatsoppa, med doft av saffran, och bakade bröd. Sedan hörde jag av mig till en vän med hund och vi bestämde att ses vid det gamla soldattorpets skjutbana för att låta hundarna leka och busa loss. Min tanke var att vi sedan kunde köra hem hit och äta en sen lunch tillsammans, men under rådande skitomständigheter (och våra rinnande näsor) får det vänta till en annan helg. När vi skilts åt körde jag till en liten strand väster om stan och så fick hunden springa lite till och sedan for jag hem och åt het soppa med nybakat bröd till. Känner mig rik. Vänskap, soppa och nybakat bröd... mer behövs inte.

Nu ska jag ägna mig åt en del skrivande och när kvällen närmar sig kryper jag in i myskostymen, tar ett glas vin och börjar se nya säsongen av After Life, med Ricky Gervais. Eller så kanske jag skippar vinet så att jag, om himlen är molnfri, kan köra ut på Österlen och spana norrsken? Det är väl tur att jag trivs rätt bra i mitt eget sällskap, ändå.

Can You Hear Me - David Bowie

bävan

Blåst vindhund? ;)

Jag skulle ju varit sjukskriven nu, kämpandes med smärtsam rehab. Men så blev det som det blev och imorgon ska jag alltså börja jobba, i väntan på nytt operationsdatum. Det känns... sådär. Jag vet att för varje dag som går måste jag fortsätta min sällsynt detaljerade planering och det innebär helt enkelt... merarbete. Det känns också sådär att vi inte ens på de inledande två studiedagarna ska tänka smittskydd, utan på förmiddagarna ska vi ha möten, workshops etc (ej möjligt att få delta digitalt) i alltför små utyrmmen för att ett säkert avstånd ska kunna hållas men på eftermiddagarna är tydligen smittorisken betydligt högre för då kan (ska enligt kommunens riktlinjer) vi arbeta hemifrån, trots att vi då vanligen sitter i våra hyfsat luftiga arbetsrum? Oh well. Jag är natutligtvis helt självisk i detta. Jag tog ett covidtest i fredags eftermiddag och har sedan inte träffat en kotte (jo, bokstavliga kottar såg jag ju i skogen igår, förstås) och vill helst inte smittas så att det är jag som sedan är orsaken till att även ett andra operationsdatum flyttas fram. Hur eller hur...jag längtar inte tillbaka till saltgruvan. Rant over.

Jag muntrar upp mig med sköna promenader vid havet och i skogen, med att laga lite god mat bara till mig själv (fast det är ju mycket roligare att laga och äta tillsammans med andra), läsa, slötitta på Youtubekanalar där kvinnor byggt tiny homes eller byggt om skåpbilar till funktionella husbilar, sticka, tvätta och lite, lite skrivande. Och eftersom jag troligen inte får något nytt operationsdatum den här veckan har jag bjudit hem några vänner på middag på fredag. Jag tycker om att klura på vad jag ska laga till och bjuda på (hurra! Laga mat till andra!). Jag funderar på hur våra samtal kommer att gå och jag gläder mig åt att tända fotogenlampan ovanför matbordet... Det enkla. Det sköna.

You've Got a Friend - Carole King

brutna löften

Någonstans hörde jag, kanske i morse, att man inte ska hålla på och önska sig att få något, vare sig mindre arbete, bättre hälsa eller fler resor. Önskningarna är orimliga i det att de inte går att uppfylla på det vis man så ofta tror, det vill säga att ta några nya, käcka vanor och trycka in i sitt befintliga liv.

Så mycket bättre att bestämma sig för vem man vill vara. Om jag exempelvis vill vara en människa som verkligen tar hand om sig själv, eller som har mer tid för kreativa projekt blir somliga val enklare att göra; jag kommer att avböja tidskrävande extrauppdrag på jobbet, jag kommer göra klokare kostval och jag kommer att se till att jag kommer ut och rör mig med bättre kvalitet. Vill jag vara en människa som ägnar sig åt natur- och friluftsliv kommer jag att välja bort helg- och semesteralternativ som går åt annat håll och vill jag vara en kreativ människa kommer jag låta färger, symaskin och garnlådor vara redo och oftare ha teven eller datorn nedstängd. Och så vidare. Så jädrans enkelt. Egentligen.

Vem vill jag vara? Jag funderade lite på det på dagens sköna mitt-på-dagen-runda med hunden. En runda som gick genom parken, ner till småbåtshamnen och ut på en lång brygga. Sedan vidare västerut över stränder och promenad vägar längs havet till det kändes som dags att vända hemåt, fast en annan väg. Gott att komma hem och värma spenatsoppan och slå mig ner i fåtöljen och tänka vidare. Jag har ju en aning, en idé. Jag ger den tid att ta mer fast form.

Life On Mars? (Glastonbury 2000) - David Bowie

gott slut gott nytt

Glögg + brasa= nyårsafton

Jag börjar det nya året med att blogga. Det händer ju inte för ofta, nuförtiden. Men jag har inga tankar på att lägga ner bloggen; jag bara känner att jag inte har så mycket att säga, så ofta. Eller så kan det eventuellt vara så att jag censurerar mig själv. Jag har synpunkter på en del saker (inte minst i arbetsdelen av mitt liv) som jag inte riktigt känner att jag kan skriva om här, eftersom jag bloggen är öppen för alla som till äventyrs skulle vilja läsa den.

Hur eller hur. Jag har bott ute hos familjen i Börringe i nästan två veckor nu. Planen var ju att jag skulle göra det efter min knäoperation som var satt till 20/12 men när den ställdes in bokstavligen i sista minuten (jag satt omklädd till op-kostym utanför operationssalen när jag skickades hem pga att alldeles för många i sjukhuspersonalen hade testat positivt för covid), så hämtade jag hem Floyd från hundpanget och åkte ut till Börringe i alla fall. Det var ett bra beslut. Det är upplivande och kul och utmattande att hänga 24/7 med två små människor plus alla andra som varit här under helgerna. Jag tror dock att det kanske skulle ha varit lite för bra om jag varit nyopererad och fullpetad med morfin. Så trots den första besvikelsen är jag glad att helgerna varit normala (vad nu det är) och jag har ännu inte fått något nytt operationsdatum, men enligt operationskoordinatorn skulle det inte dröja alltför länge.

Julen var fin. God mat, skön familj (något utvidgad) och avslappnat häng. Pulkaåkning, härliga promenader och kvällar där vi spelade spel, tittade på film, pusslade och stickade, alltefter vars och ens håg.

Så här års brukar jag, som så många andra, tänka både bakåt och framåt. Men året som gick känns suddigt, så här i backspegeln. På plussidan finns i alla fall en hel del familjerelaterade minnen, några sköna vänner som jag träffar med viss regelbundenhet (och, får väl tilläggas, under relativt säkra omständigheter*) och min närmaste vän Netti och vår fjällresa. Jag är också ganska glad för något så [egentligen] självklart som att jobba på jobbet - och inte hemma... Minussidan är denna trötthet och stressen. Men mitt "good enough"-mantra, på jobbet, har faktiskt fungerat även om det på något vis strider mot min personlighet att inte gå all in. Så det tänker jag fortsätta med.

Planer för det nya året? Ptja... jag fortsätter hålla ögonen öppna efter möjligheten att hyra mig ett litet hus någonstans (tips mottages tacksamt!) och för slutet av sommaren klurar Netti och jag på en ny, och lite annorlunda, fjälltripp. Jag hoppas också att knäoperationen blir lyckad och rehaben effektiv så att jag kan vandra mer och sova ute i tält mer. Det har jag verkligen saknat det gångna året, men att bära packning ens korta sträckor har inte varit genomförbart. Och... det är dags för min älskade - och genom åren tokreparerade - cykel att efter 25 års tjänst gå i skroten och ersättas med en ny. Jag avger aldrig nyårslöften men det vore kul att återknyta med vänner jag inte sett på länge, om jag skulle önska mig något. Och antagligen är det jag som behöver initiera det hela.

Imorgon åker jag hem, för att tillbringa den sista lediga veckan med kreativt hemmapyssel. Som det verkar nu ska jag ju in och jobba. Jag som hade planerat så gott som varenda lektion till och med vecka tolv... Nå, det blir ju en promenad i parken, dårå... och så får jag väl planera lite mer, för tolv veckors sjukskrivning är ju ändå standard vid knäbyten.

The Stranglers - Peaches

*Fast... vad är egentligen säkert? En kompis som både haft konstaterad Covid och är dubbelvaccinerad ligger nu hemma i ännu en omgång av Covid..?

good enough

Min taktik verkar fungera. Det är good enough som gäller på arbetet och sakta, sakta känner jag att den intre stressen lägger sig. Fortfarande god undervisning, naturligtvis. Men det där andra... arbetsgrupper, projekt... det får andra göra. En dag upptäcker väl de också att de är utbytbara brickor och att ingen tackar dem - på slutet.

Så vad gör jag då? Jag lyssnar på ljudböcker, stickar, promenerar med min hund, umgås med familjen och med några vänner som också gillar att träffas på ett avspänt vis. Jag syr, lagar, tänker, skriver ibland och går på gym ett par gånger i veckan. Visst tar jag hem en del arbete (rättningar) men jag gör det i min takt och för att kunna känna lättnad. Det fungerar.

Trivsam middag hos god vän igår. God mat, vin och samtal. Våra intresseområden spretar lite, men det fungerar ändå fint. Idag var jag på utflykt med en annan god vän. För längesedan kom vi av någon anledning att prata om det märkliga stället Yangtorp och bestämde oss för att köra dit en dag, och kika. Idag var dagen. En vacker färd norrut genom odlingslandskap och ädellövskogar och plötsligt, bland bondgårdar och highland cattle, låg det där. Ett vitt schabrak till kinesiskt bygge. Vi hade bokat biljett och fick inträde. Såg oss om i bygget, vandrade i parken och drack te i mjuka fåtöljer med varm belysning och dämpad kinesisk musik. En svag doft av rökelse. Det må vara hur det vill med mästare och finansiella skandaler och kändisbråk... det är ändå en stilla, vilsam plats man har skapat. Vi var båda glada att vi inte bara lät besöket bli en i sanden utglidande tanke.

På Yangtorp drack jag ett väldigt gott te med smak av äpplen och knäck. Jag började fundera över varför jag dricker så mycket kaffe, när te är så mycket godare. Jag fann inget svar. Jag ska inte sluta dricka kaffe, men jag ska dricka mindre av det och mer av teet. Jag inbillar mig att min själ behöver det. Jag ska ta med mig ett riktigt gott te till jobbet också. Ge mig själv en testund de där långa tunga dagarna.

Annars, då? Jo, på höstlovet åkte jag upp till Oslo för att träffa mina tjejer och deras hjärtevänner. Det var sköna, fina dagar tillsammans - utan större åthävor. Att bara vara. Tillsammans. Promenera längs Akerselva, följa med Jenny ut till jobbet på Bygdøy och besöka det nya Munchmuséet med Johanna. En ale på Johannas nya jobb (metalstället Rock In), laga libanesisk mat tillsammans, och en kaffe på Jennys balkong. Hjärtat varmt. Och så hem och låna hem världens bästa små människor, några dagar. Lek, bus och läsning. Kärlek. 

Karma Police - Radiohead

detta har hänt...

Gott sällskap i skogen!

Nä. Jag bara skojade. Inget särskilt har hänt. Men livet... det fortsätter och det känns (peppar, peppar) som att något av den där galna, inre stressen lagt sig. Jag tror att det kan ha att göra med mitt val att ägna mig åt good enough, på jobbet. Jag gör givetvis det jag ska, men nappar inte på så mycket, låter andra köra sina race utan att förebrå mig själv för att jag inte är med på allt. Förra helgen tog jag mig till och med en helt isolerad egenhelg. Jag insåg att jag haft ett, eller två, sociala engagemang varje helg ända sedan inne i semestern. Det ser likadant ut framöver och oavsett hur mycket jag vill det och hur fint det kan vara var jag väldigt trött. Matt. Så jag bokade mig en helg med mig själv, bara. Fixade, pysslade, var ute på kortare vandringar, drack kaffe ute i spenaten och sov ordentligt. Det funkade. Jag behöver väl balans, helt enkelt. Jag är fortfarande inte nöjd med hur det är med allt tryck på jobbet - men jag har ändrat förhållningssätt. Jag har förtydligat, för mig själv, vad som faktiskt är viktigt.

Nu ser jag fram emot en kul utställning i helgen och nästa helg åker jag upp till Oslo och stannar några dagar. 

Blågrön kragskivling!

helgerna

I helgen som gick träffade jag en god vän, och tidigare kollega. Vi hade hyrt en liten stuga längs Ynde byväg, i Blekinge, och vi liksom bara... var. Åt gott, drack gott vin (hon är kännare på riktigt och väljer alltid mycket goda viner) och pratade. Trots att vi är en bit in i september var fredagskvällen så ljum att vi kunde sitta ute till sent, sent. Och inga mygg! Lördagskvällen var också ljummen, men regnstänkig så då satt vi inne. Och dessemellan besökte vi en lite kul gårdsbutik, strosade lite längs vattnet i Sölvesborg och promenerade med hunden i bokskogen. På söndagen tog jag den långsamma vägen hem. Stannade till vid Haväng och tog mig en strandpromenad i duggregn. Tittade på båtarna i Skillinge hamn. Vågor som bröts och skummade på Löderups strand och sedan en liten, misslyckad, svampexkursion i en blandskog. Men det spelade liksom ingen roll att jag inte hittade någon svamp... det är bara så skönt att följa sina infall och låta saker hända. Jag behöver det.

Helgen som kommer. På fredag vinprovning med några kollegor. Hälften av gänget har fått förhinder och det känns som att vi kanske skulle skjutit upp hela träffen... På lördag tänkte jag, om det inte är busväder, ta med mig Sigrun och Torvald till Ystads djurpark. Föräldrarna ska på fest i Köpenhamn, så jag ska stanna över till söndagen. Vi ska nog hitta på lite fina grejer tillsammans.

Arbetet rullar på. Mycket att göra och jag blir fort trött. Men jag väljer att fokusera på eleverna och undervisningen och det känns just nu väldigt bra. Resten får bli som det blir. Nui höst har vi ämnesträffar i religion och det känns som att det kan komma ut något konkret och användbart av det. Då ökar också motivationen. Studieresor ska också planeras. Jag tänker att eleverna kommer att uppskatta detta och om jag orkar tänker jag absolut resa tillsammans med dem. Men så ska det planeras och bokas och grejas och... jag har inte tid och ork till det, riktigt. Jag får väl bita ihop, typ. Och ha siktet inställt på helgerna.

Songs from the Wood - Jethro Tull

veckorna

Från morgonens hundrunda...

Oj, så snabbt veckorna ändå rullar på. Var det inte måndag typ igår? Det är med lättnad jag laddar för veckans kortaste arbetsdag (jag slutar tolv på fredagar!). Energin är låg om vardagskvällarna. Jag gör enbart det nödvändiga; lagar något enkelt att äta, eller äter yoghurt med müsli, och går ut med hunden. Lyssnar på ljudbok eller podd och stickar lite.  Det är torftigt, men det får vara så. Idag började jag nio och slutade straxefter tre vilket innebär att jag har ite mer ork och jag såg till att utnyttja momentum. Var hungrig när jag kom hem, men gick direkt ut med hunden, fixade något snabbt att äta vid köksbordet och sedan vek jag tvätt, städade badrummen, diskade och torkade undan allt medan min robotdammsugare (jo, jag har en sådan... det är en rescue dammsugare... familjen som hade den kunde inte ha den kvar pga vettskrämt barn... och min gamla oldschooldammsugare var trasig så jag var i verkligt behov av en) gör sin del av jobbet. Vattnade växterna och ansade ett par av dem. La in några räkningar för betalning. När Robban (jag tänkte att dammsugaren kan heta så) var klar våttorkade jag golven och sedan tog jag ut soporna. Nu är mitt hem återigen trivsamt och ganska fräscht och resten av kvällen ska jag sitta här i soffhörnet med stickningen och endast göra avbrott för kvällspromenaden med Floyd och tillagning av något gott te.

Imorgon blir träning efter jobbet (jag har tagit upp styrketräningen sedan ett litet tag och det händer något bra i huvudet på mig när jag gör det) och sedan ska jag packa och köra upp mot Blekingegränsen där jag och en god vän hyrt en stuga ett par dagar. Vi ska inte göra något särskilt; bara umgås, samtala, gå långa sköna promenader och äta gott (hon är en fenomenal kock). Njuta av att hösten smyger sig fram.

skogen

Helgerna är heliga. Inget arbete får utföras. Efter ett dygn med familjen, ute i Börringe kyrkby, far jag hem och vilar. Tröttman är påtaglig och lite besvärlig. Frampå söndag förmiddag samlar jag ändå ihop mig och far ut till en närbelägen skog med hund och ryggsäck. Vi går på en skogsväg och, var och en på sitt vis, njuter av de mättade dofterna. Luften är ännu ganska varm, sländor surrar över gläntorna och en rådjursfamilj gör sig ingen större brådska över vägen, lite bakom oss. När vägen så småningom mynnar ut i mer öppen trakt vänder vi helt enkelt om och går samma väg tillbaka. Jag vet ett ställe, helt nära sjökanten, där man kan sitta på en gammal trädstock och dricka sitt kaffe. En god stund sitter jag bara där och tänker på just ingenting. Hunden har blivit bättre på att stilla sig vid sådana tillfällen och reagerar inte ens när ett par tjejer plötsligt töltar förbi borta på vägen, med sina islandshästar. Sedan går vi tillbaka till bilen under tystnad. 

So Young at Heart - Judson Crane

semester

Jag har haft semester. Inte bara från jobbet utan också från mycket av sociala medier. Jag har instagrammat och lagt ett inlägg om dagen på Facebook, men i övrigt lagt tid och energi på annat. Familj. Vänner. Ljudböcker. Stickning. Vandringar. Livet.

Jag har försökt komma underfund med saker. Det eviga: vad ska jag göra med detta mitt liv? Hur vill jag ha det med saker och ting? Jobbet. All annan tid - den fria. Jag skulle gärna gå ner i arbetstid, men... det skulle kosta mig för mycket när jag en gång ska gå i pension. Så... jag har bestämt mig för att min strategi istället ska vara "good enough". Jag är trött på att engagera mig, vilja utveckling och förändring. Det är inte det att jag inte vill bli vassare på mitt arbete, eller ifrågasätter huruvida vi behöver skruva på allt bra vi gör och se vad som kan bli ännu bättre. Jag orkar bara inte brinna för det längre. Jag har tappat lusten. Jag vill bara göra ett förbannat bra jobb visavi eleverna.

I övrigt vill jag...odla min trädgård. Utveckla och fördjupa mina intressen och mina relationer med familj och vänner. Upptäcka nytt, rentav. Ha tid att se och uppleva allt det goda i det lilla livet.

I helgen som gick var jag och hälsade på min kusin Annette och min faster. Fastern bor i Grundsund, detta ljuvliga lilla fiskeläge på Skaftö, nästan ute i havsbandet. Så lättsamt. Så enkelt. Bara vara. Vandra, samtala, äta gott. Sitta på en klippa och bara glo. Varför kan inte livet alltid få vara så? Med en grupp elever ser jag på ett TED Talk om att How to find and do the work you love. Och jag känner mig som en fejk. Visst gillar jag mitt arbete. Visst har jag ofta kul och visst trivs jag med att arbeta med ungdomarna och jag har en del verkligt sköna kollegor, men... gör jag verkligen det jag älskar? Svar: nej. Om jag kunde välja fritt - utan att behöva tänka på de ekonomiska konsekvenserna - skulle jag inte arbeta heltid på en skola. Jag skulle göra något helt annat.

Och så är det stressen. Jag försöker vara uppmärksam på mig själv och se eventuella varningssignaler. Och jag ser till att ha trevligheter att se fram emot under hösten så att mitt fokus inte enbart ligger på jobbet och alla förväntrningar där. Imorgon, till exempel, har jag bjudit hem några sköna kvinnor på middag. Det blir fint!

Och... det får väl bli lite Stones, ändå...

The Spider and the Fly - Rolling Stones

livet... igen...

Var ska jag ens börja? Jag har semester och landat ganska väl i den. Mitt hem är genomstädat, jag har varit på en härlig liten mini-roadtrip med lilla Sigrun och Jenny. Vi tältade vid Gyllebosjön och ute på Stora Alvaret och sedan sov vi i mjuka sängar hos vännen Erika i den småländska skogen. Midsommar firades lugnt och mysigt med familj och utvidgad familj. Bullar har bakats. Stickprojekt har framskridit. Jag har till och med hängt med en vän en dag, för lite jobbsnack och för en utflykt till Simrishamn.

Men allt har överskuggats av att mina föräldrar råkade ut för en olycka i sitt hem för två och en halv vecka sedan. Pappa snubblade på en tröskel och föll. Kunde inte resa sig (det visade sig vara en höftfraktur) och var nog avsvimmad och omtöcknad en hel del. Mamma, som är långt gången i sin demens, blev såklart rädd... lyckades välta en stor spegel över sig och efter att ha virrat omkring lite, blödande men lyckligtvis inte svårt skadad fysiskt, la hon sig helt sonika ner på golvet i hallen. Pappa kunde inte förmå henne att hämta mobiltelefonen och de hade båda tagit av sig sina larmarmband... Detta hände någon gång på lördagseftermiddagen och det dröjde till söndag lunch innan de saknades... (Nej, de hade ingen som helst hemtjänst...). Sedan blev det två ambulanser och sjukhus och operation (pappa fick ny höftled) och vistelse på var sitt korttidsboende (mamma på ett för dementa) och vårdplaneringsmöten via telefon och resor till och från Borås för alla oss syskon för att hälsa på dem och för att ordna i hemmet (de var relativt nyinflyttade och pappa hade inte klarat att både packa upp och ordna och ta hand om mamma... han är trots allt 87 bast... och det var lite rörigt och ostädat) och fixa med allehanda praktiska saker.

Nu har pappa fått komma hem, han har hemtjänst sex gånger om dagen plus besök av fysioterapeut och hemsjukvården, och han repar sig ganska snabbt. Är uppe och går med sin rollator, sitter vid köksbordet och äter, brygger kaffe och kollar e-post vid skrivbordet. Det känns bra och vi rings varje dag. Mamma har fått förlängt med sitt korttidsboende i väntan på en plats på ett bra vårdboende för dementa. Jag hälsade på henne i måndags. Jag hade med mig mjukiskläder i fina färger som hon tycker om och vi drack kaffe och åt kanelbullar och tittade på foton i min mobiltelefon. Hon kände inte igen vårt gamla fritidshus i Folkared och tyckte att det unga paret på bröllopsfotot var vackra och glada (hon och pappa, februari 1960) osv. Men när jag visade ett foto på henne själv som tvååring sa hon tvärsäkert: "Det där är ju jag!"...  Hon hade ingen aning om vem jag var, men hon gillade mig och ville gärna att jag skulle stanna. 

Så många tankar som snurrar i mitt huvud. Så många känslor. Pappa känner jag mig trygg för. Vi har, och har alltid haft, en stabil relation. Mamma och jag? Not so much... Ganska trasigt, bitvis. Inget gemensamt att tala om. Mest tystnader. Men ändå känner jag en stor ömhet för henne nu. Det var fint att sitta och hålla henne lugnande i handen och prata sakta, försöka hitta saker långt bak i tiden som hon kanske skulle minnas, som stranden på Ringsegård, gamla släktingar och sådant. Lugna henne när hon blev rädd och ledsen och tydligt mindes någon slags kaos med trasigt glas, att hon inte visste vad hon skulle göra så hon bara la sig ner och sedan kom det massa folk och alla tittade elakt på henne och skrek att det var hennes fel (troligen snäll ambulanspersonal som dök upp och redde ut saker och ting)... och säga att de nog inte alls var arga utan kanske mer oroliga och rädda att hon skulle vara svårt skadad och att de ju hjälpte henne till sjukhuset osv osv... Som att tala med en orolig tvååring. Sorgligt. 

Det återstår fortfarnde en del praktiskt att ordna, mest för mamma då, och det kommer bli en hel del körande upp till Borås framöver, men nu är det som det är och det är bara att tugga i sig. Jag ska ändå ha semester och försöka komma ner, och stanna, i varv. Återhämta mig och ägna mig åt sådant jag finner lust och glädje i. Symaskinen står framme, jag har stickprojekt, jag har massor av läsning, jag har familj och vänner att träffa, utflykter att göra och upplevelser att ha.

Just idag har jag absolut inget planerat. Det är då jag bryukar komma igång med saker. Känns bra. Och skulle jag råka se hela S4 av In Treatment, so...what?

Lascia ch'io pianga - Händel

svinotta

När jag har möjlighet att sova till halvåtta, ja, då vaknar jag fem... Nu är klockan sju och hunden har fått en morronpromenad, jag har duschat och dricker nu en rejäl mugg kaffe. Hett och svart. 

Stressen är påtaglig. Jag tycker till och med att det är jobbigt att hiva ner lite grejer i en väska och sticka iväg, för ett par dagar. Men jag kör på. Snart semester. För min del lättar det redan i studentveckan, för då tänker jag vara klar med allt. Allt. Sådant som hjälper mig är att ta mig ut i naturen, även för kortare stunder. Att vara ute i Börringe och hänga, eller arbeta i trädgården. Här hemma är det tyst och stillsamt. Tittar inte ofta på teve. Lyssnar på ljudbok (just nu Shuggie Bain, av Douglas Stuart) men ibland är det svårt att hålla fokus. Min roliga, komplicerade, härliga stickning har jag lagt åt sidan och har lagt upp en fullständigt mindless sjal. Det blir meditativt. Jag lägger mig tidigt om kvällarna. Avslutar dagen med att lyssna på någon guidad meditation. Det funkar nog hela vägen till mitten av juni. 

Kaya - Bob Marley
(Tack för påminnelsen, Cuby)

våren, våren, våren

Nu är den ändå här, den sköna vårvärmen. I söndags var det trädgårdsarbete för hela slanten, ute i Börringe kyrkby. I växthuset frodas redan spenat, lök, tomater och mitt kålexperiment (som jag flyttade ut eftersom man helst inte ska ha kål i växthus), liksom rädisor, morötter och chili. Ute börjar äntligen bondbönorna smyga upp och jag satte ut mina försådda pak choi och mangold. I en låda satte jag några busktomater också - och strösslade ut spenatfrön. I Sigges odlingslåda kommer fröbomberna upp och hon är väldigt spänd på vad det ska bli av dem. Och så vattnade vi och kollade in rallarrosskott, som ju ska vara läckra att äta. Det blir nog att plocka sådana till helgen och testa!

Delar av odlingarna... :)

Det var Mikes födelsedag också, så vi fikade på tårta och glass - och la armeringsgaller (tunga as! Jag har träningsvärk!) på det som snart ska bli grunden till garagebygget.

En liten eventuell plan/möjlighet diskuterades också. Det verkar stört omöjligt att hitta ett litet hus/torp att hyra här i krokarna och pandemisituationen hjälper knappast till när alla ska ut på landet och jobba hemifrån - och svemestra därtill, vilket givetvis öppnar möjligheter till snabba cash för fastighetsägare. Men kanske... om något år, eller så...så är det inte helt uteslutet att jag flyttar tillbaka ut till gästhuset i "kollektivet". Och hyr av dem, istället. Vi får väl se. Det behövs ordnas med ett bättre värmesystem isåfall. Direktverkande el är inte ett alternativ, om vintrarna. Jaja... vi får se...

På jobbet är det som det är. Eller kanske... värre? Det är som att de flesta verkar ha glömt, eller förträngt, att det fortfarande pågår en pandemi? Det är trångt i korridorerna och i klassrummen. Folk (elever och personal) håller inte avstånd och det ryktas om att avgångseleverna ska åka på någon form av klassresor. Kanske inte till Magaluf då, men det är ju lika illa vart de än reser, när de borde vara på hemmaplan och hålla i, ut och avstånd. Jag har egentligen full förståelse för de som hyr de där husen jag vill hyra - och som isolerar sig ute på landet med hemmakontor och morotsland... och då är jag ändå delvis vaccinerad nu.

Apropå resa... så ska jag träffa min yngsta syster ett par dagar (vi är båda friska och skulle detta ändras stannar vi hemma), under helgen. Vi har hyrt en liten stuga ute i en skog, och ska tillbringa ett par dagar i sagda skog och stuga med vandring, naturupplevelser, läsning, stickning och samtal. Mat etc tar vi med, så att vi inte behöver gnussa med andra människor. Det blir fint.

Kayleigh - Marillion

hoppsan

Jag trodde jag skulle skriva mer här i april, efter den sköna ledigheten och allting. Men så blev det inte. Fullt upp på jobbet, bland annat med ännu en lärarstudent, och Den Stora Tröttheten om kvällarna. Helgerna har varit fina, med häng ute i Börringe där vi har grejat i trädgården, fixat med saker och ting, lekt och umgåtts med de små människorna, plockat nässlor och kokat god soppa på dem till barnens förvåning, ätit annat gott, kollat film osv osv. Jag åkte faktiskt ut i fredags igen, men kände mig rätt hängig så jag stannade en stund på lördagen för att sedan dra hem och vila. Det blev upptakten till detta årtiondes (ja, hittills, då) dundrigaste förkylning. Brutal hosta, sårig hals, the works... Givetvis tog jag snabbast möjligt ett covidtest och det var lyckligtvis negativt. Det kändes moraliskt bra eftersom det känns lättare att försöka kurera och härda ut något med ett förväntat förlopp än ett vingligt virus. Idag hostar jag fortfarande så det river ur lungorna på mig, men jag har ingen feber och halsen känns något bättre. Jag är snäll mot halsen med halstabletter, yoghurt och ibland glass. Te med honung också. Mest synd är det nog om hunden som har sin tråkigaste vecka så här långt, i sitt lilla hundliv. Jag promenerar honom men orkar knappt leka med honom. Men han är tapper och förstående och idag, på eftermiddagen, gick vi lite bortöver till en stor gräsplan där han brukar få jaga runt och leka utan koppel. Det såg ut som att han uppskattade det!

Bortsett från att jag mått/mår så risigt har det varit nyttigt att vara hemma och inte orka göra något. Inte ens något kreativt. Jag tänkte idag att jag kanske skulle plocka upp stickningen, men än har det inte hänt... Så jag lyssnar på ljudböcker och poddar, ser på YouTubekanaler, teveserier och en och annan film. I eftermiddags såg jag Captain Fantastic på rekommendation av vännen Robban. Kanske är det för att jag är lite golvad redan, men det var en fin, rörande och filosofisk film om en man som har många barn, i olika åldrar och som "uppfostrar dem i vildmarken, tränar dem, pluggar med dem hemma, men så en dag tar deras hospitaliserade, psykiskt sjuka mamma livet av sig och plötsligt måste denna hippieaktiga alternativfamilj ge sig ut i ett samhälle de inte känner till mycket om och träffa människor som de sällan eller aldrig skulle träffa annars. Bra drama, intressant, välspelat, roligt ibland, sorgligt ibland. (Robbans sammanfattning) 

Jag tänker mycket också. Bland annat på det jag skrivit om här tidigare. Att en del saker är som de är och att det kanske får lov att vara så. Åtminstone ett tag till. Och att istället för att ställa allt på vänt ska jag försöka vara här och nu. Jag började med något ganska fysiskt; jag har äntligen, efter ganska precis tre år i lägenheten, fått upp belysning över matsalsbordet. En vacker fotogenlampa med bra sken, eftersom jag ofta sitter där och syr och gör annat pyssel där jag behöver ljus. Inte minst nu, och resten av läsåret, då mitt arbetsbord har förvandlats till mitt... klassrum. Måste bara komma ihåg att köpa hem mer fotogen. Hah.

Sweet Child O' Mine - Captain Fantastic Soundtrack

revival - renewal

Vännen Netti har varit här hela helgen. Vi har tillbringat dagarna tillsammans, på utflykter av olika slag. Mycket ute i naturen, vid havet, ute på Kabusas strandängar eller termoskaffe och kanelbullar i solgasset vid Glimmingehus örtagård, där vi var två av de ytterst få besökarna. Till Ales stenar tänkte vi tagit en längre vandring, men det var kallt igår och det blåste en vass, elak vind. Så vi tog en kortare väg upp. Idag ska vi bege oss ut och plocka ramslök, och sedan packar hon ihop och kör norröver.

Vi har gjort fina och roliga saker men det bästa är ändå samtalen som flyter mellan oss. Att prata med henne ger mig alltid perspektiv och att se den här delen av landet, det jag ju valt att flytta till även om jag inte riktigt känner att jag kan rota mig eller känna att det är hemma, med hennes ögon har fått mig att vilja omvärdera. Sätta mig ner och verkligen tänka, fundera. Ta ett omtag. Jag har så mycket som är bra här och jag måste sluta att på något vis vänta på framtiden och hur jag vill ha det där. Klart jag ska hyra ett litet hus, sedan. Visst ska jag ha en trädgård. Men till dess... så har jag ett mysigt och ombonat hem. Jag har nära till havet och skogen. Till tre av mina barn (och de två små) och till fantastiska utflyktsmål. Jag har några goda vänner och vänämnen. Jag trivs inget vidare med en del saker på mitt arbete - men där finns också några riktigt sköna kollegor och det är verkligen inget fel på våra elever. Jag får göra det bästa av det.

Rätt vad det är kommer en öppning. Nytt jobb? En annan bostad? Men jag måste sluta stå på vänt. Det behövdes på något vis en Netti för att jag skulle komma fram till det. Livet är ju... nu. Det är också sedan... som till exempel en fjällvistelse i sommar. Och andra sköna idéer. 

Så måste det bli. 

Steppin' Out - ELO

snart påsk, pt III

På radion pratade de om den arabiska våren, i morse. Jag minns den så väl. Jag hade mitt livs influensa och låg fullständigt däckad en vecka (sjukskriven i nästan tre). Fick taktikäta panodil för att kapa febertopparna så jag klarade av att gå till toaletten. Orkade inte läsa. Inte titta på teve. Men... jag lyssnade på teve och uppdateringarna från framförallt Egypten. Det var då Cecilia Uddén blev min idol. Det är hon inte längre (jag har inga idoler, tror jag?) men hon är fortfarande en kvinna jag tycker är grymt cool och vars arbete jag uppskattar väldigt mycket. Påläst, initierad och med en personlig touch på sina reportage.

Vilken blomma?
Trodde först tätört...

Men nu är jag frisk. Jag coronatestar mig varje vecka nu eftersom vi har elever inne som sedan (vanligen under helgen) visar sig ha Covid och då måste vi, pga hyfsad närkontakt, testa oss. Jag fick nyss besked, igen, att jag inte är smittad. Men det är en knepig tid vi lever i just nu. Och det knepiga håller på att normaliseras. Det är fullt naturligt att blänga på folk på ICA som envisas med att gå mellan samma hyllor som en själv, till exempel. En bra sak är ändå att folk har slutat kramas i tid och otid. Jag tycker om att kramas. Med dem jag har en känslomässig relation till. Barn och barnbarn. Riktigt goda vänner jag inte sett på länge. Men ytligt bekanta och arbeskamrater? Njäh.

Idag var det trimning för Floyd, i Tomelilla. På väg dit kom jag på att han nog behövde rastas lite, så jag svängde in vid Benestads backar och så följde vi stigen ner mot Fyleån, en bit. Jag hade verkligen inte skor lämpade för vandring i väta och lera, så det blev en försiktig promenad men så underbar. Solen värmde upp söderbackarna och det doftade av uppvärmd växtlighet och av röken från ett par rishögar som någon eldade. Små blå blommor kämpade sig upp genom det gula fjolårsgräset och högt, högt över dalen gled två havsörnar på uppvindarna. Jag borde haft med mig en kaffetermos och inte haft en tid att passa... En liten pärla. Inte mycket till vandringsställe eftersom det längre bort längs ån är tillträde förbjudet pga djurskydd. Men en fin plats för en stilla utflykt, bara. Med en filt, en bok...

Ute i Börringe går det framåt med odlingarna. Matilda har börjat sätta ut en del av plantorna i växthuset och i en bädd där har jag satt mitt vitkålsexperiment - resten av en vitkålsstock som fått stå i lite vatten tills den både fått rötter och flera nya knoppar. Jag klöv den i fyra delar och planterade dem. Det blir kul att se vad det blir av den. Täckbäddarna har fått både hästgödsel, lite bokashivatten och strössel av mycket näringsrik jord och vi byggde en liten inhägnad av en väldig massa kompostgaller. Det kanske håller hararna ute? Och ärtväxter i behov av klätterställningar har vad de behöver. Här hemma har jag under eftermiddagen skolar om de flesta av mina små plantbebisar. Jag tar resten i morgon. Sedan ska de få stå tills det är dags att flytta hemifrån, dvs ut i landen. Några (busktomater, chilisar och kryddor) ska bo i krukor på min baktrapp här i stan. När jag är ute och kör håller jag nästan på att köra av vägen i mina spaningar efter potentiella små hus/stugor att hyra. Men jag hittar inga. Inte heller har mina annonser i gammelmedia (YA pappersversion) och sociala medier gett någon som helst utdelning. Enda öppningen hittills var ett härligt litet hus som var PERFEKT - bortsett från att det låg i Onslunda som är lite för långt bort... DÄM.

Jag får väl återgå till planen att hitta ett torp någon annanstans. Ha det som fritidshus tills jag slutar jobba (eller hittar ett jobb nära det tänkta torpet) och sedan som permanentbostad. Värmland, here I come. Eller kanske Småland? Halland?

Jag har det skönt här i ledigheten. Idag var första dagen som var helt min egen; hittills har det varit världens bästa små människor och andra delar av la famiglia för hela slanten. Så ville jag ha det. Jag tankar glädje, energi och kärlek. Imorgon är också en egendag och på fredag kommer min sköna vän Netti ner med hundar och husvagn. Vi ska ägna helgen åt små vandringar och sköna samtal.

Here Comes the Sun - Nina Simone

snart påsk, pt II

Den här arbetsdagen. Och sedan ledigt i tio dagar. Tio dagar då jag ska koppla bort arbetet helt och hållet och enbart ägna mig åt det som när mig. Familjen, naturen, vandringar - och över själva påskhelgen långväga påhälsning av en av mina allra godaste vänner. Vännen kommer med husvagn (och tre hundar) så vi har möjlighet att umgås på ett hyfsat smittsäkert vis. Jag ser fram emot härliga samtal, god mat och avkoppling. Det bli dagsvandringar, utefika och förtältshäng.

Motorcycle Emptiness - Manic Street Preachers