sunday outing

Jag gjorde mig en liten utflykt till grannkommunens friluftsområde för att kunna [små]springa mina 5 km i lite mer inspirerande omgivningar. Det är vackert där och jag behöver omväxlingen. Underlaget är skönt också. Jag lyssnade på en ljudbok och allt kändes bra. Knät håller. Jag kunde antagligen sprungit det dubbla, men jag tar inte den risken. Inte än. Inte riktigt än.

It's Too Late - Carole King

referenser

Referenserna i Gilmore Girls håller mig på tå. Allt från ren popkultur till Grey Gardens. Bästa söndagsmorgonen på länge. Nästan så jag faller för frestelsen att se ännu ett avsnitt innan jag tar den där promenaden. I Gilmore Girllandet är det alltid höst (mer eller mindre). Jag antar att det är ännu en anledning att älska serien. Här, å andra sidan, passerar den förbi alltför fort så jag förmodar att jag måste ut och ta vara på den...

Demon of the Fall - Opeth

e22:an

Vore det inte så dumt för miljön, och så dyrt, skulle jag vilja bara köra omkring hela helgen och njuta av fantastiskt landskap i underbara färger. E22:an genom Blekinge är vanligen inget att skriva hem om, men så här års är det vackert. För att inte tala om rara hus och Brösarps backar och att då och då se glimtar av havet, utåt Haväng. I Kivik mötte jag upp med bland andra Matilda, Mike och Sigrun och så gick vi på äppelmarknad och jag som inte gillar marknader tycker ändå att den var ganska trevlig med mindre tingeltangel och mer... äppelgrejer. Det doftade gott av äpplen och hav och det tycker jag om.

Jag tänkte ta några fina kort på Sigge men hon sov en god stund och sedan ville hon ju gå och en ettåring som vill traska, bland en massa människor som trängs och knuffas och inte ser vad som händer i knähöjd och neråt, ger inget utrymme för fipplande med kameror, mobiltelefoner, skissblock eller vad som nu kan behövas för att fånga världens sötaste och roligaste lilla unge på bild.

Det blev en bild, ändå.
Sigrun och kompisen Miles.

Men vi tittade på många hundar, drack nypressad äppelmust och jag fick många gosiga kramar och några riktigt blöta pussar. Det lever jag fint på.

I morgon är det söndag. Yr.no säger att det ska bli gott väder, så då blir det också söndagsrutin, med långpromenad i skogen, lite tvätt och så Gilmore Girlsmaraton framåt eftermiddagen. Vilket får mig att fundera på om det vore så förbaskat förmätet av mig att önska att det funnes en Luke Dane i mitt liv? Ibland? Bara lite? Nån enstaka gång?

Where You Lead - Carole King

the noble art of selfdefence

Gotta love the colours!

Om ingen annan tar hand om en får en ju göra det själv. Så jag tar hand om mig. Mycket. Bra och delikat mat, mycket träning, goda böcker, kanonmusik och ett par, tre teveserier av god kvalitet. Träning och att hålla sig för sig själv är också bra försvar om en inte vill bli förkyld, t ex. Och jag har ju faktiskt varit mer än kärnfrisk i över tre år nu. Det är nog inget slumpmässigt sammanträffande. Alltid något.

Och så är det höst. Underbart och äntligen. Luften lite klarare och löven börjar skifta färg. Skogen luktar härligt av svamp, fukt och begynnande sönderfall och jag kan spela en favoritlåt på repeat, dagarna i ända. Den är verkligen inte särskilt märkvärdig men den bär minnen av fria, glada höstdagar i en tid som både ligger långt härifrån och samtidigt så nära att jag kan svära på att det bara var förra, eller möjligen förrförra hösten.

Höst på min planet - Lars Winnerbäck

sköna söndag

När jag vinkat av The Rodeys, med Sigrun vinkandes från baksätet, kör jag lite snabbt hemmafix, tar ett varv med dammsugaren, slänger in en tvätt med träningskläder och vips är hemmet som nytt och jag behöver inte tänka på hushållstråkigheter på ett bra tag. Ute är det en underbar septembersöndag och jag tar en av mina längre rundor där jag till största delen kan undvika att träffa andra tvåbeningar. Jag tycker om att gå i mina egna tankar och lyssna på trädsus eller, som idag, min spännande bok Ödemark (av Yrsa Sigurðardóttir). Jag vet inte riktigt varför jag hamnat i ett sådant krimflow, på sistone. Att det mesta är skrivet av islänningar och utspelar sig på Island, är ju mycket enklare att fatta. Men det är skönt att koppla av med lite spänning. Särskilt när en är ute och går i skogen, själv. För att döva mitt prettosamvete har jag också börjat läsa Crister Enanders Slagregnens år. Lugnt och fint läser jag den. Ett litet tänkvärt stycke i taget. Om kvällen. Eller morgonen. Morgonen är bäst. Så kan jag fundera lite på det medan jag gör mig färdig. Vid den där tiden på dagen då hjärnan är utvilad och klar.





Igår passade jag på, medan Matilda var på gymmet, och provsprang på motionsspåret. Sjukgymnasten sa häromdagen att jag fick testa. Gå snabbt i 20 minuter. Springa två (om det kändes bra). Gå fem. Springa två. Sluta. Det kändes mer än bra så... jag drog ihop fem kilometer med mestadels powerwalk men också fem "spring". Lite längre än två minuter, vardera... Inget ont alls. Eufori. Jo, faktiskt. När jag inte kunna springa på två månader inser jag hur viktigt det är för mig. Billigare än terapi och så vansinnigt mycket bättre. Nu gäller två saker; dels att hålla tillbaka och sakta bygga upp löpningen så jag inte drabbas av något elakt bakslag och dels att samtidigt komma igång så att jag kan fortsätta mot drömmen att springa långa distanser. Sjukgymnasten frågade om löpningen var viktig träning för mig ("Ja! Ja! Ja!") och om det skulle kännas fint att åtminstone kunna springa fem kilometer och jag ljög henne rakt upp i ansiktet och sa "ja" samtidigt som jag tänkte att "fem kilometer... haha... det är ju bara uppvärmningen, jag ska springa långt och länge - och det snart".

Nöjd, osminkad
efterspring-selfie.

Men just nu känner jag mig lätt i hela huvudet vid blotta tanken på att det inte längre sitter en rödglödgad sjutumsspik uppsparkad rakt in under min högra knäskål. Distanserna kommer, tids nog. Oh, yeah. They will.

Så... om några timmar, efter att jag hängt en tvätt till, druckit te och ätit macka och sett minst tre avsnitt till, av Gilmore Girls, så lägger jag den här sköna söndagen till handlingarna och är laddad för en ny jobbvecka. Ganska så, i alla fall.

Chelsea Hotel #1 - Leonard Cohen

tisdagsmorgonsfunderingar

Jag brukade ju avsky tisdagarna. Frukta dem. Men... efter att ha bestämt mig för att jag behövde lära mig gilla dem la jag om tänk och si! det funkade. Mina tisdagar är fortfarande veckans hårigaste, men på något vis gillar jag dem ändå. Jag ser bara till att vara extra förberedd, så att jag kan slappna av inför lektionerna och likaså vara laddad, och påläst, inför mötena som avslutar arbetsdagen. Och så väntar en belöning; först ett fetingträningspass och sedan något trevligt att se i min sköna tevefåtölj. Ikväll blir det stickning, dessutom. Känns gott.

Men mycket av det här med att gilla läget och rentav finna små ljuspunkter i även den segaste dag handlar om hårt arbete. Det kommer inte av sig själv. Och mina mindre positiva tankar finns där. För att inte tala om hur jag skulle kunna (och ibland vilja) ranta om hur besviken jag är på den här Byn och det stört omöjliga i att kunna komma in i de sociala "cirklarna" som cementerats för långliga tider sedan. Jag tycker faktiskt att jag har försökt (och gör så fortfarande) men utan särskilt mycket resultat. Givetvis finns det undantag. Två, kanske eventuellt tre, personer som är Vänner och som jag kan räkna med, lika mycket som de vet att de kan räkna med mig. Men det är allt. På tio jävla år?

Nå...

Drowning on Dry Land/Fish Soup - Manfred Mann's Earth Band

värmland t o r

Brugmansia suaveolens

Har fått en rejäl dos av la famiglia den här helgen. Syster med hela hennes familj, mamma och pappa och - lite överraskande - brorsan med fru, som hade kört upp från Malmö. Vi hann både umgås, äta lunch, fika och hjälpa till att packa en oändlig massa glas, porslin och glas- och keramikpjäser, uppe i Mangskog. Hemma hos syrran i Kil har vi mest bara hängt och tagit det lugnt, pratat, stickat och druckit kaffe i höstsolen, ute på deras veranda.

Och Sverige är vackert. Så vackert, där jag kör genom höstlandskapen och njuter av öppna fält, sjöar, vattendrag och betande kossor, hästar och får. Här och där en grupp rådjur på en stubbåker, en häger som glider över en stor å och på en äng, upp mot ett skogsbryn, några tranor, som laddar inför resan. Men det kan inte hjälpas. När jag kör söderut och passerar Jönköping och styr in i smålandsskogarna är det som att syretillförseln blir något mera snålt tilltagen och den varma, mjuka känslan av lugn, stillsam glädje liksom avtar en smula. Själen sjunker och jag vet att jag har en del långsiktiga planer att sätta i verket.

Nu är jag ändå hemma, ute är det en fantastiskt vacker septemberkväll, varm och solig, men jag är trött och seg och tänker parkera mig i fåtöljen, se ikapp ett par teveserier och sticka några varv på ett par raggsockar till en liten människa, som fått röda gummistävlar i present. Jo, jag har alltså, efter en smärre evighet, faktiskt tagit tag i stickandet. Suget föll över mig hos syrran och hon har ju garn så det räcker till en hel affär, nästan, så vi letade upp en lagom rest av ett trevligt ull-silkegarn och tunna stickor. Så nu är jag igång igen, så smått, och jag tycker det är roligt!

Stone Crazy - Peter Green & Aynsley Dunbar

kärlekshelg

Känslan när en väldigt liten människa kryper upp till en i soffan, slår sina mycket korta, runda armar runt ens hals och gosar in sig med näsan i ens halsgrop - eller kanske delar ut en dyrbar liten puss - är hisnande. En känner sig oerhört utvald och speciell och är beredd att göra nästan vad som helst för att få uppleva det igen. Och igen...

Så. Det har alltså varit en skånsk helg. Fredagskvällsmys med film (vi såg bröderna Coens Hail, Caesar) och sedan en hel lördag, bara Sigge och jag! Vi var och lekte i en lekpark, handlade på ICA, övade oss att lukta på blommor (det är inte så lätt som en kan tro...), åt lunch och tog sedan en långpromenad till The Temple of Consumption (aka Emporia) så att jag kunde köpa strumpor, nu när jag ändå var i storstaden. Vi passade på att ta en lång fika på Espresso House, också. Sitta där och smågosa och titta på folk som gick förbi. Några var så intressanta att de fick en vinkning, eller rentav ett illpoj. Sedan tog vi bussen hem, så inte Sigrun skulle somna och därmed inte vara trött vid läggdags. Middag och leka med en liten handväska vari jag lagt en uttjänt plånbok (fylld med gamla utrangerade ID-kort, lånekort etc), en fickspegel som en viker upp, en nyckelknippa med inaktuella nycklar och Sigge fyllt på med några klossar och en liten leksakstelefon. Och så gå, förstås. När en just har lärt sig den tekniken är det nog det roligaste en kan göra, så då räcker det fint som lek att bara gå. Och gå. Och gå. När den lilla människan däckat var jag ganska slut, jag också, så det blev fika och ett par avsnitt av Gilmore Girls i soffan innan jag också somnade gott. Jag hörde inte när mamman och pappan kom hem...

Ännu är kartongen roligare
än innehållet!

Söndagen var regnig så vi var mest inne och förberedde eftermiddagens kalas. Vi tänkte att det lilla födelsedagsbarnet (mamman fyllde ju också år, i rappet) förmodligen skulle gå upp i en omloppsbana runt taklampan när hon, för första gången, skulle få smaka på sockerbemängda läckerheter som tårta och bullar. Tji fick vi. Hon ville inte äta något av det! Nå... desto mer kvar till oss andra. Och så tänkte vi att hon skulle bli glad för presenterna i form av ballonger, som några i uppvaktningen hade med sig. Men nej... de verkade bestämt lite farliga! Däremot hade ett av de besökande barnen med sig en... surfplatta! Och det är spännande grejer för en som inte får titta på, eller leka med, sådant...

Och sedan körde jag hem och helgen var slut. Det gick kvickt...

Kalaspinglan!

Den här veckan är helt jeffla fullpetad. Igår var jag på Linné, i Kalmar, för en konferens med VFU-lärare. Och när jag kom hem hade jag dejt med en snubbe som ville (och fick!) sälja mig ett ännu smartare larm än det jag redan har - och till ett bättre pris. I eftermiddag avslutas en redan ganska tuff tisdag med säsongens första APT. Imorgon har jag, i ett väldigt svagt ögonblick, bestämt att gå på bio med ett par kollegor. Vad tänkte jag? Mitt i veckan? jag kommer att vara helt slut... På torsdag måste jag förbereda helgens utflykt till Värmland. Och så ska ju träningspassen tryckas in.

För att öka på stressen lite så har jag ju nu en ny telefon. Visserligen en android igen, men ett helt nytt märke (för mig) och en del nytt att lära och en del inloggningar och funktioner som bara måste funka, som till exempel Mobilt Bank-ID, väckning och sådant. Jag har fortfarande inte kunnat ladda ner den låt jag "alltid" haft som väckningssignal...

Hej och hå.

Will O The Wisp - Opeth

sorg

En av syrrorna ringer. Det är inte så bra med mamma. Det går liksom inte att värja sig mot att hon utvecklar demens och det är jobbigt för henne, när hon förstår det, och för pappa hela tiden, som ju måste ha styr på allt. Vara den vuxne. Och det är så sorgligt alltihopa. Min mamma är inte gammal. 76 är ju liksom ingen ålder egentligen och för övrigt är hon frisk, rask och rörlig. Nu ska de i alla fall flytta och det tvärt. Till en annan ort och vi vet inte varför och ingenting men de har väl sina skäl. Vänner och sådant. Men... om en månad? Varför har de inget sagt? Det praktiska löser sig ju med flyttfirma och sådant, men hur blir det med mammas minnesstörningar, eller vad en ska kalla det? Och hennes ständiga oro. I en ny miljö, i ett nytt hem och en bit bort från oss allihopa? Inte för att de bott nära tidigare, sett från till exempel min horisont, men de har ju bott desto närmre yngre syrran och helahennes familj. Och så snart? Syrran och jag gör en liten plan om att hälsa på dem tillsammans, snarast möjligt, och se om de behöver hjälp med något och - om en ska vara väldigt krass - träffa dem innan mamma kanske blir ännu sämre, vilket vi tror kan ske vid det stresspåslag en flytt kan vara...

Så... festen jag tackade ja till häromdagen får vara. Det blir säkert fler möjligheter till det... Men kanske inte så många att träffa, och prata ordentligt, med min mamma. Och den tanken gör ont. Så ont.

Jag minns att hon förr gillade att städa till den här...

Nausikaa ensam - Ingvar Lidholm feat. Elisabeth Söderström

referensramar

I en grupp ser vi filmen The Secret Life of Walter Mitty. Vi har jobbat med dagdrömmar, och andra, och vi har läst och diskuterat James Thurbers novell. Ganska tidigt i filmen frågar en elev: "Men jag fattar inte... vad gör han? Vad är det han jobbar med?". För den som inte sett filmen kan jag avslöja att han jobbar som negative assets manager, dvs han har hand om LIFEs stora fotoarkiv. Och... jag inser att inte alla av dagens digitala unga vet vad ett fotonegativ är... och jag känner mig med ens uråldrig.

För övrigt är filmen underbar. Varm, rolig, inspirerande och... till stor del inspelad på Island. Halleluja, typ!

Space Oddity - David Bowie & Kristen Wiig

Stykkíshólmur! Vårt vandrarhem ligger precis till vänster, utanför bilden!

rutinerat

Det spelar ingen roll att jag vaknar tidigt när jag gör det av mig själv. Ligger kvar en stund och ser ut på den ljusgrå himlen. Manövrerar mig nerför trappen medan Sixten snirklar sig fram och tillbaka runt mina fötter och gör sitt bästa för att fälla mig. Får på kaffebryggaren och startar inte datorn utan sitter en stund och bara... tänker. Länge.

Igår sken solen hela dagen och jag var ju mestadels inne för att greja med sådant jag kände för. Idag behövde ännu en triljard nerfallna Transparente Blanche plockas upp och forslas bort. Grejen var bara att det åskade och regnade rätt friskt i förmiddags. Jag drog ut på frukosten och sedan fyllde jag på pellets och askade ur pannan. Bra tänkt. Regnet höll upp och jag gick ut och började räfsa ihop äpplena. Sixten övervakade arbetet från en gren. Sedan kom regnet Allan. Så jag gick in och letade upp min gamla knallgula festivalregnrock och fortsatte. Jag gillar regn. Så till den milda grad att jag sedan, trots att mer regn såg ut att vara på väg, bytte jacka och fick på mig torra brallor och skor och gick ut på min söndagspromenad. För säkerhets skull tog jag med mig ett paraply. Givetvis hann jag bara någon kilometer innan det sprack upp och solen började skina. Som fan. Så där fick jag gå i mer än en mil i en lång jacka och släpa på ett paraply, därtill.

Nå. Promenaden blev skön ändå. Jag gick en sväng ner till en sjö och så smygspanade jag lite efter kantareller. Såg inte en enda. Däremot väldigt mycket sopp. Plockar folk inte sopp längre? Det som är så gott! Fast jag plockade inga. Hade inget med mig att plocka i och en vet ju hur det är - tar en med sig en liten kasse hittar en inget ätligt alls.

Fick lite mer köksflow när jag kom tillbaka efter promenaden. Antagligen för att jag var hungrig. Jag brassade b*ff stroganoff med en liten twist, och pasta. Och eftersom det tar marginellt längre tid att laga mycket mat än lite så blev det plötsligt ett gäng matlådor till. Nu har jag lunch och middag klart till kingdom come, ungefär. Bra. Ungefärlig kökstid i tre veckor blir två. Minuter. För att diska.

Mer rutiner: film, ju. Fast jag ser inte film utan har bestämt mig för att se om hela Gilmore Girlsserien. En gammal seriekärlek som jag började se med Johanna, när vi bodde på Nygatan och... det känns som en mindre evighet sedan, trots att det kanske bara är... tio? år sedan. Nostalgi. Farliga saker. Jag har sett två avsnitt nu och känner en sorg över att inte den här Byn kan vara åtminstone lite som Stars Hollow. Och... jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men... jag önskar jag kunde äta middag med mina föräldrar en gång i veckan...

Ute ösregnar det igen, det är kolmörkt (fast klockan bara är halvnio), i fönstren och på bordet brinner ljus och i soffan sover katterna. Naglarna är nylackade, träningsväskan packad och jag har raggsockar på mig.

Born This Way - Lady Gaga

i min egen takt

Kirkjufellsfoss

Jag var uppe redan vid sju. Över morronkaffet bestämde jag mig för att den här dagen skulle vara en vilodag. Ja, från träningen, alltså. I skafferiet hittade jag en stor påse frystorkade sojabiffar, från Astrid och Aporna. Jag har inte smakat dem förut så jag fick för mig att preparera dem. Det visade sig bli ganska många biffar så jag tog fram lunchlådorna och en förpackning pasta, plus lite diverse pastasorter som liksom... blivit över. Jag hade en ganska stor broccoli som jag förvällde. Sedan hackade jag upp den, och en stor, röd paprika och blandade ner i den färdiga pastan. Åtta stabila lunchlådor preppade före nio! Medan allt svalnade gick jag ut och vattnade mina växter och plockade in ett gäng tomater. Linus ringde och medan vi pratade (ära vare Buddha, typ, för headset!) kom jag på att jag hade fler tomma lunchlådor och plats i frysen. Det var längesedan jag åt Guittas libanesiska linsröra så jag hackade upp ett par stora gula lökar och lät dem mjukna i lite olivolja, medan jag forsatte prata med Linus och sköljde av en laddning röda linser som jag sedan hivade ner i löken. Lite salt och någon liter vatten och så puttra fint en stund. Löjligt enkelt och det smakar lent och fylligt. Men till denna linsröra måste en äta zatarbröd så efter att vi avslutat samtalet satte jag en liten deg som sedan blev till smaskiga, doftande bröd. För att få in allt, till slut, i min lilla frys blev jag tvungen att ta tag i lite ickeveganska grejer som bara fått bli liggande där. Det mesta åkte i soporna (det var nog för gammalt, i vilket fall), men tre katter blev glada över att få lyxluncha på jätteräkor!

Inomhusväxterna har länge behövt omvårdnad så när matlagningen var klar tog jag tag i det, vek ihop ren tvätt och fick undan, tvättade några maskiner och bäddade rent i sängen (det blir ljuvligt att landa i senare ikväll), städade toaletten, dammtorkade, dammsög och våttorkade golven och trappen ner. Lite kaffe och ett par bröd till lunch, tillsammans med ett, eller möjligen två, kapitel i den sista) eller åtminstone senaste) boken av Arnaldur Indriðason och sedan kändes det som att jag ville ta itu med vardagsrummet. Plocka ihop lite bland böckerna, ta ett extra tag med soffan (måste göra det emellanåt för att de två grå hårar ner med någon slags angoraliknande ludd) och rätt vad det var hade jag - fortfarande i lugn och ro - mer eller mindre höststädat nedervåningen. Utan att riktigt tänka på det. Hängt tvätt på tork. Sorterat upp i en surdegspappershög. Tänkt. Bland annat på ett äventyr jag vill göra nästa sommar. Bestämt en hösthelg med en gammal, god vän. Suttit en kort stund på altanen i den alldeles perfekta, ljumma vinden. Fyllt bagaget på bilen med papper etc som ska till återvinningen, innan jobbet på måmdag morgon. Tackat ja till en fest.

Och hela tiden... detta lugn. Ingen stress. Inga upplevda måsten. Bara en stilla lunk. Stilla men gruvligt effektiv, uppenbarligen, när jag tillåter mig att göra saker i min egen takt.

Efter att ha tappat min telefon i golvet otaliga gånger genom åren sprack plötsligt glaset i den idag, när den ännu en gång slank ur min hand, medan jag pratade med Linus, och studsade mot altangolvet. Bra. Då fick jag äntligen tummen ur och beställa en ny och snart slipper jag bli frustrerad över allt kortare batteritid, en skärm som plötsligt slocknar, att den hela tiden hänger sig och sådant. Eftersom den dock fortfarande fungerar att använda (om än med risk för blodvite om jag swajpar alltför vårdlöst) behöver jag inte ens stirra upp mig för det. Heller.

Kvällen fick bli bakpotatis med en god röra och ett glas rött till det. Sista avsnittet av Saknad, aldrig glömd, på SVT Play. Jag gillar Nicola Walker något alldeles väldigt mycket. Trovärdig, skarp och... varm.

Imorgon? Vem vet? Men det är ju söndag och jag har ju tänkt ut en fin rutin för alla hemmasöndagar så en lång promenad blir det ju. Lite trivsamt pyssel, kanske. Och någon film frampå kvällskanten.

Apropå film... en gammal älskling... egentligen två... eller... vänta nu... tre..?

Perfect Day - Lou Reed 

men varför..?

Laugarvatn. Utan mig.

Chefen frågade om jag kunde tänka mig att kommentera något i någon slags information till lärarstudenter på Linné, som är tänkt att locka hit fler VFU-studenter (och jag som trodde VFU-studenter har svårt att få bra praktikplatser?) och jag sa, efter viss tvekan, ja. Att jag aldrig lär mig. Kommunens kommunikatör kontaktade mig och ville bestämma träff, idag på morgonen, för att dels ställa några frågor - vilket känns helt okej - och dels ta ett foto - vilket inte alls känns okej. Jag avskyr att vara med på bild. Verkligen avskyr. Fan också.

Laugarvatn.
Med mig. På
avstånd. Bra.

Och så alla dessa äpplen. Transparente Blanche. Fantastiskt mjälla och söta men alldeles för många. Jag äter och ger bort men har inte en chans mot trädet. Igår fyllde jag fyra stora säckar med fallfrukt, och körde till ristippen, för att kunna klippa gräsmattan ordentligt. Och för att jag inte nödvändigtvis vill locka fler getingar än nödvändigt. Innan jag gick och la mig hade det fallit ner motsvarande en liten säck till... och då är ändå trädet knökafullt! Jag har lagt ut en inbjudan till allmän äppelpallning på facebook och hoppas det ska ge resultat.

Cosmik Debris - Frank Zappa

gamla hjulspår

Helgen var fin och trivsam. Jag hade egentligen inte alls tänkt åka ner till Bunkeflostrand men nu blev det ändå så och därför fick jag mysa med både Linus och Rodeys. Som vanligt hann vi med att prata, promenera (Häckeberga), strosa i stan (Möllevången etc), äta gott, prata mer, fika, kolla på film, gosa och leka och busa och läsa sagor med Sigrun, en random runda på landet (Svaneholm) och innan jag körde hemåt på söndagen var vi ute på Sturup Raceway och Mike körde några heat med sin motorcykel. En ny miljö för mig, med doft av olja och bensin och ett ständigt muller. Mike hade klokt nog anmält sig till en "långsam" grupp, och han gjorde bra ifrån sig men... satan i gatan vad proffsen körde fort! Kul!

Och så var det plötsligt arbetsvecka igen. Måndag. Äntligen med elever! Det var fullt ös direkt och nu, efter mer än tio år i yrket, känns det skönt att ändå ha så mycket rutin, så mycket trygghet och säkerhet. Det behövs för alla ad hoclösningar, schemastrul, förvirrade ettor och allmänna brandkårsutryckningar. Det var gott att komma till gymmet efteråt och koppla bort allt och bara köra. Tyvärr tar rehabövningarna så mycket tid att jag fick kapa ner på lite av det andra. Mer än två timmar vill jag inte att ett pass ska ta. Idag ska jag dit igen, men då blir det cykling!

Väl hemma orkade jag bara ringa och prata med Jenny en stund, värma lite i förväg preppad middag och se ikapp en teveserie. Sedan fick det bli sängen. Jag somnade ovaggad. Allt är tillbaka som det brukar vara, alltså. Men... det känns rätt bra.

Back In The Old Routine - Strawbs

det rullar på

Þingvellir. Fint ressällskap!

Lättsam och chosefri kickoff med kollegorna. Vi bodde i små stugor vid en vacker golfbana, ägnade oss åt provapågolf, kubb, speedwaykrocket, poängpromenad, powerwalking (jag och två till) och att bara sitta och samtala. God middag på kvällen. Långsam frukost på morgonen och sedan tillbaka till The Mothership. Jag har diskat undan en del tråk och kan nu fokusera helt på att få till bra uppstarter i mina kurser, dvs intresseväckande (förhoppningsvis...) lektioner. I eftermiddag föreläser James Nottingham för oss. Jag har lyssnat till honom tidigare (i vintras) och ser fram emot det här - inte minst eftersom jag vet at vi ska arbeta utifrån hans idéer under läsåren som kommer och jag kommer bli ganska involverad i det.

Träningen... I tisdags blev det en rejäl powerwalk och sedan slog Träningsvärken Allan till med full kraft. Inte som ett resultat av gåendet utan det är måndagens styrkepass på gymmet. Att jag aldrig lär mig? Jag körde ju för fullt och ungefär som innan jag tog några lata veckor. Igår, efter jobbet, körde jag bort till gymmet igen och tänkte att det nog är lika bra att krossa vidare, oavsett. Plus att jag ju fick några viktiga rehabövningar (knäet), vid sjukgymnastbesöket i tisdags morse, som jag ville komma igång med. Jag tror det var en bra idé. Jag har i alla fall inte ondare i kroppen idag - men just igår var en del moment rent sadistiskt smärtsamma. I eftermiddag ska jag cykla någon timme. Det får jag göra, sa sjukgymnasten. Men inte springa på tre veckor - till att börja med...

Ösregn ute. Bra. Det behövs. Och jag har något att skylla på så jag "slipper" klippa gräset i eftermiddag. Det känns som en ganska tidig start för tända-ljus-frukost men... det är mysigt!

Born To Be Loved - Lucinda Williams

början

Hvalfjörður

Jomen, det gick väl bra det här. Det är ju det gamla vanliga, förstås, med knasiga scheman och för lite och för mycket (jo, faktiskt!) utlagt av kurstid, och gruppindelningar som inte är klara och fan och hans moster. Men det hör liksom till. Det vore nog läskigt att komma till jobbet och upptäcka att allt redan var på plats och i box. Tror jag. Och jag är väl knasig, men jag tycker det är roligt att börja jobba. Inte roligt som i trevliga fester, dagar med la famiglia eller sköna resor, men som alternativ till att gå hemma och dra... Jag tänker på det ibland. Jag hoppas att jag fortfarande arbetar för att leva och inte tvärtom.

Och så har jag dragit igång gymrutinen igen. Den halva timme jag kommer att glida in senare på måndagseftermiddagarna, det här läsåret, kommer tyvärr innebära att jag måste knö med en massa andra, men det får väl svi över. I gengäld kommer jag också kunna träna en tidig morgon, varje vecka, och glida in på jobbet lite senare.

Så. Let the games begin. And may the odds be ever in my favor.

Och nu... lite skolnostalgi:

Ballroom Blitz - The Sweet

slutet

Vaknar tidigt, men väljer att rulla in mig djupare i täcket och somna om en stund. Vid åtta är jag ändå nere i köket och har fått på kaffet. Jag har en plan för dagen. En slags höstens söndagsrutin jag vill skapa. Jag vill att mina söndagar resten av hösten (jo, det är höst nu) ska vara vilsamma och sköna. De ska innehålla en rejält lång och rask promenad, en god måltid, lite egenpyssel, eftertanke, läsning och så lite tittande på film, eller serier. Dagens runda blir nästan två timmar. Genom någon liten by och förbi en sjö och vidare in i skogen. Det doftar gott. Av goda vännen igår fick jag ett par grabbnävar kantareller och på min promenad hittar jag några fler och de får bli stommen i en krämig risotto. När jag kommer hem ser jag ett meddelande på telefonen. En vän har varit här och plockat sig äpplen. Bra. Jag kan omöjligen ta vara på ens en bråkdel av allt som börjar bli moget nu.

Så här när hela arbetsåret ska startas upp är egenpysslet lite mer omfattande än det behöver vara andra söndagar. Kalufsen är urblekt och får lite livgivande färg, liksom naglarna. Jobbdatorn sätts på laddning, träningsväskan packas och garderoben ses över. Semestern är slut och tänk... jag tycker det ska bli gott att komma igång och arbeta igen.

Ute faller ett tungt regn och katterna har smitit in i stugvärmen och lagt sig tillrätta på sina respektive favoritplatser. I fönstren har jag tänt ljus. Det är dags att gotta ner mig i fåtöljen, med en filt, och kolla ett par teveserieavsnitt. Jag börjar med Indian Summers.

Blue Soul - Graveyard

ticket to ride

Kjósarskarðsvegur, dvs 48:an

Ganska bra lördag. Var uppe hyfsat tidigt och hann pyssla undan och dammsuga innan lång caféfika med en god vän. Sedan läsa, telefonera med Johanna, boka flygbiljett till höstlig storstadsresa och laga middag till och med en annan god vän. Fin kväll med gott samtal. Mörkret faller tidigt nu och i fönstret tända ljus. Sixten gillar att ligga i mitt knä och bli killad under hakan och tjuvlyssna.

Nu väntar sängen och ljudboken. Jag måste trappa ner på läslyssningen. Det håller inte att lyssna i timtal om dagarna, längre. Ligger miltals efter med nyheter och intressanta poddar. "Måste" börja dagen med lite radio och nyheter och försöka hålla läslyssningen till kvällarna, och till träningen. Jag får väl gå och lägga mig riktigt tidigt...

I Love You More Than You'll Never Know - Blood, Sweat & Tears

slowly - but steadily?

Uppstart...

Liten utekväll igår med kollegor. Mest uppdateringar efter sommaren, uppblandat med lite anekdoter och byskvaller. Men ändå väldigt trevligt på alla sätt och vis, om än lite sorgkantat då en av de kollegor jag trivs allra bäst med, och har haft så mycket utbyte med genom åren, byter arbetsplats och slipper pendla mer. Vi har dock kommit överens om att fortsätta hålla kontakten, både privat och yrkesmässigt. Det blir fint. Och jag är lite avis också... kanske är det dags för mig också att lyfta, framöver? Jag tror inte en ska vara alltför länge på samma arbetsplats. En blir bekväm av sig. Jag går i på sjunde läsåret på VMG nu och något år till vill jag vara kvar, men sedan borde jag kanske se mig om efter nya stigar att vandra, och marker att bryta?

Vännen Erica här på lunch. Det är så roligt att laga mat när en har någon att dela den med! Så jag gjorde potatispizza, vilket har blivit en av mina favoriter i all sin geniala enkelhet. Receptet finns här, och den enda modifieringen jag gör är att jag byter ut yoghurten mot sojamjölk. Osötad. Jag hade kanelbullar i frysen, så de fick bli efterrätt tillsammans med en mugg av Byns bästa.

Nu kaffar jag lite till och låter en idé (jobbrelaterad) försiktigt ta form.

The Sound of Silence - Nouela

sparka igång

På måndag börjar jag arbeta igen. Jag måste kicka igång hjärnan. Den har hela semestern matats med ljudböcker (hela Game of Thronesserien och några krimböcker av Arnaldur Indriðason) och naturupplevelser, samt umgänge med familjen (och några få vänner). Det är just vad jag behöver under sommaren, men nu måste jag bli strukturerad, fokuserad och börja planera och vara kreativ, igen. Som vanligt tog jag med några viktiga böcker att läsa, vid läsårsslutet. Och som vanligt har jag inte ens öppnat dem. Men det är ju flera dagar kvar! Jag hinner! Jag har fått mitt schema också och det ser ganska vettigt ut, även om jag inte ännu kollat upp grupper och räknat på utlagd tid.

Resten av ledigheten ska jag alltså sakta skruva igång mig. Och måla badrumsfönstret. Jag ska lättsamt dra igång mina träningsrutiner och komma mig i säng i hyfsad tid så jag pallar släpa mig upp om morgnarna. Jag tror inte på chockterapi i det avseendet. Och jag tror att jag måste lyssna lite på radio, och kolla tevenyheter, så jag blir uppdaterad på vad som händer i världen. För jag har faktiskt avskärmat mig en hel del, och det alldeles medvetet. Jag har liksom tagit semester från det mesta. Fast ikväll ska jag in till Kalmar en sväng och träffa några kollegor på en uteservering. Det kanske kan få mig att spåra in på "rätt" frekvens?

Annars, då? Status: Quo. Jag får fylla hösten med saker att se fram emot. En helg med mina systrar. En långweekend i storstad, med Johanna. Opeths nya. Sigge, då. Och såklart mina sköna barn och deras hjärtevänner. Dejtingsajt? Nope. Never. Ever. Orka, liksom.

Nåväl. Solen skiner. Himlen är mestadels blå. Men i vinden ligger hösten på lur. Sommaräpplena faller och jag måste ut och plocka upp dem och slänga dem på ristippen. Det känns som ett förfärligt slöseri men jag har inte en chans att ta vara på dem alla och ingen verkar vara intresserad av dem.

Perfect Day - Lou Reed