åfors revisited

Helt avsiktligt kör jag lite tidigare till skrivarträffen. Jag är ju förälskad i Åfors och tar med mig kameran för att ta några fina novemberbilder. Jag parkerar utan för Cinas röda Åstugan och går en pytterunda vid dammen som är täckt av ett vitt skum av något slag, ner genom ett litet parkhörn och över ån som bidragit till byns namn och som inte är särskilt kaxig så här långt uppströms från havet, men som åtminstone längre ner är Lyckebyån. Det är lite lagom råfuktigt i luften och det doftar av våta löv och skog. En ensam fågel sjunger någonstans ifrån.

(Brusa högre, lilla å!)

När jag kommer in i Cinas stuga, som kallas Åstugan och är av en storlek som gör att jag skulle välja att kalla det ett hus, slår rökdoften emot mig. Har man haft ett antal eldstäder under sitt liv känner man genast igen hur det luktar när det ryker in vilket exempelvis kan hända när man glömt öppna spjället ordentligt. Det hade hon gjort idag. Men vi hjälps åt att vädra ut och börjar vårt arbete.

Det spännande med skrivarträffarna är inte bara att ta del, och dela med sig, av texter och tankar vi arbetat med sedan sist utan de samtal vi har runt det vi skriver. De känslor som kommer fram och de tankar som föds när vi skriver, eller när vi lyssnar på varandra. Egna associationer berikar det man lyssnar till och en och annan egen idé föds. Erfarenheter delas och nya perspektiv på livet öppnas, liksom på språket och dess betydelse för att kunna uttrycka sig, men också för att kunna förstå. Våra samtal skulle kunna ackompanjeras av en het, höstlig gryta och ett par glas vin - men som det nu är dricker vi te och kaffe och Cina bjuder på en hembakad citronkaka som doftar underbart.

När jag kör hemåt i den tilltagande eftermiddagsdimman känner jag aningen av ett pirr i mina händer och min hjärna sorterar tankar och intryck medan jag sjunger en stump. Jag är på väg.