ett litet hus vid havet

Högt uppe på en udde ut mot havet låg ett hus, omgivet av pinad, vindlutad snårskog och små envetna tallar. Inte ens gräset framför huset såg ut att kunna få fäste i det tunna jordlagret mellan berggrund och himmel. Huset, med sin stormnötta, bruna fjällpanel och sitt saltfrätta tegeltak, var ett anspråkslöst hus. Det såg mest ut att vilja be om ursäkt för sin existens. Men det hade kvaliteter. Kvaliteter som framträdde först när man kom det nära, när man fick lära känna dess insida. För det var ett hus med utsikter. Från fönstren, med sina skavda karmar och bågar, kunde man skåda ut mot världen. På den lilla stensatta altanen kunde man sitta stilla och se havet möta himlen, långt ute vid en obruten horisont. De ljumma sommarkvällarna doftade av varmt, salt hav och grönska. De kulna vår- och höstkvällarna bar vinden med sig den mättade, ljuvliga doften från tången som låg i drivor nere i strandkanten och sakta upplöstes.

Som i en tunnel av vide, små björkar och slingrande kaprifol gick en vindlande stig ner mot havet, väl upptrampad av ivriga fötter. Långt därnere vidgade den sig mot strandängar med betande kor och får och en liten strand med den vitaste, finaste sand. Om somrarna solades, badades, fikades, lektes, flirtades och skvallrades det medan stora trutar och måsar lågsniffade efter obevakade läckerheter. Borta vid båtakåsen, vid de två vinda, skevande fiskebodarna låg vi på mage på den saltsträva, solblekta bryggan och fiskade krabbor, med hjälp av musslor vars skal vi krossat och sedan bundit fast i hushållssnören, medan fiskargubbarna rensade garn, sög på sina pipor och pratade.

Sådana var mina sommardagar med kusinerna, i den tid då sommaren var oändlig och leken aldrig tog slut.

När hösten ändå kom och kusiner och sommargäster försvunnit, lekte vi fortfarande nere vid havet, Yvonne, Mikael, Anne och jag. Mikael som hade godis i fickorna och en vit katt utan svans, men med olika färg på ögonen. Mikael som alltid var lite försiktig och rädd för tjuvar. Yvonne som var snäll och lite knubbig och som alltid doftade svagt av sin morfars lagård, där vi ofta smet in för att kela med de små spädgrisarna, och som inte pratade särskilt mycket om sin mamma. Och Anne, med sina berättelser om Svarta Madam, som fick Mikael att vilja cykla hem innan det blev mörkt.

En sen höst drev delar av en kapsejsad fiskebåt i land vid vår strand. Den blev vårt högkvarter under många och långa lekar. Mest var det vi tjejer som lekte där. Vi lekte skattletare, Pippi på de sju haven och sjörövare. Vi drog dit filtar och kuddar och tog skydd från blåsten i det som var kvar av styrhytten och satt där i den skumma dagern och huttrade och berättade spökhistorier tills det nästan blev mörkt och vi kom på att vi måste vandra tillbaka uppför stigen, genom tunneln av låga träd och buskar, i eftermiddagsdunklet. Vi höll varandra i händerna och stärkte vårt mod med att sjunga, eller snarare skrålade, tills vi såg det varma ljuset i fönstren till det där bruna, lite timida huset uppe på berget. Då släppte vi varandras händer, slutade sjunga och sprang som om Svarta Madam själv var oss i hälarna. Mot värmen, tryggheten och doften av varm choklad och mjuka smörgåsar med ost på.

I spisen i det lilla vardagsrummet brann ofta en brasa. Vi matade den med torr drivved som pappa brukade plocka med sig på sina promenader och satt sedan och lyssnade på spraket och knallarna och stirrade in i elden där blå och gröna eldstungor slickade de gamla brädbitarna och träbitarna.