om att vara sig själv

En gång var jag utklädd till mig själv, sjunger Ulf Lundell i Evangeline. Jag tänker ofta på de där textraderna i det här livet av roller, masker och spel. Jag tänker på att jag har ett jag. Ett själv. Något som är så självklart för mig och så svårt att se för andra. Om de ens får. Det är ju så vi är, vi människor. Ibland avsiktligt, men kanske ändå oftast helt omedvetet. Vi har alla olika roller som vi går ut och in i och det kan ibland vara svårt att veta när man är sig själv som allra mest. Vi anpassar oss efter omgivningen och är man ens sig själv helt och hållet i det mest privata?

Jag känner mitt själv. Mitt jag. Vet precis var jag har mig. Men det går ju inte an att blotta det hur som helst. Att göra det skulle jag uppleva som skyddslöst. "Skalskydd" är ett ord som används inom säkerhetsbranschen. Jag har ett väl utvecklat sådant, med olika accessområden beroende på vem jag möter. Några får bara se min yrkesroll, andra får en glimt av något annat. Vänner kommer närmare. Barnen förstås. Men även där har jag roller att leva upp till. Det finns saker som barn inte ska behöva ta ställning till. Och vänner som klarar av att se glimtar av ens innersta är ytterst sällsynta.

Kärlek, då? Jag tänker att i kärleken tillåts någon annan att komma en som närmast. Man bjuds själv in till en annan människas inre sfär. Kanske är det det som gör kärleken så svår? Både det att tillåtas komma innanför någon annans mur och hantera det man möter där, men också att se hur en annan människa tar emot, och handskas med, det förtroende man ger. Den största gåvan. Både att få och att ge. Kanske är det när mottagandet inte riktigt fungerar som kärleken naggas i kanten. När man upplever att den andre inte ser, eller lyssnar till. Varken till det sagda eller - svårare! - det outsagda. Eller när man upptäcker att det man själv finner hos partnern inte är vad man trodde och hoppades.

Och... när man plockar ut hjärtat ur bröstet och lägger det i någon annans händer och det blir varsamt handskat med, när det blir sett och när skälvningarna blir lyssnade till - det är då kärleken verkligen börjar glöda och växa. När man håller någon annans hjärta i sina händer och utan ord känner igen det - det är då de fina trådarna börjar slå rot på allvar. Kanske är det så?

Begrundande detta, och med blicken ut på det ljusnande gråa utanför, fyller jag på kaffemuggen, killar små kattisar bakom öronen och samlar ihop mig inför dagen.

(Just så.)