(SovSemlan - med lite väggfärg på benet...)
Söndagsmorgon i mitt slott. Att vakna utan att bli väckt av en envis väckningssignal - oavsett hur mycket jag älskar Aïcha - är en skön känsla. Jag sträcker ut mig lite, lirkar med mina sömnstela muskler och leder och lyssnar på täckets prasslande medan jag spanar ut genom de tunna gardinerna och försöker bestämma mig för vilken nyans av grått himlen visar idag. Drar på mig varma, goa tofflor och en mjuk morronrock och går ut i arbetsrummet där två missar också sträcker ut sig lite lojt medan de vaknar till. De stryker sig mot mina ben och jag klappar om dem litegrann innan de springer före mig nerför trappan, ivrigt pratande med mig, och tar plats vid matskålarna.Hämtar ut påsen med kattmat ur skafferiet och ger dem varsitt mått och så fräscht vatten till det. Först efter detta kan jag ägna mig åt mig själv. Som när barna var små, alltså...
Eftersom jag vill ha mitt kaffe inte bara så hett och svart som möjligt utan också så snabbt som möjligt sätter jag på en kanna innan jag går in i badrummet. På sistone har jag också märkt av ett behov av att dricka ett par stora glas vatten. Som om jag torkar ur invärtes under natten. Det kanske man gör?
Nu sitter jag i min soffa med Semla och Lois, dricker mitt heta, svarta mörkrostade och ser på TV4:s morgonprogram. En god vän tipsade om programmet eftersom hennes dotters band Vimla (en stråkkvartett!) ska kompa Tingsek och det vill jag gärna se. Innehållet i programmet svänger brutalt. Från söta farsdagshälsningar till ett reportage om kvinnor som dödats av någon som står dem nära (Dödsorsak: Kvinna) till varma, vackra Leila som bakar färgglada cupcakes. Hej och hå. Hur ska man kunna hålla samman sina tankar i ett sådant flöde? Jag tycker så mycket om min far, men någon Fars Dag har vi då aldrig firat och jag tänker inte börja nu. Kontrollbehov och svartsjuka är verkligen... sjukt. Jag har mött det i en nära relation och vill aldrig någonsin hamna där igen. Tränger undan tankarna och känslorna som än idag kan bubbla upp... Och jag skulle gärna vara god vän med Leila och sitta i hennes kök och skratta lite och kanske laga lite god mat ibland. Vem skulle inte det, liksom?
Dessa och hundra andra tankar processas i min hjärna nu. Jag skulle hellre behöva tömma ur tanken lite så att jag kan fokusera på den sista av uppgifterna till dagens skrivarträff. Den som jag, inte helt omedvetet, undvikit i det längsta. Fortsättningen på skrivet kring fotografiet från min barndom. Jag känner motstånd och jag undrar varför. Kanske upptäcker jag anledningen om jag börjar skriva? Kanske vill jag faktiskt inte veta? Kanske är det därför jag tvekar?
Men jag måste. Jag är ju en Duktig Flicka också. En Storasyster. Det går inte an att komma till träffen utan fullgjorda uppgifter. Eller..?
(Min novemberbakgård. The beauty of decay...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar