allt detta hat

Det enda negativa jag kan komma på med måndagsmorgnar är att jag är så trött. Och inte blir det bättre av att ha flyttat fram klockan en timme och därför egentligen ha tvingat upp mig en timme tidigare än vanligt. Men jag antar att jag acklimatiserar mig snart. Om inte annat på lördag.

Samtidigt är det en fin morgon som lovar en bra dag. Frosten ligger vit på taket till grannens fantastiska, svarta Mustang men det kommer snart att tina upp och jag tror på... värme. Det får bli en skön långpromenad efter jobbet!

Våld i fopollsvärlden. Jag är inte förvånad, bara ledsen att det inte för länge sedan tagits hårda tag mot detta. Ja! GÖR som i Storbritannien! Stryp möjligheterna till huliganvåld så mycket det bara går! Bort med ståplatser! Bygg om strukturen utanför arenorna! GÖR det som behövs. Visserligen har huliganers våld inget med kärlek till det egna laget att göra utan med hat mot ett annat och ingenting alls med sporten utan mest med att VILJA VÅLD - men klubbars och myndigheters flathet gör att det nu är nödvändigt att ta i. Ordentligt. Att en människor nu fått sätta livet till, och att barn förlorat sin pappa, är så jävla sorgligt. Det finns mer jag vill säga om det, men jag väljer att stanna här.

Vad har jag annars på agendan idag? Hmm... förra veckans två miljoner prov att rätta har nu sjunkit till i runda slängar sjuhundratusen. Jag har en pedagogisk nöt att knäcka - och prata med min chef om. En studiedag har vi också, den här veckan, liksom lite annat smått och gott i form av möten och liknande. Jag lär helt enkelt inte ha några som helst sysselsättningsproblem!

Men nu ska jag koncentrera mig på en andra mugg av Byns bästa och ladda för dagen som redan är här!

Going Underground - The Jam

r e s p e c t

Kung Sixten I av Parkgatan håller ett öga på sitt rike.

Linus och Elli kom på att de ju nästan är i Oskarshamn där Ellis syster bor och hennes lille kille som fyllde ett år igår, så de bröt upp runt lunchtid för att hinna ta vägen därom innan de åker tillbaka till Framsidan. Jag pysslade undan och gick ner till Torget där det hölls en manifestation "för mångfald mot enfald". Vädret var helt fantastiskt och i sista stund bytte jag till kavaj i stället för den goa softshelljackan. Tur det, för det var så varmt i solen att jag fann mig sittandes i bara tishan.

Manifestationen var bra arrangerad med skön musik och deltagande från V, S, MP här i Byn och av Kommunisterna i Nybro/Kalmar. Di högra lyste med sin frånvaro så när som på en och annan känd nazist och tre poliser (och deras politiska hemvist har jag ingen som helst aning om). Men VAR VAR ALLA EMMABODABOR? Jag räknade för säkerhets skull två gånger och fick det till ungefär hundra personer. Jag är besviken. Men inte förvånad. Hur eller hur fick jag efteråt en härlig t-shirtspromenad med sköna vännen Annhelen. Vitsippor, värme och vänskapligt samtalande!

Smarrig middag på rester från gårdagen och efter att ha sett reprisen av Soul Power, i SVT2, fick jag lite spring i bena, så jag tog cykeln på en snabbrunda uppåt Krysseboda och sedan runt Byn i ett par kringelikrokar. Underbart! Nu avrundar jag en fullpetad och energiladdande helg med att sjunka ner i tevesoffan och se på lite teve, med fötterna i ett hett skumbad och lite nagellackande!

Respect - Aretha Franklin

familjär premiär

Linus och Elinora in da house!

Kramar och prat och årets första altanmiddag och fleecefiltar och när vi fryser går vi in och dricker kaffe och tar oss en liten whisky till och så pratar vi och skrattar och funderar och Linus hittar två frågesportsspel som jag inte visste att jag hade (hur kom de hit? Vem fick jag dem av? Ingen aaaaning...) och så spelar vi oss in i natten och glömmer alldeles bort Earth Hour men å andra sidan har vi nog bara en enda lampa tänd (så vi kan läsa frågesportkorten) och i övrigt levande ljus och min fullständigt oförutsägbara spotifylista och till slut går jag och lägger mig medan de unga tu stannar uppe en stund till och nu sover de gott och jag begår ännu en premiär, för året: morronkaffe på altanen. Solen skiner, fåglarna kvillrar och på radio är det Stil och det lovar att bli en underbar vårdag.

Igår var det Spin of Hope på träningscentret. Vår skola hade ett lag, som vi brukar, och det blev en rejält svettig och rolig timme. Mitt knä bråkade lite när jag stod upp och cyklade men då satte jag mig bara ner och fortsatte köra med samma belastning. Himla kul att köra med pulsmätare, förresten! Kanske, kanske, kanske skulle jag masa mig iväg till något spinningpass. Nån gång. Eventuellt. Möjligen. Jag får se. Dagens motion får bli en lång promenad, i alla fall! Kanske kan lura med mig Linus och Elinora på den?

Nu ska jag fylla på kaffet, svepa in mig i en skön filt, lyssna vidare på Godmorgon, världen! och läsa Fuskaren som försvann. Skön start på skön dag på min altan!

Sunday Morning - The Velvet Underground & Nico

(Avd. favoriter i repris)

ljuvlig lördag

Blå himmel, även genom skitiga fönster...

När jag låg på en lave i bastun igår och kände hur knäna började bränna räknade jag efter. En normal helg har jag i runda slängar 65-66 sammanhängande timmar som är helt mina egna. OK... en timme mindre den här helgen, eftersom sommartidspåfundet införs i natt. Jag tänkte att det är så skönt att aldrig behöva ens tänka på jobbet, hur mycket jag än gillar det, under den räckan av timmar. Så ska det få förbli.

Igårkväll, efter träning och bastu och proviantering, gick jag ett varv med dammsugaren. Katterna luddar som fan. Och så picklade jag lite mer rödlök och snodde ihop en coleslaw. Nu har jag redan varit uppe en timme (vaknade av kombon sol i ögonen och kattass duttandes i mitt ansikte) och druckit en balja kaffe, lyssnat på Lundströms bokradio (åh, vad jag vill läsa Majgull Axelssons senaste!) och fått in en pulled pork i ugnen. Jag får finaste kärleksbesöket idag; Linus och flickvännen Elinora! Och Linus fick höra om min matlagning förra helgen och önskade sig pp idag. His wish is my command! Jo, faktiskt. När ens ungar blivit vuxna, ansvarstagande och kloka vuxna får en skämma bort dem något alldeles ohemult. Faktum är att en kan skämma bort sina ungar något alldeles grymt även som hemmavarande och ändå inte curla dem. Jag tänker att det handlar om... balans. Att frihet också innebär ansvar. Att en ganska ofta måste anstränga sig för att få det en vill, eller önskar. Att en inte kan få allt och att det är väldigt ointressant vad andra ungar får [göra]. Att en kan prata om allting och att samtal och kramar och närhet och kärlek är det viktigaste av allt. Mina barns vägar till vuxenlivet har inte alltid varit spikraka. Verkligen inte. Men de har fixat det och det har absolut att göra med den uppfostran de fått. När jag ser på dem har det alltid varit med kärlek och stolthet och den kärleken och stoltheten blir inte mindre nu när jag ser dem som vuxna.

Alltså ska här tok-skämmas bort! Och vem vet? Kanske får jag mina utsidor (fönstren, alltså) putsade? Ett givande och ett fående. Och det fantastiska vädret gör klart att mina fönster verkligen skulle behöva en rengöring...

Men nu ska jag inte sitta här och dryga mig, längre. Jag ska duscha och klä mig och städa badrummet och åka till handelsträdgården och köpa påskliljor och minipenséer och pyssla järnet och i eftermiddag ska jag, och ett gäng från jobbet (mestadels elever!), köra en timmes spinning för Spin of Hope! Därefter ska det bli la famiglia till 110%!

Skön lördag!

While My Guitar Gently Weeps (acoustic) - George Harrison

(Extra fin version!) 

nedrans också!

Ny erfarenhet: klippningen från i osndags ser helt enkelt för jävlig ut. Jag vet inte vad som hände. Samma tjej som klippt mig i snart åtta år. Ibland hennes kollega (vid akutfall som infaller i semestertider). Kommunikationen har aldrig fallerat. Jag har alltid lyckats bli förstådd när jag förklarat hur jag vill ha det. Igår sa jag visserligen att det var fint att bli klippt lite kortare sist och att det gärna fick bli så igen. Men... det här?

JAG SER UT SOM PER GESSLE - FAST FULARE!!!

(och med kortare i nacken)

Frisören bara pratade och klippte, och klippte och pratade och sedan fönade hon och donade och det var faktiskt inte förrän framför badrumsspegeln igår morse som jag insåg hur jävla kort det blivit.

Jag vet. Det växer ut. Men jag tror faktiskt inte att jag någonsin varit så ledsen och besviken över min frisyr. Jag skojar inte. Jag är väl en lyckans ost som aldrig någonsin varken fått fel frisyr eller färg förrän nu. Men det här? Det är ju inte en tuff, punkspretig frisyr (som jag hade på åttiotalet). Den skulle jag ju åtminstone veta vad jag skulle göra med. Den här vet jag inget om.

Jag tror jag ska ha en röd mössa nerdragen till ögonbrynen idag. Eller en flottig backslick, kanske?

Fin Fredag? Det vete fan, alltså. Fast... himlen är blå och solen målar grannes vita hus i guld. Alltid något.

Men det bästa av allt och det som gör det här till en fantastisk fredag, oavsett är ju att...

 VÄRLDENS BÄSTA, KLOKASTE, RARASTE, FINASTE, SÖTASTE, GOASTE JENNY FYLLER ÅR IDAG!!! GRATTIS MITT HJÄRTA!!!

Hair of the Dog - Nazareth

om sig och kring sig

Straight from the Muffin Utility Research Kitchen!

Räkningarna betalda nu på morgonen. Gott det. Jag börjar sakta, sakta vänja mig vid att jag faktiskt har pengar att betala med och slipper oroa mig för hur jag ska klara mig till nästa lön. Ja, jag känner mig privilegierad som har det så. Jag vet väldigt väl hur det är att inte.

Igår var jag så trött och seg och matt och tycker liksom inte att jag riktigt var effektiv under arbetsdagen. Att då ta hem jobb är ju kanske inte så smart, men efter ett frisörbesök (hon klippte en anings för kort, men det växer ju ut, som tur är...), och landning hemma vid köksbordet med lite te och mackor började min hjärna starta upp igen och jag lyckades synka ihop Bombtrack på tiondelar av sekunder mot ett bildspel jag ska köra på temat "buddhismens ansikten"... Jag gillar att lägga tid och uppmärksamhet på detaljer.

Nöjd med min arbetsinsats, sammantaget, drabbades jag av ett kökspysslarryck igen. Jag hoppas kollegorna gillar cappucinomuffins.

I hallen står träningsväskan, det är drygt tre plusgrader ute, kaffet smakar gott och jag ska nog ta mig igenom en torsdag till.

Bombtrack - Rage Against the Machine

perspektiv

Inte mindre än fyra personer i min vän- eller bekantskapskrets fyller femtio den här veckan. Alla män. Per definition borde de ju vara trista och GUBBIGA men såvitt jag kan se är de inte ens i närheten. Är det de eller är det jag? Samma sak gäller för många av mina kvinnliga vänner och bekanta, förstås. Inte fasiken är de TANTIGA.

Håller ni med om att det är skillnad på att vara TANT och att vara TANTIG (eller GUBBE och GUBBIG)? Tant är egentligen ett ganska coolt epitet, och "gubbe" lite gulligt. Vem släpper inte då och då loss sin inre tant och odlar pelargoner, löser melodikryss eller vågar säga ifrån när oegentligheter begås - även om det handlar om främlingar? Men att vara "tantig"... njah... det är något annat. Inget positivt alls. Tyvärr finns det de som är tantiga redan i tjugoårsåldern - eller gubbiga. Ni vet vilka jag menar. Ni känner dem, ni också. Lite smått rigida, beskäftiga, tjatiga och osunt nyfikna. De tantiga, alltså. De gubbiga beter sig på ett liknande vis. Ibland ser de ut som hipsters. Eller... om det är tvärtom?

Snön som vräkte ner igår eftermiddag är givetvis borta nu. Ett av de väntade bakslagen, som tyvärr inte gjorde ett enda dugg för att till exempel minimera fästingpopulationen. Idag är himlen duvgrå och vinden stilla. Det är onsdag och en ganska lättsam arbetsdag. Kanske är detta dagen då jag fortsätter rätta de två miljonerna prov. Resultatsamtal med chefen blir det också. En jobb- och skolrelaterad blogg väntar på att startas och kanske är det just denna den sista onsdagen i mars, i nådens år 2014, som jag öppnar den och sätter igång? Med allra största säkerhet är detta också dagen då jag lyckas lura hem en reparatör som får ta sig en kik på den tredskande tvättmaskinen.

Svenskarna tränar mest i Europa, säger de på radion. "Det ligger i den svenska folksjälen", säger en trendanalytiker. Nå... det är ju kul att vi fortfarande är bäst på något.

If This Ain't The Blues - Ian Gillan & Jon Lord

tänka på allt

Vaknar halvsex. Ligger kvar och lyssnar på radio. I höjd med morronandakten börjar jag skruva på mig. Jag tycker det är rätt förutsägbart och upphör aldrig att förvåna mig över hur mycket fullständigt fantastisk kyrko- och annan religiös musik det skrivits genom århundradena och vilken jävla smörja de ändå lyckas hitta att ackompanjera gudsorden...

Nå. Det får mig i alla fall upp ur bingen och in i duschen. Jag packar träningsväskan och raidar bokhyllorna efter lite böcker som kan vara av intresse för mina ettor som ska välja en bok att läsa. Jag tänker om läsning i skolan. Att det ibland kallas "bredvidläsning". Som något en gör vid sidan av. Vid sidan av... det "viktiga"? Jag tänker låta dem läsa på lektionerna också. Ibland mycket, ibland inte alls... Jag vill låta dem njuta av stillheten som uppstår när en hel klass sjunker in i sin läsning - och energin därefter när vi pratar om det vi läst. Jag plockade med mig några andra böcker också (fortfarande engelska). Historia, musik och kanske någon naturbok. Vi jobbar just nu med att utveckla läsförståelse och det är viktigt att få upptäcka att det går alldeles utmärkt att läsa om allt möjligt på engelska. För att sedan se hur bra det också kan funka att skriva på samma vis.

Tisdag. Inte den dagen i veckan då jag rullar tummarna och funderar på hur jag ska få tiden att gå. Från det att jag lämnar hemmet och tar mig mot skolan säger det bara SWISCH och YYYYL och sedan ligger jag i sängen om kvällen och toksomnar.

Sun Comes Up It's Tuesday Morning - Cowboy Junkies

det är slut, det är över nu

All good things must come to an end. Vi reste tillsammans. Dagar blev till månader och år. Kilometer till långa mil. Vid detta livets vägskäl skiljs nu våra vägar åt.

Tack för trogen, pålitlig tjänst och gott kamratskap, gamla Bettan! Hoppas du ska trivas i ditt nya hem.

On the Road Again - Canned Heat

here we go again

Kunde en fått en arbetsdag om året då en bara kan dra täcket över huvudet och sova vidare hade jag valt den här. Men det går ju inte an. Så här sitter jag uppspetad på en stol i köket, kaffe i handen, med tända ljus (mer för pepp än nytta) och kisar ut i diset. När det lättat tror jag faktiskt att himlen kommer visa sig från sin vackraste sida.

Maten igår blev god och många lunchlådor blev det. Nu vet jag hur det funkar och jag kan tänka mig att testa lite annan kryddsättning. Men en slatt rökig singelmalt i var i alla fall smarrigt. Tror jag ska laga till det igen när Linus och Elinora kommer hit, om ett par veckor. Det blir klart svårare att göra det hos Matilda & Mike... haha! Men kanske pulled lamb funkar? Pulled goat? Camel? Hur eller hur är själva idén genial. Det tillstår jag.

Idag måste jag ta itu med rättning av två miljoner prov. Alltid lika... stimulerande. Jag önskar jag slapp prov helt och hållet. Det finns så många andra sätt att visa sina kunskaper på men det krävs en tillit till ett sådant system, som är sällsynt i skolans värld. Har en inte haft storprov, eller sluttenta, så är det inte riktigt utvärderat, liksom. Jag säger... JO... det kan det visst vara! Tänk att slippa plugga till prov och istället, hela vägen in i kaklet, få fortsätta utveckla sina kunskaper och färdigheter, fördjupa sin förståelse och hur en kan använda allt detta i konkreta sammanhang. Jag tror också att många lärare är fullständigt kapabla att sätta rättvisa och korrekta betyg utan att luta sig på ett slutprov. Jag får fundera vidare på detta under dagen.

Den här tål att lyssnas på igen. Och igen.

La Belle Époque - Kent

P.S Anna, du undrade om rödlöken. Jag hittade, och följde, det här receptet! Jag tror inte hållbarheten är så stor, men det håller sig säkert någon vecka.

ppp (pulled-pork-premiär)

09:25

Tänkte att tiden var mogen för att testa att laga till det där som alla tjôtat om i ett år, eller två, nu. Pulled pork, alltså. I ett av recepten jag hittade på nätet stod det att en skulle lägga karrébiten "i en gryta från Le Creuset". I beg to differ. Men en tjock, emaljerad gryta med lock behöver det absolut vara - eller en lergryta om en har en dylik i sin ägo.

Förberedelserna började redan igår då jag picklade till en stor burk rödlök som fick stå och dra över natten. I morse la jag köttbiten i en orange, emaljerad vintagegryta från Husqvarna. Den fick sällskap av en tjock sås som jag mojade ihop av ketchup, vatten, chipotlepasta, spiskummin, koriander, salt och farinsocker, samt tjockt skivad gul lök, och dito vitlök. In med det i ugnen på 125 grader. I timtal. Under tiden som pp:n stått i ugnen har jag hunnit med att ta mig en snabb dusch, diska en liten disk, dammsuga ett katastrofområde (smartkatterna hade vält en blomkruka och gjort det mesta av detta...), ta mig en ordentlig powerwalk, ta en lång dusch, städa badrummet...

... läsa vidare i Fuskaren som försvann (underbar bok, inte minst om en gillade In Treatment...), smsa med Linus och planera en gosig helg framöver, pyssla lite med annat, lacka naglarna, fejsboka, skriva lite på en jobbidé, mejla med sköna vännen Malin, tänka ganska mycket på Viktiga Saker, lyssna på en väldig massa musik och fixa fram tillbehören till middagen: en coleslaw på rödkål, tortillas (som jag inte bakade själv - någon måtta får det vara på husligheterna), skivad avokado och lite fint strimlad isbergssallad.

Vid ett tillfälle, någonstans i halvtid, slängde jag i lite mer av kryddorna och toppade med en liten slatt skotsk singelmalt, pratade med Jenny i telefon och planerade sommarens roadtrip och tog mig en fuldans till lite extra bra musik. Det är liksom gott att leva trots att (eller just därför att) det går lite upp och ner - i känslolivet, om inte annat.

17:48

Om en stund är klockan middagsdags. Det här ska bli spännande! Doften är fullkomligt underbar, i alla fall. Och jag fullkomligen älskar mat som kräver en liten kvarts insats och sedan helt och hållet sköter sig självt. Om en nu ska hålla på och laga och ha sig. En kan ju inte äta popcorn eller vitlöksost till middag varje dag. Eller... hmm... kanske om en varvar med picklad rödlök?

Something must break - Joy Divison

sun-day

Vilma & Torsten rejvar loss. Som FAN!

Sixten ligger i bakhåll bakom sin älskade skokartong för att sedan köra ner huvudet i den och springa runt köket som en galning, med kartongen framför sig. Det ser sanslöst knasigt ut! Så snart jag försöker filma honom blir han stel som på ett gammalt familjefoto från förrförra århundradet.

Torsten och Vilma busar loss framför kylskåpet och gör skojiga krumbukter och saltomortaler men när jag trycker på REC på mobilen förvandlas Torsten till en sfinx och Vilma rymmer ut i vardagsrummet. DUMKATTER. Sötast i världen men med en slags Garboattityd...

Jag vaknade av solen rakt in i ögonen. Inte mycket lönt att försöka somna om då så jag gick ner i köket för att fixa en kanna av Byns bästa och sedan sitta vid mitt köksbord, njuta av radioprat och blå himmelsutsikt. Men när jag kikade ut var det helt igenmulet. Antingen blev det grått i rekordfart eller så ligger mitt sovrum väldigt nära himlen. Ibland tror jag att det gör det, faktiskt.

Nej, förresten... jag vet...

Here Comes the Sun - George Harrison

(himlaskön version)

ledig dag

En långvarig kärleksaffär...

Vaknar tidigt. Det är ljust ute, men klockan är bara sex. Jag somnar om en stund och vaknar igen till Naturmorgon på P1. Kliver upp och fixar en kanna kaffe. Kattsand i halva badrummet. Dammsuger medan kaffet puttrar klart och dricker det hett och svart vid köksbordet medan katterna tassar omkring och himlen blir allt blåare.

Diskar undan, plockar med några papper och kör sedan ner till jobbet. Glömde ett par grejer som jag kan behöva i kväll, eller kanske imorgon, och kör sedan vidare till ICA för lite tunga inköp (kattsand och sådant). Smiter in på Systemet och köper på mig några ale. Just in case. Och så hem igen. Kånkar in grejerna och flyttar på bilarna så att jag enkelt kan städa ur och dammsuga G:a Bettan. Fin blir hon, den gamla damen. Spankulerar ett varv runt trädgården och ser små vårtecken. Funderar på om det inte vore läge att kratta ur häcken från alla hästens löv men skjuter lite på det. Går in och gör en rejäl frukostmacka och mer kaffe. Väntar lite. En tjej kommer för att kolla på GB och provkör en runda. Hon gillar den men vill fundera ett par dagar. Jag tar inte ut någon lättnad i förskott.

Drar ner dammsugaren i källaren och askar/sotar ur pannan ordentligt och fyller på en ny omgång pellets. Bråkar med tvättmaskinen en stund också, men varken lock eller lämpor verkar fungera. Jag får be en serviceperson kolla på den pronto och bereder mig på att kanske tvingas köpa en ny. Leva utan microvågsugn går ju hur fint som helst, liksom torktumlare. Men tvättmaskin måste jag ha. Alltid och hela tiden. På ICA köpte jag upp mig på en bit fläskkarré. Det är dags nu. Dags att kolla hur en gör pulled pork. Det lär bli en god söndagsmiddag och kanske en och annan lunchlåda, därtill. Som förberedelse gör jag picklad rödlök. En stor burk blir det. Den ska stå och dra ihop sig över natten.

Sedan går jag ner till en slags "post" och hämtar ett paket från Wolff-Wear. En lila softshelljacka som jag har tänkt ska bli en skön vår- och höstjacka. På väg hem igen pratar jag lite med en granne. Vi är helt överens om att en inte behöver kratta och ha sig i trädgården när en inte känner för det. Och så pratar vi resor. När han var på trekking i Nepal i januari var det så jeffla kallt. Han sov i fleecekläder och under tre täcken och frös ändå. Men sedan fick han värma upp sig på Andamanerna så det är inte synd om honom. Vi pratar om att passa tågtider i Bangladesh och om vilket fint och spännande land Saudi är (jodå, han har varit där också).

Min cykel har stått och väntat på mig, ett par dagar, hos rara cykelfarbrorn så när han ringer och säger att han är hemma från någonstans tar jag på mig sköna skor och nya, härliga softshelljackan och går bort för att hämta hem den. Klappar lite på den. Hoppas den håller många år till. Passar på att ta mig en liten mil på den innan jag cyklar hem den och parkerar vid kökstrappen. Inget mer garage på den här sidan sommaren, för den!

Nu ska jag kura skymning.

Dear Father - Black Sabbath

söndagsångest? icke.

När en vaknar med lite lättare hjärta, med ett uns mer ork och med gladare ögon. De fredagarna. Så gott som alla, för min del. Vädret må vara intetsägande. Det har inte så mycket med fredagskänslan att göra. Fredagskänslan är vetskapen om två och ett halvt dygn som är enbart ens egna. Som inte ägs av arbetsgivaren eller ens behöver låta sig påverkas av måndagen. Söndagsångest är inget en ska tillåta sig att leva med. Har en sådan bör en se om sin situation och det tvärt. Jag menar inte att en ska behöva byta jobb men kanske inställning till det? Kanske skapa någon slags oas under måndagen, och resten av arbetsveckan, att se fram emot? Och då menar jag inte fredagen...

Lång intressant chatt igår kväll med en klok och härlig vän. Om vänskap. Om förväntningar och on hur en ibland kan missta sig så grovt på andra människor - och tyvärr åt fel håll. Men hur en kan se dessa som "sända att övas på". Utmärkta objekt att öva sin förmåga att arbeta med sig själv i stället för att sparka sig trött på andra som en ändå inte kan förändra. Att öva sig själv i att inte vika ner sig och försöka vara till lags, till exempel. Att öva sig i ödmjukhet, diplomati och i insikten att en fortfarande och precis hela livet kan missbedöma människor (ge mig en person som säger sig vara "en god människokännare" och jag osäkrar bössan) och att det inte innebär att en är en kass individ. Och så vidare. Upplivande samtal, på min ära!

Efter att ha grunnat lite på det tror jag mitt nästa bokköp får bli Sara Lövestams Grejen med verb. Jag har haft lite koll på henne ett tag nu och vetat om boken men sista knuffen i ryggen blev inslaget med henne i radion nyss.

Och kvällens projekt ska få bli att vårda mitt hjärta...

Dirty Paws - Of Monsters and Men

rambling

På jobbet: uppstyrt, planerat och strukturerat. Tillräcklig slackingmån för att kunna vara spontan, improvisera, skoja och skratta. Självtillit. Förtroende för andras kompetenser. Goda möten och samtal. Bra koll och tydliga mål. Klara idéer och verktygen för att genomföra dem. 

I #thevuxenlife: inte fullt lika stringent. Lite väl slak lina. Känslomässigt. Saknar ibland välbehövlig återkoppling. Vågar inte riktigt lita till. En liten obehagskänsla. Som närsomhelst kan vända till tvärsäkerhet och glädjeskutt. Det är liksom inte dåligt. Men det är fan inte riktigt bra, heller. Och det där jävla utanförskapet...

Berg-och-dal-vana. Det har jag. Som tur är.

Så. Ungefär.

Berg & dalvana - Kent

tröttmössa

Idag är en sådan där morgon då jag skulle kunna tänka mig att somna om. En god stund. Men gör jag det? Nej. Just det. Jag går snällt upp, tar min morgondusch och brygger kaffe. Tack för den, Luther! Som belöning hinner jag chatta med Matilda en stund. I Saudi ligger de ju två timmar före oss så hon har ju redan varit uppe länge. En liten skickebudslista växer fram. Jag ska köpa mig en stor resväska...

Vårdagjämning idag. OK. Och igårkväll deklarerade jag. Eller snarare... jag läste igenom och signerade, elektroniskt, och klickade på "sänd". Jag får tillbaka litegrann. Det kommer att sitta fint framåt midsommar.

Arbetsveckan närmar sig sitt slut och det känns bra. Än så länge inga stora planer för helgen, men det brukar ordna sig. Om inte annat finns det att göra här hemma.

Bird on a Wire - Leonard Cohen

k-ordet

Gamla kollegan och vännen S skriver på Facebook att hon vaknar alldeles för tidigt nuförtiden och hon kopplar det till klimakteriet. Jag blir glad när jag läser det. Inte för att hon inte får sova ordentligt, såklart, men för att hon vågar använda k-ordet. I vår ålder är det ju något som inte kan undvikas. Lika naturligt som att vi en gång i tidernas begynnelse fick vår första mens så kommer det ju att upphöra. Närsomhelst mellan 45 och 57 är det alldeles jättenormalt att klimakteriet infinner sig. Ibland kommer det ännu tidigare och ibland senare. Inte en enda kvinna kommer undan - om det nu skulle vara något att stå efter?

Så varför pratar vi aldrig om det? Varför diskuterar vi inte känslor och tankar inför detta, eller hur det kanske känns att befinna sig mitt i skeendet? Jag kan inte låta bli och tänka att det har att göra med det stigmatiserande som finns av kvinnor i övergångsåldern. Att de/vi utmålas som skogstokiga, aggressiva monster. KLIMAKTERIEKOSSOR (vilket jag ofta hört andra kvinnor säga - i någon slags förnekelse av att de själva oundvikligen själva kommer att hamna där en dag?). Rabiata och irrationella i sin hormonella storm.

Fast... verkligheten ser annorlunda ut. Många av mina vänner bör just nu befinna sig i klimakteriet. Och inte är de gråtigare, argare, mer aggressiva eller tokigare än vanligt? Jag tänker att hela den där arga-kvinnan-i-klimakteriet-grejen bara är ännu ett sätt att förminska kvinnor som vågar sätta ner foten, vågar säga ifrån, vågar uttrycka sin bestämda åsikt. Precis på samma sätt som det tidigare i livet heter (när en kvinna biter ifrån) att "men lilla gumman... har du mens eller?"...

Oavsett om en har mens, PMS eller befinner sig i klimakteriet handlar det helt enkelt om att förminska kvinnor. Som kollektiv. Inte kan man väl lita på någon "som blöder en hel vecka och ändå inte dör" (ja, ni har hört skämtet, eller hur?). Är det inte ett himla bekvämt sätt att avfärda en kvinna som står på sig?

Och detta tror jag bidrar till att vi kvinnor i viss mån tystas. För vem vill skriva på Facebook, eller prata över fikabordet på jobbet, om sömnsvårigheter, oregelbundna och helt opålitliga blödningar, hot flashes, svettningar, nedstämdhet, torra slemhinnor och vad nu denna hormonella omställning kan innebära för olika individer? Dels blir det ju så dålig stämning (men vi kan prata om artros och fopollsknän och chefen och vinterkräksjukan och "gulliga" ungar och bilar och whatnot...) och dels ger man ju andra ett vidöppet mål... 

Men...ANNARS är det bra, tack.

It's oh so quiet - Björk
(som fyller 50 nästa år... just sayin'... ;))

lá fhéile pádraig (en lektionsidé)

Det är roligt när en kan fånga tillfällen, och skapa undervisning, i flykten. St. Patrick's Day igår, ju. Det kom jag på under förmiddagen (igår, dårå). Jag letade runt lite på nätet efter tänkbara resurser och planerade ihop en 60-minuterslektion på temat. Först skrev jag datumet på whiteboarden och frågade om någon visste vilket land som hade nationaldag. En elev visste att det var Irland och så nämnde jag St. Patrick och sedan dök orden upp... grön öl... fyrklöver... grönmålade människor... shamrocks och leprechauns...Vi pratade om att det bor fler irländare i USA än på Irland - och dessutom en stor andel i Australien - och hur det kommer sig. Vi hittade bland annat paralleller med utvandring från karga, stenmoar i vår absoluta närhet.

Sedan lyssnade vi på en förfärligt sorglig och vacker sång med stor känslomässig betydelse för irländare, såväl på den gröna ön som i förskingringen och eleverna fick fylla i luckorna i texten. Dropkick Murphys version var lite väl svår så vi lyssnade på The Dubliners också, vilka eleverna tyckte artikulerade bättre.

Jag kan vara sämst i Småland på att kunna hålla i tävlingar, men jag kastade mig glatt ut i ett St. Patrick's Day-jeopardy. Klassen delades in i grupper och så fick alla ett faktablad med fyra kategorier (History of St. Patrick, Myths & Legends, Facts & History och Music & Culture) att läsa in och efter 15-20 minuter samlades pappren in och så körde vi Jeopardy. Glada ögon, gott om energi och massor av läst och talad engelska, plus historia, politik religion och annan allmänbildning!

The Fields of Athenry - Gary Og

(Denna lite mer politiska version körde vi inte men jag har sjungit den, med alla insticksfraser i refrängen, vid ett annat tillfälle...)

pettson!

Jag var och lämnade min cykel för lite vårfiffning, igår. Jag cyklade dit och det kvillrade i mina utecyklarben. Det är ju något helt annat än att sitta och mata på en träningscykel inomhus. Vågar jag hoppas på cykelväder till helgen, kanske?

Hur eller hur... tänk att en ska kunna bo här i Byn i nästan åtta år innan en oerhört vänlig och rar själ berättar för mig om den rara farbrorn som har cykelverkstad bara några stenkast från mitt? Och att denna oerhört vänliga och rara själ dessutom gav mig telefonnumret till sagda farbror? Jag var lite osäker på vilket hus det var men när jag svängde in på gatan, med alldeles för platt framdäck - men ni känner mig vid det här laget och vet att jag hellre cyklar med punka än leder hojen -, så såg jag genast vart jag skulle. En dörr stod på glänt och jag hoppade av min cykel och hojtade ett "Hallå!" och ut kommer en jättesöt liten äldre gentleman med vita mustascher. Han tog hand om min älskling (jag har haft min cykel i sjutton år och hoppas på många fler), ledde in den och ställde upp den i en ställning som nog ger schysst arbetshöjd. Medan han plitade mitt namn och telefonnummer på ett litet block, inne i ett litet knôkat men ändå ordentligt, kontor passade jag på att ta ett foto av en del av verkstaden som fick mig att tänka på Pettson...

MASSOR av grejer i minutiös ordning!

Ute i vida världen tror man sig ha hittat ekot från universums tillblivelse. Här hemma i Byn är det lite gråare idag, men nästan vindstilla. Dagen som ligger framför mig är ordentligt planerad men ändå med rejäl plats för ändringar och improvisationer. Träningsväskan står packad i hallen. Det blir en bra dag, förstås.

Bicycle Race - Queen

meeeooouuw...

En blir som GLAD när en mjuk, grå Torsten hoppar upp bredvid en i soffan, försiktigt nosar på ens hand och sedan rullar ihop sig och somnar, tryggt och gott. Det går framåt, alltså.

Mjau.

på'at igen, då

Ljuvligt väder igår!

Jag maxade verkligen min söndag och lyckades klämma in en hel helgs sysslor på den. Gjorde allt jag föresatt mig och lite till. Gamla B får dock vänta någon dag till innan jag tar itu med henne. Det kändes skönare att pyssla om mig själv lite, också. Manikyr, skönt fotbad och en balja te framför teven är vilsamt.

Och nu är det måndag. Igen. Det ska nog gå bra, det. En hel del står på programmet och som grädde på moset/lök på laxen/smör på fläsket ska jag lämna in min älskade cykel för översyn, i eftermiddag. Ett vårtecken så gott som något! Om nattens blåst ska lugna sig återstår att se. Himlen är i alla fall övervägande blå.

The Rescue Blues - Ryan Adams

späckad söndag

Vilken natt. Jag var trött igår och trillade i säng strax efter tio. Somnade direkt. Vaknade strax efter åtta idag. You do the maths. Katterna har, tror jag, hållit sig i schack och varit tysta hela natten. Eller så har jag bara varit snudd på medvetslös? Att förrätta CAE-examinationer är marginellt lättsammare än att skriva dem, tror jag. Eleverna var slitna efter sina nästan sju timmar i skolan (lugna och fina... de var i god tid och de hade ordentligt med rast mellan varje moment) och jag hade nästan en timmes förarbete och ännu mer efterarbete (ställa i ordning sal, plocka fram material, snygga upp, sortera, lägga i kuvert, fylla i blanketter och jag vet inte vad) men de såg ändå nöjda och glada ut och jag hoppas att det gått bra för dem alla!

När jag spanar upp mot toppen av min höga björk (friskförklarad av en arborist härförleden!) ser det ut att vara vindstilla där grenarna strävar upp mot den blå himlen. Jag ska absolut ta mig en promenad även idag (jag fick till en timmes rask dito igår eftermiddag!) men jag har också tusen och en saker att göra inomhus. Tvätt ska tvättas, hängas och vikas. Växter ska vattnas. Sängen ska renbäddas. Badrum ska skuras. Köket likaså. Ytor ska torkas av, saker plockas undan och lite vinterytterkläder hängas undan (ja, jag gillar att frysa in våren... frågor på det?). Golv ska dammsugas och våttorkas och Vinterstudion får stå på så jag kan snappa upp lite spänning från Falun! Egentligen borde jag städa Gamla Bettan inuti också, ifall någon kanske vill komma och kolla på henne? Och så skulle jag vilja ställa upp alla fönster och dörrar en stund och släppa in vårluften i alla skrymslen och vrår - men då rymmer ju katterna...

Men ikkje noen stress. Först ska [mycket] kaffe drickas, Godmorgon världen! lyssnas på (men en har ju simultankapacitet och kan jobba samtidigt) och lite slappa mjukiskläder dras på. Sen så...

High Energy Plan - 999

vadå vinter?

Jag vill inte veta. Jag vill bara att de tänker om.

Vintern skulle återkomma sas det. Och det gjorde den i natt. Fast... vinter och vinter. Den återkom i samma skepnad som den visat sig mest hela tiden, det vill säga med några plusgrader (4.3 om en ska vara petig), regn och blåst. Det är lördag och jag ska jobba så som tröst får jag ta bilen.

Just nu är Sixten billig igen. Han blir orolig när det blåser och dundrar ute så han har trampat runt i min säng utan att kunna komma till ro, sedan ettiden ungefär. Och så har han petat på mig. Duttat fint och snällt med tassen i mitt ansikte och jobbat hårt för att helst ligga på mig, men det har varit varmt i sovrummet i natt (jag har inte dragit ner på värmen för jag trodde ju det skulle bli lite vinter på riktigt) och då vill en inte ha en stor katt uppepå duntäcket...

Nu: kaffe. Och... KÄRLEK:

La Belle Époque - Kent

no less than an effing miracle

De minnesgoda läsarna minns the neverending elände när jag skulle söka visum till Saudi, i höstas. Om ett tag åker jag ner igen och jag har stålsatt mig som FAN inför en liknande pärs. I tisdags eftermiddag ringde jag upp ambassaden för att fråga hur jag får tag på en visumansökansblankett (det ska sökas både elektroniskt och på gammelvis) och en mycket vänlig herre (inte samma som sist...) upplyste mig om att det nu är nya rutiner och att en dels måste anlita ett särskilt företag som sköter visumansökningar och dels måste infinna sig i Stockholm för skanning av iris och lämnande av fingeravtryck. Say WHAAAAAT??? Men... innan min hjärna hann implodera så sa han att eftersom systemet implementeras NU I HELGEN så skulle han skicka mig nödvändiga dokument via sin privata mejl så kunde vi låssas att jag egentligen fått dem tidigare... och så kunde jag ha en chans att få igenom min ansökan INNAN om jag hade alla papper klara och iordning - och det HADE jag! Jag har sparat varenda förbannade dokument som jag använde sist så i onsdags kirrade jag onlineansökan, betalade densamma, fyllde i pappersansökan, samlade ihop alla dokumenten och la i ett kuvert tillsammans med mitt pass och så kilade jag iväg på lunchen och postade det. I ONSDAGS, alltså.

Idag är det FREDAG... och när jag kom hem för en stund sedan... låg passet med vederbörliga stämplar etc och väntade i min brevlåda! Jag har inte fått kollat att det den här gången beviljar inresa by air (men det kommer att ske i helgen), men enligt Vänlige Mannen så KAN de enbart utfärda sådana... och då undrar jag ju om det var en praoelev som beviljade min förra ansökan..?

فوردعالم!

Som om inte detta vore nog har jag haft en kul dag på jobbet, tränat som FAN (när en kan vrida ur sportbehån efteråt vet en att en har kört ordentligt) och tagit en liten solskenstur i Bilen. Nu ska jag fjäska för missarna med lite prinskorvsknortar och så småningom tillreda en frugal fredagsmiddag, troligen bestående av en jätteskål popcorn och ett glas rött.

The Everlasting - Manic Street Preachers

med en kasse från konsum

Vacker, klar och lite kall morgon. Lätt frost i gräsmattan och alldeles vindstilla. Hett, svart kaffe och nyheter. Tända ljus också, men snart känns morgnarna för ljusa för den sortens morgonritual.

Nu blir det filmtajm. Hur kul kan en egentligen ha med en papperskasse från Konsum? Sixten, Torsten och Vilma ger några korta tips för den Fina Fredagen.

Och helgen har ju inte ens börjat än! HOHO!

The Psychedelic Warlords - Hawkwind

#thevuxenlife

Ångest. ÅNGEST! Det är vad jag har känt den senaste veckan sedan jag bestämde mig för att seriöst titta på en bil, provköra den, ordna finansieringen och slutligen göra affär. Våndan har varit förfärlig. Lite lustigt att jag som kan bestämma mig för ett helt hus i en grisblink ska tycka det är så superläskigt att köpa en bil? Men nu är den min. En oerhört VUXEN bil. Kombi och avtagbar dragkrok. Ja, ni fattar...

Men den har också turbo och 260 hästar och sketasnygga sommarfälgar och går som ett jeffla spjut! TJOHEJ!

Det här är dock den absolut viktigaste grejen med hela bilen:

Hållare för min kaffemugg! Det var naturligtvis denna lilla finess som avgjorde köpet... ;-) Men jag har fortfarande ont i magen. Köpa bil är läskigt, helt enkelt. Läskigare än att köpa hus. Till och med läskigare än att ha rörlig ränta på huslånen... Säkert har jag dessutom betalat några lusentappar för mycket för den också, men jag tänker att blir jag nöjd med den så spelar det ingen större roll i det lite längre loppet. Huset fick jag förhållandevis billigt och förra bilen köpte jag till ett galet underpris. I den stora konkursen jämnar allt ut sig...

Och igår kväll var det en sådan där ljus, fantastisk vårkväll som jag bara ville vara ute och köra planlöst i. Men jag behövde kånka in hjul i garaget och leka med katterna och promenera så det fick bli en pytterunda.

Någon som vill köpa en SAAB 900 i trivsamt skick? Efter höstens turer kommer den att rulla många problemfria mil!

Här i Byn är det annars en klar, vacker morgon. Det känns allt lättare att vakna och komma mig ur sängen. Särskilt om jag undantränger att jag ska jobba hela lördagen. Examinationer i CAE* som jag ska hålla i. Nå, det är min tur en gång varannat år, så jag överlever nog.

Nu: kaffe!

Thunder Road - Bruce Springsteen

i mitt nästa liv

Cecilia!!!

I mitt nästa liv ska jag bli utrikesreporter. Om jag törs. Det är ett synnerligen viktigt arbete, vilket kanske glöms bort i skuggan av så mycket annat. Jag kände såklart inte Nils Horner personligen men han stod för pålitlig information, skarpa inblickar i skeenden så långt borta från mitt eget köksbord och kluriga betraktelser därtill. Så ofta var han i min radio med sin karaktäristiska röst. Senast igår morse, faktiskt, i ett inslag om att det [redan!] är tre år sedan Fukushima. Och bara en stund senare kom nyheten att han avrättats på öppen gata i Kabul.

Dessa modiga människor som flyttar långt, långt bort och tillbringar sina dagar, och nätter, på resande fot och med en slags ständig jour - allt för att låta människor göra sina röster hörda, berätta om aktuella händelser och ge en möjlighet för alla som inte är på plats att veta och förstå vad som händer. Och som, kanske oftare än vi här hemma i mellanmjölkens land fattar, utsätter sig för stora risker.

KUDOS till alla dessa hjältar och hjältinnor och sov så gott, Nils.

Death Whispered a Lullaby - Opeth

badjävlar

Helgens bastubad förtjänar ett eget inlägg. Vid något enstaka tillfälle, i det förra århundradet, har jag rullat mig i snö i samband med bastubad. Jag vill minnas det som inte helt obehagligt. Men... att springa 40-50 meter i isande vårvindar, ner till en brygga och där kliva i och doppa hela mig i en iskall, om än isfri, sjö har känts så avlägset att jag inte ens tänkt tanken fullt ut.

När vi bastade i lördags var det dock meningen att vi alla skulle göra just detta. Även jag. Jag bävade lite för det, men tänkte att om Hind från Saudi och Karina från Australien tänkte våga så ville jag inte vara sämre.

Jag gillar ju inte insjöar överhuvudtaget, så att sänka sig ner i det svarta djupet kräver att jag övervinner mig själv även en varm sommardag. Det känns inte bättre en vacker, men snålblåsig, dag i början av mars kan jag meddela. Och ja. Det var kallt. ASKALLT. Men bara någon nanosekund. Och när jag kom upp ur vattnet hände det mest fantastiska... jag blev alldeles varm! Jag kunde bokstavligen känna hur blodet forsade genom systemet och jag blev smått euforisk. Andra gången tyckte vi alla att det var otäckt att dra på oss blöta baddräkter/bikinis så vi tog ett gemensamt beslut att inte. Av omsorg om promenerande barnfamiljer och andra hade vi dock handdukar om oss hela vägen ner till bryggan... och andra gången var ännu skönare än första! Tredje gången kände jag att jag kunde bastat och, framförallt, "badat" resten av dagen men då var det dags att börja göra oss i ordning för att hinna med bussen till kroppkakehaket.

Men jag är fast! Jag måste få reda på var det finns dylika anordningar i mina hoods! Google is my friend!

Samira - Cheb Khaled

the neverending show

Fanny, Hind, jag, Malin, Frida, Matilda, Karina, Sofie och Agata vid Hellasgården

En väldigt trivsam sak med att resa bort är att... komma hem igen. Helgen tillbringade jag i Stockholm och att få vara med på en dotters möhippa var oerhört roligt och trevligt. Hennes väninna Agata som ordnat det hela hade tänkt på allt. Precis allt. Logistik, bokningar, idéer. Allt. Så vi har varit nio tjejer/kvinnor i åldrarna 17-53, från Sverige, Australien, Saudiarabien, Norge och med en viss anstrykning av såväl Polen som Argentina, som har druckit bubbel vid Slussen, badat bastu ute på Hellasgården (och jag har för första gången badat ute i mars!), ätit lunch på Nalle och Kroppkakan* i Midsommarkransen (bubbel funkade fint som fördrink även till kroppkakor), tagit en crash course i magdans, ätit en fantastisk middagsbuffé (tillagad av Agata och Frida) "hemma"**, druckit cocktails som Agata namngivit efter... erhm... minnesvärda händelser i Matildas liv... och sedan ut i natten för att sjunga karaoke i ett bokat rum innan det var dags för Stockholms klubbvärld (givetvis uppskrivna på gästlistor). Insprängt under dagen hade vi alla i uppgift att sjunga, läsa en dikt, berätta minnen osv från våra liv med Matilda. Och allt detta på den internationella kvinnodagen. Känner jag Agata rätt är inte heller detta en slump! ;-) Du är fantastisk, tjejen!

För min och kusinen Fannys del tog det hela slut vid karaoken då ett missförstånd vid bokningen gjorde att hon, som minderårig, inte fick komma in trots information vid bokningen, trots målsmans närvaro och att vi givetvis inte skulle förtära alkohol i det reserverade rummet (baren låg ju precis utanför, så det hade varit lugnt...). I kraft av min ålder och en viss trötthet (vi var ju på andra sidan midnatt...) erbjöd jag mig att följa med Fanny hem. Ett beslut jag var väldigt glad för igår, kan jag säga...

Och nu är jag, som sagt, hemma igen och det känns gott, det också. En arbetsvecka väntar och sol från blå himmel och flera plusgrader gör att livet känns lätt och gott och gör stegen lätta och ögonen glada!

The Rose - Janis Joplin

*Jag rekommenderar ett besök på detta ställe!
**Att ordna boende via Airbnb är också något jag starkt rekommenderar - särskilt om en reser några i sällskap!

swoooooooooooosch...

Hade den inte varit så risigt gjord hade den varit riktigt bra!

Vad var det för svischande ljud jag hörde lite snett bakom mig? Ah! Arbetsveckan som passerade! Redan fredag, alltså. En mycket Fin Fredag tänker jag ha mig. Alla förutsättningar för detta finns! Glada ögon, en kanna av Byns bästa, förberett arbete och spännande planer för resten av dagen. Lägger en därtill silverlack på naglarna och en klänning, från Desigual, i blå toner så vore det väl själva fanken om det inte skulle bli precis hur bra som helst!

En klassisk fredagslåt som bara måste spelas ibland...

Friday I'm In Love - The Cure

jamen... jaaa!

Vilken morgon! Jag vaknade av första väckningssignalen och... klev upp! Kände mig utsövd. Bara sådär, liksom. Så jag passade på att riva ur sängkläderna och bädda rent av bara farten. Packat träningsväskan, vikt en tvätt och gjort mig själv i ordning. Och som om detta inte vore nog... så är himlen som jag ser den utanför köksfönstret BLÅ och en soluppgång anas i öster, bakom en låg molnbank.

Igår bjöd Erica på en vidunderligt god soppa, nämligen den här. Vi bjöds också på varm vedspis (ja, jag är lite avis på den!), katter, hastbullar och trivsamt samtal.

Trivsam dag väntar på mig, med lektioner, möten, bli intervjuad av en lärarstudent igen, träna på gymmet och sedan hem och bara... trivas. En t-dag, helt enkelt. Med något av fredagsafton över sig.

I hallen lever katterna rövare med en pingisboll. Det vill säga Sixten och Torsten. Vilma tittar på. Hon skulle behöva röra på sina korta ben, den lilla, rundnätta damen.

Morning Has Broken - Cat Stevens

mitt i alltihopet

Älskad son och fin vovve.

Efter tre dagar av fysisk inaktivitet kändes det fullständigt underbart att ta mig en genomkörare på gymmet igår. Frustrationer och olust rinner liksom av mig och när jag lämnar anläggningen gör jag det med lätta steg och gott humör. Ett litet leende, rentav. Tillfredsställelse, både fysisk och mental. 

Så här dags i veckan har jag två tredjedelar av veckans lektioner bakom mig. En del möten och annat är också avklarat. Jag tar sikte på helgen, tror jag. Och minsann om det inte är trevligheter på vägen dit också. Ikväll är det Middagsklubbsmiddag långt ute i djupaste skogen och imorgon är det ju t-dag. För fredagen har jag andra spännande planer.

Olusten jag kände igår morse är inte borta men den har krupit långt in i något skrymsle och eventuellt däckat. Åtminstone håller det tyst. Bra.

Nu: kaffe och nyheter. Mjuka tankar. Starta dagen.

Teo Torriatte - Queen

in this salt mine of mine

Jag funderar på gruppers sammansättning. På hur den ena gruppen elever inte är den andra lik och hur en kurs kan se så helt olika ut, beroende på vilka grupper som har den. Jag tänker också på klassrumsmöblering. Hur vissa och somliga liksom hamnar längst bort från mig (och då är jag ändå inte särskilt bunden vid "katedern" förutom att det är på den jag ställer mina grejer... datorn och någon mapp och anteckningar etc) och hur dessa liksom försöker smälta in i omgivningen och hur jag ska kunna bryta det. Jag tänker på en särskild grupp, som jag ännu bara mött några gånger och inte lärt känna än, bortsett från några enstaka. Jag tror det är dags att ta fram appen Names in a Hat igen och göra det möjligt för alla att göra sin röst hörd - ja, rentav förmå dem att göra så.

Jag tänker också på arbetsglädjen. Jag vet inte riktigt vad det är. Kanske bara årstiden och den här förbenade tröttheten? Men det är något. Som gör att jag inte riktigt känner det där riktiga stinget. Klippet. Lusten. Det har inte med grupper och elever att göra. Jag får fila vidare på dessa tankar under dagen.

Ukraina. Jag tänker inte orda om det. Jag tänker på, och pratar om, det. Räcker så.

Annars är det grått och lite trist och jag är sömnig. Har haft en lätt, men enveten, huvudvärk i två dagar nu. T-dag. Det känns skönt! Väskan står packad i hallen och efter tre dagars inaktivitet (tränings-wise) ser jag verkligen fram emot ett pass på gymmet. Behöver det.

Allt är dock inte elände. Det är många glada ögon och fina saker händer mig. Också. Jag ska hålla det i minnet idag!

In My Secret Life - Leonard Cohen

jag vaknar förvånad

Lotsgatan, Söder, Sth. Feb 2014.

I natt drömde jag att jag hade gäster hemma och att de ställt upp både altandörrarna och fönstren så att katterna kunde springa ut. Och att det fungerade bra. Visst är vädret milt och visst vet de mycket väl var de bor (var maten serveras, helt enkelt) men det är lite tidigt, enligt mina planer, att släppa ut dem på riktigt. Men det ska bli skönt när jag kan göra det, både för mig och för dem. De behöver klättra i äppelträd och jaga och leva riktigt kattliv. Jag blir glad när jag slipper städa ur kattlådan flera gånger om dagen...

I lördags var jag kaxig mot en vän. Jag sa att jag minsann aldrig är sjuk - eller... att jag väldigt sällan är sjuk men att jag, när det inträffar, blir sjukare än en hel karl. Det var dumt. Mycket dumt. För jag hade värk i kroppen hela dagen igår. Var trött och håglös och rädd att jag faktiskt skulle bli sådär mansförkyld... När jag gick och la mig (tidigt!) tryckte jag i mig tre panodil och hade ändå svårt att somna för den där värken, som mestadels placerat sig i ryggen. Kände mig eländig och orolig för arbetsveckan. Somnade ändå före tio, vaknade vid midnatt men somnade om direkt och sedan sov jag som en sten tills väckaren började nynna. Snoozade lite och låg en stund och kände efter, men... till min förvåning - och lättnad! - kändes kroppen hel och bra igen. Lite trött, fast det är jag alltid om morgnarna nuförtiden, men ändå vid god vigör. Skönt! Men det kanske ändå kan lära mig att inte vara så jeffla kaxig...

Veckan ligger hyfsat uppstyrd framför mig. Mycket arbete men också en och annan välkommen ljusglimt. Jag tänker det blir bra.

Jag tänker också på ett par facebookkonversationer från igår. Samtal som rörde sig kring somligas smått självrättfärdiga indignation över att det statusuppdateras om melodifestivalen och Vasaloppet och whatnot NÄR DET NÄSTAN ÄR KRIG I UKRAINA. Ja, visst kan det verka märkligt och ja, visst finns det de som inte bryr sig, som stoppar huvudet i sanden och väljer bort att överhuvudtaget tänka på allt hemskt som finns och ja, visst finns det de som knappt ens vet att det händer... Men... jag tror de flesta bryr sig. Jag tror de flesta vet och har åsikter. Jag tror inte att de flesta är så aningslösa som de uppbragta pekpinnarna vill låta påskina (samtidigt som de därmed också lyfter fram sig själva såsom varande lite bättre...). Kanske finns det fler än jag som däremot upplever att det händer så snabbt, att det är svåröverskådligt och diffust och förutom att öka medvetenheten om ATT det händer kan det vara svårt att veta vad en ska skriva? Mer än att Putin är dum och sådant självklart.

Jag tror mestadels att det också har med sådant som självbevarelsedrift att göra. Och att man samtalar med andra, kanske rentav ansikte mot ansikte, om det som sker ute i stora, vida världen. Och låter Facebook mestadels vara en stunds lättsam förströelse. För hur ska en kunna ta sig igenom dagarna om en enbart tänkte på Ukraina, Venezuela, Uganda, tsunamis, Nigeria, USAs republikaner, barnfattigdom, trafficking, SD, katolicismen, klimathotet, arbetslöshet, djurens rättigheter, skolpolitiken och tusen andra deprimerande ting? Och även om en faktiskt gör det och enbart uppdaterar om sådana allvarstyngda så finns det alltid någon extra prima människa som hittar något en ändå lyckats missa att engagera sig i, eller påpeka eller medvetandegöra om... vilket gör att många lägger ner innan de ens börjat, oavsett vad de egentligen tänker, känner och... gör.

Så tänker jag.

The Everlasting - Manic Street Preachers

ingen riktig känsla

Jag gör som så många andra svenskar den här morgonen. Sitter i soffan med kaffemugg i handen och Vasaloppet på teven. Torsten sköter övrig omvärldsbevakning från fönsterbrädan.

Från mitt håll ser det ut som en vanlig, lite snöig, dag i Dalarna men jag såg bara häromkvällen, på nyheterna, hur det forsade av smältvatten och folk stod och skottade fram snö så det skulle täcka nio mil spår. Femtontusen, lite drygt, som anmält sig och jag tänker mig att för de flesta är de nio milen ett jämrans råslit. Men uppenbarligen kul också eftersom så många återkommer år efter år.

För mig som åskådare här hemma i sköna soffan är det mer fenomenet än tävlingen som känns kul att titta på. Jag får inte den där riktiga spänningskänslan som jag annars känner av när jag kollar på skidtävlingar. KUDOS dock till alla som verkligen kör nio MIL på skidor. Jag undrar om jag ens skulle klara nio kilometer. Och det här blev inte vintern då jag testade det. Men det kommer ju fler!

Samtidigt som jag sitter här i godan ro skramlas det med vapen och visas muskler österut. Nu är OS över och Putin behöver inte längre bry sig om att saker och ting ska se fint ut utåt gatan... Den mannen har alltid framstått som skrämmande för mig. Kapabel till exakt vad som helst. Det är inte alltid roligt att ha rätt...

Polska efter Ekor Anders - Jansson & Sjöberg

naturmorgon

När en somnar före nio om kvällen kan det mycket väl hända att en vaknar en kvart i sju alldeles av sig själv. Då kan en ligga och blunda en god stund, sträcka på sig och kanske lyssna på Naturmorgon i P1 medan hjärnan hinner ifatt kroppen. Om pelargoner (kanske skulle ägna morgondagen åt att väcka mina ur vintersömnen?) och fåglar och eucalyptusodlingar, i Sydafrika. Till slut kan kaffeabstinensen ta överhanden och medan bryggaren puttrar kan en då hänga upp tvätten en hann slänga i maskinen igår kväll. Sedan kan en sitta vid tända ljus, lyssna vidare och se ut i det mjuka, milda morgondiset. Dricka hett svart av Byns bästa, skala sig en clementin och knapra i sig ett par knäckemackor med Västerbottenost på. Världens godaste ost i kategorin gula hårdostar!

Så sitter jag här och funderar över dagen. Tänkte jag skulle köra en runda till återvinningen med ett par kassar papper och någon kasse glas och liknande. En vända med dammsugaren och lite allmänt städpyssel behövs också. Promenad? Kanske. Men gårkvällens totala utmattning sa mig att jag kanske ska göra detta till en vilodag? En innepysslar- och läsardag? En baka bröd- och laga lite god matdag?

Nu pratar Peter Birro (som jag gillar så mycket mer än den uppblåste lillebrodern) i min radio och han spelar Miles Davis. Det kan ju jag också göra, faktiskt.

So What - Miles Davis