jag vaknar förvånad

Lotsgatan, Söder, Sth. Feb 2014.

I natt drömde jag att jag hade gäster hemma och att de ställt upp både altandörrarna och fönstren så att katterna kunde springa ut. Och att det fungerade bra. Visst är vädret milt och visst vet de mycket väl var de bor (var maten serveras, helt enkelt) men det är lite tidigt, enligt mina planer, att släppa ut dem på riktigt. Men det ska bli skönt när jag kan göra det, både för mig och för dem. De behöver klättra i äppelträd och jaga och leva riktigt kattliv. Jag blir glad när jag slipper städa ur kattlådan flera gånger om dagen...

I lördags var jag kaxig mot en vän. Jag sa att jag minsann aldrig är sjuk - eller... att jag väldigt sällan är sjuk men att jag, när det inträffar, blir sjukare än en hel karl. Det var dumt. Mycket dumt. För jag hade värk i kroppen hela dagen igår. Var trött och håglös och rädd att jag faktiskt skulle bli sådär mansförkyld... När jag gick och la mig (tidigt!) tryckte jag i mig tre panodil och hade ändå svårt att somna för den där värken, som mestadels placerat sig i ryggen. Kände mig eländig och orolig för arbetsveckan. Somnade ändå före tio, vaknade vid midnatt men somnade om direkt och sedan sov jag som en sten tills väckaren började nynna. Snoozade lite och låg en stund och kände efter, men... till min förvåning - och lättnad! - kändes kroppen hel och bra igen. Lite trött, fast det är jag alltid om morgnarna nuförtiden, men ändå vid god vigör. Skönt! Men det kanske ändå kan lära mig att inte vara så jeffla kaxig...

Veckan ligger hyfsat uppstyrd framför mig. Mycket arbete men också en och annan välkommen ljusglimt. Jag tänker det blir bra.

Jag tänker också på ett par facebookkonversationer från igår. Samtal som rörde sig kring somligas smått självrättfärdiga indignation över att det statusuppdateras om melodifestivalen och Vasaloppet och whatnot NÄR DET NÄSTAN ÄR KRIG I UKRAINA. Ja, visst kan det verka märkligt och ja, visst finns det de som inte bryr sig, som stoppar huvudet i sanden och väljer bort att överhuvudtaget tänka på allt hemskt som finns och ja, visst finns det de som knappt ens vet att det händer... Men... jag tror de flesta bryr sig. Jag tror de flesta vet och har åsikter. Jag tror inte att de flesta är så aningslösa som de uppbragta pekpinnarna vill låta påskina (samtidigt som de därmed också lyfter fram sig själva såsom varande lite bättre...). Kanske finns det fler än jag som däremot upplever att det händer så snabbt, att det är svåröverskådligt och diffust och förutom att öka medvetenheten om ATT det händer kan det vara svårt att veta vad en ska skriva? Mer än att Putin är dum och sådant självklart.

Jag tror mestadels att det också har med sådant som självbevarelsedrift att göra. Och att man samtalar med andra, kanske rentav ansikte mot ansikte, om det som sker ute i stora, vida världen. Och låter Facebook mestadels vara en stunds lättsam förströelse. För hur ska en kunna ta sig igenom dagarna om en enbart tänkte på Ukraina, Venezuela, Uganda, tsunamis, Nigeria, USAs republikaner, barnfattigdom, trafficking, SD, katolicismen, klimathotet, arbetslöshet, djurens rättigheter, skolpolitiken och tusen andra deprimerande ting? Och även om en faktiskt gör det och enbart uppdaterar om sådana allvarstyngda så finns det alltid någon extra prima människa som hittar något en ändå lyckats missa att engagera sig i, eller påpeka eller medvetandegöra om... vilket gör att många lägger ner innan de ens börjat, oavsett vad de egentligen tänker, känner och... gör.

Så tänker jag.

The Everlasting - Manic Street Preachers