inloggningsproblem

Min Chromebook har bestämt sig för att aldrig vilja logga ut mitt huvudkonto. Men jag använder ett äldre konto som inlogg här. Därför har mina blogginlägg blivit mer sällsynta, om någon ens tänkt på det. Tills jag kan lösa problemet kan jag bara blogga från jobbdatorn, och den bär jag inte hem annat än för riktigt långa ledigheter.

Värken är som den är. Jag sover bara på knark (nej, men för mig känns kodeinet så...) men jag sover, åtminstone.

Jobbet är nu igång som om det aldrig har varit sommar och det känns bra. Jag har t o m ett par elevgrupper som är riktigt roliga att arbeta med. Som jag ser fram emot att träffa varje vecka. Och kollegorna är guldiga. Så jobbmässigt är allt helt okej.

Stickningen har verkligen blivit min terapi, min yoga, min härvaro. Och jag gör allt svårare saker. Utveckling, alltså.

Idag slutar jag nu, vid tolv, och eftermiddagen ska tillbringas på ett trivsamt café i Tomelilla (jo, det finns faktiskt ett sådant, där) medan Floyd får pälsen trimmad. Stickningen åker med. Och i helgen blir det både familjärt och kreativt. Jag ska gå en helgkurs, för nybörjare, i silversmide. Bokade för över ett halvår sedan och nu är det äntligen dags. Kursen hålls i Lund så jag bor i Börringe och får på så vis umgås med Matilda, Mike och de små gullpluttarna.

Det finns så mycket annat att skriva. Tankar, funderingar, planer. Men det får bli ett annat inlägg.

Strange Beauty - First Aid Kit

vård i livets slutskede

Nej, så illa är det inte. Jag försöker bara ta in att höftledsoperationer även drabbar människor med en god bit kvar till pensionsåldern.  Ortopeden i Hässleholm sa att jag troligen gått med den här artrosen i över tio år. Sedan innan jag fyllde femtio, alltså. Och att löpningen eventuellt kan ha fördröjt, snarare än påskyndat, förloppet. Men nu är det slut. På brosket, alltså. Operation om 4-5 månader, av höften. Dessutom tyckte han att jag absolut måste få bråkiga knät opererat och det så snart höften läkt. Och jag, som så sent som i vintras, fick beskedet av fysioterapeuten att "man opererar inte meniskknän längre". Nähä... men OM det gjorts tidigare, t ex i Kalmar, när det började bråka på allvar för några år sedan, så hade jag kanske sluppit artrosen där...

Oh well. Det där är vatten under broarna. Nu vet jag i alla fall att jag får hjälp och att prognoserna till ett både smärtfrtitt och rörligt liv är mycket goda! Mer begär jag verkligen inte.

Så jag känner mig ändå vid gott mod. Det kommer att ordna sig.

Hjärtat vet vad handen gör - Opeth

kanske ändå...

En gång, för ganska länge sedan skrev jag en bok. Eller... nästan, i alla fall. Ett par kapitel återstår. Jag funderar på om jag ska ta och göra färdigt den. Bearbeta, skriva klart och försöka få den publicerad. Jag fegar som fan. Men... kanske... ändå..?

Small Town - John Mellencamp

oh, moon of alabama...

Middag hos kollegan Maria igår, tillsammans med Sima och Marie. Samtalet svängde mellan det lägsta och det högsta. En hel del skratt (tack, det behöver jag) och mycket allvar. Så enkelt. Så gott. Och när jag körde hem i augustinatten hängde månen som en fantastisk, utskuren apelsinklyfta över kullarna och träddungarna.

Idag ska jag ut till Börringekollektivet och gosa med mina två små favoritmänniskor och fika med Matilda & Mike. Det dyker säkert upp fler till kaffet, så där enkelt och självklart som det så ofta gör där (därav epitetet "kollektiv"). Med mig hem har jag förhoppningsvis Sigrun.Vi ska ha lördagsmys, har vi bestämt. Jag anar popcorn, memoryspel, pussel och bra böcker.

Alabama Song - The Doors

back in the old routine

Arbetsvecka två. Helt okej. I morgon kommer ettorna och på måndag resten. Det blir bra.

Fredagsmyset!

I helgen som gick fick jag rå om min mellantjej, Jenny, lite extra. Hon flög ner från Oslo i torsdags kväll och hem på söndagskvällen. Så skönt att bara vara. Tillsammans. Prata, skoja, kramas. Busa med de små. Vila. Fika. I lördags blev det ännu mer familjärt när Linus & Nathalie kom på middag - och min favoritsvåger, dessutom. Nu är han ju inte längre min svåger, men han är den ende på barnens fars sida av släkten som jag överhuvudtaget vill se. Och vi har alltid kommit så bra överens. Han stannade sent och vi eldade i kaminen och spelade TP in i natten. Jenny och han har ett särskilt band och det var fint att han kunde vara med, han också.

Två veckor kvar till ortopedbesöket. Jag har förhoppningar.

Back In The Old Routine - Strawbs

det var det det

Så gick resten av ledigheten. Mycket vila men också många fina grejer. Höjdpunkten var min roadtrip till Värmland, där jag umgicks med syrran Malin och hennes familj och träffade ett par av mina allra äldsta vänner (vi har känt varandra sen barnsben). Färden gick vidare, via mina föräldrar i Kopparberg, till Netti i Ludvika. Vi drog samma dag upp till Tällberg och stannade där med hennes husvagn. Sedan for vi vidare förbi Älvdalen och Hornberget för att träffa Magnus och Eva i vildmarken och väglöst land, i Härjedalen. Nå, det fanns en väg men om man betänker att det tog en och en halv timme att köra en knapp mil på den, så var det ju inte mycket till väg. Där campade vi, fiskade, satt runt elden och samtalade in i natten och dagen därpå fick vi till en verkligt fin vandring. M & E skulle hem och jobba så vi fortsatte till Mörkret för natten.

Vidare till Grövelsjön där vi stannade några nätter och vandrade, njöt av stillhet och tystnad ute på vidderna, stickade, lekte med hundarna och hade det så gott innan vi körde ner vagnen till Ludvika och så småningom drog vidare till Stockholm. Gemensamma vännen Robban tog hand om Floyd medan vi gick på konsert. Värdefullt! Och vilken show hon bjöd på, P!nk! Grymt bra låtmaterial, fantastisk röst, effektfullt och framför allt ett sjujävla engagemang! Sedan skildes våra vägar på söndagen. Jag droppade av Netti i Älvsjö och körde hemåt.

Sista veckan har varit barnbarnsintensiv. Lille T har fyllt ett år och uppvaktades både lite i måndags, på själva bemärkelsedagen, och i lördags med familj och tårta. Dessemellan har Sigrun varit här och vi har haft det kul.

Synd bara att jag är så in i bängen trött. Benet/höften gör ont hela tiden nu och jag blir uppenbarligen helt slut av att ha ont. I morgon börjar jag jobba igen och även om det känns helt okej, efter sju och en halv veckors ledighet, så kan jag inte låta bli att fundera på hur jag ska orka. En bra sak är i alla fall att jag fått nu tid hos ortopeden i Hässleholm om några veckor. Och så går jag något som kallas som Joint Academy och som kanske kan hjälpa lite (träning och information). Och knaprar värktabletter... Det gick åt en hel del när vi skulle vandra, kan jag meddela. Men det funkade även om jag fick gå sakta och inte tillnärmelsevis så långt som jag ville. Och dagen efter var jag rätt trasig. Men Netti blev också trött och till och med hundarna behövde vila så då tog vi det lugnt, för att sedan ge oss på'at nästa dag igen. Så här efteråt var det värt det. Men nästa år vill jag inte ha det på detta viset.

Nu: snabb hundrunda och sedan sängen. Väckarklockan ställd...

What about us? - P!nk

andra halvan

Nästan halva ledigheten kvar! Jag har det väldigt lugnt och skönt. Gör småutflykter i närområdet, träffar de få vänner jag har här och umgås med min familj. Stickar mycket, vilket för mig är såväl roligt och kreativt som meditativt. Syr en del. Promenerar, både kort och långt. Läser och lyssnar på ljudböcker. Jamaica Kincaid har jag läst/lyssnat på de senaste dagarna. Nu är jag nyfiken på Rachel Cusk. Nästa veckas roadtrip kommer ge många sköna boktimmar, i bilen. Musiken har liksom kommit helt i bakgrunden. Men det kommer väl en tid för det också.

Jag drömde, i natt, om ett sammanhang jag för länge sedan lämnat. Det var skönt att vakna och veta att det bara var en dröm och att jag aldrig mer behöver hamna i den sitsen igen.

Idag ska jag äta lunch och ha goda samtal med vännen/kollegan Maria. Och sedan är det hejdå-middag i Börringekollektivet eftersom Anton & Antonia med lilla flickan åker norrut igen, efter några dagar i Skåne, och Barb (Mikes mamma) åker hem till North Carolina efter att ha varit här sex veckor. Det blir trivsamt. Jag tror jag ska be att få låna hem Sigrun i helgen.

Jag fick brev från ortopeden igår. Remiss skickad och de lovar att jag ska behöva vänta mindre än tre månader på ett besök där. Vi får väl se. Under tiden får jag knapra värktabletter, när det är som värst, och träna på egen hand.

Livet.

Den ständiga resan - Opeth

trots allt

Jag har fortfarande mer än hälften kvar av min semester. Börjar bli lite dagvill. Det är ett gott tecken. Jag har någon slags bra mix av självhet och umgänge med både familj och vänner, aktiviteter och kontemplation. Veckan som kommer ska få gå i samma stil, men sedan blir det roadtrip och fjällvandring, stockholmsbesök och whatnot.

Svar från magnetröntgen har jag fått. Jag må säga att det går fort, i synnerhet om man betänker att det ju är mitt i sommarsemestertider. Högra knät var ju knappast någon överraskning; en trasig menisk och begynnande artros. Men käftsmällen från helvetet var vänstra höften som är svårt angripen av artros och som troligen varit det i flera år. Alltså långt innan jag tog upp springandet igen 2014. Jag har fått remiss till ortopediska kliniken för mer information, utredning,åtgärder etc men har i alla fall fått veta att artros ofta är ärftligt och jag har insett att den där onda höften min pappa haft sedan han var lite drygt 40 kanske inte alls bara är en gammal fotbollsskada utan är artros, som han bara inte kollat upp. Och när jag pratar med en av döttrarna och hon beskriver stelhet och "igångsättningssmärta" i ena höften och låret blir jag orolig. För henne. Uppmanar strängeligen att omedelstuds uppsöka läkare och få det kollat. Men jag är tveksam till om hon tar det på allvar. Hon tänker nog som jag att artros bara är något som drabbar gamlingar. Jag vet att det inte är så, men det här känns jävligt deppigt. Jag pratade med en nära vän som fick artros i bägge knäna innan hon var femtio och hur hon under en lång tid kände det som att livet tagit slut... Jag erkänner att jag umgås med liknande tankar. Åtminstone i en del skrymslen av hjärnan. I andra delar av den tänks annat; att jag nu helt enkelt måste ta upp målmedveten träning igen - både styrka och kondition, där musklerna får arbeta rejält.

Kreativt: jag stickar en hel del och har några små kul sömnadsprojekt på gång. Skriver inget men läser desto mer.

Livet går vidare.

When I'm 64 - Paul McCartney

sex veckor kvar

Sötaste badkillen!

Måndag och jag sover till åtta. Efter lång hundpromenad och maratonsamtal med sonen, i telefon, drar jag fram nystvindan och nystar upp ett gäng härvor i skön, fin ull. Den vita, ljuvligt mjuka  är till sjalen jag stickat på några veckor, som ett sidoprojekt, och som jag nu kan se slutet på. Småhärvorna i glada färger är till ett nytt hønsestrikprojekt, till Sigrun. Symaskinen står också framme. Jag har en del fina tyger som ska bli projektväskor/påsar till stickarbeten. Inte nödvändigtvis mina egna; kanske säljer jag några av dem till hösten.

Jag har fått ett svar på min torpannons. Tyvärr var det en helt ordinär, vinterbonad sommarstuga med lockpanel och gräsliga tapeter, i ett sommarstugeområde vid Löderups strandbad. Det är lite för långt ut för att jag ska vilja köra fram och tillbaka till jobbet varje dag, därifrån. Men framförallt är det inte ett sådant hus jag vill bo i. Jag sitter, som bekant, inte i sjön och det dyker säkert upp något annat, lite längre fram.

Badpicknick!

Några dagar hade jag Sigrun här. Actionpackade dagar med sagor, lek, badutflykter, pannkakor och annat mysigt. Många skratt när hon berättar sina fantastiska rövarhistorier och sedan spänner ögonen i en och med eftertryckligt nickande bekräftar att det hon just sagt är alldeles sant.

Det har blivit någon poolhängsdag med Börringekollektivet också, liksom besök av god vän på genomresa. Idag är det svalare och jag är inomhus, med synnerligen gott samvete, och småpysslar. Lite sömnadsprojekt, lite stickning och läsning. Iskaffe. Hundrundor. Det är semester och jag har sex veckor kvar!

You Want It Darker (Full Album) - Leonard Cohen

Sigrun övertygar...

high as a kite

Jag är inte så van vid starka medikamenter. Ikväll tog jag de tuffare smärtstillarna. Efter en stund gick jag som i sockervadd med tingelingsensationer i händer, fötter, armar och ben. Tjohej!

Jag ska nog bara ta dem när jag har väldigt ont...

Happiness Is A Warm Gun - The Beatles

colorways

En kusin skulle hälsat på mig idag, men som vanligt bangade hon i sista minuten. Vi har nog inte setts på åtta-nio år och det beror inte på mig. Jag kan inte låta bli att fundera på varför hon hör av sig, vill träffas, bestämmer en dag och sedan - konsekvent! - inte dyker upp. Den här gången fick jag i alla fall veta kvällen innan. Detta gav mig en dag som plötsligt blev helt oplanerad. Efter en förmiddag med disk, tvätt och skogspromenad med hunden körde jag ut till en god vän för en stilla kopp kaffe och samtal i skuggan på hennes altan. Hon skickade med mig en färgstark bukett från sin trädgård.

Häromdagen satte jag in en annons på Blocket, om att jag vill hyra ett torp eller ett litet hus. Jag gör mig inga som helst illusioner om att jag skulle få några svar. Tajmingen är ju helt fel. Men det kostar mig så lite och kanske kan jag fila på formuleringarna (jag glömde skriva att jag väldigt gärna vill ha en vedspis...) och skicka upp en ny, eller förnya denna, framåt höstkanten.

Symaskinen har åkt fram, också. Jag har lite projekt jag vill göra men behöver lite attiraljer, som dragkedjor och sådant, och orkar inte gå och köpa. Inte idag. Men innan helgen, så att jag kan greja loss. Jag väntar på ett beställt garn för en riktig gladkofta. Under tiden stickar jag på en sjal i mjukaste ull (jag försöker ha framförhållning... winter is coming - om ett tag) och tänker börja på en tröja i hønsestrik till Sigrun. Torvalds är klar och den blev fin. Sigges ska ha en lite annan färgpalett.

Är jag gladare nu, än på sistone? Nä. Men inte ledsnare, heller.

A House is Not a Motel - Love

inget nackskott

Det blir MR av båda knäna. Eventuellt också höften. Och det redan nästa vecka.

Till dess har jag fått en ohemul mängd receptbelagda smärtstillare att knapra på. Jag misstänker att de räcker bortom semestern...

Men detta känns ändå positivt. Något händer!

In the Eye of the Sun - The Doors

att landa

Måndag. Det är nog först nu, när jag fick sova tills jag vaknade, som jag förstår att semestern har börjat. Midsommarafton var en härlig, rolig, festlig och utmattande tillställning. Drygt 40 vuxna och säkert 20 barn i olika storlekar. Torvald i liten rutig finskjorta och Sigrun i en alldeles förstor dirndlklänning som hon älskar, och som varit hennes mammas en gång på åttiotalet. Blomsterkransade små huvuden. Traditionell lunch, dans kring en stång Matilda klätt och Mike rest, en eftermiddag med prat och lek och poolplask och stilla stunder och, som avrundning, grillning. Jag hade verkligen en mysig dag och ändå kändes det som lenaste dun i huvudet, när jag körde hemåt mot stillheten och tystnaden. Mikes mamma följde med och i lördags gav vi oss själva en stillsam förmiddag, under fina samtal, innan vi körde tillbaka ut till Börringekollektivet.

Gårdagen: lååång promenad i Sandskogen med hunden. Stickning som meditation och framför ett par bra filmer. Orka bry sig om solen. Den hinns väl med, den också. Jag har 49 dagars ledighet kvar.

Alldeles strax ska jag till läkaren med mitt knä. Jag ska försöka vara väldigt besvärlig om hen inte fattar. Jag vill ha en MR på knät (och påföljande meniskoperation) och jag vill ha något antiinflammatoriskt för muskel- och senfästen på vänster ben. Får jag inte det vill jag ha ett nackskott.

The Spider and the Fly - The Rolling Stones

semester

nästan framme

Det var ledsamt att tacka av underbara kollegan J, idag. Men vi kommer ju att ses igen. Det är ju egentligen helt galet... hur hon och sambon köpt grannhuset till mitt gamla hus. I Byn. Och går allt vägen kommer hon att jobba på min gamla arbetsplats, till hösten. Vad var oddsen för det? Så när jag hälsar på i Småland nästa gång ska jag hälsa på hos henne också. Det blir bra.

I morgon ska jag till naprapaten, tidigt. Sedan in på jobbet ett par timmar för att pyssla med några grejer jag vill ha klara inför läsårsstarten, och efter det går jag på semester. "Väldigt skönt" är ett understatement.

Midsommarafton blir säkert fint, men just nu känns det bara som något som måste göras. Going through the motions. Komma ut på andra sidan och koppla av. Förhoppningsvis.

Like a Hurricane - Jeff Healey

dröm

Just när jag skulle somna igår, fick jag ett pling på messengern från kollegan S. Hon satt och skrev sin ansökan till lärarlönelyftet och ville diskutera lite formuleringar. Sista datum: igår. Och jag hade väl på något vis förträngt det hela. Jag tror inte jag får något lönelyft* i år heller, relativt nyanställd med rätt bra lön som jag är. Men det är fanimej en principsak att alla ska söka. Så jag mejlade henne min ansökan från förra året, moddade den sedan lite och skickade in, jag också. Sedan tvärsomnade jag, med laptopen i sängen...

... och vaknade strax före åtta. Det verkar som att valpen äntligen fattat att man inte behöver rusa ut klockan sex varje morgon. Sweet! Han fick mat och sedan en lagom lång runda, så att jag fick kaffa i lugn och ro. Nu sitter jag här och stickar, lyssnar på vloggar på Youtube och har det allmänt lugnt och skönt. Planen för dagen är sedan en riktigt lång promenad i Sandskogen och därefter lunch och skönt snack med en väninna ("väninna" låter lite vitvinsfnittrigt... jag vill hellre säga "vän", men då finns det bloggläsare som missuppfattar och per automatik tror det handlar om en manlig "vän"... och jag har svårt att använda uttrycket "tjejkompis" om en person som är 60+...).

Kvällen kommer antagligen fortsätta i samma stillsamma anda. Men... tänk om jag hade en liten stuga... så jag kunde sitta ute i den ljumma kvällen... lyssna på fåglarna... känna natten komma... Ja, man får faktiskt drömma. Jag saknar inte att bo i Byn. Absolut inte. Men DÄM vad jag saknar Altanen. Jag lär nog aldrig mer köpa ett hus - såvida jag inte får det sjukt billigt - men jag när en tanke om att hyra ett. Lite på landet. Inhägnad trädgård, så hunden kan ranta runt och barnbarnen leka tryggt. Odla krydderier, tomater och chili (sådant jag klarar av, alltså...). Om någon har ett tips så hör av er! ;)

Med jämna mellanrum får jag bilder och meddelanden från Börringekollektivet som är på resa i den grekiska övärlden. Vilka minnen... Poros... Egina... Agistri... Hydra... Jag "måste" eventuellt göra en ötripp. Kanske nästa sommar?

Virginia Plain - Roxy Music

* I min bok är det inte ett lönelyft om beloppet man får uppe på sin lön bara gäller för tre år och sedan dras det tillbaka. Ungefär som att ett förstelärarskap näppeligen kan vara ett karriärsteg om det är tidsbegränsat, vilket det är i min kommun, liksom i många andra.

framåtanda

Idag, när jag satt vid mitt arbetsbord, kände jag lite entusiasm inför de möjligheter höstterminen kan tänkas erbjuda. Jag undrar om jag känner likadant i augusti.

Stand By Me - Ben E King

långsiktig plan

Vackert, eller hur?

Emerald - Thin Lizzy

la dolce vita

Jag for ut till Börringe igår, för att hämta lite glädje. Stannade kvar tills idag, vid lunchtid. Två arbetsveckor kvar. Imorgon: brännbollsturnering med SA och ES. Alla lag/klasser klär ut sig. Lärarna kommer överraska eleverna med att vara utklädda (?) till hippies. Bästa tema vinner ärofullt pris.

På eftermiddagen ska Floyds stygn tas.

Jag lever ett spännande liv.

Black Hole Sun -Norah Jones

waiting to exhale - varning för ego-rant

Lördag. Numera låter hunden mig sova till halvåtta, om jag vill. Skönt. Vi har promenerat, han har fått pälsen genomkammad och jag har tagit hand om gårdagsdisken som jag inte pallade att göra igårkväll, efter en lång arbetsdag (men rätt trevlig, med allehanda småsaker att fixa undan och ett trevligt firande av två "guldklockor) och tre timmars kurs på Brukshundklubben (vardagslydnad). Nu dricker jag kaffe, äter en macka och lyssnar på regnet. Senare idag ska jag ut till Börringe och vara barnvakt medan Matilda & Mike går på fest. Det är dem väl unt.

Förra [lång]helgen var mina systrar här. Vi hade kul tillsammans. Det finns alltid intressanta saker att prata om och utöver det vandrade vi vid Stenshuvud (det gjorde jävligt ont i mitt vänstra lår, men jag är enveten) och vid havet, fikade, klappade på garn hos Alpaca of Sweden, var i Kåseberga en sväng och såg oss om på Österlen i största allmänhet.

Jobbet. Jag ser ett slut på ett tungt, stressigt år. Jag skriver ner saker jag kommer på som ska minska min stress nästa år. Saker jag ska göra, men framförallt saker jag inte ska göra. Jag blev glad igår när jag pratade med ett par av lärarna på Estet. Jag ska ha en av deras klasser i religion och det är dels en liten klass (10 elever! Hurra!) och dels en väldigt kul klass. Det ska jag försöka göra något riktigt bra, annorlunda och roligt av!

Kroppen. Ja, eller åtminstone benen... Haha... Jag går hos en naprapat nu. Hon är grymt bra. Hon drar rätt allt i mitt sneda skelett och peppar mig. Första gången konstaterade hon att ett par av mina nackkotor och mitt bäcken är så sneda att det skiljde 2 cm i benlängd. Inte undra på att det gör ont. Hon drog rätt och jag kunde faktiskt känna, i flera dagar, att allt kändes bättre. Men eftersom jag dragits med detta en längre tid rättar det ju knäppelunda till sig på en enda gång. Jag var tillbaka hos henne igår och det mesta hade hamnat snett igen - men inte riktigt lika illa som sist. Jag får fortsätta gå hos henne tills jag får ordning på högerknät, som troligen är roten till hela skiten. Jag har åtminstone en läkartid nu, eftersom jag gjorde en egenremiss till ortopeden, så att jag kan få en möjlighet till röntgen och sedan - förhoppningsvis! - operation av menisken. En titthålsoperation, vilket ju innebär att jag kan åka hem samma dag! Jag längtar så jag blir gråtfärdig. Jag märker ju hur den ständiga smärtan, vid rörelse, sätter sig på mitt psyke och jag tror ibland att livet är slut. Ja, inte livet, alltså, men livet som jag vill ha det. Sweden Rock bestämde jag ju för länge sedan att skippa i år också, men såhär med facit på hand var det ju lika bra. Hur skulle jag kunnat gå och stå hela dagarna där? För att inte talaom halva nätterna... Att "alla andra" är där och har kul är bara lite småbittert. Men att jag troligen inte åker in till Malmö på söndag, för Uncle Acid & the Deadbeats, på grund av samma jeffla smärta - det är bittert på riktigt.

Så... jag är inte särskilt uppåt. Känner mig ensam - och orkar inte med för mycket folk. Paradoxalt. Är trött, men lite för rastlös för att vila. Osv.

Snart, snart är det i alla fall dags för drygt sju veckors semester och jag har inte så många planer men det känns gott. Jag kommer nog ha en del vänner på besök, jag kommer givetvis hänga med Börringekollektivet en hel del och mot slutet av sommaren ska jag då äntligen göra min roadtrip genom mellansverige och hälsa på goda vänner på vägen upp mot Ludvika, och sedan Älvdalen/Särna/Grövelsjön med Netti och våra jyckar. Avslutningen på fjällvandringen blir en repa till Stockholm där vi bl a ska se P!nk, i Globen. Jag hör eventuellt inte riktigt till målgruppen, men jag gillar hennes fantastiska röst och jag gillar hennes texter, så jag tror det blir en kul grej.

Och ska jag se framåt mot annat trevligt så har jag och Johanna redan pratat om att vår höstlovsresa kanske går till Dublin - och isåfall en konsert med Opeth!

Så... får jag bara den där semestern snart kanske jag överlever ett tag till.

Demon of the Fall - Opeth

inte mycket att säga

Min islandströja är klar nu.

Ojdå. Ett par veckor sedan jag skrev sist, ser jag. Jag antar att det dels beror på att jag nog inte har så mycket att säga och dels på jobbet och annat att stå i, när jag inte arbetar. Det är stick- och syprojekt och hunden och familjen och vänner att inte tappa bort. Jag har också hunnit med ett hoppingivande besök hos en naprapat som knyckte rätt mitt sneda skelett. En sned nackkota, höftben med "nivåskillnad" på två centimeter och så garanterat en meniskskada, som dock bör gå att operera och det snabbt. Ja, jag får väl vänta ett bra tag, men själva operationen är bara ett över-dagen-titthål. Hopp! Jag ska tillbaka eftersom kotor och leder säkert vill glida tillbaka men det känns något mjukare i kroppen.

I veckan kommer mina systrar på besök. Jag hoppas på bra väder så vi kan tillbringa en dag på Stenshuvud och en dag på annat håll.

Peaches En Regalia - Frank Zappa

familjedag

Matilda högst!

Sigrun softar lite.

Jag skulle på ett stickevent igår, men lyckades inte få hundvakt, så jag fick avstå. Istället åkte jag med Börringekollektivet till Malmö och var med och var publik, och stöttade med markservicen, för Matilda som sprang Malmö Toughest, med en kompis. Fantastiskt skönt väder så det var en fin utflykt, även om både hunden och jag blir rätt trötta av allt folk och tjosanhejsan (nyttigt för honom att socalträna -och kanske för mig också?). Hemvägen fick bli en omväg till Linus och Nathalie i Håslöv. De har fått fint i ordning i huset. Hyra hus är kanske ingen dum idé?

Idag får jag helt enkelt se vad jag hittar på. Kanske tar jag bilen ut till havet, eller till någon skog. Stan ligger i skräpig baksmälla efter den årliga cruisingen, vilken jag lyckligtvis missade det mesta av. Det var bara svårt att komma in med bilen på min gata, när jag kom hem på kvällskanten. Och fullt med skrålande människor mest hela natten. Vad är det med folk som måste bröla och skräna så fort de får i sig alkohol?

Malmö's Toughest? 

Just nu dricker jag i alla fall te, stickar på en ärm till min islandströja och ser, med ett halvt öga, på ett program om Tiny Houses. Just nu en kvinna som i det minimala toalettutrymmet också behöver plats för en kattlåda och en... hundlåda? Alltså, en kattlåda är det ju många som har även om katten ofta är ute, men en hundlåda? Vad är det med amerikaner? Går de inte ut med småhundar? En av Mikes släktingar har för övrigt en liten hund som är deprimerad (ja, får den aldrig gå ut är det förståeligt) och därför medicineras, av veterinär, med antidepressiva och valium. WTAF?

Every Dream Home - Motorpsycho

glädjeämnen

En positiv sak, den här veckan, är att det verkar som att det faktiskt var en inflammation (troligen muskelfäste, eller slemsäck) som gjorde så jeffla ont och som fick benet att plötsligt vika sig och bära sig åt. Förra veckan var jag dessutom öm och slut i kroppen, sådär som man kan bli när man har någonslags infektion/inflammation, och jag fick sova middag efter jobbet för att orka gå ut med hunden. Men... efter en hel del vila (vilket t ex pinsamt nog innebar att spara några tusen steg och ta bilen till jobbet, i stället för att gå och liknande mesgrejer) så verkar det ha gett med sig. Det gör inte ont, jag kan gå nerför trappor i princip obehindrat och jag haltar inte. Jag kan till och med gå i uppförsbackar utan att det känns som att lårbenet är brutet rätt av. Vilken lättnad!

En annan positiv sak är besöket vi gjorde med stickcaféet hos Alpaca of Sweden, igår. De har bara två alpackor nu och de är för gamla för att det ska vara någon vidare kvalitet på ullen, men de var fina att prata med. Den lilla gårdsbutiken var trivsamt inredd och där fanns en hel del kvalitetsgarner (inte bara deras egenspunna - som de spinner av inköpt alpackagarn) och några härvor fick följa med mig hem. De var inte billiga, men å andra sidan kommer de bli finfina julklappar till mina tre döttrar. Materialet är en blandning av babylama, silke, linne och merinoull. Fantastiska färger och så mjuka, så mjuka. Och en lite mindre, silkesmjuk härva i en pärlgrå blandning av kashmir, kamel, silke och babyalpacka ska få bli ett par halvvantar till mig själv. Flätmönster blir fint, tänker jag. Förutom möjlighet att handla fick vi en trevlig ullföreläsning av Madeleine som driver företaget och en härlig, lätt middag.

Tredje positiva saken den här veckan kan få vara att jag äntligen kommit igång med sömnaden. Jag tänker mig att sy ett antal påsar eller väskor, att förvara stickprojekt i och jag fick klart två i söndags, där yttertyget är det underbara Lustgården av Sven Lindberg, som Erica gav mig en rejäl stuvbit av. Några behöver jag själv, ett par ska jag ge bort och blir det fler tänker jag sälja dem.

Annars... är det ganska galna veckor på jobbet och jag tar bara ett par dagar i taget, samtidigt som jag håller ett öga på schemat så att jag hinner det jag tänkt. Semestern hägrar!

Whispering Pines - The Band

i fas

1 maj.

Det känns snudd på overkligt, men innan jag gick hem från jobbet igår hade jag rättat undan allt som rättas kunde. Det betyder att jag inte har någon enda liten slask inför rättningen av nationella proven. Det känns väldigt skönt, såhär en söndag mitt i veckan.

Sålunda avkopplad steg jag upp i vanlig onsdagstid för att ta ut hunden till "klubben" (det där låter som att jag på något vis skulle vara aktiv, vilket inte alls stämmer) för minst en timmes spring (hunden), lek och träning. Men klubben har också en liten medlemscamping och idag stod där en husvagn. Med folk i. Och två stora rottweilers. Superfina hundar. Det kan jag tyvärr inte säga om deras husse som såg ut som vilken dräggig gringubbe som helst, en lördagsmorgon på Sweden Rock. Han morrade och muttrade värre än hundarna så efter bara en halvtimmes vistelse avbröt jag och så åkte vi ner till havet istället. Problemet med att gå där är att det på något vis skruvar upp hunden till helt oanade höjder. Han blir helt yr och springer åt alla håll. Samtidigt. Ligger som en iller i kopplet och det blir liksom inte lika kul. Men när vi kom ner till vattnet sansade han sig och efter att ha ätit lite tång och jagats av vågorna kunde han chilla en stund, medan jag drack te och bara tittade ut mot horisonten. Skönt. Ingen stress. Ingen tid att passa.

Nu har jag ett över-natten-jäst bröd (sjukt lättbakat, väldigt, väldigt gott och helt enkelt ett av mina favoritbröd att baka) i ugnen och tror ett varv med dammsugaren får bli det mest ansträngande jag gör före lunch. Jag behöver köra en tvätt också och baka en rabarberpaj. Men det hinns ju med, det också. Jag är trött och känner mig lite nere inuti och behöver göra något jag tycker om. Som att sticka, till exempel.

Senaste avsnittet av Game of Thrones... jag var helt utmattad efter The Long Night. Och musiken... gripande. Det finns en fin video på Youtube men om någon av den lilla tappra skaran som läser bloggen inte hunnit se avsnittet så är ju inte jag den som vill spoila, så jag valde en annan version. Utan filmbakgrund.

Ramin Djawadi - The Night King

fo

Jag lägger ännu ett "FO" (Finished Object) till handlingarna. I ett par veckor har jag stickat en sjal, designad av The King of Knitting, Stephen West, som gör en hel del skruvade grejer, men också väldigt mycket läckert och ganska lättburet. Den här sjalen går mest utanför min komfortzon vad gäller färgerna (gult är verkligen ingen färg jag brukar använda) men jag tror ändå den blir en favorit. Mjuk, varm och skön! Nu kör jag vidare på min islandskofta. No rest for the wicked.

Muggen!

Helgen som gick var annars bra på alla sätt och vis. Fredagskväll med övernattning, i Börringe. Bus och lek och sagor med barnen och mys och gott prat och något glas rött med föräldrarna, senare på kvällen. På lördagen passade de Floyd medan jag utförde en välplanerad och mycket rask kommandoräd till Emporia och IKEA. Hur orkar folk ha dessa ställen som sina helgnöjen? Jag var fullständigt slut när jag var klar och kunde köra tillbaka till Rodeys. De skulle iväg till vänner och äta middag och det passade mig fint för jag var ju seg som tusan och tyckte det var skönt att köra hem och krypa upp i soffhörnet med stickning och hund. Och igår var det bland annat minikonstrunda (underbara Argilla krukmakeri, i Löderup, där jag köpte två ljuvliga te/kaffemuggar) och jättegod fika på Olof Viktors - men det skrev jag ju om igår.

Konstig vecka igen; jobba två dagar, vara ledig en, och så jobba två. Och tokfullt med grejer att hinna och göra. Men jag hinner ju i alla fall inte ha tråkigt, på jobbet!

Inside - Stiltskin

kravmärkt?

Plommonblom

Förr i tiden kunde man säga om en person att hon, eller han, var en "hundmänniska". En sådan var en person som höll på med hundutställningar, eller kanske tävlade med sin hund i exempelvis bruks eller agility. En lite speciell person - och inte alltid positivt menast... Vi andra hade liksom bara hundar. Vi var inga "hundmänniskor". Men jag anar att det har svängt en del, i detta avessende. Det verkar som att "alla" numera håller på med agility, rallylydnad, nosework med mera. Det är utställningar, träning och läger och fan och hans moster. Det är lätt att, som hundägare, dras med i det där och för mig skapar det enbart ångest. Jag varken vill, orkar eller hinner hålla på med honom hela tiden. Jag tror dessutom att ständig aktivering skapar en hund som ständigt behöver aktiveras vilket kan vara skitjobbigt i längden.

Vi har kul ihop, hunden och jag. Och jag har bestämt mig för att låta det fortsätta vara så. Avslappnat och kravlöst. För skojs skull, liksom. Mina primära mål med hans "fostran" är att han ska kunna gå vettigt i koppel utan att uppföra sig som en dammsugare på amfetamin. Han ska kunna komma på inkallning så att han, när han blir äldre och förståndigare, kan få springa lös på långpromenader i skog och mark (när det är tillåtet, mind you) och han ska ha ett lugnt och trevligt uppförande så att det är okej att ha honom med i diverse sociala sammanhang. Och just det...en sak till... han ska inte sno grejer från fikabordet. Och vi är på god väg, tillsammans. Kopplet är fortfarande ett work i någon form av progress men han är annars en riktigt trevlig liten jycke som är väldigt mån om att ha kontakt med mig - även när han springer lös på hundparken i Sjöbo eller på brukshundklubben (två anläggningar om vardera ca 15000 inhägnade kvadratmeter). Och med är han alltid. Idag fick han visserligen snällt vänta i bilen medan vi (jag och en kompis) besökte en keramikers butik men sedan blev det finfika på Olof Viktors uteservering och där var han såklart med! För en hund är sådana grejer också aktivering. Om man därtill lägger små uppdrag han får, när vi är ute, som till exempel att våga hoppa upp på en hög sten, gå balansgång på en mur eller en stock, hoppa över något hinder, kunna sitta fint och lugnt när det är stimmigt runtomkring, leta upp godisbitar jag slänger ut på en gräsmatta osv ad infinitum, så mår han dessutom mentalt mycket bra.

Just nu har han totalt däckat på vardagsrumsgolvet efter en timmes spring, lek och aktivitet på hundparken och sedan minikonstrunda med fika. Och jag kan ta upp stickningen och maska av ett kul projekt jag hållt på med ett par veckor! Så vill jag ha det med min hund. Andra får gärna hålla på. Så mycket de bara orkar. Men jag vill inte bli indragen...

Nu är det väl revolution på gång? - Bob Hund

tio dagars retreat

Det har varit tio bra lediga dagar. Bäst har varit att jag inom loppet av lovet hunnit träffa, och umgås med, mina barn och deras familjer. Nio intensiva dagar. Ovärderligt.

Idag, den tionde, har jag bara låtit dagen gå. Småpyssel (det blommar fint på baktrappen nu), tvätt och mealprepp varvat med en utflykt till hundparken i Sjöbo, stickning och roligt telefonsamtal med vännen Lena. Senaste avsnittet av Game of Thrones klippte jag till morgonteet. Som avrundning på denna stillsamma söndagsmåndag tog vi en härlig kvällspromenad vid havet, Floyd och jag. Nu lackar jag naglarna, funderar på att se om GoT-avsnittet, för att uppfånga eventuella detaljer jag kan ha missat i morse, och avsluta en etapp på ett av mina stickprojekt.

A-dag i morgon och på onsdag drar läsårets absolut galnaste veckor igång. This, too, shall pass.

Flower Power - Greta Van Fleet

osloliv

Morronkaffe
på norsk balkong

Jag landade hemma i soffan, igår kväll, efter några dagar med döttrarna i Oslo, och deras hjärtevänner. Det har mestadels varit arbetsvecka för dem så vi har inte "hittat på" särskilt mycket. Men det var inte heller meningen med mitt besök; jag ville bara vara med dem. Kramas, pratas, umgås. Och det har vi gjort. Det har varit fint och skönt. Mina vuxna tjejer, med vuxna liv, vuxna bekymmer och dito glädjeämnen. Visst har vi åkt el-sparkcykel och ätit ett par goda måltider ute. Och visst har jag gått en streetart-konstrunda med Floyd och Stitch om morgnarna. Men annars har vi mest bara varit, lite vårslitna som vi var, allihopa. Promenerat, fikat, druckit någon öl och kanske lagat lite mat tillsammans.

Och nu är jag hemma. Idag är det påskafton och innan Börringekollektivet kommer på middag tänkte jag först ha en lite lat förmiddag och sedan köra och handla, och till hundparken i Sjöbo där Floyd kan få springa som en galning och leka med andra lösa hundar. Jag tror Sigrun tänker stanna tills i morgon, och sedan åka hem med Linus & Nathalie som kommer över på lunch.

Måndagen får bli min egen.

Skogsrået/Finngalkn - Faith

Jag tog en liten omväg hem (Grimsholmen, Falkenberg)...

den är här nu

Söndagskväll...

Som ett brev på posten - pre-Post Nordtiden, dårå - infinner den sig; vårterminsstressen. Dagar och veckor rusar fram och flyter ihop och jag har tusen saker jag måste hinna -och många jag faktiskt hinner,men det är inte gratis... Kroppen värker och halsen svider men är det någon tid på året jag sannerligen inte har tid att vara sjuk, så är det nu. Ära vare Buddha, eller någon, för Panodil och ingefärste med honung. Jag vaknar om nätterna, ungefär vid två-halvtre, och kommer på saker jag måste göra, eller borde ha gjort. Än kan jag somna om, efter en stund. Vi håller humöret uppepå oss själva och varandra, kollegorna och jag, och vi försöker hitta små oaser i hetsen.

Min fritid är helig. Jag är ute mycket med Floyd, jag stickar på flera olika projekt, jag hänger med Börringekollektivet och jag läser. Bäst är de lite längre utflykterna med hunden, till stranden eller skogen. Brukshundklubben i ottan (onsdagar och torsdagar) är också fint och idag körde jag till hundparken i Sjöbo, där han fick leka med andra hundar, också. I fredags till igår var vi ute i Börringe och medan jag åkte in till Malmö för sy-och hantverksmässan stannade Floyd kvar och var med ute i trädgården och härjade hela dagen. Jag tror han har ett ganska fint hundliv.

Glad Floyd i vårsol!

Sista veckan nu och sedan påskledigt. Oerhört efterlängtat. När jag går på ledighet ska jag inte ha något som släpar. Det är i alla fall ambitionen. Och det är nog säkrast att jag ordnar det så, för efter ledigheten stundar nationella prov...

Matilda och jag har sett en mycket bra serie på Netflix. After Life, av och med Ricky Gervais. Vansinnigt sorglig och sjukt rolig. Rekommenderar!

Always Remember Us This Way - Lady Gaga

det rullar på

Kanske så här?

Livet alltså. Det rör ju på sig, även om jag ibland betvivlar det. Rytmen är en annan nuförtiden. Jag önskar jag hade mer ork. Mer lust. Men jag är trött. Trött på den här ständiga kampen för överlevnad. Jag har alldeles för många vänner som jobbar hemma, eller inte jobbar alls, och det är banne mig förödande för min stridsmoral. Jag vill också göra mer av mitt liv än arbeta. Jag vill läsa, vandra i skogen, leka med min hund, umgås med min familj och vänner. Sova ut mitt i veckan, ibland, eller förlora mig i något kreativt och glömma tid, rum och mat. Jag vill göra spontana grejer som att resa eller bege mig på upptäcktsfärd eller gå på någon riktigt bra konsert. Jag vill kanske till och med bo i ett hus i en skog nånstans (vid ett hav har jag knappast råd med...). Men den här trista tröttman som kommer av att aldrig våga släppa efter på ordningen, redan och förmågan att betala mina räkningar, den håller mig tillbaka.

Tänk om det är gammeln?

Med ont försåt - Abramis brama

jävelben

Funderar på min islandströja.
Måste ha grönt, också!

Livet rullar på. Arbete, stickning, umgåsing med familj och vänner, hundmys- och träning. Jag tror hormonerna börjar rycka i honom för plötsligt är dofter det mest spännande som finns och när han får upp spåret på något är han inte kontaktbar. Det är som att vara ute med en dammsugare på speed. Så just nu tränar vi intensivt att inte dra i kopplet. Och ibland är det skit och ibland går det jättebra. Tur jag är envis. Varje dag får han en lång promenad (plus alla de mer eller mindre korta). Onsdags- och torsdagsmorgnar sticker vi ut tidigt till Brukshundsklubben och har hela appellplanen för oss själva i en timme, ungefär. På helgerna blir det promenader vid havet, i Sandskogen. Så jag får mycket motion. Alltid något.

Jag har fått tid hos sjukgymnast för att jag har så sjukt ont i benet, nästan uppe vid höften. Rätt vad det är går det som en elstöt genom benet (SMÄRTSAMT) och det kan plötsligt vika sig. Helt sjukt. Jag vågar knappt gå i en trappa utan att hålla i räcket, för den händelse benet skulle ge vika. Jag vet att man inte ska googla utan söka läkare, men jag har gjort det i alla fall (OCH försökt få tid på en vårdcentral men det var ÅTTA veckors väntetid... och då tänkte jag att en sjukgymnast troligen kan lika mycket som en läkare - och kan dessutom remittera mig tillen ortoped, om det skulle behövas. Googlande har i alla fall gett vid handen att det troligt kan röra sig om en så kallad slemsäcksinflammation (både symptom och bakomliggande orsaker verkar stämma rätt bra), men jag får väl se vad sjukgymnasten säger. Dit ska jag redan nästa vecka. Jävelben. Hålla PÅ, hela tiden.

In Circles - Staring At Cows

home. sweet home

Sakta men säkert börjar jag känna att den här lägenheten kanske ändå kan komma att kännas som hemma. Minnen börjar skapas och jag gör små, små förändringar i hur jag använder den. Kanske rentav smäller till och sätter upp en fin hylla i mitt badrum, en vacker dag. Så här en söndagskväll känns det hemtrevligt och skönt att plocka fram stickningen, efter sista hundrundan (nå, vi måste ut en riktig snabbis innan läggdags, också), landa i soffan, men hunden på mina fötter, och kolla lite teve och bara vara. Jag har varit en del i Börringe, och igår eftermiddag följde Sigrun med mig hem. Mysigt och härligt! Hon är så himla rolig, vetgirig och en rövarhistorieberättare av rang. Idag frågade hon mig vad jag skulle göra utan henne... Ja, utan henne skulle livet verkligen vara en stor bit torftigare. Tommare. Tristare.

Detta ska bli en sjal
designad av Stephen West.

Veckan som kommer bjuder på en intensiv jobbvecka, men också stickcafé på onsdag och kanske något annat socialt på lördag. Jag behöver läsa The Silent Patient också, till den engelska bokklubben, på jobbet. Egentligen skulle jag vilja vara hemma, bara. Jobbet är vad det är och jag har nog egentligen gett upp hoppet om att återfinna arbetsglädjen. Jag gläds åt goda kollegor och många trivsamma elever. Ibland kikar jag i Platsbanken...

I Can't Give Everything Away - David Bowie

swisch!

Söndagsmorronkaffe!

Veckan bara försvann. Fullt upp på jobbet, och utanför har jag försökt hålla balansen mellan aktiviteter med valpen och vila (för mig själv). Det blir många promenader... och jag tänker att när han blir vuxen kommer han bli ett härligt sällskap ute i naturen, på lite längre vandringar och småäventyr. I onsdags stack vi ut till brukshundklubbens appellplan. Den är helt inhägnad och där fick Floyd springa helt fritt som en galning (vi var helt själva) och så tränade vi inkallning, med mycket gott resultat. En termos med hett te värmde gott i morgondiset. Igår var vi ute på stranden och i Sandskogen. Han sover gott när vi är hemma - och det gör jag med... Nu har jag ordnat med hundvakt för veckans två långdagar, också. Det känns skönt att dels slippa oroa mig för att han måste vara ensam för länge och dels slipper jag stressa hem mitt på dagen för rastning, lek och umgåsing.

Jag har måhända inte ett så socialt liv, men det artar sig ändå. Middag och gos med små människor i torsdags, i Börringe. Igår eftermiddag var en vän från stickcafét här och vi åt en het tomatsoppa med saffran, som jag hade lagat till. Hembakat focaccia till det. Kaffe. Bra samtal. och så stickning, förstås. Idag ringde vännen/kollegan Maria och ville ses. Det blev en lång, skön runda på stranden (valpen var med, förstås) i solsken och sydvästliga vindar - och så kaffe på det. Det räcker bra för mig, just nu.

Veckan som kommer är mycket arbete. Jag har ännu en gång lyckats med konststycket att ha tre klasser som samtidigt haft skriftliga inlämningar. Eller... de började vid olika tidpunkter och tanken var att de också skulle vara klara olika veckor - men de jobbade fortare/saktare än vad jag förväntat mig... Nå, det lär väl svida över. Jag känner mig inte särskilt stressad, den här terminen.

Ptja. Roligare än så är inte mitt liv, just nu...

California Dreaming - The Mamas & the Papas