en fredagsmorgon i september

Vilken absolut underbar höstmorgon! Det ligger ett dis över mina kvarter. Ett dis som bäddar in allt, gör färgerna milda och gör morgonens alla ljud lite mjukare. En sådan där dag då jag vill promenera i skogen och andas in den sköna luften. En dag då jag vill klä mig i höstiga färger och bejaka den finaste av årstider. Så... då gör jag väl det, då! Kaffebruna kjolen jag sydde häromsistens får utgöra basen och så plockar jag på med en härlig brun långkofta och till det väljer jag svart topp och svarta strumpor och dito klackskor. När jag växte upp fick jag lära mig att man apselut inte blandar svart och brunt. BAH! säger mitt vuxna jag. Det kan ju vara jättesnyggt om man har rätt brun färg! Och inte blir det mindre snyggt av mitt nagellack i brunmetallic.

Lois leker så att jag faktiskt blir galen på henne. I morse började hon före fem och hon har ett rörelsemönster, och en energi, som en ekorre på amfetamin. Fortfarande är Musen hennes favvoleksak och just nu har hon härjat med den i en halvtimme. Jag och Semlan tittar bara på. Semlan småvilar och jag njuter en andra mugg kaffe och tittar på SVT:s morronteve. Rossana Dinamarca intervjuades just i tevesoffan och det är en rapp och intressant partiledarkandidat, men jag föredrar ändå Jonas. Jag har helt enkelt bestämt mig.

Det kliar i mina händer. Jag vill PYSSLA! Jag vill sy! Jag vill sticka! Och framför mig ligger en helg helg av sådana verksamheter. Jag funderade ett tag på att dra till Hästveda och en råckenrållhelg med goda vänner där, men jag ser i min kalender att jag har många helger med goda vänner och familj inbokade framöver och tänker att jag behöver den här helgen att vara för mig själv och pyssla med mitt. Vilket naturligtvis inte utesluter the odd fika, förstås.

Idag för 29 år sedan födde jag mitt första barn. Vid den här tiden på morgonen var jag på väg in till förlossningskliniken för igångsättning, eftersom jag gått in i vecka 43 utan att Matilda behagat vilja ploppa ut. Nervös som fan - men så oerhört glad och förväntansfull också! Nu kanske "ploppa" inte är ett ord som egentligen beskriver en förlossning som tog nästan tolv timmar från det att värkarbetet kommit igång hyfsat. Men det gick bra, jag fick in en schysst höger på barnafadern när han var för slö med lustgasen och när hon väl föddes var hon världens underbaraste lilla Matilda. Så efterlängtad och älskad. Det är hon fortfarande!

Grattis Matilda, på födelsedagen! Grattis till dig och grattis till oss andra som får ha dig i våra liv! Jag älskar dig.

(Matilda och Skorna!)