Ivrigt påhejad av Lilla gumman och Pärlisen gick jag ut för att plocka upp ännu en säck falläpplen och klippa gräset som sällan varit grönare, saftigare och mer tungklippt än idag. Envis är jag ju och det var inte tal om att pausa i klippningen. Ånej. Sådant är för sissies. Efter att jag klippt färdigt rök det lite och luktade bränt på ett rätt mysko vis i gräsklipparen. Jag tror inte det är bra. Dags för service, kanske? Eller bara fylla på olja?
Jag luktade inte så gott jag heller, skulle jag tro, så som jag svettades när jag var färdig. Det är varmt ute idag, 24 grader utanför mitt skuggade köksfönster, och solen skiner. Klippningen tar en timme och det var, som sagt, riktigt tufft idag. You do the maths.
Eftersom jag redan var sjöblöt och tämligen ofräsch hivade jag in säcken med frukt i bagaget och körde iväg med det till ristippen. Där stank det, i värmen, av ruttnande, jäsande frukt, växtdelar och annat päckel.
Väl hemma igen blev det raka vägen in i duschen och sedan fixade jag mig lite mat. Om en stund ska jag fortsätta vid spisen ett tag till så att jag har veckans luncher klara. Det brukar kännas bra att ha det gjort och bara rycka ut något ur kylen på morgonen.
Nu var det ju inte som så att mina vänner egentligen hejade på mig i mitt gräsklippande utan mer när det gäller helt andra saker. Jag började tänka på det där med att kanske ändå sy sig en kappa. Det kommer att ta tid att hitta rätt tyger. Rätt mönster. Att sy den. Ett roligt projekt blir det nog ändå! Enda bekymret skulle kunna vara min otålighet. Jag har ju idén NU. Alltså vill jag GÖRA NU. Men då är det så himla fiffigt att jag ju har en svart, lite tunnare kappa som hänger i garderoben och som bara används när det inte är smällkallt.
Tänk om... jag skulle ta och... modda den litegrann? Hmm... Det tål att tänkas ett par varv på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar