för tio år sedan...

... träffade jag min nätvän Anette för första gången! Hon bor i Gävle och jag var uppe i Hudiksvall tre veckor på jobb och vi hade bestämt långt i förväg att det äntligen skulle bli av! Så vi sågs och åt middag. Senast igår pratade vi om var det kan ha varit vi var och åt, men ingen av oss kunde riktigt minnas. Det var ju inte det väsentliga. Vi träffades äntligen, ju! Sedan träffades vi ett par gånger till, medan det var praktiskt möjligt - tills ingen ekonomi längre tillät oss att resa. Men vi har hållit kontakten. Ibland mer och ibland mindre. Och hon kom att stötta mig genom kloka ord och glada tillrop, i det som sedan skulle komma.

För tio år sedan fattade jag också det icke förhandlingsbara, oåterkalleliga beslutet att ta ut skilsmässa från mina barns far. Det har en direkt koppling - inte till mötet med Anette - men till det som hände just när vi satt där på en restaurang i Hudiksvall och min mobiltelefon plötsligt ringde. Det var Jenny, som var ensam hemma (hennes pojkvän gjorde sin militärtjänst, Matilda bodde i Schweiz och barnens far var på Ios med Johanna och Linus), och som var jätteorolig eftersom hon just satt på teven och trott att det hon såg var en film, för att sedan förstå att det hon såg, i realtid, var hur WTC utsattes för någon sorts attack. Hon trodde helt enkelt att det utbrutit krig. Att New York var utsatt för bombning. Först trodde jag det var någon slags olycka - krig kändes helt otänkbart - och sa till henne att jag skulle ringa tillbaka när jag kommit till mitt hotell och kollat nyheterna. Sedan åt vi vidare i lugn och ro, Anette och jag.

Väl tillbaka på hotellet satt jag som klistrad vid teven hela kvällen och halva natten. Ringde till Matilda och till barnen i Grekland. När en sådan sak händer vill man vara samlad som familj. Tillsammans. Samma instinkt som, på den tiden, fick mig att alltid i huvudet räkna in barnen när jag hörde en ambulans fick mig då att vilja vara hemma i tryggheten med dem alla samlade omkring mig. Men nej, då. De - och jag - var utspridda så mycket det gick.

Att skilja mig var något jag tänkt på en längre tid. Situationen hade utvecklats till att bli fullständigt ohållbar och även om jag inte bär någon bitterhet mot mina barns far (jag har varit mycket arg på honom, men ser ingen anledning till bitterhet - han har ju inte förstört mitt liv) finns det en sak jag aldrig kommer att förlåta honom. Och det är det han gjorde - och inte gjorde - just de där två-tre kaotiska dagarna då han skulle vara den Vuxne och ta hand om de barn (12 och 14 år gamla) han var ute och reste med och inte var ett stöd för dem överhuvudtaget utan i själva verket var så ansvarslös som man bara kan vara. Så gott det gick fick jag ta hand om dem och trösta och peppa och stötta via knastriga mobiltelefoner när hela världen var i kaos och man faktiskt inte hade en aning om det kanske faktiskt fanns en reell risk att flyga hem till Sverige, till exempel.

Att han gjorde detta mot dem anser jag vara oförlåtligt. Och det var den knuff i ryggen som gjorde att jag fattade mitt beslut. The point of no return. Så... mitt i all annan mänsklig tragedi och de fruktansvärda effekter som terrorattackerna fick, så innebar det ett stort steg framåt i livet för mig. Jag lyfte. Flög ut. Och även om den första tiden var lite vinglig och barnen var ledsna över den delade familjen, så fick vi frid. Lugn. Och i efterhand har jag fått kvitto av barnen att jag gjorde rätt. Det är det allra viktigaste. Att de så småningom kunde se varför jag gjorde det, och att det blev så bra - ja, kanske rentav bättre - som jag tänkt för dem.

För min egen del har de senaste tio åren inneburit så stora förändringar i mitt liv att det knappast låter sig beskrivas. Men... en utbildning och ett yrke jag älskar. Frigörelse från något som överskuggat hela mitt liv (religiös art...). Nya vänner. Erfarenheter och kärlekar och uppbrott och sorger och glädjeämnen och en rotlöshet som så småningom övergått i trygghet och en känsla av att äntligen ha kommit hem. Att ha funnit en plats att vila mitt huvud på och kanske låta små, försiktiga rötter ta sig ner i myllan.

Och... hela tiden... barnen. Mina närmaste, käraste, finaste - alltid och evigt. Då: barn och tonåringar. Nu: unga vuxna som skapar sig bra liv och som är kärleksfulla, kloka och ... helt fantastiska.

Här i min soffa finns också ett par stillsamma (hmm.. nåja...) små glädjeämnen:


Och... ni vet... den äldre mannen jag skrev om igår. Han var där hela tiden. Ibland höll han mig under armarna nästan bokstavligt. Då i början när jag inte trodde jag skulle klara alla mina åtaganden. Då livet var mörkt och avgrunderna breda, djupa och legio. För det är jag honom evigt tacksam. Inte minst för den här:



Jag tycker det är gott att leva nu - om man bara ser till att göra det. Och det ska jag. Länge än!