Högt uppe på en udde ut mot havet låg ett hus, omgivet av pinad, vindlutad snårskog och små envetna tallar. Inte ens gräset framför huset såg ut att kunna få fäste i det tunna jordlagret mellan berggrund och himmel. Huset, med sin stormnötta, bruna fjällpanel och sitt saltfrätta tegeltak, var ett anspråkslöst hus. Det såg mest ut att vilja be om ursäkt för sin existens. Men det hade kvaliteter. Kvaliteter som framträdde först när man kom det nära, när man fick lära känna dess insida. För det var ett hus med utsikter. Från fönstren, med sina skavda karmar och bågar, kunde man skåda ut mot världen. På den lilla stensatta altanen kunde man sitta stilla och se havet möta himlen, långt ute vid en obruten horisont. De ljumma sommarkvällarna doftade av varmt, salt hav och grönska. De kulna vår- och höstkvällarna bar vinden med sig den mättade, ljuvliga doften från tången som låg i drivor nere i strandkanten och sakta upplöstes.
Som i en tunnel av vide, små björkar och slingrande kaprifol gick en vindlande stig ner mot havet, väl upptrampad av ivriga fötter. Långt därnere vidgade den sig mot strandängar med betande kor och får och en liten strand med den vitaste, finaste sand. Om somrarna solades, badades, fikades, lektes, flirtades och skvallrades det medan stora trutar och måsar lågsniffade efter obevakade läckerheter. Borta vid båtakåsen, vid de två vinda, skevande fiskebodarna låg vi på mage på den saltsträva, solblekta bryggan och fiskade krabbor, med hjälp av musslor vars skal vi krossat och sedan bundit fast i hushållssnören, medan fiskargubbarna rensade garn, sög på sina pipor och pratade.
Sådana var mina sommardagar med kusinerna, i den tid då sommaren var oändlig och leken aldrig tog slut.
När hösten ändå kom och kusiner och sommargäster försvunnit, lekte vi fortfarande nere vid havet, Yvonne, Mikael, Anne och jag. Mikael som hade godis i fickorna och en vit katt utan svans, men med olika färg på ögonen. Mikael som alltid var lite försiktig och rädd för tjuvar. Yvonne som var snäll och lite knubbig och som alltid doftade svagt av sin morfars lagård, där vi ofta smet in för att kela med de små spädgrisarna, och som inte pratade särskilt mycket om sin mamma. Och Anne, med sina berättelser om Svarta Madam, som fick Mikael att vilja cykla hem innan det blev mörkt.
En sen höst drev delar av en kapsejsad fiskebåt i land vid vår strand. Den blev vårt högkvarter under många och långa lekar. Mest var det vi tjejer som lekte där. Vi lekte skattletare, Pippi på de sju haven och sjörövare. Vi drog dit filtar och kuddar och tog skydd från blåsten i det som var kvar av styrhytten och satt där i den skumma dagern och huttrade och berättade spökhistorier tills det nästan blev mörkt och vi kom på att vi måste vandra tillbaka uppför stigen, genom tunneln av låga träd och buskar, i eftermiddagsdunklet. Vi höll varandra i händerna och stärkte vårt mod med att sjunga, eller snarare skrålade, tills vi såg det varma ljuset i fönstren till det där bruna, lite timida huset uppe på berget. Då släppte vi varandras händer, slutade sjunga och sprang som om Svarta Madam själv var oss i hälarna. Mot värmen, tryggheten och doften av varm choklad och mjuka smörgåsar med ost på.
I spisen i det lilla vardagsrummet brann ofta en brasa. Vi matade den med torr drivved som pappa brukade plocka med sig på sina promenader och satt sedan och lyssnade på spraket och knallarna och stirrade in i elden där blå och gröna eldstungor slickade de gamla brädbitarna och träbitarna.
Annars är kvällen lite tråkig. Jag känner mig ensam och tom. Saknar. Jag funderar på att strax lägga mig och läsa en lååång stund. Somna och vakna till en ny dag, en ny morgon.
Lussebullarna blev, helt i enlighet med traditionen, skitfula. Men saftiga och goda. Det vet jag eftersom jag, också helt traditionsenligt, åt upp de två mest missbildade. Hur jädrans svårt ska det kunna vara, egentligen, att få till de där krumelurerna? Nu ser de ut som olyckshändelser. Men - som sagt - ljuvligt goda är de. En lite skum sak var att halsen började svida en kort stund efter att jag ätit upp dem. Den svider fortfarande, men inte på ett sådant där jag-håller-bestämt-på-att-bli-förkyld-vis. Saffransallergi? I hope not. Det vore synnerligen orättvist. Jag som älskar saffran. Måste utforska detta vidare - på fredag ska jag laga en bouillabaisseinspirerad fiskgryta att bjuda Lillmysen på.
Fin Fredag! Vad gör vi av den? Ger vi den möjligheten att kanske bli den Finaste Fredagen? Målar silverkanter på den och njuter av att vara i den?
Morgonen försilvras (jag är ju egentligen mer förtjust i silver än guld) av ett par stora muggar nybryggt, mörkrostat av Byns godaste och lite skön musik från Youtube.
Najs! Jättenajs! Supernajs! Jag har verkligen de guldigaste och gulligaste barnen! Puss, Johannahjärtat mitt!
What say you?
Rödpenna och fortsätta på väven där Nuet får vara varpen och det Förflutna en del av inslaget. Det blir en brokig, skimrande vävnad av hållbaraste slag.
Som i en tunnel av vide, små björkar och slingrande kaprifol gick en vindlande stig ner mot havet, väl upptrampad av ivriga fötter. Långt därnere vidgade den sig mot strandängar med betande kor och får och en liten strand med den vitaste, finaste sand. Om somrarna solades, badades, fikades, lektes, flirtades och skvallrades det medan stora trutar och måsar lågsniffade efter obevakade läckerheter. Borta vid båtakåsen, vid de två vinda, skevande fiskebodarna låg vi på mage på den saltsträva, solblekta bryggan och fiskade krabbor, med hjälp av musslor vars skal vi krossat och sedan bundit fast i hushållssnören, medan fiskargubbarna rensade garn, sög på sina pipor och pratade.
Karin Boye hade kläm på det här med sömnen. En dag valde hon den eviga...
Jag laddar för kvällens repetition med en bautamugg hett te. Ingefära och citron. Ikväll blir det stämövningar. Nödvändigt - och roligt!
Helt avsiktligt kör jag lite tidigare till skrivarträffen. Jag är ju förälskad i Åfors och tar med mig kameran för att ta några fina novemberbilder. Jag parkerar utan för Cinas röda Åstugan och går en pytterunda vid dammen som är täckt av ett vitt skum av något slag, ner genom ett litet parkhörn och över ån som bidragit till byns namn och som inte är särskilt kaxig så här långt uppströms från havet, men som åtminstone längre ner är Lyckebyån. Det är lite lagom råfuktigt i luften och det doftar av våta löv och skog. En ensam fågel sjunger någonstans ifrån.
Så kom den då. Frosten. De månklara nätterna förvarnade om den. Termometern i mitt köksfönster visade -3.7 medan mitt mörkrostade bubblade klart i bryggaren. I världen därutanför låg alla fallna löv med silverkanter. Dimman steg mellan husen i mitt kvarter och skymde allt bortom.
(Just så.)
Resan hemåt flyter fint. Jag sitter och halvslumrar och tänker på dagarna som varit. Vilken stillsam lycka det är med goda och nära vänner. Hur fullständigt det kan kännas att bara vara tillsammans, göra det som faller en in och man får lust till. Hur samtalen och samvaron berikar, ger inspiration och föder ny energi.
Natten har varit stökig. Mina drömmar har varit många och röriga och förvirrade. Jobb, gamla vänner och bekanta, okända platser, cyklar och åskoväder. Jag känner igen fenomenet. Det är en stressgrej.
Efter en långsam, vilsam start på dagen drog vi oss in till stan och klev in på Stampen just som det traditionella lördagsjammet drog igång. Fyra timmar av galet, skönt livgivande sväng! Totalt energitankande och utmattande. Det är ett hårt jobb att vara bluespublik! Och ett lyckligt jobb!
Efter det fanns det inte annat att göra än gå och äta en italiensk pastamiddag och sedan sakta strosa genom stan, stanna till för en kaffe någonstans på Drottninggatan och så småningom ta tunnelbanan "hem". Slänga oss i soffan, sippa på ett glas vin, småprata och slökolla på teve. Vi har det så najsigt!
Ljusgrått och disigt utanför. Varmt och kaffedoftande innanför. Jag multitaskar - tänker, dricker kaffe, bloggar och kollar Skolsnack (med in-ears så jag inte väcker Netti som fortfarande sover gott).
Gårkvällen var mysig. Restaurangen fräsch, personalen trevlig och maten riktigt, riktigt god. Bäst var dock Samtalet. Samtalet som alltid flyter så enkelt och självklart och som rör sig i alla sfärer. Som vi ledigt plockar upp oavsett hur lång tid som förflutit sedan sist och som alltid är jämlikt, fyllt av ömsesidig respekt för och kärlek till varandra. Och skratt, förstås! Vänskap at its best!
Jag gick längs vatten in mot centralen för att möta Netti. Sedan åkte vi "hem" för att hiva av hennes grejer och drog sedan in mot stan igen. Vi började med att äta lunch på Söderhallarna...
... och gav oss sedan ut på The Quest for the Boots. Fan den som ger sig (och i synnerhet på de som är mindre). Efter en grundlig fika och ett antal (otal?) skobutiker hittade Netti just de stövlar hon ville ha och jag blev så glad att jag, av bara farten liksom, köpte mig ett par stövletter med snörning. Just sådana som jag ville ha!
