att packa om sitt bagage

Jag läser i nät-DN en underbar essä av Herta Müller. Hennes ord om diktatorers "kärleksfulla hjärntvätt" av sina "utvalda" barn och huruvida de ens har haft en möjlighet att packa om sitt mentala bagage får mig att tänka på min egen uppväxt.

Föräldrar vill vanligen sina barns bästa. Så även ondskefulla diktatorer, misstänker jag. De ger sina barn det de tror är viktigt och bra och det de tänker kommer att göra dem till hela och lyckliga vuxna. Men såväl diktatorer som en del andra föräldrar har ett stört synfält. Ingen riktig reality check liksom, eftersom de själva är insnärja i en "gyllene fälla" som hindrar dem från nödvändig klarsyn.

Jag tänker att det är så med mina föräldrar också. De ville verkligen mitt väl. De var övertygade om att de gav mig det bästa de kunde. De trodde fullt och fast att jag inte behövde allt det där andra. Det utanför. De tänkte att jag var trygg - innanför. De var absolut inte ondskefulla.

Men de såg inte hela bilden. Skygglapparna var i vägen. Men de behövde aldrig leva mitt liv. De levde sitt eget, vuxna. De behövde aldrig gå till min skola. Möta mina klasskamrater eller lärare. De behövde aldrig förklara sig. De slapp förklara något de inte själva begrep. De utsattes inte för utanförskap. Sågs aldrig som särskilt udda. De var trygga innanför. Själv stod jag med ett ben i vardera lägret och hörde inte till någonstans.

Och tiden bara gick. Omständigheterna gjorde att jag blev kvar där, i mellanlandet. Länge. Kunde inte bryta mig loss. Var nära att göra samma sak mot mina egna barn som jag en gång själv blivit behandlad - trots att jag inte ens trodde att det var bäst för dem. Men när barnen själva började ifrågasätta - då äntligen reagerade jag.

Lät gå.

Gick själv.

Å andra sidan - jag gjorde nog ganska mycket rätt ändå. Bröt andra mönster. Jag tänker så eftersom mina barn kunde ifrågasätta. Vågade göra det. Använde sina egna känslor och tankar till att själva sätta ner foten. Där känner jag att jag hela tiden varit på rätt spår. Att jag redan innan barnen föddes lyckades bryta en del av fulmönstren. Gav själva FAN i the guilt-blame-and-judge-business.

Och nu... jag har helt och hållet packat om mitt bagage. En del gammalt skräp ligger väl i någon ryggsäck som i sin tur är undanstuvad någonstans där jag slipper snubbla på den. Somligt har jag helt lämnat ifrån mig. Annat har jag omvärderat och bär med mig. Jag har byggt min inre styrka starkare. Står på stadiga ben.

Lever lyckligt och meningsfullt. Med starka och lyckliga barn. Mina älskade ungar.

Så... man KAN. Det GÅR att packa om sitt bagage. Livet är en tuff match i flera ronder. Man går de matcher man måste. Dem man inte kan välja bort. Man kan få stryk. Man kan vara nere för räkning. Men... man KAN resa sig. Jag vet. För jag har gjort det.

Och om jag kan - ja, då kan du också.