avslut, testiklar och en liten överraskning

Så många summerar sitt år. Mitt är väl inte så mycket att säga om. Det var det här året jag mestadels var nere och deprimerad. Det var det här året jag insåg att jag kanske aldrig återfår min forna arbetsglädje. Det var det här året min fina pälskling Sixten slutade sitt kattliv. Men det var också det här året lilla Torvald föddes. Denna lilla glada, förnöjda och gosiga människa. Det var det här året jag blev Ystadsbo på riktigt. Jag tillbringade en god del av sommaren på ljuvliga Öland, jag hade en absolut fantastisk vecka i Grövelsjön med Netti, jag fick uppleva en grym konsert med Roger Waters, jag tillbringade massor av tid med Sigrun, jag hjälpte Johanna flytta till eget, jag var i London två gånger och hade en himla kul vecka i Barcelona, med Johanna. Ett par dagar i slutet av sommaren stod alla solsystemets planeter uppställda på rad och alla mina fyra barn befann sig på samma plats - och jag var där! Familjen blir allt viktigare - inte bara barnen utan mina systrar, kusiner och andra. Jag har också förmånen att ha några väldigt sköna vänner (typ tre?) som lyst upp mitt liv.

Och så har jag ju bestämt mig för att bli med hund. Kenneln jag besökte i fredags hade överraskats av den tilltänkta mamman som plötlsigt börjat löpa betydligt tidigare än förväntat - och dessutom tjyvparat sig - och får därmed valpar alldeles för tidigt (från min horisont räknat). Men... de hade en liten kille på elva veckor vars köpare ångrat sig då den ena av hans testiklar inte trillat ner (valpens, alltså!) som den ska (det är ingen som helst fara, men han måste kastreras för att undvika framtida problkem med tumörer), vilket gör att han inte kan användas till avel eller utställning. Den kan givetvis trilla ner, men för varje dag som går minskar sannolikheten. Hur eller hur... han är mycket kavat och pigg, proportionerlig, har en lysande härstamning och en fantastisk päls. Kort sagt, han vore en perfekt hund för mig som vill ha en fin och kul vän och som vill ha honom med ute i skog och mark och låta honom jobba med sök och nose work och annat man kan göra utan de där testiklarna. Problemet är ju bara tajmingen. Jag kan omöjligen ta hem honom förrän tidigast till påsk. Och även då är tiden lite för tajt, för att vänja honom vid att vara här, utan sin mamma och syskon, och... ja, allt sådant.

Lillkillens mamma!

Men jag är ju väldigt lösningsfokuserad och uppfödaren verkar ha ett öppet sinnelag. Så... jag får låna honom så mycket jag bara vill, på helger och liknande! Lite som att jag blir fodervärd på min egen hiund. På så sätt hinner vi lära känna varandra, jag hinner se om det funkar bra, han kan präglas på mig och jag får socialisera honom, koppelträna och liknande. Trillar kulan ner är han min till vanligt pris, och gör den det inte men han i allt annat visar sig vara allt det han lovar får jag avdrag på köpesumman med vad en framtida kastrering kostar. Och givetvis betalar jag inget nu - det tar vi när jag verkligen tar över honom.

På onsdag åker jag och en väninna och hämtar hem honom! Han stannar till söndag och det ska bli så vansinnigt spännande och roligt!

Get It On - T. Rex

mellandagar

Julen kom och gick. Och minsann om det inte blev vitt också! Snön började falla på söndagen och det blev pulkaåkning och snögubbsbygge och julaftonen var vit och kall, som på beställning! Börringekollektivet fick verkligen leva upp till sitt epitet; vi var 20 personer där, inalles. Mest vuxna, men också ett par tonåringar, två 4-månaders bebisar och så Sigrun, då. I det stora huset kunde vi sprida ut oss och pussla, sticka, prata, vila, se på film, spela tevespel, läsa och whatnot. Visst låg det många klappar under den tre meter höga och seriöst dekorerade granen, men de var mest till de små. Maten hade vi alla hjälpts åt med och diskmaskinen verkade gå dygnet runt, och på det hela taget var det verkligen trivsamt och vilsamt och avkopplande. För att minska på sovplatstrycket körde jag, Jenny och Kristofer hem till Ystad på julaftonskvällen (de var bara här ett dygn, då de hade släkt i Falkenberg & Halmstad att träffa också) för att sova. Vi fick en fin pratstund i julnatten och på juldagsmorgonen en skön promenad i Ystads gulligaste gränder, innan vi körde tillbaka ut till Börringe för brunch och mer umgåsing. De åkte hem till Oslo på juldagskvällen och på annandagsmorgonen kom Linus och Nathalie (som tillbringat julen på varmare breddgrader) ut en sväng för att träffa la famiglia innan alla drog hemåt. Eller ja, de flesta... Johanna och Barb var ju kvar.

Själv åkte jag hem till mitt på annandagseftermiddagen och det var både ledsamt, vemodigt och skönt att sitta här i tystnaden, sticka klart på julstickningen (ett par vantar till mig själv!) och binge-titta på Vår tid är nu. Igår tog jag bilen till havet och gick en skön promenad längs stranden, lyssnandes på vågbrus och vind, och idag ska jag strax köra till Klippan för att hälsa på en... hunduppfödare! Om allt går som jag tänkt blir det verkligen en liten valp, till sommaren!

Förutom den här dagen har jag nio lediga dagar till. Ett par av dem ska tillbringas i Emmaboda, hos en god vän, och i övrigt har jag faktiskt inga planer alls. Mer än att gå långa promenader och fundera över mitt liv och vad jag ska göra av det.

Häxprocess - Opeth

lugn och fin

Sigrun och jag tar kort på varandra.

Det är julledighet på gång. Bara tre dagar till, med lektioner - och så avslutningsfredagen. Metodiskt och inte utan viss framförhållning har jag nu det mesta i box. Min plan är att ha skrivit in omdömen (inga kurser slutar nu vid jul, för min del) för samtliga mina elever innan jag tar ledigt. Det går planenligt. Och julen, då? Jotack, det är likadant där. Jag ger inte jättemånga julklappar men det blir en del stickat. Allt från fina lusetröjor till de små till härliga, värmande raggsockar och annat till mina barn. Jag började i tid, vilket nu ger mig tillräckligt med slack för att hinna myssticka ett par sockar till Jennys sambo Kristofer, också. I frysen ligger saffransbullar och mina bidrag till julmaten, i Börringekollektivet, tänkte jag laga på söndag. Själva provianteringen gör jag efter jobbet idag. Så det är lugnt på alla plan. Fortfarande snorig och lite seg efter förra veckans förkylningssläng, med det går väl över.

Humöret är inte på topp, men jag har varit djupare ner också.

Allt ordnar sig. Nog.

Mountain of the Sun - Greta Van Fleet

vilsamt

Jag mediterar varje kväll nu, och somnar fint. Sover tungt och hårt. Gör jag ingen annan träning tar jag mig en riktigt rask långpromenad varje dag. Ibland väljer jag mitt eget sällskap framför andras - även när det kanske är mot bättre vetande, eller jag missar något roligt - för att jag bara inte orkar med. Jag stickar, jag läser och jag pysslar här hemma. Lyssnar ganska mycket på musik. Den energi jag har lägger jag framförallt på min familj. Det är ibland ett lite ensamt liv, och ibland känner jag mig asocial. En som kan välja att ställa sig utanför. Men jag tänker att det kanske ändå kommer att vända framöver. Att jag ska bli mer energisk igen. Att saker och ting ska bli roliga. Till dess hushållar jag med mig själv. Ägnar mig åt stillsamma nöjen och aktiviteter som skapar mer energi än de ger.

Helgen har varit mycket egentid, men också övernattningsbesök och heldagsskoj med Sigrun och ett besök på adventskonsert i Börringe kyrka, med kollektivet. Till Sigges lycka sjöng de, till slut, We Wish You A Merry Christmas som hon gått och sjungit på hela helgen. Den ska tydligen också framföras på förskolans Luciafirande, nästa vecka. Sigrun säger också att hon ska sjunga "Halluja". Jag sjöng Cohens ljuvliga låt för henne och hon såg helt oförstående ut. Men när jag sedan drämde i med Händels Halleluja lyste hon upp. Om förskolan har gett sig på att framföra den med knattar mellan tre och sex år blir det sannerligen minnesvärt...

Cloud Connected - In Flames

dessa tisdagar

Tisdag morgon. Kolmörkt ute. En endaste stjärna blinkar klart över taket till grannkåken. I mitt fönster svarar ett par tända ljus. Trots att jag redan är klar att gå till arbetet håller jag långa invecklade förklaringar för mig själv om varför jag inte kan klä av mig och bara krypa ner i sängen och sova ett par timmar till. Jag är så trött, så trött. Mörker, deppighet och på över en månad har jag inte kunnat köpa mina vanliga D-vitamintabletter. Nu finns de i lager igen och jag har beställt. Förhoppningsvis leverans i morgon (jag blundar hårt för den miljöpåverkan dessa små snabbleveranser till dörren har...).

Annars är ju allt egentligen rätt åkej. Jag har haft en lugn och trivsam helg med mina systrar. Jag är snart klar med lusetröjorna (montering väntar) till de små och har påbörjat ett par raggsockar (också julklapp) i blå-gröna-turkos-akvamarina nyanser som jag blir glad av att se. Efter en äventyrlig kväll med testning av julstjärnor och sådant - där jag smällde av en säkring i köket och sedan inte hittade elcentralen (den här lägenheten har två pga sammanslagning) för att den satt ute i trappuppgången i ett olåst skåp - är det snart dags att småpynta. Jag fick sortera och välja bland sakerna. Inte för att jag haft ett överflöd tidigare, men det är ändå skillnad på att ha 10 fönster, varav några riktigt stora, och en altandörr, och att ha 6 mindre fönster. Arbetet är också i en lugn fas just nu, dels med ett par grupper på APL och dels med tre grupper som förbereder olika former av muntliga presentationer. Jag använder den frigjorda tiden (APL) till att tänka på, och planera för, teman och aktiviteter för vårterminen som ska vara smarta och låta eleverna göra jobbet...

Tisdag kväll. Jag gick tidigare till jobbet så jag kunde ta en ordentlig omväg och få både motion och lite dagsljus. Det har jag levt på hela dagen. Märkligt att en så liten insats kan göra så stor skillnad. Jag har arbetat, umgåtts med kollegorna, promenerat hem, tagit bilen till affären för lite tyngre inköp, pratat med god vän i telefon och smågrejat här hemma och jag är fortfarande rätt pigg och uppåt. Det är hopp om'at. Kanske. Jag får väl se hur det känns i morgon.

Life Is Golden - Suede

happy b-day to me

Avdelningen saker man gör för de små: tårta, när man fyller år.

Sigrun älskar tårta. Eller... egentligen gillar hon nog mer själva den festliga idén om tårta än bakverket i sig självt. Så när jag, igår, bjöds på en vidunderligt smarrig lasagne (lakto-vegetarisk vilket medgav tre sorters ostar, varav en chèvre) hos Matilda och Mike hade Sigrun beställt tårta. Mycket bestämt hävdade hon att detta skulle vara en melontårta. Inte en tårta med melon uppepå, utan en tårta gjord av vattenmelon. Så... då fick det bli en sådan. Vi gjorde tårtbottnarna av skivad vattenmelon, la hårt vispad grädde (lär vara väldigt gott med kokosgrädde, för en helt vegetarisk tårta) mellan skivorna och ovanpå. Sedan garnerade vi med hallon, blåbär och physalis och flagad mandel och BAM! så hade vi gjort en melontårta. Eller kanske en fruktsallad på höjden? Hur eller hur blev Sigrun nöjd och glad och åt upp hela sin portion. Mission complete!

Nu är det fredag och efter arbetet ska resten av helgen tillbringas i sällskap av mina två systrar.

Leaving the Table - Leonard Cohen

måndag, igen

Helgen flöt förbi. Börringekollektivet dök in på lördagseftermiddagen och innan de for tillbaka, ett barn mindre, fikade vi på en honungsäppelkaka efter mammas gamla recept.  Dessförinnan hade jag faktiskt tagit mig för att städa hela hemmet. Dammtorkning, undanplockning, dammsugning, skura badrummen (ja, lägenheten har två - om än små) och tvätta golven. Gå ut med återvinningsgrejer. Gömma några tänkta julklappar. Bädda rent.

Så när vi blev själva kvar, Sigrun och jag, klädde vi på oss och gick ut i skymningen. Trädklättring var beställt och jag hade span på några klättervänliga träd i en närbelägen park. Vi blev kvar där tills mörkret fallit, vilket naturligtvis var spännande för en treåring, och sedan gock vi till affären och köpte mjölk till pannkakorna. Resten av kvällen var pannkakor, sagor och lite Fem myror... innan sovdags. Jag såg en dokumentär om Henry VIII och sedan var jag rätt klar för sängen, jag också.

Igår kom vi iväg tidigt, eftersom Sigrun går på dansskola (nej, det är inte så ambitiöst som det låter, men ungarna rör sig till musik och verkar ha kul) i Svedala. Sedan åkte vi till Börringe för second breakfast, det blev bebisgos och en sväng till det stora glågula varuhuset för inköp av en mängd ljus och för min del avslutades söndagen med mysig samvaro, och god middag, hos Linus och Nathalie i (på) Limhamn. När jag kom hem var det sovdags, igen.

Tja, det var den helgen, det. Nu är det arbetsvecka igen och jag misstänker att det blir påställt. Håhåjaja. Typ.

The Seduction of Sweet Louise - Louise Hoffsten

fredag

Skön känsla i kroppen. Veckan har flutit på, på ett tillfredsställande vis, och nu har jag ett par avkopplande dygn framför mig. I kväll blir det väl julklappsverkstad (alltså stickning - jag har bara lite av oket kvar, och ärmarna, på Sigruns lusekofta), något glas vitt och en film, eller teveserie, om jag hittar något jag kan tänkas gilla. Jag borde kanske dammsugit, men det kommer fungera alldeles utmärkt att göra det i morgon förmiddag. Nu har jag tänt många levande ljus, efter en fin hempromenad och lite skapande vid spisen.

Jag hade en del rotfrukter, lite småledsen broccoli, en halv, lätt desperat purjolök och jag strimlade det mesta, fräste upp det med olivolja och vitlök och lät det sedan puttra i lite buljong och krydderier. Det blev en god grönsaksgryta. Så strax häller jag upp ett glas Alsace åt mig och tar itu med stickorna. Ska bara hitta något sevärt.Eller så blir det ljudbok. Just nu lyssnar jag på Becoming av, och med, Michelle Obama.

Buddha Time - Brant Bjork

in the eye of the storm

Tiliqua scincoides

Just nu, just idag, har jag inte en endaste liten jobbgrej som ligger och skaver i medvetandet. Allt, säger allt, är rättat och/eller återkopplat och lektionerna är planerade några dagar framöver. När jag la sista handen vid den sista av 64 arbeten, igår eftermiddag, önskade jag mig en app som kan spela de första takterna av Halleluja-kören i Händels Messias, via en enkel knapptryckning. På brutalvolym. Men jag fick nöja mig med ett varv i korridoren för att laga mig en mugg te.

På kvällen var det öppet hus och det är naturligtvis roligt att se att intresset bland niorna verkar stort, men som funktionär är det inte så stimulerande. Det blir dryga timmar, som dock livas upp av att se hur duktiga våra elever är på att ta hand om besökarna. Och mot slutet brukar naturbrukseleverna glida förbi med några små skyddslingar. Igår fick jag träffa en kackerlacka, modell gigantisk, och en blåtungad skink. Kackerlackan höll jag ett betryggande avstånd till (jag har verkligen svårt för skalbaggar och liknande insekter, jag tycker ju till och med att nyckelpigor är lätt äckliga), men skinken hängde jag med, en stund. Reptiler är trevliga.

Idag ska jag njuta av att inte ha något som hänger över mig. Eller... jag har blivit ombedd att vara med, och bli intervjuad, när Skolinspektionen* kommer på visitation. Men i övrigt är allt hunky dory, idag. I morgon är en annan dag. Då går jag hem med 31 nya arbeten liggandes, väntandes på uppmärksamhet.

Walk - Pantera

* Eller som en av kollegorna sa, i en sann freudian slip: Skolinfektionen.

mozarteffekten?

Godmorgon!

Ni vet hur det kan vara när man får en melodislinga i skallen men inte reder ut vad det är för låt? Man hummar och visslar, men det vill inte lossna och man får tillbringa sömnlösa nattimmar med att vrida och vända sig och fundera. Naturligtvis finns det nuförtiden en app som kan reda ut det hela åt en. Man bara öppnar appen och så lyssnar den en liten stund och sedan föreslår den, oftast med häpnadsväckande ackuratess, melodi, kompositör, artist osv.

Men i söndags förmiddag hade Matilda och Mike en sådan gåta och de frågade mig om jag visste vad det var. Jag kände ju igen den på första takten, när Matilda nynnade på den, men sedan var det stopp. Tusan, också! Och appen var helt likgiltig (och då är Matilda ändå tonsäker). Men man ska inte underskatta mina google-skills. Vi var helt överens om att det var ett stycke som använts i film, eller någon teveserie. Vi hade till och med liknande bilder i huvudet, när vi tänkte på musiken. Så jag googlade tre ord i följd och... tadaa! Det var den här:

Suite for Variety Orchestra: VII. Waltz No. 2 - D. Shostakovich 

(Brandenburgisches Staatsorchester Frankfurt, Howard Griffiths)

Ett vackert stycke musik, vilket jag gått och grunnat lite på ett par dagar, och som fick mig att se över mitt klassiska musikbibliotek. Nej, inte mina CD, även om jag har några, utan på Spotify. Jag betalar för tjänsten men utnyttjar den ibland i underkant. Så igår kväll satte jag mig ner och började snickra på vad som kan bli en av mina längsta spellistor, där. Det finns så fantastiskt mycket själavårdande, lugnande, uppmuntrande, energigivande musik därute! Och för mig, som gillar musik i nästan alla genrer - "allt från handklapp till helvete", som en av mina vänner brukar säga - är himlen gränsen (jag vet, kackig svenskifiering av lysande engelskt uttryck). Det blir min längsta lista!

PS. Visst har stycket använts i film- och seriessammanhang, bl a i Eyes Wide Shut, Mr Robot, Bad Santa och House of Cards.

jag, sisyfos

Helgen var delvis solitär, med film och stickning på fredagen, och dels familjär med passning av barnbarn, så att föräldrarna kunde komma sig ur huset på 1. gåsmiddag och övernattning på hotell och 2. spelning med Trampled by Turtles, på Folk o Rock.

Den här veckan försöker jag både ha inspirerande, effektiva, roliga lektioner (förberedda mestadels förra veckan) och beta av högen med litteraturanalyser. Igår blev jag klar med den största batchen, där ENG07 diskuterat och analyserat To Kill A Mockingbird, men så satt jag kvar och arbetade till klockan sex, också. Idag är målet att ta mig an, och avsluta, en av ENG05-gruppernas arbete med The Curious Incident of the Dog in the Night-Time. Jag jobbar sent om jag behöver. Och på torsdag tar jag den sista; en ENG06-grupp som skrivit kring The Absolutely True Story of a Part-Time Indian. I morgon kväll får jag jobba sent, oavsett, eftersom vi har öppet hus på skolan. På fredag ska en annan ENG05-grupp skriva om The Fault in Our Stars - och så har jag en hög igen. Var det inte det här läsåret jag skulle jobba... smartare?

Så, jag har inte energi - eller tid - för så mycket annat. Och det är väl lika bra det.

Vem är du? - Abramis brama

seeeeg

Det är tungt att dra igång mig, efter en ledighet. Jag försöker här, med tända ljus, starkt kaffe och nyheter i P1. Inte hjälper det till heller, att veta att det blir en heldag med föreläsningar - även om jag tror att det kan bli riktigt, riktigt bra. Jesper Ersgård är jag väldigt nyfiken på. Läste hans De fem stora, när den kom, och tydligen utgår hans föreläsningar idag från den.

Helgen var i alla fall fin. Jag var tvungen att ta mig in till Emporia för några ärenden och fick med mig Rodeys. Alltid roligare med gott sällskap. Sedan blev det kaffe, soffmys och lek ute i trädgården innan jag körde hem och landade i min soffa. Där tillbringade jag också en del av söndagen, mellan tvättvik, städning, mealpreppning och annat hushållsgöra. Julklappsstickandet går framåt och det är hopp om att jag kan få klart det jag planerat!

Dirge For November - Opeth

barcelona

Att komma hem från en resa, packa ur väskan, slänga tvätten i maskin och sig själv i soffan är som en fet baksmälla. Jag är totalt slut och får absolut inget annat vettigt gjort i kväll. Inte ens några varv på min stickning. Jag ser på Is och eld, på Kunskapskanalen, och tuggar på några goda nötter jag köpte i La Boqueria, den stora saluhallen vid den i övrigt sjukt överskattade La Rambla. Hjärnan är nästan tom och kroppen matt. Hur jag tänkte när jag köpte biljett till Abramis brama, på KB, till ikväll vet jag inte. Jag försökte ge bort biljetten på FB, men ingen var sugen. Eller så trodde de att de skulle vara tvungna att gå med mig?

Barcelona var givetvis en vansinnigt intressant och rolig stad och vi har ägnat oss åt konstutställningar, muséer, metalbarer, parker, god mat & dryck, kyrkor, gatuliv, arkitektur och bara tagit in och njutit, samtalat i timmar på caféer, promenerat miltals och haft en riktigt fin vecka (fem dagar, iofs) tillsammans, Johanna och jag. Lite mätta på storstadliv tog vi tåget en timme inåt landet, till Montserrat, igår. Roligt att se lite mer lantisliv, småstäder och odlingar och sedan njuta av fantastisk utsikt uppifrån klostret, på sin bergshylla. Jag, med min höjdskräck, övervann mig själv och åkte både upp, och ner, i en liten gul kabinlift. Nere vid bergets fot hittade vi, i grönskan där perrongen tog slut, en liten bar i en trädgård. Där tog vi igen oss en stund och drack en hemsnitsad sangria som smakade glögg. En liten katt klappade vi också.

Barcelona smakar mer!

Barcelona - Freddie Mercury & Montserrat Caballé

(Ja, den är en gammal favorit, i all sin monumentala svulstighet... ;))

vintertid

Min kropp och mitt huvud bryr sig inte om att klockan ställdes tillbaka en timme i natt. Jag vaknade när jag brukar och det var inte lönt att intala mig att klockan egentligen bara är sex så att det är lugnt att somna om. Så jag klev upp och här sitter jag nu med kaffe och ett par smörgåsar, på grovt rågbröd.

Jag har planer för dagen. Jag ska vika tvätt, sticka klart ärmarna på Torvalds julklapp och framåt kvällningen packa en lätt resväska. Julklapparna är ju tänkta som överraskningar, men igår sa Mike att han undrade om det går att köpa lusekoftor till bebisar... Han tänker ju sådana där dyra, riktiga och jag antar att det går att hitta. Vad finns inte till salu? Det vore väl något av en antiklimax om han gjorde det, haha...

Barcelona, alltså. Förutom att dyrka Gaudi, besöka Miró-museet, äta tapas och bara strosa omkring och njuta och umgås, har vi inga planer, Johanna och jag. Av en god vän har jag fått tips om det mindre turistiga området Raval (antagligen en hipsterstadsdel...) och vi får inte heller missa saluhallen, La Boqueria, där vi bör luncha allraminst. Har man tur är det konsert om man besöker Palau de musica (när min väninna var där förrförra resan ramlade hon in på en konsert med Paco Di Lucia) och följer man Rambla hela vägen ner till havet kan man sedan gå på den vackra strandpromenaden och bara njuta av folkliv och vacker utsikt. Det låter fint. Jag tänker att vi kör på vårt vanliga koncept; en sevärdhet/måstegrej om dagen - och resten spontanströvande. Vi får se vad vi tar oss för - vi lär ju inte sakna möjligheter att fylla våra dagar med roliga och intressanta upplevelser. Det gäller bara att ta med sjukt bra skor. I och för sig har jag gått miltals i mina mockaboots, i både London och Budapest, men kanske ska det bli mindre fashionabla springskor, i stället?

Mediterranean Sun Dance - Paco De Lucia, Al Di Meola & John McLaughlin

(Kuriosa: John McLaughlin är en av de namnkunniga som spelade på jazzfestivalen Musik i Emmaboda, som levde 1968-1985.)

samhain

Jag firar inte halloween. Eller samhain. Men det är förbaskat mysigt att åka ut till Börringe-kollektivet, äta god middag med familjen och grannarna, leka och gosa med de små och sedan sitta alla runt det stora köksbordet, prata och karva pumpor. Till och med jag fick till en godkänd Jack-o'-lantern. Jag ställde den på min baktrapp och tände ett ljus i den. Kanske gläder den grannarna när de passerar över vår påvra bakgård?

Fredag, i morgon. Jag ska glädja mig själv med en efter-jobbet-fika och ett par fina höstväxter till krukorna på baktrappen. Kanske ett glas rött och något gott att äta? Stickning och en bra film. På lördag blir det nog lite trädgårdspyssel, ute hos Rodeys, igen. Om nu vädret tillåter. Eller om jag skulle dra på mig mina Meindl och vandra ute på Stenshuvud? Något vettigt ska jag nog komma på, för att fira in en veckas ledighet.

Mr Torture - Helloween

en liten stund

På väg till jobbet...

Onsdagarna är mötesdagar på mitt arbete. Många handlar om BFL. Bedömning för lärande. Sakta men säkert lossnar samtalen och vi börjar gräva ner oss i hur man på bästa sätt kan ge feedback (eller snarare feedforward) till elever, på ett sådant sätt att de faktiskt tar den till sig och gör något av den. Vi delar misslyckade försök och mer framgångsrika sätt. En stund där glimrade mitt gamla intresse till. Utvecklingsfrågor som på något sätt rör undervisning och lärande. Egna klassrumspraktiker likaväl som kollegialt lärande. Pedagogik och didaktik. De möjligheter som finns med digitala hjälpmedel i skolan (liksom dess baksidor). Jag skulle vilja mer sådana samtal. Men det finns en utstakad väg som vi ska gå inom ramen för detta arbete och kvarnarna mal dessutom lååångsamt. Vi hinner så sällan tala färdigt - i den mån man kan bli det. Men jag kände i alla fall lite av den gamla gnistan. En liten stund.

... frukost! Tack!

I våras blev jag tillfrågad om jag skulle kunna tänka mig ingå en slags "föreläsarbank", tillsammans med skolmänniskor som har något att säga och som vill dela med sig på olika sätt. Initativtagaren är en tidigare kollega och jag blev väldigt smickrad, och en smula rörd, av att han ville ha mig med i ett så prominent sällskap (Guldäpplevinnare m fl). När frågan kom var jag mitt i majhetsen och jag bad att få betänketid till någon gång under sommaren. Sedan dess har jag elegant glidit undan. Jag skulle själv få bestämma inom vilket/vilka områden jag skulle dela med mig/föreläsa/workshoppa. Och det var där problemet uppstod. Jag känner inte att jag har något att komma med. Vad ska jag säga och vem skulle vilja lyssna? Jag duckar fortfarande för den där kollegan när han seglar förbi, i sociala medier...

Deep Vein Thrombosis - Neneh Cherry

nergången

Jag går ner mig lite. Det är som att orken, lusten, motivationen glider utom räckhåll. Jag kan inte samla ihop mig, ta mig i kragen och förmå mig till aktivitet. Visserligen The English Bookclub i tisdags, men det var ju på min arbetsplats, direkt efter jobbet. Minimal ansträngning. Det är tur jag har min familj som vill ses, så att jag inte bara sitter inne och hemma hela tiden. I fredags körde jag ut till Börringe efter jobbet, och stannade tills lördag förmiddag då jag tog med mig Sigrun hem till stan.

Vi har, i vanlig ordning, sysselsatt oss ordentligt och idag, när vi bakat äppelmuffins, kom först Matilda, Mike och Lilla T och sedan Linus och Nathalie. Blessings (fast helt utan religiösa, eller ens småandliga, konnotationer).

En vecka kvar att arbeta och sedan är jag ledig i tio dagar, varav fem ska tillbringas i en europeisk storstad med Johanna. Det blir fint.

Demon of the Fall - Opeth

trött

Torvald

Jag har en skön familj. Delar av den har jag, mer eller mindre, gjort själv och utfallet är över förväntan. Så fredagens middag i Börringekollektivet blev förstås supermysig och det blev bus och skoj och saga med de små. Jag hade som plan att jag skulle leva eremitliv hela helgen. Men att åka tillbaka ut till kollektivet igår lockade mer. Så vi hade trädgårdsdag med gräsklippning, beskärning av diverse buskar, slutstädning och stängning av poolen, lek och roligheter, matlagning och annat fint tillsammans hela dagen. När jag kom hem var det sedan länge mörkt.

Sigrun

Men. Jag kan inte hänga upp mitt liv på mina barn och deras familjer/hjärtevänner hur mycket jag än älskar att umgås med dem. Det är inte rätt mot dem att de ska vara oroliga för mig (och det är de inte heller). Alltför många av min vänner bor lite för långt bort för att vi ska kunna spontanumgås. De som bor lite närmre verkar inte intresserade. Jag har ett par små vänämnen på gång här i stan (och ja, sådant tar tid, jag veeet) så läget är väl inte helt hopplöst. Men jag är så himla trött på att alltid få förutsätta att så mycket av det där vanliga, smått vardagliga jag gör måste göras på egen hand. En långpromenad, en dag i Köpenhamn, en utflykt i naturen, en spelning jag vill gå på eller kanske bara att laga mat och sitta ner med någon för lite gott snack, eller se en film eller vad det nu kan vara. Så trött att jag mer och mer drar mig för det.

Jag funderar seriöst  på att köpa mig en hund. Någon som tvingar mig att bege mig ut på daglig basis. Någon som blir skitglad av att se mig och som saknar mig när jag inte är hemma. Som tycker att det är roligt att hänga med ut på äventyr. Som gör mig lite glad[are].

Dvärgpinscher...

eller dvärgschnauzer?

Spinning Wheel - Blood, Sweat & Tears

jag ser framåt

Och bakåt. I backspegeln har jag en vecka där måndagen blev en rätt lång arbetsdag eftersom jag behövde det. Inte optimalt då jag haft någon slags eländesförkylning på gång, några dagar. I tisdags kände jag mig seriöst uschlig, men feberfri, så jag körde det klassiska lärartricket* med alvedon, nässpray och en spark därbak och gick till jobbet ändå. Dagen gick väl okej, men jag däckade i soffan till nyhetstimmen, vaknade till och släpade mig över till sängen. Lyckligtvis börjar jag sent på onsdagar så jag fick ihop tolv timmars sömn. Det minns jag inte när jag sist lyckades med. Jag var helt slut när jag vaknade, men hade ju bestämt stickcafé (första träffen) på kvällen, så jag cyklade till jobbet (klassiska lärartricket igen), genomlevde arbetsdagen utan alltför stora fadäser och det där stickcaféet, på Espresso House eftersom de har öppet till klockan åtta, blev riktigt trivsamt och inspirerande. Igår var jag ändå lite piggare så: trick > cykla > jobba.

Efter jobbet väntade "religionsdidaktisk mötesplats", på Malmö universitet, tillsammans med ett par kollegor. En av dem skulle ansluta på Malmö C och vi andra två skulle tåga från Ystad. Vi hade bestämt att ta ett extra tidigt tåg (med 40 minutere marginal till mötets början) men kollegan är, trots all sin övriga grymhet som både kollega och vän, en total tidsoptimist. Hen skulle bara... och plötlsigt var klockan för mycket och vi fick gåspringa ner till stationen, bara för att - naturligtvis! - ändå missa tåget. Lugn väntan på nästa, medan jag genomgick ett antal inre kriser. Jag avskyr att komma försent. Verkligen avskyr. Förutom att man kan missa viktig info och att stressnivåerna är svåra att få ner första delen av t ex ett möte så är det sjukt nonchalant mot de som väntar. Jag ville egentligen skälla, eller åtminstone vara galet passiv-aggressiv men mitt bättre jag tog över och det blev på det hela taget en bra kväll. Informativt, en del nya tankar och idéer och en möjlighet att på sikt utvidga kollegiet och knyta an till verksam forskning och då inte minst inom fältet levd religion. Men nästa gång ska jag fanimej vara där i tid, av respekt mot de 12-14 som fick vänta på oss... Kanske behöver jag också prata med kollegan om hur jag kände?

Nu ser jag fram emot en fin helg. Det är strax dags att lämna hemmets tysta, sköna lugn för ännu en dag i kunskapsfabriken. Fredagar är bra arbetsdagar då jag har utrymme för både planering, efterarbete och samtal med kollegorna så det blir säkert en Fin Fredag, där. Efter jobbet kör jag ut till mina raringar i Börringekollektivet för middag och en stunds gos med de små, och gött prat med Matilda och Mike. Sedan kör jag hem igen och planen för helgen är väldigt stillsam. Lite film/teve, kanske. Läsa en bok till The English Bookclub (jobbgrej) och fortsätta sticka på julklapparna. Kanske också en skön långpromenad, eller två, vid havet eller i någon skog?

Och är det ändå inte, mitt i all hemskhet i fallet Khasoggi, lite ironiskt att just Turkiet av alla avarter till stater nu vill klämma dit Saudi för hur vidrigt de behandlar oliktänkande och sanningssägare?

Landslide - Stevie Nicks and Lindsey Buckingham

*gäller även många andra välfärdsarbetaryrken, bevars, men lärare har väldigt hög sjuknärvaro.

summa summarum

Torsdag: Tysk film på bio, med kollegan/vännen Maria. Vi såg Den tysta revolutionen. Välgjord och berörande - inte minst för att Maria bidrog med egna erfarenheter från att vara gymnasist i öst...

Fredag - söndag: Sigrun dök upp direkt när jag kom hem från jobbet (ja, det var givetvis överenskommet - och hon fick skjuts av sin mamma) och vi har hängt tills tidiga eftermiddagen idag, med sedvanliga lekplatsbesök, stros på stan, fika på café, diverse promenader, lek och målning och musik och dans och pussel och sagor och lite filmmys här hemma. På förmiddagen idag bakade vi äppelpaj och gjorde en höstig gryta som vi serverade till lunch när Matilda, Mike och lillebror Torvald kom för att hälsa på och hämta Sigge. Mike hade med sig grejer och grunkor och äntligen är min teve monterad på väggen. Teakbordet som teven har stått på, sedan jag flyttade in, fotade jag och la ut på en säljsida på Facebook. Fyra minuter senare var jag av med det!

Resten av eftermiddagen har jag varit parkerad i soffan, sett ett par avsnitt av Shetland och lite ströteve och stickat på Torvalds julklappströja, en mariusgenser.

Nu är det dags att knyta sig och hoppas att den inte riktigt utbrutna förkylningen håller sig på mattan.

Mitt sår - Jojje Wadenius

på lokal

Jag är glad att jag har ett schema, det här läsåret, som möjliggör lite kvällsaktiviteter utan att det kostar på för mycket. Som igår, när Mike och jag var på KB och såg ett riktigt bra band (även om de körde det bästa först och blev uttråkade/tråkiga mot slutet och möjligen vill jag fortsättningsvis enbart lyssna på deras plattor, i stället för att se dem live).

Mera sådant, tack!

The Groove Is In The Heart - The Brian Jonestown Massacre

själavård

Ah, dessa små människor, Sigrun och Torvald. Känslan när jag kör ner på gården och inte hinner ur bilen innan Sigrun kommer störtande i sina gula stövlar och vill kramas och visa sin stora solros och berätta om tusen och en saker. Ljuvligt. Och så lilla bebisen som ler så brett att hade han inte öron skulle huvudet trilla av. Gulle. Jag har saknat dem den senaste veckan så att köra ut en sväng idag, och hälsa på hela familjen, hade högsta prio. Matilda har berättat för Sigrun om Assistenten, att han blivit väldigt sjuk och att han inte kunde bli frisk och att han nu är död, och att det är precis som att bara sova, och hon tog det med fattning. Hon tröstade mig idag med att han i alla fall inte hade tappat benet, som hennes docka hade gjort. Vad kan man göra annat är att garva? Och när Mike frågade henne om hon var ledsen för att Sixten är död så sa hon att nejdå, det var hon inte och förresten kunde ju mormor köpa en ny katt. Barn är så ofta väldigt coola och praktiska inför det svåra i livet.

Det blev en avstickare till
Njupeskär, på uppvägen.

Och så fjällen, då. Vilken fantastiskt skön och fin vecka vi haft. Milslånga vandringar i skiftande natur och mestadels med härligt väder, men samtidigt med de blixtsnabba skiftningar som gör att man måste vara på tå, mest hela tiden. Att få hälsa på Eva och Magnus uppe på deras ställe och sitta i det stora köket och skratta och prata och bara vara. Att slappa i den lilla husvagnen med Netti och sticka, dricka hett te och samtala om sådant som är verkligt viktigt i livet. Att prata om livet. Känslor och tankar. Bolla idéer, skratta och flamsa. Allvar. Och hela tiden naturen omkring oss. Sitta i en fjällsluttning med termoskaffe och bara vara tysta. Njuta av färgexplosionerna, den klara, höga luften och dofterna. Lyssna på sorlet och porlandet från oändligt många rännilar, bäckar och åar. Lyckan när en renhjord plötsligt susar förbi. Tillfredsställelsen när man övervunnit sig själv och tagit sig högt, högt upp längs slingriga, steniga stigar och svindelkänslan när vinden däruppe på kalfjället tar tag i en och nästan välter omkull en. Glittret från en tjärn och kvillrandet från otaliga små fåglar.

Jag har mått så fint hela veckan. Lätt om hjärtat. Glad och lugn i själen. Självmedicinering... I augusti åker vi upp till fjällen, igen.

Jóga - Björk

hejdå, assistenten

Sixten, imorse. Sovandes i favoritfåtöljen.

Att ha husdjur har en förfärlig baksida. Förr eller senare dör de ifrån en och ibland måste man till och med fatta det svåra beslutet att låta dem somna in. I Assistentens fall blev det förr...

Efter en tids elände med sjukdom och veterinärbesök och medicineringar och ynk (vilket bara väldigt sjuka katter hänger sig åt) och håglöshet och snabba återfall så snart en medicinkur tog slut hade jag fått en remiss till djursjukhuset i Malmö, i eftermiddag. Sixtens njurar skulle ultraljudundersökas och de skulle också passa på att kolla vad det var som fick halva hans huvud att svullna upp och liksom trycka ut ögat. Jag var redan förberedd, av veterinären här i stan, att det kunde röra sig om en tumör. Den underbara, lugna, trygga veterinären, inne på djursjukhuset, började med ögat. Sedan behövde han inte kolla resten av katten.

En tumör. En rätt stor tumör. Inget att göra åt, såvida man inte skulle ta ett prov för att bestämma art av tumör och sedan låta Sixten få strålbehandling. NO FRECKIN' WAY att jag utsätter min varma, mjuka vän för sådant. Han skulle bara lida mer än han redan gjorde (han har inte kunnat äta sedan i fredags...) och inte förstå varför. Jag hade ju redan hunnit tänka igenom möjliga scenarion och fattade mitt beslut där och då; att avkorta hans lidande. Så, han fick somna in i mitt knä och jag grät. Jag gråter fortfarande, efter flera timmar.

Han var inte bara en katt. Han var Assistenten. Han var Satan (i två år, innan han flyttadehem till mig). Han var kattfan. Han var Sixten Sorkbane. Han var sjukt social och rolig och gos och mys och en som alltid var glad att se mig. Jag var med när Jenny hämtade honom, som en liten ulltuss, i Långasjö och efter ett par år i Oslo fick han flytta hem till mig. Fem roliga år blev det, tillsammans. Jag hade tänkt mig åtminstone tio till.

Jag kommer naturligtvis över detta. Det gör jag. Det känns gott att få resa iväg imorgon och ha annat att göra och tänka på. Men glömma honom kommer jag omöjligen att kunna. Han var verkligen en katt på tusen, allraminst. En härlig personlighet. En vän.

Och vem ska väcka mig inatt, minst fyra gånger och vilja gå ut? Och in. Och ut. Och... ja, ni fattar.

Sov så gott, min fina pälskling.

miðvikudagur

Sovmorgon. Jag vaknar efter mer än nio timmars sömn, med ett kortkort avbrott för att släppa ut katten vid femtiden. Precis som igår känns kroppen som om den gått igenom ett tröskverk under natten. Själen full av ovilja. Jag undrar vad det är som gör att jag ändå kliver upp, duschar, lägger makeup, klär mig, dricker mitt kaffe (eller te, beroende på humör) och tar mig till jobbet i god ordning. Vad som får mig att vara så förberedd det bara går, sköta efterarbete i form av rättning m m, delta aktivt i allehanda möten och workshops och fan och hans moster och till och med träna någorlunda regelbundet, käka mina vitaminer och tillskott, umgås med familj och de enstaka vänner som är intresserade nog att hålla kontakten (ja, jag försöker hålla kontakt, jag också, men en diss är en diss är en diss). Som gör att jag håller mitt hem i god ordning, pysslar om katten (som för övrigt verkar sämre så snart antibiotika- och kortisonkuren nu är slut och som ska in till djursjukhuset i Malmö imorgon kväll för ultraljud och eventuell dom...) och understundom stickar några varv på ett projekt.

När allt jag egentligen vill är att stanna kvar i sängen, dra täcket över huvudet och komma fram en annan dag. Eller vecka. Eller månad.

White Room - Cream

vecka trettiosju

Det växer mycket fint i
klosterträdgården, här bredvid.

Jag har haft besök av vännen Lena hela helgen. Otvunget och trivsamt och så mycket att prata om. Visst har vi pratat en del jobb, men också resor, livet, hälsan och vad framtiden kan föra med sig. Nuet, politiken och känslorna. Det har varit som en välbehövlig uppladdning, för mig. Vi har turistat omkring, litegrann, och hittat något udda kaffeställe. Skrattat mycket och varit väldigt allvarliga. Nu väntar en vecka fylld med arbete, AW och bio med kollegorna och förberedelser inför fjällresan. Jag hittade, långt om länge, mina smidiga vindtäta, fodrade fingervantar. De kan nog komma att behövas; i morse var det minusgrader uppåt Älvdalen. Av Matilda och Mike, som jag var ute hos i eftermiddags (med smarrig sushimiddag), har jag fått låna en riktigt fin sovsäck och ett trangiakök. Fasiken, vad jag ser fram emot detta!

Helplessly Hoping - Crosby, Stills & Nash

segmåndag

Jag känner mig lite smårisig. Absolut inte sjuk, men lite matt i lacken och småsnuvig. Ingen träning idag, alltså. I stället stoppade jag ner en rättningsbunt i ryggsäcken och gick hem, efter arbetsdagens slut. Jag sitter i soffan, låter teven stå på lite i bakgrunden och rättar med raggsockarna på. Bara diagnoser och det går kvickt.

Det blev ju väldigt jämnt mellan blocken i valet. Och SD gick framåt om än inte så mycket jag befarat, på riksplanet. I kommunerna var de dock starka, särskilt här i Skåne. Här i Ystad var det bara sossarna som fick fler röster till riksdagen och i kommunvalet landade de på tredje plats, efter (S) och (M). Fifan, så trist. Jäveltrist, till och med. Däremot är jag inte rädd. Jag har inte ångest. Jag är inte skräckslagen. Enligt somliga i mitt facebookflöde borde jag vara det. Jag borde ligga i fosterställning och gråta och tycka att stora delar av Skåne nu är No-Go-zoner. Det gör jag inte. Men jag önskar hett och innerligt att det ska gå att få en del av SD-väljarna att tänka om genom sansad debatt. Att det inte funkar att kalla dem alla för rasister och nazister torde nu framstå som glasklart. Det är helt kontraproduktivt och i början försökte jag framföra detta men det togs inte så väl upp och sedan blev jag, och andra som tänkte ungefär likadant, helt överröstade. Att jag vill vänster är ju ingen hemlighet, men jag förstår verkligen inte hur det kunde bli så att alla som vågar ifrågasätta metoden, när målen är gemensamma, blir misstänkliggjorda. Debattklimatet snävas in. Åsiktskorridoren finns. Tyvärr.

Nå. Röster återstår att räkna. En regeringsbildning blir knepig. Jag har prov att rätta. I morgon är det tisdag.

Kayleigh - Marillion

söndagsliv

Jag var ur sängen före åtta. I köket, på bänken, stod en bröddeg på jäsning och jag delade upp den i tre delar, formade dem till limpor och lät dem jäsa upp ordentligt medan ugnen blev het. När brödet var klart smakade det ljuvligt tillsammans med ett par muggar kaffe. Sedan städade jag en stund medan jag lyssnade klart på Jonas Gardells Till minne av en villkorslös kärlek. Vattnade växter och vek tvätt. Gick ut med sopor och kompost. Ansade krukväxterna på baktrappen och fyllde på kattens uteskål med friskt vatten. På gatan utanför huset där jag bor har ovanligt många människor promenerat förbi, finklädda och med röstkort i händerna. Det känns gott att se.

Vid tolvdraget kom Matilda, Mike och barnen och vi åt sötpotatissoppan jag gjorde igår, och brödet jag bakat. Enkelt, mättande och väldigt gott. Sedan fyllde vi upp kaffetermosen och körde ut till djurparken. Där finns många slags gräsätare och i år har de också skaffat in ett par fina servaler. Djuren har gott om plats i stora hägn och visst är det fint med jakar, alpackor, bufflar och annat. Men jag tycker synd om zebrorna som visserligen kan röra sig över en ganska stor areal men det är ju inte den vidsträckta savannen, precis. Sigrun gillar ändå mest att leka med de afrikanska dvärggetterna, rida på en ponny, leka i en grön traktor och testa klätterredskapen i lekparken. Torvald sover sig igenom hela besöket. Han vaknar inte ens när vi fikar så Matilda får i sig både kaffe och bulle utan att samtidigt amma. Lyxigt värre... Medan Sigge klättrar och åker stor rutschbana sitter vi och samtalar om politiken, om val och om möjligheter.

Morgondagen är förberedd. Det är min tur att fixa frukost till arbetslagsmötet och jag har köpt lite pålägg och juice. Jag tar med mig en av limporna jag bakade också. Träningsväskan är packad och kläder framlagda. En matlåda står i kylskåpet. Nu lutar jag mig tillbaka i soffan, ser en dokumentär om Ester Blenda Nordström och stickar några varv på en pippiklänning till Sigrun. Sixten sover bredvid mig, hårt hoprullad.

Une Nuit À Paris - 10cc

lördag eftermiddag

Powerbank inköpt. Och ett par bra stavar. Jag tror knäna kommer att tacka mig.

Annars tvättar jag, lyssnar på Till minnet av en villkorslös kärlek och lagar en sötpotatissoppa, som ska bli morgondagens lunch. Jag gör en extra stor laddning, så blir det nog en och annan lunchlåda, också.. Ikväll ska jag sätta en bröddeg.

I övrigt ingår stickning i mina planer för dagen. Det är inte omöjligt att jag börjar se Sharp Objects. Men först ska jag se senaste avsnittet av Kalles och Britas sex liv. Ja, det är ju teve och så, det fattar jag väl, men det går inte att komma ifrån att de ändå verkar ha rätt kul ihop. Tänk att ha någon som befinner sig på ungefär samma våglängd. Vilken grej!

Nu ska jag inte klaga. Jag har ju i alla fall min sköna, goda vän Netti som gärna är med på ett och annat äventyr. Som fjällvandring, då. Hon är en ovärderlig skatt!

Bitter Sweet Symphony -  The Verve

resfeberdrömmar

Jag brukar väl inte direkt jaga upp mig inför resor. Saudiresorna var förstås lite spännande, även i planeringsfasen, men annars brukar mina reseförberedelser handla om att tvätta så att allt är rent och sedan packa på avresedagen, eller möjligen kvällen innan om jag ska resa tidigt. Men trots att det är två veckor kvar (minus en dag, för jag kör norröver direkt efter jobbet på fredagen) tänker jag mycket på vad som ska med. Fjällen, alltså. Äntligen! I så många år har jag velat vandra i fjällen om hösten - och nu blir det verkligen av! Det är mer än två år sedan Netti och jag bestämde att vi skulle göra det tillsammans och av olika skäl var vi tvungna att förlägga trippen till hösten 2018. Och... det är ju NU! Eller ja, om två veckor, då.

Eftersom ingen av oss är det minsta fjällvan har vi bestämt oss för att ha ett basläger på en camping, precis vid sjön, och så göra dagsturer. Vid Grövelsjön finns det gott om vandringsleder av olika utmaningsgrad så vi kommer nog att få vårt lystmäte på knatande. Mike och Matilda har massor av utrustning och har erbjudit mig att låna... allt. Men jag tror inte vi behöver så mycket. Det enda jag verkligen vill låna är deras superproffsiga, lättviktiga kök. Det är ju en del av drömmen; att få laga till en måltid ute i det fria. Och kaffe, förstås. Fast visst ska det vara kokkaffe om man är i fjällen? Det dricker di ju till och med i nordvärmland.

Det enda jag tänker köpa är en powerbank till telefonen. Inte för att jag tänker ringa - men jag vill ta massor av bilder och jag släpar inte med min tunga och, troligen, hyfsat antikverade systemkamera. Det och kanske vandringsstavar? Jag hade inte alls tänkt på ett par sådana. Jag har ju en fin trädgren jag hittat på en av Malins och mina vandringar. Men kanske behövs andra doningar för allt uppför och nerför när man har ett bråkigt knä?

I övrigt är det väl förståndiga kläder som gäller. Och när jag inventerar ser jag att jag har vad jag behöver. Jag har till och med underställ av merino, om det nu skulle bli kallt. Ullstrumpor, att gå på i. Varma tröjor, funktionströjor, vind-och regntät lättviktsjacka i händelse av busväder och mina supersköna vandringskängor. Buffar av mjukaste ull. Lätta, varma vantar, just in case. Som benklädnad tänkte jag först ha sådana där tuffa khakibraller med en massa fickor och grejer men tror nog att varma vinterlöpartights är bättre. Och skönare. Ryggsäck som är stor nog för dagsturer.

Och kikaren! Kikaren ska med!

Ja, sådant tänker jag på den här morgonen när jag har sovit uruselt på grund av katten som nu verkar må mycket bättre och därmed jamat hela natten för att han vill gå ut. Visst kan han få gå ut om natten. Om det inte vore för att han gastar lika högt när han vill in. Efter fem-sju minuter. Jag är mån om grannsämjan och han är högljudd, som vore han en siames och inte en bonnkatt från Långasjö. Och när han fått komma in vill han strax ut igen. Och in. Ja, ni fattar. Så oavsett om jag släpper ut honom, eller ej, håller han på. Och när klockan var strax efter sex tröttnade jag på att försöka somna om. Gick upp, fixade en balja te och kröp tillbaka i sängen och lyssnade på Naturmorgon (och Martin Emtenäs var med! Me like... ;)) och började tänka på fjällen...

När jag tänker på fjällen blir jag glad.

Gånglek från Älvdalen - Jens och Anders Johansson

(som jag missade i Malmö, igår kväll)

and breathe normally

Islänningar. De gör filmer som inga andra. Jag såg den här ikväll, på anrika lilla teaterbiografen Scala, där det alltid är paus mitt i filmen och baren öppnar en stund. Ett drama som värmer i den isländska snålblåsten och ösregnet. Empati och kärlek. En otippad vänskap. En film att bära med mig. Länge.

Och imorgon har jag sovmorgon!

Love Love Love - Of Monsters and Men

tisdagarna

På något vis verkar mina tisdagar bli riktigt bra, trots det extremt hetsiga schemat. Det är roliga lektioner med kul elever och är jag bara väl förberedd känner jag mig inte det minsta stressad. Jag hinner till och med fixa med lite extragrejer och ha ett och annat gott samtal med kollegorna, därtill.

Efter jobbet förtidsröstade jag på Rådhuset. Jag hade tänkt att vänta till söndag, men kom på att det gör säkert resten av Ystad också. Bättre ha det gjort. Av bara farten cyklade jag uppför en sjukt lång backe, till Rusta, och köpte en rulle fönsterfilm. Jag tycker det är jobbigt att behöva ha ögonkontakt med grannarna, när de går till jobbet om morgonen, och jag äter min frukost. Så nu satte jag en film på en bit av rutornas nedre del. Det ser faktiskt ganska fint ut. I övrigt är det inte särskilt mycket insyn i min lägenhet. Eller.. jo, det är det, men inte på ett vis som är störigt. Förutom vid köksfönstret, då.

Ibland ställs man inför knepiga situationer som lärare. Den här veckan sökte en elev upp mig, i egenskap av religionslärare (inte någon av dem jag undervisar), för att hen mår väldigt dåligt. Hen har sakta men säkert kommit till insikt om att hen absolut inte tror, men befinner sig i ett sammanhang där ett "avhopp" blir kontroversiellt. Vi pratade en lång stund och kom så småningom fram till kärnan... Finns det en gud som kan har rätt att bestämma, sätta upp levnadsregler och belöna eller bestraffa oss, beroende på hur vi lever vårt liv? Efter ett visst övervägande och ha varit noga med att jag verkligen bara yppade min egen, högst privata, åsikt talade jag om att jag, personligen, inte tror att Gud finns. Alls. Hen såg märkbart lättad ut. Sedan pratade vi om den lagstadgade religionsfrihet vi har och hur detta inte bara handlar om rätten att ha vilken tro man vill - utan också rätten att inte tro alls. Jag (som har mer erfarenhet av avhopperi än de flesta har en aning om... snudd på svart bälte, faktiskt) berättade att om det blir tungt och jobbigt på något vis så finns det, förutom att såklart komma och prata mer med mig, bra organisationer som man kan vända sig till och som erbjuder stöd och hjälp.

Men det var ett udda samtal och först tänkte jag att det kanske inte var helt professionellt av mig. Men vad tusan... jag arbetar med människor. Medmänniskor. Klart som tusan att jag erbjuder en axel att luta sig mot, eller en hjälpande hand, när någon mår så uppenbart dåligt. Och det är inte första gången detta händer mig. Jag har peppat elever att välja sin egen väg, tidigare. De är ju unga vuxna, oftast myndiga, och har rätt att själva forma sitt liv och sin framtid.

Shine On You Crazy Diamond - Pink Floyd

helt åkej

Lilla T

Kalas för Sigrun igår. Bus, stim och stoj - men också en möjlighet att gosa med Torvald och få en lång pratstund med Linus och Nathalie. Jag stannade in på kvällen, när alla andra begett sig, och så såg vi en lite halvskum sci-fi - The Endless - innan jag körde hemåt. I morse ringde Matilda och undrade om vi skulle ses ute i Häckeberga för en liten vandring. Jag hade på tungan att säga nej, men kom på att jag måste socialisera mer, för min psykiska hälsas skull, så jag drog snabbt på mig kläder och laddade ryggan med vatten, en bulle och en termos kaffe. Varmt och härligt. Säkert 22-23 grader och sol. Vi kom ju inte så långt eftersom Sigrun inte är så snabb och dessutom hittar myrstackar, grodor, svampar, avgnagda grankottar och en massa annat att upptäcka. Men det var en mysig liten runda vi fick, och när jag kom tillbaka till stan tog jag några kilometer i Sandskogen också, för att kolla att vandringskängorna sitter som de ska (snart Grövelsjön!). Det gör de. Dessutom... jag känner hur mitt humör lyfter när jag rör på mig, och allra helst om jag gör det ute. Bra.

Sandskogen

Resten av dagen har varit lunchprepp (en härlig, tjock soppa på röda linser och med massor av färsk koriander och så en annan rätt med pasta, purjolök och champinjoner blandade med en rejäl Karl Johan jag hittade i skogen, idag). Nu är frysen full av god mat inför både denna och nästa vecka. Och jag, jag sitter här i soffan med katten, stickar lite och ser en film om de vita älgarna i Värmland. Jag ska strax göra mig en mugg te och efter Babel kryper jag väl till kojs.

Vandringar i vilsenhet - Änglagård

fredagskväll

Måndag - fredag på 8 sekunder blankt. Åtminstone är det så det känns. Men jag klagar inte. Veckan har varit bra med jobb, träning, en smula socialiserande och lite förberedelser för Sigruns kalas, som går av stapeln imorgon. Prickasenter köpta och inslagna. Ett par hörlurar och två Alfonsböcker.

Ikväll äter jag ugnsrostade rotsaker med biffar av Anammas formbara färs och ser Tannbach på SVTPlay, i min ensamhet. Sixten är ute på vift och det är honom väl unt. Han verkar något piggare och äter lite. Ny antibiotika- och kortisonkur och jag hoppas den gör susen. Hos veterinären i tisdags tyckte de han skulle magnetröntgas, till det facila priset av 8-10000 kr (försäkringen täcker inte), eftersom han har en konstig svullnad bakom ögat. Jag var tvungen att avböja, men de tog blodprov som visade att hans njurar inte fungerar som de ska. Det har jag absoult inte märkt. Han dricker och kissar som han ska. Detta vill de kolla med ultraljud (som försäkringen täcker) och samtidigt, trodde veterinären, kanske de kan ta en kik bakom hans öga. Jag sätter mitt hopp till antibiotikan, kortisonet och en tillfällig njursvikt...

Vera & Comfortably Numb - Roger Waters

(Friends arena... jag var där... har ännu inte landat... vill inte)

swoosh!

Tre veckor idag!

Popcornsmiddag i fredagskväll. Det var väl ungefär vad jag orkade med. Igår ägnade jag förmiddagen åt tvätt och lite städning och sedan åkte jag till Börringe för att låna Sigrun ett dygn. Intensivt och roligt. I eftermiddags kom M&M, och lille Torvald, och fikade. Matilda hade med sig alldeles ugnsvarma bullar och vi fick en trivsam stund. Äntligen var lille bebben vaken också, så att vi fick snacka lite och jag svär att han gav mig ett fint leende! Nu stickar jag lite och ska kolla Babel innan jag kryper till kojs.

Bästa middagssällskapet!

Det var den helgen, det.

All Your Thoughts - Kadavar

Sigrun i djungeln...

ut på tur - aldrig sur

Traditionsenligt har vårt rektorsområde friluftsdag med ettorna dagen innan allt drar igång enligt schema. Lika traditionellt är denna dag en vandring mellan Brösarp och Haväng, med tillhörande stationer (för lära-känna och gruppbyggen) på vägen och lunch ungefär halvvägs. För mig var det dock första gången jag var med (förra året var jag på föreläsning i Kalmar courtesy of förra jobbet) och jag fick då äntligen gå Backaleden, längs Verkeån, ut mot havet. Soligt, rejält kuperat och glatt humör kan väl sammanfatta vandringen i den otroligt vackra naturen. Jag är helt såld och tänker gå där igen, dock i egen regi och inte med 200 elever och 30-talet lärare (hälften av oss gick B - H och andra halvan gjorde tvärtom och så möttes vi vid lunchdags).

Det måste vara ljuvligt att gå där helt ensam eller möjligen i gott samspråk med någon, mellan tystnader, en klar oktoberdag!

Nu är jag dock hyfsat mör och det ska bli skönt att krypa ner under täcket, en stund, med en bra bok.
Men först lite klassisk gammal slowhand...

Walkin Blues - Eric Clapton