läslov?

På väg mot Skateholm

Jag är ledig en vecka. Det är underbart! Ledigheten tjuvstartades med någon dags vabbande, med lilla Torvald, och sedan har dagarna kommit och gått. Jag reser ingenstans, men vilar, stickar, umgås med familjen och träffar vänner. Det känns lite som att jag kommer ikapp, socialt. En god känsla. 

Igår, till exempel, var jag uppe i Munka-Ljungby för att träffa en god vän. I det lite disiga höstvädret tog vi en skön, lövprasslig promenad med hundarna och sedan bjöds jag på en väldigt god linsgryta. Som den väluppfostrade (?) gäst jag är hade jag tagit med en äppelkaka och den tog vi till kaffet. Vi blev faktiskt sittande precis hela eftermiddagen. alltmedan dagsljuset sakta vek ner sig, och samtalade. Om livet, bara. Jag körde hemåt i mörkret med huvudet fullt av tankar och idéer.

Laxtrappan, Rössjöholmsån, Munka-Ljungby

Det kallas ju läslov, det här lovet. Jag läser inte mer n annars.Det är knappt möjligt eftersom jag ju redan läser massor och även lyssnar på böcker, för att kunna göra något annat också. Men nu är ju inte jag målgruppen för detta "pedagogiska" grepp, utan barn och ungdomar. Men läser de mer? Utnyttjar de den här veckan till det? Jag är tveksam...

Jag lyssnar just nu på Nordvärmlandspodden. Nej, inte just nu när jag skriver det här, men tiden runtomkring går mycket åt till detta. Det är en liten nostalgikick. De där åren uppe i Sysslebäck... jag tyckte mycket om dem då - och nu efteråt kan jag se att de absolut påverkat mig. Både naturupplevelserna, som vid den tiden mer var en del av vardagen, och den fängslande lokalhistorien, som jag då fick ta del av via grannar och arbetskamrater ur det lite äldre gardet. Poddaren är ju träig och torr - men på ett vis som jag gillar, om än mest i smyg. Och det är roligt att jag faktiskt förstår vad som sägs, när inslagen är på dalbymål!

Jag har faktiskt funderingar på att hyra mig en stuga däruppe, i sommar...

Northern Sky - Nick Drake

hög...

Ibland har jag sällskap, förstås!

Jag är fortfarande lite hög på Färöarna. Det känns som att det var en viktig resa, på så många plan. Första "riktiga" resan på väldigt länge. Naturen! Detta att bara vara där och då. Stänga övriga världen ute ett tag. Sällskapet som visade sig vara så gott. Ett själsligt lyft för mig, som varit nere och lam ett bra tag.

Det finns fin natur häromkring, också. Jag tar vara på den så mycket jag kan och hinner. Tacksam för bilen som snabbt tar mig ut ur staden och till de öppna fälten vid havet, stränderna och skogarna. Glad för hunden som ger "legitmitet" att strosa omkring lite varstans utan synbara mål eller mening.

Utvecklingssamtal med underchefen (biträdande rektor) igår. Vi talade om stress, något jag vet att hen också har insikter i. För första gången togs mina tankar och känslor kring det på allvar. Men det fina var att jag helt ärligt kunde säga att jag (förvisso helt på egen hand) funnit strategier för att inte bara hantera utan också minimera. Good enough, som är mitt motto. Fokus på undervisning och elever. Det andra jobbet på jobbet tar jag med en smärre klackspark. Faktiskt. Gör givetvis insatser (fattas bara) men inte mer än jag känner att jag faktiskt pallar. Och detta att vara ute så mycket i spenaten är en starkt bidragande faktor i mitt relativa välbefinnande. Ett bra beroende.

Ingen sanning är allas -  Opeth

Liten vackerhet.

there, and back again...

Färöarna drabbar mig som en fet smäll i solarplexus. Naturen är brutalt vacker. Hisnande stup ner i den turkosbrusande Atlanten, Branta, höga berg, gräset så grönt, träden så få och forsarna och vattenfallen så många. Vi kör i djupa dalgångar, eller ute längs bergskanter med havet, långt där nedanför, bara ett snedsteg bort. Vi vandrar uppför backar och nerför slänter, följer vattendrag och värms av solen, piskas av regnet och blåsten eller får sikten skymd av tät dimma. Även när vi behöver färdas samma väg mer än en gång är vyerna nya, eftersom vädret ständigt skiftar. Längs sund och fjordar, eller ihopkrupna i någon dalgång, ligger små byar. Husen har ofta grästak. En och annan häst. Muntra fåglar och indolenta får. Fåren är överallt och gärna i dikeskanterna där de ser ut att fundera på om de vill ha lift, eller inte. När jag ser deras spillning utan- och nedanför säkerhetsstaketen vid utsikter som får kroppen att stickas och hjärnan att snurra undrar jag hur de är funtade... hur fadringen kan de gå där?

Jag tar löjligt många bilder och även om en del av dem blir riktigt bra kan de omöjligen återge något annat än en idé om hur fantastiskt det är. Island är underbart, men den här lilla ögruppen mitt ute i ingenting (eller ja... i Nordatlanten om man ska vara petig) spöar allt. Det är som Island, fast oerhört komprimerat. På speed. Utan vulkaner.

Jag lägger några bilder här medan jag hämtar mig...

Eivør - Í Tokuni

Gásadalur

Stilig!

Lågvatten vid Bøur

Saksun

Saksun

sämst i klassen?

Haha... så himla kass jag är på att skriva här. Jag vet inte riktigt vad det berorpå. Kanske att jag inte tycker jag har så mycket att säga och att livet är rätt enahanda? Men... riktigt så är det ju ändå inte. Är jag mer aktiv på andra sociala medier? Nej, inte det heller. Lägger inte jättemycket tid på dem. 

Hur eller hur gick semestern kvickt, som alltid. Jag hade några riktigt sköna sista veckor i Värmland, Dalarna, Hälsingland och Härjedalen på roadtrippen som innefattade både besök hos familj och vänner och en veckas tur med underbara vännen Netti och hennes husvagn och alla våra hundar (fyra inalles). Något vandrande i fjäll kunde det inte bli, då mitt nya knä inte riktigt gillar sådant. Framförallt inte att gå nerför... Men vi gick i skogen, lätt kuperad terräng och vi gjorde annat som att se oss om och njuta av fantastisk natur. Härliga samtal också. 

Och knät fortsätter ju så sakteliga att läka ihop. Nu kan jag gå både uppför och nerför i trappor och jag känner att musklerna blir allt starkare också. Jag kan också gå allt längre sträckor vilket gör underverk för min själ.

Arbetet är igång igen och jag kan bara krasst konstatera att jag inte mår optimalt i detta. Det är inte helt enkelt att sätta fingret på saker och ting. En underliggande stämning? Jag vet inte riktigt, men något är det. Jag ser hur de av mina kollegor som är kvar verkar känna av något, de också. Men vi pratar inte om det. Och kanske är det lika bra, det. Jag tänker köra samma motto som förra året - good enough - och fokusera på undervisningen.

Bra saker i mitt liv är min familj och mina vänner. Hunden. Naturen. Stickningen (ibland... just nu håller jag på med ett projekt som inte blir bra, trots att jag tagit upp och gjort om sex gånger...). Böckerna och musiken. Jag hoppas snart ha såpass ork med knät att jag kan gå på konserter igen. Det vore väldigt roligt - och välbehövligt.

Nå, detta var en kort uppdatering. Jag lovar inte bot och bättring. Men om jag kommer på något bra tema att hålla bloggen kring kanske uppdateringarna blir fler... ;)

Mary On a Cross - Ghost

förnyelsebar energi

Sakta men säkert händer det grejer här. I fredags tog jag mig samman och monterade ihop en hög Billyhylla och hängde på vitrindörrar. Vanligen inget stort projekt (jag har svart bälte i IKEA-skruvande) men med ett knä som fortfarande kan vara rätt stelt och svullet och att dessutom göra det i ett trångt utrymme (jag var ju tvungen att montera på plats i arbetsrummet eftersom jag omöjligen skulle kunna baxa in härligheten dit, efter montering) var det en utmaning. Men det gick! Helgen tillbringade jag ute på landet, i Börringekollektivet, så själva organiserandet fick vänta tills i söndags eftermiddag, när jag var hemma igen. Rummet känns större nu och med framgången fick jag idén att hänga dörrar på resten av hyllorna också. Nästa gång jag besöker IKEA (vilket iofs kan dröja) ska jag köpa dörrar även till de låga hyllorna. Att på detta sätt ha små projekt, skapa ordning och reda, ger mig en slags inre ro. Jag får faktiskt någon form av energi av det. När jag sedan kör en vända till återvinningen för att göra mig av med en del barlast blir det nästan fysiskt påtagligt. Jag börjar lyfta ögonen mot andra tänkbara saker att ta itu med. Och knät hänger med. Jag blir inte längre helt utmattad av att göra saker bortom det absolut nödvändiga. Tvättstugan har städats och ordnats till och på baktrappen prunkar blommor och kryddväxter. Vem vet? Endera dagen kanske jag rentav gör en rejäl röjning i skafferiet? Jag känner att jag har orken!

Dessa projekt varvas med skön avkoppling. Idag i form av en bufféfrukost på ett av stadens caféer. Ganska enkel, men det som fanns var gott och fräscht. Och sällskapet bestod av en god vän och tillika kollega. Det är trivsamt att ses i semestern och prata om helt andra saker än arbete och planeringar. Resten av dagen idag ska jag ta skuggiga promenader med hunden och ägna mig åt en stickning. Möjligen tar jag ett varv med dammsugaren. Möjligen.

Turn Me On - Norah Jones

morning pages

Jag har tagit upp en vana från förr. Än är det inte en vana, men det kanske kan bli igen. Jag skriver morning pages. Tio minuters skrivande för hand varje morgon. Kaffekopp. Vilsam musik i bakgrunden. Inget digitalt. Varför? Jag vet inte säkert, men jag tror att det är för att se om jag kan sortera ut olika tankar och idéer och sålla bort sådant som bara stör mig. Jag vill komma till klarhet om min riktning, framöver. Kanske också acceptera en del. Hur är det nu den där gamla grejen går... 

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Jag får se hur det artar sig. 

Nåt - Slowgold

drömmigt

Jag hade inte hört från vännen M. på så länge. Hon hade inte ens svarat på lilla gängets midsommarhälsningar i Whatsapp. Onda aningar. Så jag ringde upp henne igår förmiddag. Hon har varit sjuk. Hon har legat på sjukhus. Stroke kan inte uteslutas. Men nu är hon hemma igen och jag tar med mig en liten melon, jordgubbar och en god chokladkaka och kör ut till hennes underbara hus. Jag kör i det  plötsligt mulna vädret med havet på vänster sida. Underbara vyer. En god sträcka bildar jättebjörnlokorna mur och horisonten skyms. De är vackra, men tar över...

I M:s trädgård dricker vi kaffe och samtalar. Kryddorna bildar stora mjuka kuddar, honungsrosorna svämmar över den lilla pergolan, dit vi drar oss när ett stilla regn börjar falla. Hunden uppför sig fint. Han sträcker ut sig bredvid mig på den mjuka divanen och M sitter i sin hängkorgstol. Pratet flyter på, om stort och smått, högt och djupt. Lite större vattendroppar plunkar i det stora zinkbadkaret som hon säkert använder då och då. Drömmig trädgård, och en fin eftermiddag med en klok och god vän.

En riktigt bra dag.

When The Curtain Falls - Greta Van Fleet

midsommar?

Midsommarafton. Så mycket förväntningar. Traditioner. Att umgås med nära och kära. Goda vänner. Vara ute. Silluncha. Grilla. Äta jordgubbar. Leka. Dricka gott och vaka in den ljusa natten. När jag var nyskild och plötsligt fann mig själv boende i en lägenhet mitt inne i stan fick jag en smula ångest, minns jag. De så kallade vännerna hade valt sida (inte min...) och jag var ensam. Trodde jag. Men... Johanna och Linus bodde ju hemma (och det var min vecka) och vi hade en jättemysig midsommarafton på balkongen med god mat och mycket skönt prat, minns jag. Jag förstod då att det där med aftnar ibland är överskattat. Det är ju bara en vanlig fredag och precis som alla fredagar kan man göra den lite Fin om man vill, men det är ingen jättefråga. Efter den episoden (midsommar 2002) har jag haft alla sorters midsommaraftnar. Fest hemma hos mig, ute i stugan i de djupa skogarna vid sjön, hemma hos vänner, ensam på min härliga altan i Emmajävlaboda, lugn samvaro med barn och annan familj, intimt med 2-3 personer och bautakalas (+40 pers) ute i Börringekollektivet. En midsommarfest (2011) var t o m egentligen min framskjutna födelsedagsfest!

I år har jag valt att egentligen inte fira alls. Jag var medbjuden till ett stort traditionellt firande hos goda vänner till Matilda & Mike, men jag tackade nej. För mycket barn där, haha... Så om en stund ska jag köra ut till Nybrostrand och hämta några liter "bokade" jordgubbar. Det är faktiskt den enda planen jag har för idag! I kylen finns nypotatis, gräddfil och rödlök. Jag skippar vegansk s*ll. Det kan vara väldigt gott, men mycket skrik för lite ull när jag bara ska ha det själv. Jag har också alkoholfri ale (sjukt god!) och alkoholinnehållande vin i olika kulörer, om jag vill ha det. Jag filurar på en liten utflykt med hunden, bara. Kaffetermos och kanske något gott till kaffet, bara. Hade knät varit helt återställt hade jag tagit med tältet och trangiaköket... det hade varit ljuvligt. Men det får vänta lite.

Solen skiner, morgonpromenaden runt det gamla klostret var sval och uppfriskande och... livet känns helt okej. Gott så.

Mando Diao - Strövtåg i hembygden

semester?

Det har vänt nu. Snart blir kvällarna mörkare.

Jag har alltså semester nu. Det var skönt att gå in och jobba förra veckan (även om det bara var halvtid) och sedan känna att det blev semester och inte bara en skum glidning från sjukskrivningen in i lediga dagar. Men vad är semester? Kan det få lov att vara helt improduktiva dagar utan vare sig riktning eller mål, eller behöver dagarna struktureras upp och fyllas med ett meningsfullt innehåll? Ska man "skapa minnen" som det plötsligt börjat kallas? Sigrun och Torvalds uppfattning om semester kan i alla fall handla om att åka hem till mig och hälsa på, med övernattning. De var här söndag till tisdag och det var hur roligt som helst. Utan bekymmer om vad som kan vara produktivt och inte fylls dagarna med lek, samtal, läsning, och mera lek. Härligt, om än utmattande för en som kommit en bit på väg sedan småbarnsåren.

Men jag tänkte ägna min semester åt att bara vara här. Nu. Och det oavsett om jag är hemma eller på resande fot. Jag struntar högaktningsfullt i om någon tycker att jag borde göra mer - eller mindre. Det gör jag i och för sig alltid, men ändå känner jag att detta kan finslipas ytterligare. Kanske sätter jag mig på baktrappen, frampå eftermiddagen, tar en kaffe och läser en stund? Visserligen är bakgården här en av Ystads fulaste, men solen värmer gott och på min trapp står det krukor med vackra växter. När någon granne passerar pratar vi vänligt med varandra. Det är också värt en del.

Klockan är snart halvelva. Hittills har dagens insatser bestått av en längre hundpromenad, lyssnande på P1, kaffande och lite slösurfande på sociala medier. Om en stund kanske jag viker lite tvätt och gör mig brunch. Jag skulle vilja ha bättre ordning i min tvättstuga (jag har egen, trots att jag bor i hyresrätt). Så kanske ordnar jag det. Kanske inte. Jag har semester.

Chris Cornell - Preaching The End Of The World

att skiljas...

 ... är att dö en smula. Sägs det. Fan tro't.

I morse mötte jag en kollega alldeles utanför, på gatan, när jag skulle ut på morgonrundan med hunden. Han höll på att packa en bil som till och med är mindre än min. Ja, vi har bott grannar men inte umgåtts. Arbetsplatsen är stor och vi arbetar på olika våningar och i olika rektorsområden. Men jag gillar honom. Han är enkel och klartänkt av det jag uppfattat. Verkar ha sunda värderingar. Dessutom är han grym på att sticka och sy sashikosöm. Möbelsnickeri också. Han berättade hur han snickrat sina möbler så att de lätt går att montera isär och ta med sig. För han flyttar nu. Långt bort. Han har arbetat på vår arbetsplats något år och trivs inte. Och trivs man inte så går man, säger han. Jag mumlar med. För jag tycker ju likadant. Och ändå stannar jag. Jag har nog blivit bekväm eller kanske rentav feg? Få arbetsplatser kan matcha min lön och jag har nu inte så många år kvar tills jag går ut i den eviga ledigheten. Men han slutar, alltså. Det gör också H. Och D. Och C. Och G. Och S. Och M. Och en hel hög andra. Efter sommarlovet sitter andra på deras platser vid fikabord och möten. Jag dör inte av det, men det känns så trist. Visst får jag nya kollegor och visst kan det bli bra, men jag inser ju mer och mer att jag själv borde göra likadant. Arbetsglädjen får jag kanske inte tillbaka, men självrespekten kanske växer? Jag bläddrar bland annonser för lediga lärarjobb och filar lite på min Linkedin.

Man skiljs. Man överlever. Ibland stärkt. Ibland tilltufsad. Men man överlever väl.

Julee Cruise - Falling

lång vårs färd...

Den här knäresan är ingen blixtvist. Inte ens en långhelg. Jag är fortfarande sjukskriven på heltid. Jobbar 50% sista veckan innan semestern. Det är inga komplikationer... det bara tar sådan tid. Jag övar flitigt, tränar på rehabgymmet tre gånger i veckan och kan nu böja riktigt bra och cyklar obehindrat. Det gör ont ibland, men antingen har jag vant mig eller så är det faktiskt mer sällan och lägre smärtnivå. Kortare promenader tar jag helt utan krycka. Det friska knät har dock protesterat lite, mot att behöva ta så mycket ansvar, så det fick jag en kortisonspruta i, häromdagen. Förhoppningsvis funkar den och då kommer jag känna mig ännu bättre. Fysiskt, i alla fall. Mentalt mår jag... åkej. Men inte mer. Jag är trött. Trött som i orkeslös men också trött på att vara så begränsad. Otålig. Jag börjar fundera på hur det ska bli med fjällresan, även om det är mer än två månader dit. 

Nå. Färdiggnällt. Ute föll just ett ösregn. Skönt att jag och hunden hann in efter eftermiddagsrundan. Nu dricker jag varm soppa, i en mugg, och vilar lite innan jag ska dra fram dammsugaren. Någon form av omvårdnad måste jag ge det här hemmet. Sedan ska jag fira med pizza och de två senaste avsnitten av Shetland. Sticka några varv på en kofta också. Är det fredag så är det.

Jag sitter förstås inte bara hemma, nu när jag kan gå hyfsat obehindrat och kör bil igen. Jag har varit ute och träffat vänner på goda fikor, jag har varit en del ute i Börringekollektivet, jag har (tillsammans med Matilda och barnen) gjort en liten resa till pappa och mamma uppe i Borås och jag har gått på stickcaféet, förstås. Igår hade vi ordnat kurs i nunotovning. Vi hade en eminent handledare i Christina från Skovmose by hand och alla gick hem nöjda och glada, med lite insikter i nunotovningens grunder och varsin vacker, och egentillverkad, sidensjal. Att umgås en hel dag med glada och nyfikna människor var en energiboost!

Jag bör nog försöka skriva lite mer regelbundet här. Det är ju inte som att det inte skulle finnas material. Jag skulle kunna skriva om det sjuka kriget i Ukraina. Om det ofattbara lidandet och skräcken där. Eller om USA. Där finns det hur mycket material som helst. Matilda och jag pratade, så sent som förra helgen, om varför homeschooling är en sådan grej där. Vi vände och vred på skälen, men kom inte fram till något övertygande. Men efter ännu en skolskjutning i detta vapentokiga land inser jag att om jag bodde där, och hade barn i skolåldern, då skulle jag hemskola dem hela vägen... Ska barn behöva tänka att de riskerar att bli skjutna i skolan? Och vapenlobbyn ylar förstås och menar att svaret ärännu mer vapen. Jag hittade nedanstående på Facebook, häromdagen. Det känns faktiskt rätt rimligt.

"What if we treated every young man who wants to purchase a gun like every young woman who wants to have an abortion?

- Mandatory 48 hour waiting period

- Parential permission

- A note from his doctors proving he understands what he is about to do

- A video to watch about the effects of gun violence

- An ultrasound wand up the butt (just because)

- Lets close down all but one gun shop in every state and make him travel hundreds of miles, take time off work, and stay overnight in a

strange room to get a gun

- Make him walk through a gauntlet of people holding photos of loved ones who were shot to death, people who call him a murderer and

beg him not to buy a gun."

Men jag orkar nog inte riktigt grotta ner mig i det jag verkligen inte kan påverka. Det är mest bara frustrerande och deprimerande. 

Nu har jag vilat nog. Dammsugaren ska fram ur gömmorna och medan jag snyggar upp här ska jag fundera på saker att kanske skriva om.

Saknar jag jobbet? Nej. Saknar jag Kent? Ja!

Aniara -  Jocke Berg

beröm

Jag var hos sjukgymnasten idag. Min ständiga oro: att inte få till böjningen. 90 grader är det magiska talet och jag når det inte. Jag gör mina övningar, jag försöker pressa mig och har jag kunna springa flera halvmaresträckor vore det väl själva fan om jag inte skulle klara detta? Men det vill sig inte. Än.

Därför började jag nästan gråta av lättnad när sjukgymnasten var mer än nöjd med vad jag åstadkommit på de två veckor som gått sedan jag var där sist. Sitter jag rakt upp och ner och låter benet bara hänga ner så är det visst 90 grader. Ligger jag på rygg och drar upp knäet mot mig är det i alla fall nästan 80. Och det är mer än godkänt efter bara tre veckor postop. säger hon. 

Hon är numera min guru.

Och medan jag väntar på skjutsen hem kan jag sitta i vårsolen en stund, med mitt bleka anlete. Det finns hopp!

Come Up And See Me (Make Me Smile) - Steve Harley & Cockney Rebel

inatt jag drömde...

 ... att jag gick på fjället.

inatt jag drömde

 ... om krig.

tråkigt

Torvald har gjort en fin present till mig.

Jag har tråkigt. Jag gör mina övningar. Stickar. Ser på olika teveserier. Nyheter två gånger om dagen, inte mer. Lyssnar på poddar och ljudbok (Just nu Uppdrag: Hail Mary av Andy Weir). Pratar med familjen i telefon och med vänner via chattar.  Har mindre ont, men  behöver fortfarande allt mitt alvedon och en morfintablett därtill, på morgoen. Svullet, ömt, stelt och eländigt. Men jag ser pyttesmå framsteg ändå. Två veckor till och sedan hoppas jag kunna ta hem Floyd. Och om tre veckor kanske jag får köra bil, igen? Det vore fint. Jag är trött på att sitta här inne och att den enda utevistelsen blir en kryckrunda varje dag. Ibland kommer Matilda förbi med något av barnen. Det är små glädjestunder.

Imorgon ska jag till Hässleholm och bli av med agrafferna. Kanske blir det lite bättre sedan?

In Hell I'll Be In Good Company - The Dead South

rapport från en sjukbädd

Hopp om vår...

Nä. Jag ligger inte i sängen om dagarna. Jag går upp om morgonen, tar alvedon, fixar kaffe, sätter mig i fåtöljen, med benet lite plant på fotpallen och ser på morronteve, lyssnar på nyheter och så vidare. Efter en stund tar jag en morfintablett och när den kickat in gör jag en del rehabövningar. Sedan måste jag vila innan jag orkar duscha och äta lite frulle. Så går mina dagar. En gång om dagen tvingar jag ut mig själv på en promenad också. Det går sakta men gör underverk för svullnaden på min tjusigt blå-gul-lila-svarta telefonstolpe till ben... 

Jag har nojat en del för att inte få till tillräckligt böj på knät, men när jag var hos fysioterapeuten i onsdags sa hon att det dög mer än väl. Det var skönt att höra. Jag kan alltså slappna av lite, i alla fall. Och så har jag insett att jag måste lyssna på kroppen. När den säger "vila", ja, då gör jag det.

Matilda har varit här några gånger. Gjort mig små ärenden och fikat. Igår kom vännen/kollegan Marie förbi en kort sväng och lämnade efter sig en ask underbar lakrits! Härligt! Det är ungefär vad jag pallar av sällskap. Ett par telefonsamtal om dagen, eller ett par chattsessioner på Messenger. Sedan är jag slut som artist. Lyssnar på poddar och ljudböcker, för jag orkar inte läsa. Ser väldigt lättviktiga teveserier. Ingen stickning sedan före operationen... Vart har orken tagit vägen? Hur/när kommer den åter? 

Nå. Det går åt rätt håll. Varje dag är ändå något lite bättre än den förra. Och jag har en bra stash av morfin... och ute i världen är allt åt helvete.

Dazed and Confused - Led Zeppelin

sister morphine

Målet...

Opererades i måndags eftermiddag. Nedsövd. Kände mig ganska optimistisk på uppvaket. Sedan gick all lokalbedövning etc ur. Igår ångrade jag operationen. Hade så ont att jag bara ville gråta och bli nersövd igen. Matilda hämtade mig och stannade med mig tills idag. Ljuvligt. Jag har fortfarande överjävligt ont, sådär så att jag mår illa, men det går. Det SKA gå. Jag har fått korttidsverkande morfin och får väl bestämma mig för om jag ska ta det inför rehabövningarna eller om natten så jag kan sova.

Jag kan i alla fall skriva lite idag. Igår orkade jag inte ens prata. Jag tror jag ska försöka lyssna på ljudbok idag, när Matilda kört hem. Om jag orkar. 

Fifan vad jag är klen... :(

Sister Morphine - Marianne Faithful

oh no, it's raining again...

Lille Floyd har hittat en pinne, igen...

Sista tiden har varit väldigt märklig. Jag har arbetat heltid och ändå haft en heltidsanställd vikarie. Det mest intressanta är hur mycket jag haft att göra, trots att Vikarien har tagit hand om lektionerna. Men igår blev jag färdig med precis allt. Rubbet är i box. Alla bedömningar och återkopplingar gjorda, allt är dokumenterat in absurdum och efter sptorlovet får Vikarien sväva fritt. Jag är lugn. Det blir bra. Dels för att Vikarien är bra. Och dels för att undertecknad kommer fortsätta bedöma, återkoppla osv - eftersom betygen, så småningom, ska sättas av... mig.

Men imorgon är det alltså dags för ett nytt försök att få ett nytt knä. Det enda som skulle kunna förhindra det är att jag, helt ovetandes om eventuell smitta och trots att chefen tyckte jag skulle isolera mig och jobba hemma i veckan som gick, skulle testa positivt. Jag vågar inte riktigt tro att det äntligen ska hända. Men det är i sista momangen om jag inte vill ha sommaren förstörd av kryckor, rehab, fan och hans moster.

Sommaren är alltid helig, men i år ännu lite mer. Johanna, och hennes kille, har gjort det norskaste som finns; de har köpt sig hytta ute i skogen bland berg, dalar, älvar och sjöar, ett par timmar norr om Oslo! Och när de undrar om inte jag vill komma och stanna en vecka (minst)... då tackar jag ja (och börjar packa lite i förväg... ;)). Bada i älven, gå i skogen hela dagarna och leta pinnar och sedan sitta och elda upp dem hela kvällarna. Hurra!

Jag har ju andra fina sommarplaner också, men detta kan bli Äventyret.

Det känns dock lite tidigt att sitta här och tänka på sommaren när det regnar på tvären ute... och i fredagskväll när jag körde hem från Ängelholm (var där för att prata och fika med en kompis) snöade det lovikkavantar! Det var inte jättekul i mörkret på E6:an. Men med bra musik går det mesta!

When The Levee Breaks feat. John PaulJones [Playing For Change]

frihet?

Så... på onsdag hävs alla restriktioner, alltså. Jag vet inte riktigt vad det gör för skillnad för mig. Visst, jag kan gå på krogen, på bio, konserter och sådant om jag vill. Men... det vill jag ju ganska sällan. Att stanna hemma när man är sjuk och att tvätta händerna är ju vanligt folkvett (och ja, det är sedan ett bra tag slut nu med att peta i mig två alvedon och gå till jobbet när jg mår risigt...hoppas jag). Och det vore tacknämligt om folk kunde respektera min komfortzon även när pandemin är över, tack. 

Det känns naturligtvis ändå hoppfullt att fler länder öppnar upp och att det kan bli möjligt att resa. Ja, det känns faktiskt så lovande att jag fick lite feeling häromdagen och köpte flygbiljett till Färöarna (skarven september/oktober). Måtte det kunna bli av! Jag ska åka med några vänner jag lärt känna via stickningen (jo, man kan faktiskt hitta nya vänner så) och syftet med resan är garn, stickning och vandring. Och lunnefåglar, förstås!

Jag har fortfarande inte fått nytt operationsdatum och jag är helt slut i huvudet av det. Ovisshet tär. På lördag ska jag gå på stickkurs (sticka brioche) som min lillasyster håller och jag hoppas faktiskt att jag inte får tid den här veckan. På jobbet är jag i full gång med att läsa/bedöma/rätta järnet och planera slutet av terminen medan vikarien tar hand om lektionerna och det känns konstigt att inte vara ute med eleverna en massa, men jag tror ändå att detta är det bästa. Vikarien är bra och flera av kollegorna trivsamma och jag gillar ju verkligen eleverna och behöver inte stressa just nu och ändå är det inte alls kul att gå till jobbet. Jag övertalar mig själv varje dag. Lyfter mig i håret.

Nu i helgen har i alla fall den älskade lilla Torvald varit här och hälsat på. Han gillar havet och stranden och åker hellre dit än till lekplatsen. Idag, på förmiddagen, var vi en god stund ute på en strand i närheten och letade havsglas och han hittade en eka full med vatten som han sjösatte pinnar, en kork och en flipflop i... Det är min kille det! Till slut blev det för kallt och vi gav upp, körde hem och gräddade pannkakor.

Söndag ikväll och jag skulle kunna gå och lägga mig nu. Men lille Floyd måste ha mat strax och sedan en kvällsrunda innan jag kan krypa ner under duntäcket. Sedan, så...

People Are Strange - The Doors

inställt

Att planera saker och ting på längre sikt är inget jag sysslar med, just nu. Men jag trodde nog att jag skulle kunna bjuda hem några vänner över en fredagsmiddag, med bara några dagars framförhållning. Det snöt sig. Två av tre hade symptom. Och då blir det inget. Det är så det är nu. Men jag är ju flexibel och fick istället en hel eftermiddag, och halv kväll, i min gula fåtölj och med en bok. Det var ett tag sedan. Ljudbokslyssnandet har helt saboterat mitt analoga läsande. 

Boken jag läste är av det mer självbiografiska slaget och råkar vara skriven av någon jag kände en gång i tiden. När jag läst klart skrev jag till författaren och tackade för det hen delat. Jag fick svar i natt. Hen blev glad för att jag hört av mig och vi har nu bestämt att höras vidare. Vi bor inte så väldigt långt ifrån varandra, nu. Livet är bra märkligt ibland.

Idag är en stilla dag hemma. Men jag fick feeling och lagade mig en smarrig tomatsoppa, med doft av saffran, och bakade bröd. Sedan hörde jag av mig till en vän med hund och vi bestämde att ses vid det gamla soldattorpets skjutbana för att låta hundarna leka och busa loss. Min tanke var att vi sedan kunde köra hem hit och äta en sen lunch tillsammans, men under rådande skitomständigheter (och våra rinnande näsor) får det vänta till en annan helg. När vi skilts åt körde jag till en liten strand väster om stan och så fick hunden springa lite till och sedan for jag hem och åt het soppa med nybakat bröd till. Känner mig rik. Vänskap, soppa och nybakat bröd... mer behövs inte.

Nu ska jag ägna mig åt en del skrivande och när kvällen närmar sig kryper jag in i myskostymen, tar ett glas vin och börjar se nya säsongen av After Life, med Ricky Gervais. Eller så kanske jag skippar vinet så att jag, om himlen är molnfri, kan köra ut på Österlen och spana norrsken? Det är väl tur att jag trivs rätt bra i mitt eget sällskap, ändå.

Can You Hear Me - David Bowie

bävan

Blåst vindhund? ;)

Jag skulle ju varit sjukskriven nu, kämpandes med smärtsam rehab. Men så blev det som det blev och imorgon ska jag alltså börja jobba, i väntan på nytt operationsdatum. Det känns... sådär. Jag vet att för varje dag som går måste jag fortsätta min sällsynt detaljerade planering och det innebär helt enkelt... merarbete. Det känns också sådär att vi inte ens på de inledande två studiedagarna ska tänka smittskydd, utan på förmiddagarna ska vi ha möten, workshops etc (ej möjligt att få delta digitalt) i alltför små utyrmmen för att ett säkert avstånd ska kunna hållas men på eftermiddagarna är tydligen smittorisken betydligt högre för då kan (ska enligt kommunens riktlinjer) vi arbeta hemifrån, trots att vi då vanligen sitter i våra hyfsat luftiga arbetsrum? Oh well. Jag är natutligtvis helt självisk i detta. Jag tog ett covidtest i fredags eftermiddag och har sedan inte träffat en kotte (jo, bokstavliga kottar såg jag ju i skogen igår, förstås) och vill helst inte smittas så att det är jag som sedan är orsaken till att även ett andra operationsdatum flyttas fram. Hur eller hur...jag längtar inte tillbaka till saltgruvan. Rant over.

Jag muntrar upp mig med sköna promenader vid havet och i skogen, med att laga lite god mat bara till mig själv (fast det är ju mycket roligare att laga och äta tillsammans med andra), läsa, slötitta på Youtubekanalar där kvinnor byggt tiny homes eller byggt om skåpbilar till funktionella husbilar, sticka, tvätta och lite, lite skrivande. Och eftersom jag troligen inte får något nytt operationsdatum den här veckan har jag bjudit hem några vänner på middag på fredag. Jag tycker om att klura på vad jag ska laga till och bjuda på (hurra! Laga mat till andra!). Jag funderar på hur våra samtal kommer att gå och jag gläder mig åt att tända fotogenlampan ovanför matbordet... Det enkla. Det sköna.

You've Got a Friend - Carole King

brutna löften

Någonstans hörde jag, kanske i morse, att man inte ska hålla på och önska sig att få något, vare sig mindre arbete, bättre hälsa eller fler resor. Önskningarna är orimliga i det att de inte går att uppfylla på det vis man så ofta tror, det vill säga att ta några nya, käcka vanor och trycka in i sitt befintliga liv.

Så mycket bättre att bestämma sig för vem man vill vara. Om jag exempelvis vill vara en människa som verkligen tar hand om sig själv, eller som har mer tid för kreativa projekt blir somliga val enklare att göra; jag kommer att avböja tidskrävande extrauppdrag på jobbet, jag kommer göra klokare kostval och jag kommer att se till att jag kommer ut och rör mig med bättre kvalitet. Vill jag vara en människa som ägnar sig åt natur- och friluftsliv kommer jag att välja bort helg- och semesteralternativ som går åt annat håll och vill jag vara en kreativ människa kommer jag låta färger, symaskin och garnlådor vara redo och oftare ha teven eller datorn nedstängd. Och så vidare. Så jädrans enkelt. Egentligen.

Vem vill jag vara? Jag funderade lite på det på dagens sköna mitt-på-dagen-runda med hunden. En runda som gick genom parken, ner till småbåtshamnen och ut på en lång brygga. Sedan vidare västerut över stränder och promenad vägar längs havet till det kändes som dags att vända hemåt, fast en annan väg. Gott att komma hem och värma spenatsoppan och slå mig ner i fåtöljen och tänka vidare. Jag har ju en aning, en idé. Jag ger den tid att ta mer fast form.

Life On Mars? (Glastonbury 2000) - David Bowie

gott slut gott nytt

Glögg + brasa= nyårsafton

Jag börjar det nya året med att blogga. Det händer ju inte för ofta, nuförtiden. Men jag har inga tankar på att lägga ner bloggen; jag bara känner att jag inte har så mycket att säga, så ofta. Eller så kan det eventuellt vara så att jag censurerar mig själv. Jag har synpunkter på en del saker (inte minst i arbetsdelen av mitt liv) som jag inte riktigt känner att jag kan skriva om här, eftersom jag bloggen är öppen för alla som till äventyrs skulle vilja läsa den.

Hur eller hur. Jag har bott ute hos familjen i Börringe i nästan två veckor nu. Planen var ju att jag skulle göra det efter min knäoperation som var satt till 20/12 men när den ställdes in bokstavligen i sista minuten (jag satt omklädd till op-kostym utanför operationssalen när jag skickades hem pga att alldeles för många i sjukhuspersonalen hade testat positivt för covid), så hämtade jag hem Floyd från hundpanget och åkte ut till Börringe i alla fall. Det var ett bra beslut. Det är upplivande och kul och utmattande att hänga 24/7 med två små människor plus alla andra som varit här under helgerna. Jag tror dock att det kanske skulle ha varit lite för bra om jag varit nyopererad och fullpetad med morfin. Så trots den första besvikelsen är jag glad att helgerna varit normala (vad nu det är) och jag har ännu inte fått något nytt operationsdatum, men enligt operationskoordinatorn skulle det inte dröja alltför länge.

Julen var fin. God mat, skön familj (något utvidgad) och avslappnat häng. Pulkaåkning, härliga promenader och kvällar där vi spelade spel, tittade på film, pusslade och stickade, alltefter vars och ens håg.

Så här års brukar jag, som så många andra, tänka både bakåt och framåt. Men året som gick känns suddigt, så här i backspegeln. På plussidan finns i alla fall en hel del familjerelaterade minnen, några sköna vänner som jag träffar med viss regelbundenhet (och, får väl tilläggas, under relativt säkra omständigheter*) och min närmaste vän Netti och vår fjällresa. Jag är också ganska glad för något så [egentligen] självklart som att jobba på jobbet - och inte hemma... Minussidan är denna trötthet och stressen. Men mitt "good enough"-mantra, på jobbet, har faktiskt fungerat även om det på något vis strider mot min personlighet att inte gå all in. Så det tänker jag fortsätta med.

Planer för det nya året? Ptja... jag fortsätter hålla ögonen öppna efter möjligheten att hyra mig ett litet hus någonstans (tips mottages tacksamt!) och för slutet av sommaren klurar Netti och jag på en ny, och lite annorlunda, fjälltripp. Jag hoppas också att knäoperationen blir lyckad och rehaben effektiv så att jag kan vandra mer och sova ute i tält mer. Det har jag verkligen saknat det gångna året, men att bära packning ens korta sträckor har inte varit genomförbart. Och... det är dags för min älskade - och genom åren tokreparerade - cykel att efter 25 års tjänst gå i skroten och ersättas med en ny. Jag avger aldrig nyårslöften men det vore kul att återknyta med vänner jag inte sett på länge, om jag skulle önska mig något. Och antagligen är det jag som behöver initiera det hela.

Imorgon åker jag hem, för att tillbringa den sista lediga veckan med kreativt hemmapyssel. Som det verkar nu ska jag ju in och jobba. Jag som hade planerat så gott som varenda lektion till och med vecka tolv... Nå, det blir ju en promenad i parken, dårå... och så får jag väl planera lite mer, för tolv veckors sjukskrivning är ju ändå standard vid knäbyten.

The Stranglers - Peaches

*Fast... vad är egentligen säkert? En kompis som både haft konstaterad Covid och är dubbelvaccinerad ligger nu hemma i ännu en omgång av Covid..?