När jag går hela dagen och tänker "måndag" och sedan, när jag kommer hem, kommer på att det är tisdag, då är det inte bara en bra dag - det är dessutom en fådd dag, på något skumt vis. Redan onsdag imorgon!
Jag har flow nu. Får saker och ting ur händerna. Lyckas formulera mig fint och bra. Jobbar med återkoppling på elevarbeten, liksom återkoppling i ögonblicket, och tillämpar en del av Dylan Wiliams tankar och förslag. Jag vet att PIE har Wiliam som en av sina profeter men det skiter jag i. De får köra sitt flummiga race; jag tar ut russinen ur Dylans smarriga kaka och mumsar på dem. Varför? För att jag ser att det ger mig en sådan enorm kontakt (läs: bygger en god, lärande relation) med eleverna. Och jag ger dem möjlighet att hela tiden gå vidare.
Vi pratade om det på APT:n idag: hurusom vi visserligen är en riktigt bra skola men att det största rummet ändå [alltid!] är det för förbättringar. Att vi måste arbeta för ständiga förbättringar och ökad måluppfyllelse. För mig är det här sättet att arbeta helt klart en förbättring. Jag ser hur elever arbetar mer fokuserat, hur de uttrycker att de ju faktiskt kommer vidare och... lär sig nytt. Oh, the joy!
Ett annat glädjeämne är ju en liten, men naggande god, prickasent som jag och Peter (också förstelärare hos oss) fick varsin av idag på mötet...
Och... out of the blue... minnen av en fin vän, en vinternatt på madrasser utsläpade i ett mörkblått vardagsrum, dissekerande fantastiska samtal, en platta på repeat och hela Vintergatan utanför de stora fönstren:
2 kommentarer:
ljuvliga minnen, härliga flow!
Mmmm...
Skicka en kommentar