resistens

Tack, ming... för inspirationen!

Nej. Det här känns inte bra. Inte alls. Jag vill ha flextid. Jag vill börja jobbet vid tio idag. Jag ska ju ändå stanna sent, eftersom jag har utvecklingssamtal ikväll. Men både Luther och Jante satt på sängkanten och petade på mig med välvässade pinnar, denna den mörkaste veckan på hela året.

Jo, jag vet att det kommer att bli mörkare ända fram till midvintersolståndet (21 december), men det kommer inte att kännas riktigt så, då inte bara mitt hus (som alltid lyser från två, tre fönster om morgnarna under vinterhalvåret) utan även alla grannars hus kommer att vara upplysta av adventsstjärnor, ljusstakar och utomhusgranar. Det är ju det jag gillar med advent och jul - ljusen! Det och så möjligheten att, under några helgdagar, få möjligheten att umgås lite extra med mina barn och övriga medlemmar i la famiglia.

Men de flesta kommer inte att aptera sina juleljusgrejer förrän till helgen så ännu återstår fem kolsvarta morgnar. Fem morgnar att brutalt sparka mig själv över sängkanten, ramla ner i duschen och sedan med ännu sömndruckna fummelhänder ladda kaffebryggaren. Idag fann jag tröst i en aldrig så liten skvätt vispgrädde i kylen. Tillsammans med lite kanel i kaffefiltret ger den mig ett långsamt uppvaknade med smak av flytande kanelbullar. Tända ljus, raggsockar och P1 hjälper till. Det här ska nog gå bra. Det måste göra det. Vad är alternativet?

Svårt att somna om om en sjunger. Svårt att inte sjunga med i den här - till och med en kolsvart, minusgradig måndagsmorgon i slutet av november.

California Dreamin' - The Mamas & The Papas