Det är svårt att peka på något särskilt i min trädgård, så här års, och säga att det är vackert. Den risiga forsythian ser sällan ämmligare ut, löven som täcker gräsmattan är inte längre sprakande i gult och rött utan bara gråbruna. Något enstaka äpple ligger kvar och ruttnar. Mörkgrå, tomma trädgrenar spretar mot en något ljusare grå himmel. Och... ändå. Jag tycker det är fint. Jag tycker om hur naturen ser ut som jag kan känna mig, en fredagskväll. Lite sliten och naggad i kanterna. Beredd att vila. Dra ett vitt täcke över mig och inte vakna förrän jag sovit färdigt. Trädgården i november är kravlös. Vill bli lämnad ifred. Jag förstår den. Låter den vara.
Vid köksbordet är det desto trivsammare. Jag ordnar det så. Så slår jag mig ner, med nybryggt kaffe, och lyssnar på Lundströms bokradio och startar min dag i lugn och ro efter att just ha sovit tills jag vaknar. Tio timmars sömn inatt. Inte för att jag är värd det så mycket som att jag behöver det. Snart är jag redo. För en heldag vid min dator. Här ska skrivas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar