Det behövs så lite för att humöret ska börja klättra uppåt igen. Igår... plötsliga livstecken från inte mindre än två vänner som jag saknat - var och en på sitt sätt. Lite gott utbyte av tankar och uppmuntran och genast känns det lite bättre. Jag tog med mig tankarna ner under täcket och de fanns kvar när jag vaknade. Jag har fortfarande svårt att komma upp ur nattdvalan, i mörkret, men jag har en mjuk lampa som tänds lite innan väckning och jag får antagligen ge mina D-vitaminer mer än en dag att kicka in. Hela morgonen (ja, jag har ju redan varit uppe en timme...) har jag burit med mig en skön känsla. Och... igår tuggade jag i mig de sista av elevarbetena och idag kan jag gå vidare med mitt liv. Sådant hjälper också till.Medan jag lägger en lätt makeup lyssnar jag på en betraktelse av Cecilia Uddén. Enligt en ganska tvivelaktig undersökning har Egypten landat som sämsta land, i arabvärlden, att vara kvinna i. Hon ifrågasätter det med all rätt, tänker jag. UAE, Saudi, Libyen och Jemen torde väl ändå kunna tränga sig före i en sådan undersökning? Bara känslan av när någon inte pratar med en utan mer tänker högt medan han nogsamt undviker att se på mig gör mig... förbannad. Ha det så alltid? Nej, tack.
Som en liten referenspunkt till att det inte är särskilt länge sedan även Sverige var ett land där kvinnor betraktades som andra klassens medborgare kan jag förresten rekommendera det här radioprogrammet, som sändes igår...
4 kommentarer:
hörde detsamma och hyllar i vanlig ordning Uddén för världsbetraktelser ur ett kvinnoperspektiv. För en kort stund kände jag ett styng skam över min lilla feministiska kamp för rättviseidealen här hemma, men varför ska man jämföra sig nedåt? kampen för rättvisa börjar hos oss som KAN förändra. Jag känner likadant i dagspolitiken; Varför ska vi acceptera en diskussion som handlar om att utesluta viktiga detaljer och ge oss en populism som gränsar till dumhet? varför ger oss politikerna ljumma och dumma påståenden, pajkastning och lögner, om inte för att de inte kan annat… jag skönjer en anti-intellektuell strategi som går att jämföra med vad som hände för 100 år sedan och blir rädd.
Jamen PRECIS. Jag hamnade i en diskussion, igår, om att somligas offer och kamp minsann KOSTAR något... medan andra bara behöver sitta hemma vid datorn och tycka, utan risk.
Som om det skulle "ursäkta" att inte engagera sig? Allt engagemang är bättre än inget...
appsålut! :)
och vad glad jag är att höra att du är på väg ut ur dimman. Vänner är bra att ha, även om de inte syns alltid...
Vänner kan finnas där en minst anar det.
Skicka en kommentar