rich woman - poor woman

Jag har i alla fall klarat mig undan alla förkylningar!
Tror jag.

Nej. Jag är inte fattig. Det vore lögn att säga. Men jag är inte rik, heller. I synnerhet inte nu när jag betalat månadens räkningar (skönt att ha det gjort ASAP). Och månadens suraste utgift är de 6120 spänn jag fick lägga på Gamla Bettan för att få henne att rulla lagligt ett år till. Till sommaren får hon nog bytas ut, faktiskt. Men jag säger det inte till henne nu, utan håller god min, eftersom jag vill att hon inte ska börja konstra med mig. För hur det nu är så startar hon pålitligt, drar förvånansvärt lite soppa och är i största allmänhet ett behagligt stycke bil.

I natt jag drömde. En dystopisk undergångsdröm där jag och mina två (!?) barn bor i ett höghus i Karlstad. Allt är slut. Även om en har pengar (vilket en inte har) finns inget att köpa för dem. Planen är att stanna kvar så länge maten räcker och sedan sätta oss i bilen och köra så långt ut på landet som bensinen räcker. Ingen för alla, alla för sig själva, enbart. Ytterst märklig dröm som inte blev just mer än så, men som får mig att ligga vaken en stund och fundera över vad jag skulle göra och vart jag skulle ta vägen om scenariot vore verkligt. I mina sömndruckna tankar går jag igenom olika alternativ. Och inser det jag alltid vetat; i slutet av allting står du... ensam. Sedan somnar jag om.

Men vaknar nästan en hel timme innan jag har tänkt gå upp. Jag tänker att det är underliggande stress (kurs- och terminsslut i kombination med att vilja ge eleverna så mycket det bara är möjligt och uppepå det en fullständigt rättvis och bra examination) som gör att min annars så goda nattsömn blir lite vinglig. Jag tvingar bort tankarna från allt jobbrelaterat. Försöker tänka på en bok jag läst, på resor jag ska göra och på något lite... hemligt. Det går sådär och till slut resignerar jag och kliver upp.

Tredje morgonen av fem, denna svartaste av novemberveckor. Dricker mitt kaffe och tänker att this, too, shall pass.

Money - Pink Floyd