existensen föregår essensen

"Du är alltid lika optimistisk! Taggad!", kommenterar min vän Cuby. Nja, det vet jag inte. Men... jag råkar gilla mitt jobb. Efter diverse turer i livet och på den så kallade arbetsmarknaden hann jag bli 40 innan jag började utbilda mig till lärare och 45 innan jag var klar. Sedan jag började plugga till lärare har jag inte en enda gång ångrat mitt val. Jag har dessutom flera riktigt bra kollegor, och en bra chef, som jag trivs så fint att arbeta tillsammans med, och jag gillar verkligen, verkligen mina elever. Jag har bara jobbat som lärare i åtta år och jag är fortfarande hungrig, har massor av idéer och incitament för att dessutom pröva dem! Det kan ju vara en förklaring?

En annan, kanske mer plausibel, är att jag - som någon sa till mig en gång - är en superexistentialist. Absolut inget new-ageflum, affirmationer och krafs. Ånej. Ren och skär praktik. Jag tror så stenhårt på att jag bara har detta enda liv och att jag själv måste skapa mitt eget liv, ge det en mening och ett innehåll, att det är jag som ansvarar för detta mitt liv och att det är min förbenade plikt mot mig själv att ha roligt! Att trivas med det jag gör. Att förändra det jag kan och att acceptera att jag inte kan ändra allt, men alltid, alltid kan välja hur jag hanterar sådant. Det är klart att det är himla skönt att vara ledig och bara ha egentid. Men för mig är det också viktigt att jobba. Jag gillar det! Jag har min alldeles egen arbetslinje - som på intet sätt ska förväxlas med alliansens...

Eller så är det något helt annat. Jag har inget svar på det. Jag har ju bara mig själv att utgå ifrån och hur jag fungerar. Det säger antagligen väldigt lite (troligen ingenting alls) om hur andra funkar. Och jag har verkligen en del riktigt vidriga skitdagar, fulla av ångest, självförakt och sorg, precis som alla andra. Men det hjälper mig föga att bejaka dem. I stället försöker jag - väljer jag - att se om jag kan ändra på orsaken till skitmåendet, brotta ner dem, sparka dem åt sidan eller bara fetignorera dem. Det funkar ofta. men inte alltid.

Men ja... kanske är jag optimist? Åtminstone är jag inte pessimist. Och jag vet sannerligen inte hur en blir optimist. Gener och anlag? Miljö? Det kan vara intressant att fundera på.

As Strong As Samson - Procol Harum