Efter att ha läst, och sett, Torka aldrig tårar... har jag tänkt en hel del på de Benjaminar och Rasmusar jag kände... då... och som liksom bara försvann... från vänkretsen... från byn... från småstaden... till Stockholm... till Göteborg... Jag har tänkt att många av dem måste ha drabbats AIDS och HIV... det var ju sådana tider... och inga bromsmediciner fanns ännu....... och så fick jag veta alldeles nyss... att en av dem jag allra oftast tänkt på, inte bara lever utan lever ett rikt och gott liv i en, som det verkar, underbar relation med en partner sedan många, många år.
Jag blir så jävla GLAD!.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar