åfors...

Nej, det vita är inte snö eller is!

Den här gången hade jag inte lämnat något i förväg till Kina. Jag har helt enkelt haft för mycket omkring mig för att komma över en tröskel och min enda önskan var att sitta i ett hörn och skriva. Och det fick jag verkligen. Fast jag satt inte i ett hörn... Det gjorde vi när vi, traditionsenligt, började med fika och prat. Kinas lilla skyddade hörn var varmt och skönt att sitta i.

Hur det än är kommer vi alltid in på orden och språket... Och jag har nu ett namn på Boken! När det var dags att kavla upp ärmarna och börja jobba kunde jag sitta mer än två timmar i sträck på en solig altan med en brusande å och massiv fågelsång som ljudkuliss, och bara skrivaskrivaskriva.

Och nu är träffarna över för den här gången. Vi utvärderade dem tillsammans och var alla överens om att de verkligen varit fruktsamma, att de tillfört något viktigt till själva skrivprocessen men att vi också haft roligt längs vägen. Jag känner mig väldigt glad och tacksam att jag fått lyssna till glimtar - helt fantastiska sådana! - ur de andras liv. Och en vet aldrig... kanske kommer vi att mötas igen. Kina spånar lite på en skrivardag, gärna på någon lite avskild och naturskön plats. I såfall vill jag vara där!

Och när jag räknade, i slutet av dagen, hade jag skrivit tretusentrehundrasjuttiosex nya ord... slutet närmar sig - och jag vet fortfarande inte hur det ska sluta!? Spännande!

Cinnamon Gitl - Neil Young