De här ljusa aprilkvällarna. Jag har så länge jag kan minnas fått en oro i kroppen av dem. En olust. Längtat... men inte vetat vart.
Men inte nu längre. Jag vet inte när den där känslan försvann. Om det gick plötsligt eller om den sakta bleknade undan. Men den finns inte mer.
Istället tycker jag om de här ljusa aprilkvällarna med skymningskurande. Jag tänder inte ens ljus. Jag bara väntar in mörkret som kommer så sakta. Strax innan det kommer tänder jag en läslampa.
Men boken är utläst och jag tänker på hur vi som vuxna bär barndomens bördor. Ibland så lätt och ibland... inte.
And the sun sets forever over Blackwater Park...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar