Bomber och granater. Åtminstone det första, i Boston. Och jag är självisk nog att känna lättnad över att Matilda och Mike valde att börja sin USA-turné där och avsluta i Anchorage - och inte tvärtom. För känner jag dem rätt hade de befunnit sig i händelsernas centrum... Ja det är ju det där med att räkna in barnen...
Mike mejlar och undrar hur de kan hitta Stugan via google maps, eftersom Matilda har nollkoll... Hitta sjön var ju kvickt gjort men jag använder sällan google maps och det tog mig en liten stund att fatta hur jag märker upp en ny plats. På torsdag blir det för övrigt nya koordinater för dem. Saudi kallar...
Gråtisdag. Men bättre än gårdagen, redan. Nu fryser det inte längre på nätterna och de vilda krokusarna tar sig fram överallt. Utom i rabatterna. Men det har ju sin särskilda charm. Lång arbetsdag idag, eftersom jag kör utvecklingssamtal, men om det inte regnar när jag kommer hem så ska jag nog börja räfsa på någon del av tomten. Nu finns det ingen snö kvar. Bilen behöver tvättas och vårstädas också. En sak i taget...
Kaffet smakar gott och kanske är de sista dagarnas dipp över för den här gången? Det är väl så. Livet. Ups and downs. Mestadels ups för min del. Mycket beroende på att jag inte brukar tillåta mig att hänga läpp. Det är ju sällan särskilt konstruktivt. Så... jag ser framåt. Arbetsveckan är positivt laddad och knôkafull med saker som ska hända och göras och helgen blir rätt social med både Neil Youngkväll på The Tea Room, på lördag, och så skrivarsöndag i Kinas kvarnstuga, uppe i Åfors. Och nästa vecka kommer Johanna och hälsar på!
Men, som en god vän påpekade i ett mejl sent i går kväll, det kan faktiskt vara upplyftande att se bakåt också. Bli medveten igen om vilken galen och underbar resa jag gjort och fortfarande befinner mig på... Den påminnelsen tackar jag för!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar