En sak som jag uppskattar alldeles särskilt mycket med några av mina kollegor är deras förmåga att se och tänka utanför lådan. Att se att även sådant som kanske inte står i en tjänstebeskrivning kan gynna både eleverna, skolan och en själv - i form av feta utmaningar, ökad arbetsglädje och sammanhållning. Det är mycket på gång nu. Skolan ska bli en trivsammare arbetsplats, inte bara fysiskt, och kulturen som ett mycket brett begrepp ska in på fler sätt.
Men då funkar det inte att komma minuten innan dagens första lektion börjar och så dra som en fredagslöning, efter dagens sista - även om den är tidigt på eftermiddagen. Arbetsplatsen, ungdomarna och kollegorna behöver att vi finns där för varandra. För en stödjande hand, för en kopp kaffe eller ett gott samtal.
Vi undrar ibland varför elever inte gärna gör något utan att de kan koppla det till lektioner, kurser, poäng och betyg. Jag säger: vi har de elever vi förtjänar, i det avseendet. Eller snarare de elever vi skapar. Om inte vi, de vuxna, visar att vi gillar vår arbetsplats, att vi har kul tillsammans där och rätt vad det är bjuder på oss själva och vår tid så kan vi ju inte heller tro att eleverna ska göra det. Eller..?
Jag skulle gärna arbeta på den skola Sir Ken Robinson tänker högt kring, här nedanför. En sak jag särskilt fastnade för är hur han skulle vilja ge lärarna - och därmed eleverna - möjlighet att både undervisa i de ämnen de är behöriga och kanske också ge handledning eller hålla kurser i sådant de är grymt intresserade av, som till exempel musik, litteratur eller vad det nu kan vara. Kurser en kunde vara med på av lust och inte enbart av meritpoängsstrategiska skäl...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar