det pratar vi inte heller om

Jag tänker på något jag läste, för ett tag sedan, i Caitlin Morans How To Be a Woman (en bok som alla borde läsa - kvinnor och män i alla åldrar!).

Caitlin skriver om sin uppväxt och bland många andra saker skriver hon om sin kropp och hur svårt och tungt det var för henne att bli vän med den, ta hand om den och faktiskt acceptera den. Och nu tänker jag helt enkelt bara citera en bit ur hennes bok här:

"But why did I get fat? Why was I eating until I hurt, and regarding my own body as something as distant and unsympathetic as, say, the state of the housing market in Buenos Aires? And why - while it's obviously not wholly advisable to swell up so large that, on one very bad day, you get stuck in a bucket seat at a local fair, and have to be helped out by your ex-headmaster, Mr Thompson - is being fat treated as a cross between terrible shame and utter tragedy? Something that - for a woman - is treated as something inbetween sustaining a sizeable facial scar, and sleeping with the Nazis? Why will women happily boast-moan about spending too much ('... and then my bank manager took my credit card and CUT IT IN HALF WITH A SWORD!'), drinking too much ('... and then I took my shoe off and THREW IT OVER THE BUS STOP!') and working too hard ('... so tired I fell asleep on the control panel and, when I woke up, I realised I'd PRESSED THE NUCLEAR LAUNCH BUTTON! AGAIN!') but never, ever about eating too much? Why is unhappy eating the most pointlessly secret - it's not like you can hide a six-KitKats-a-day habit for very long - of miseries?
/.../
But imagine if - instead of taking heroin - Keef* had started overeating and got really fat instead. If he'd really got into spaghetti bolognese, say, or kept coming on stage holding foot-long Subway Meatball Subs, and pausing in between numbers to have a bit of a chomp. Wandering down to Alphabet Street, twitching, four hours on the clock, desperate to scote Dairylea. Long crazy nights after gigs, in penthouses, nubile dollies scattered across the room, and Keith in the centre, sprawled across a silk-draped Emperor-sized waterbed, eating salt and vinegar Hula Hoop sandwiches and Tunnock-s teacakes off a tray.
/.../
Because people overeat for exactly the same reason they drink, smoke, serially fuck around or take drugs. /.../ No - I'm talking about those for whom the whole idea of food is not a pleasure, but one of compulsion. For whom thoughts of food, and the effects of food, are the constant, dreary, background static to normal thought.
/.../
In a nutshell, then, by choosing food as your drug - sugar highs or the deep sopoforic calm of carbs, the Valium of the working classes - you can still make the packed lunches, do the school run, look after the baby, pop in on your mum and then stay up all night with an ill five-year-old - something that is not an option if you're caning off a gigantic bag of skunk, or regularly climbing into the cupboard under the stairs and knocking back quarts of Scotch.
/.../
Overeating is the choice of carers, and that's why it's come to be the lowest-ranking of all addictions. It's a way of fucking up yourself whilst still remaining fully functional, because you have to. Fat people aren't 'indulging' in the luxury of their addiction making them useless, chaotic or a burden. Instead, they are slowly self-destructing in a way that doesn't inconvenience anyone. And that's why it's so often a woman's addiction of choice. All the quietly eating mums. All the KitKats in office drawers. All the unhappy moments, late at night, caught only in the fridge-light."

Och jag fundrar på orsakerna till att just ätande är så skamfyllt. Ätande och övervikt. Varför människor (både kvinnor och män) som är överviktiga ses över axeln. Betraktas som ointelligenta, lata och fullständigt karaktärslösa. I en utsträckning som alkoholister, läkemedels-, sex- och spelmissbrukare och rökare aldrig kommer i närheten av. Har Caitlin rätt? Är det för att det framförallt är ett kvinnligt missbruk? Och... är samhällets attityd till någon hjälp?

Det fundrar jag på.

Sedan kan en ju också reflektera över de attityder en överviktig person möter när hen försöker bryta sitt beteende och möter kommentarer som "bantar du nu igen?"... "Äsch... det är bara att äta mindre och röra på sig mer..." eller "men du är ju fin som du är" eller "men nu räcker det väl, ändå..?" eller faktiskt inte tar "nejtack!" för ett svar när de bjuder på sådant den överviktiga personen vill undvika, utan trugar vidare. Sådana och andra kommentarer som en inte behöver vara paranoid för att uppfatta som att andra känner sig hotade på något vis... som att deras egna fördomar om individen ska komma på skam om hen plötsligt har en någorlunda normalviktig kropp - och därmed inte kan betraktas som lat, ointelligent och fullständigt karaktärslös?

Halfway Up The Stairs - Rodriguez

*Keith Richards