med lättare andetag

Jag vaknar redan vid fem, men lyckas somna om i små portioner. Det är ljuset. Det bådar gott för mitt humör framgent. Och jag känner mig inte så trött som en skulle kunna tro. Jag kom i säng i vettig tid igår men det är annat också. Gårdagen var en sådan där dag som ger mer energi än den tar. Inte minst att Johanna är här. Promenaden. Samtalen. Föreläsningen. Middagssällskapet. Det gör mig glad. Och då blir jag piggare. Svårare än så behöver det inte vara.

Jag bor helt enkelt i fel hörn av Sverige. Å andra sidan är de flesta hörn av Sverige fel om jag skulle vilja bo närmre mina barn - dels för att de bor så spritt (och bara Linus bor ju i landet, faktiskt) och dels för att de är hyfsat mobila. Så det är att gilla läget, bara. Och ses när vi kan. Dessemellan ringa, skajpa, chatta, smsa... Och det går ju faktiskt bra. Jag märker att jag egentligen blir som mest missmodig när jag överhuvudtaget upplever att mina mellanmänskliga kontakter blir för glesa, eller meningslösa. Utanför arbetstid, alltså. När jag arbetar blir det ju lätt overload, i stället.

Idag är det torsdag men jag ska inte KBT:a idag, utan gå till jobbet lika tidigt som vanligt. Däremot är planen att gå hem tidigare så att jag hinner umgås med Johanna. När hon vaknat... ;)

Men först ska jag dricka kaffe, lacka om naglarna, lyssna vidare på P1-morgon och ta en sväng på Facebook. Jag la upp en länk till en artikel i Aftonbladet igår och det blev en massa diskussioner kring det hela. Jag är inte tillräckligt påläst och insatt för att kunna debattera tillräckligt vasst i sak, när det gäller den frågan, men jag vet hur det är att känna utanförskap (om än av helt andra skäl) och jag ser vad jag ser bland unga människor jag möter och om ett tredje omklädningsrum skulle kunna göra livet mer uthärdligt för en enda av dem (och dessutom möjliggöra för deltagande i skolidrotten utan att det blir övermäktigt jobbigt) så what's the deal liksom?

Kaffe. Nu.

Broken Promise Land - Weeping Willows