random

Mulet idag. Termometern visar exakt 0,0. Kvarteret ser plötsligt trist och vårsunkigt ut. Glåmig snö ligger kvar i tunna drivor längs norrsidorna. Det skulle kunna smitta av sig. Men jag bestämmer mig för att inte låta det göra det. Istället tänder jag ett par långa vita ljus, brer mig ett par riktigt goda mackor och njuter kaffet i stora, djupa klunkar.

Torsdag. Den dag då jag övar mig i att inte gå till jobbet så himla tidigt. Det går... sådär. Att inte gå iväg är ju en sak, men att ändå vakna lika tidigt som annars är en annan. Så jag är uppe tidigt och duschar och lyssnar på nyheter och grejar. I tankarna är jag med mina barn. Matilda & Mike lämnar i skrivande stund soliga Californien för några dagar hos Mike's pappa i Alaska. Jenny är just på väg till Venedig med jobbet. Johanna hemma i Oslo, men har Andreas på besök. Linus jobbar, antar jag. Jag undrar när vanan att räkna in dem ska upphöra?

Jag funderar på helgen som snart är här. Tänker att jag ska använda den på samma vis som jag gjorde med påsklovet. Försöka hitta en balans mellan fysisk aktivitet och mera stillsamt pysslande. Promenader ska tas (jag är alldeles för lat i veckorna och jag är ruggigt besviken på mig själv för det), stickning och virkning ska tas tag i, kanske ska gräsmattan räfsas ren från pinnar och skräp, filmer ska ses och jag måste helt enkelt disciplinera mig och skriva klart det sista på Boken.

Jag tror mig veta varför jag inte riktigt tar tag i Boken. Jag tror det har med Kina att göra (nej, inte landet - utan Kina i skrivarcirkeln). Hon läser delar av det jag skrivit och ger förslag till möjliga ändringar. Samtidigt som jag är galet glad för det, känner mig inspirerad av det, och till viss del verkligen lyssnat på det och ändrat något litet, så känner jag att hon läser den med helt andra ögon. Handlingen har hon inte lagt några som helst synpunkter på, men däremot vissa språkliga vändningar och ju mer jag funderar på det ju mer känner jag att jag nog måste skriva som jag vill. Det må bära eller brista, men jag tror inte jag kan göra på något annat vis. Det ska inte bli, kan inte bli, Stor Litteratur. Det är ju bara en småputtrig vardagshistoria och den måste få ha sitt småputtriga vardagsspråk. Om jag kan försöka bortse från vad hon kan tänkas ha för synpunkter kanske jag faktiskt kan skriva klart den i helgen? Jag tror det får bli min målsättning.