om läsning

Att läsa är viktigt. Tokviktigt. Men ändå läser allt fler allt mindre. Pojkar läser dessutom mer sällan, och sämre, än flickor. Varför? Vad kan göras åt det? Ptja... ett sätt är ju att inte slå ihjäl små läsfrön innan de ens hinner gro, vilket tyvärr görs i skolorna ibland (ofta). Ett annat sätt är att engagera sig i elevers läsning genom att själv läsa, även litteratur för unga vuxna, och fundera över hur denna litteratur kan användas i undervisningen eller rentav hur en viss, särskild elev skulle kunna tänkas gilla den. Kåkå Olsen studerar läsning, och främst då pojkars läsande och kommer med några attans bra tips här. Gunilla Molloy har också skrivit om [pojkars] läsning här.

Ett sätt, som jag och kollegan Emma vill pröva är det här. Bara som en kul grej, men kanske kan vi också få igång samtal om böcker, om läsning? Med elever lika väl som kollegor? För t o m lärare (som en kan förvänta skulle gå i bräschen för läsningen) läser alldeles för lite enligt färska undersökningar.

Jag vet att det finns skolor som vill uppmuntra till läsning genom att exempelvis lärarna på olika vis visar vad de just nu läser. Inga pekpinnar. Inget tvång. Bara gå före med det goda exemplet. Inte ens nödvändigtvis skönlitteratur, även om jag tror just det är tokviktigt! Så varför skulle inte vi kunna göra detsamma? Så tänker Emma och jag. Jag tänker att dagen kommer att visa oss att fler gör det!

Och nu har jag ändå inte (förrän här) skrivit något om föräldrars ansvar att läsa för sina barn! Men att läsa för bebben innan den ens är född och sedan fortsätta... låååångt upp i åldrarna... är ett sätt att främja läsningen och dessutom ett underbart sätt att umgås med sina barn. Det gjorde jag. Länge.

Litteraturmagazinet är förresten min nya favvotidning på nätet.